KNUD ILLUM. Den kollektive Arbeidsret. København 1939. Ejnar Munksgaard. 404 s. Kr. 12.50.

 

    I detta arbete lämnas en utförlig och omsorgsfull framställning av kollektivavtalet och därmed sammanhängande spörsmål på grundvalen av dansk rätt. I ett inledande kapitel behandlas dessutom sådana föreningsrättsliga frågor som ha särskilt intresse för bedömandet av kollektivavtalet. Ett slutkapitel rör sig om arbetsstriderna utanför kollektivavtalet.
    Förf. har givit en bred, deskriptiv redogörelse för detta rättsområde och för de talrika tolkningsfrågor rörande kollektivavtalet som under årens lopp framkommit i dansk praxis och blivit lösta av den danska arbetsdomstolen, Den faste Voldgiftsret. Icke sällan ställer han sig kritisk till domstolens avgöranden. Behandlingen av de konstruktionsfrågor, ofta av stort praktiskt intresse, vartill kollektivavtalet givit upphov är relativt summarisk och synes icke avvika från föregångares arbeten. Överhuvud förefaller det som om förf. icke velat inlåta sig närmare på dylika problem eller på diskussionen i litteraturen, måhända för att icke gå utanför ramen för en systematiskt uppställd kommentar. Någon jämförelse med svensk och norsk rätt förekommer tyvärr inte. Det synes eljest ha legat nära till hands att åtminstone i någon utsträckning belysa de behandlade rättsfrågorna med bidrag från det rika rättsfallsmaterialet i Sverige och Norge. Arbetet är emellertid sådant det föreligger otvivelaktigt till stort praktiskt gagn för jurister som önska upplysning och vägledning i dessa frågor. Även icke-jurister, som vilja orientera sig i ämnet, torde kunna med behållning läsa boken.

Ö. U.

 

 

LORD H. P. MACMILLAN. Law and other things. Cambridge 1937. University Press. 283 s. 8 sh. 6 d.

 

    Chefen för det nyupprättade engelska informationsministeriet, lord Macmillan, är en man med stora kunskaper och rik erfarenhet. Han började strax före sekelskiftet sin bana som advokat i Skottland och utnämndes år 1930 till en av de 7 ordinarie ledamöterna i Englands högsta domstol, the Judicial Committee of the Privy Council. Han har varit ordförande i ett icke ringa antal statliga kommittéer, han sitter som ordförande i flera högre kulturella sammanslutningar och han har nyttjats som ordförande vid slitandet av ett flertal större skiljedomstvister. Till juris hedersdoktor har han kallats vid ett tiotal universitet i Gamla och Nya världen och han är hedersledamot av bl. a. engelska ingenjörs- och läkaresammanslutningar.
    Med den stigande berömmelsen har följt att han anlitats som föredragshållare både inom och utom England. Femton av sina föreläsningar och två längre recensioner har han samlat i ett arbete, som jag med dessa rader

 

794 LITTERATURNOTISER.varmt vill rekommendera svenska jurister, som äro förtrogna med engelska språket. Under rubrikerna Law and Order, Law and Ethics, Law and Religion, Law and History, Law and Language, Scots Law and the Ethics of Advocacy — vilka föreläsningar synas mig utgöra de bästa — finner man redogörelser författade av en man med vida humanistiska kunskaper. Han är väl förtrogen med den europeiska kulturhistorien och genom talrika citat från när och fjärran fattar han in sina ämnen i breda kulturella sammanhang. Den engelske juristens universitetsstudier behöva som bekant ej omfatta rättsliga discipliner — fackstudierna bedrivas vid särskilda institutioner — och lord Macmillan, som hade filosofi som huvudämne i sin Master of Arts, har haft förmågan att genom åren vidmakthålla sina humanistiska intressen. Han blir därigenom en angenäm juridisk bekantskap.
    Hans 40-sidiga skildring av advokatyrkets etik med utgångspunkt från advokaternas helgon, S:t Ives, till vars ära åtminstone ännu för en del år sedan mässor avhöllos i katolska kyrkor, har mycket att lära den som i advokaternas yrke ser allenast »a more trade and business» och icke tillika ett iakttagande av rättsliga ideal och traditioner. Hans utläggning av samhandet mellan lag och religion är närmast en kulturhistorisk miniatyr, men den får sin anknytning till nutiden, när man finner hur han själv deltagit i avgörandet av ett hinduiskt adoptionsärende, där avgörandet fotades på »ordinances» av mera gudomligt än världsligt slag. När han söker sig tillbaka i den skottska rättens historia — väl att skilja från den engelska —spårar han upp bl. a. de impulser den mottagit från Holland under de två första århundradena efter Grotius' död. Och i sitt föredrag om Law and History erinrar han om historiens betydelse för lagens rätta förståelse, om huru skottarna alltid haft en dragning åt och ett intresse för juridik — författarna Scott och Stevenson voro båda advokater — samt visar genom citat från en förordning av 1406 hur skolungdomen på den tiden under tre år läste bl. a. »jure, så att de må hava kunskap om och förstå lagen, genom vilken rättvisan må regera överallt i hela riket».
    Den gjorda cxemplifieringen må vara tillfyllest. Till den vill jag blott foga att lord Macmillan, i likhet med sina landsmän, älskar små ord och behärskade uttryck, vilket gör boken till en trevlig omväxling i en tid, då det talade och det skrivna ordet ofta består av överdrifter och staplade superlativer.

G. S—e.