Landsfiskalernas utbildning. I SvJT 1939 s. 699 har professor HASSLER ägnat 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutrednings förslag till distriktsåklagarutbildning en kritisk granskning. Huvudsakligen av två skäl har Hassler vänt sig mot de sakkunnigas förslag om anordnandet av en särskild teoretisk-juridisk utbildning för de efter praktisk provtjänstgöring godkända aspiranterna. En dylik specialutbildning är enligt Hassler för det första icke möjlig att få till stånd på grund av bristen på lämpliga akademiska lärare. Vidare skulle den föreslagna anordningen vara onödig eller rent av olämplig med hänsyn till den nuvarande och även beräknade tillgången på juris kandidater.
    Det säger sig självt att de sakkunniga ägnat utbildningsfrågan den allra största uppmärksamhet. Av betänkandet framgår också hurusom man noga vägt skälen för och emot juris kandidatexamen såsom kompetensvillkor. Det resonemang som fört fram till förslagets ståndpunkt skall här icke upprepas; detta är så mycket mindre nödvändigt som den framförda kritiken icke vänt sig mot de skäl som varit avgörande för utgången i denna del. Till belysning av de nu väckta frågorna, vilka naturligen icke förbisetts under utredningsarbetet, må det emellertid tillåtas att framhålla följande.
    Att tillgången på akademiska lärare inom den juridiska vetenskapen för närvarande är tämligen begränsad skall villigt erkännas. Det nödläge som på sistone uppkommit på detta område synes emellertid ha uppmärksammats, och det är icke otänkbart att, när omsider den första kullen distriktsåklagaraspiranter står i begrepp att börja sin teoretiska utbildning, de härför lämpade lärarkrafterna också skola stå att erhålla. Det förtjänar därjämte framhållas, att man vid valet av lärare visst icke bör vara begränsad till den relativt lilla krets jurister som i Stockholm och ev. Uppsala — distriktsåklagarkursen har som bekant föreslagits förlagd till statens polisskola i Stockholm — just vid denna tid verka såsom professorer eller docenter. Uteslutet är nämligen icke att t. ex. förutvarande akademiska lärare som övergått till domartjänst kunna finnas skickade för den här avsedda undervisningen. Även andra, för ändamålet lämpliga jurister utanför de egentliga akademikernas krets men med genom författarskap eller annorledes dokumenterade teoretiska insikter böra kunna ifrågakomma. Vad här sagts utgör på intet vis något avkall på kravet att undervisningen skall läggas på ett akademiskt plan. I detta sammanhang förtjänar erinras om att den föreslagna kursplanen (Betänkandet s. 335) är en fixering av det kvantitativa och kvalitativa juridiska kunskapsmått som man med ledning av erfarenhet — hämtad från ömse sidor av domarbordet —

 

LANDSFISKALERNAS UTBILDNING. 807ansett erforderligt hos en distriktsåklagare i såväl den nuvarande som den blivande straffprocessen.
    Det är ett ur många synpunkter beklagligt faktum, att åklagarbanan i vårt land hittills icke förmått locka något större antal dugliga jurister. Detta kan delvis förklaras med den yrkesmässiga och kanske även sociala isolering som rått och delvis ännu råder omkring befattningshavarna i denna gren av rättskipningen. Huvudskälet till att den unge juristen i första hand söker sig till annan juridisk verksamhet är dock de relativt begränsade ekonomiska möjligheter som åklagarbanan såsom sådan kunnat bjuda. Och detta skäl måste man räkna med skall kvarstå, även om tillströmningen till juristyrket blir onormalt stor. Först sedan domstolarnas, advokatkontorens och kanske även förvaltningens behov av unga juristrekryter blivit tillgodosett, kommer turen till rekryteringen av åklagarbanan. Visst finns det och kommer alltid att finnas enstaka duktiga juris kandidater, vilka av verklig lust till åklagarens intressanta arbetsuppgifter från början inrikta sig på åklagarbanan, men dessa aspiranter komma under nuvarande löne- och befordringspolitik icke att vara flera än att man i fortsättningen med nöd och näppe kan besätta överåklagarbefattningarna samt polismästar- och stadsfiskalstjänsterna i de större städerna.
    De sakkunniga ha måst utgå från vad som är ekonomiskt och därmed också praktiskt genomförbart. I överensstämmelse härmed ha i betänkandet de statliga distriktsåklagarna (landsfiskalerna) placerats på en lönenivå, som icke rimligen kan locka en juris kandidat annat än som en nödfallsutväg. Om man som kompetenskrav uppställer juris kandidatexamen i den fåvitska förhoppningen att på detta sätt pressa upp lönegradsplaceringen något steg, kommer detta likväl icke att ha den önskade effekten att till banan locka ett tillräckligt antal dugliga och för yrket intresserade jurister. I detta läge måste man tillgripa metoden med en delvis kostnadsfri specialutbildning, vilken i första hand tar sikte på just de färdigheter som behövas i den dagliga gärningen vid polisutredningar och procederande i de allmänneligen förekommande målen inför underrätt. Det är all anledning antaga att man på denna väg skall för distriktsåklagartjänst kunna förvärva erforderligt antal dugliga unga män med praktiska och teoretiska anlag för de arbetsuppgifter som enligt förslaget tillagts ifrågavarande befattningshavare.
    Åklagarbanan bör icke — allra minst inför övergången till en ny straffprocess — få bli den plats där ett större eller mindre antal svaga jurister till slut hamna. Att även juris kandidater skola söka sig till distriktsåklagartjänst ha dock de sakkunniga, såsom av betänkandet framgår, räknat med. Men detta skall vara i konkurrens med de aspiranter som gått 'den långa vägen'. Man måste taga bestämt avstånd från tanken att vänta och se, huruvida för rekrytering av distriktsåklagarkåren lämpade juris kandidater icke komma att stå till förfogande i tillräckligt antal. Ett dylikt experimentstadium kan för rättsväsendet bli allt för dyrbart.

Ernst Leche.