Ett italienskt lagförslag på sakrättens område. Grundvalen för den italienska privaträtten är alltjämt den lagkodifikation, Codice civile, som bragtes till stånd i samband med arbetet på Italiens enande. Den fullbordades och utfärdades 1865. Den var emellertid icke någon genomgående nyskapelse utan byggde i det väsentliga på Frankrikes Code civil (Code Napoléon) från 1804. Avvikelser finnas visserligen här och var mellan de båda lagböckerna, men dessa avvikelser äro icke större än att man i det hela kan beteckna den italienska civillagen som en reception av den franska. Denna reception betydde dock icke ett övertagande av väsensfrämmande, förut okända rättsprinciper. Redan tidigare under 1800-talet hade Italien mottagit rättsliga inflytelser från Frankrike, och man får icke förglömma den för båda länderna gemensamma romanistiska traditionen, av vilken ju också Code civil av 1804 bär omisskännliga spår.
    Codice civile har naturligtvis undergått åtskilliga senare detaljändringar, men huvudmassan av dess bestämmelser kvarstår dock orubbad. Sedan åtskillig tid pågår emellertid ett arbete på en genomgripande reform av hela lagen. Resultatet av detta arbete är en serie förslag, motsvarande civillagens olika delar (böcker) och avsedda att tillsammans bilda en ny civillag. Reformarbetet har delvis bedrivits under samarbete med franska jurister. Det föreligger sålunda ett gemensamt franskt-italienskt utkast till lag om obligationsförhållanden och avtal (om upptakten till samarbetet jfr SvJT 1918 s. 385 f.). Av övriga förslag, som däremot ha rent italienskt ursprung, har det, som avser person- och familjerättsliga ämnen, behandlats i SvJT 1933 s. 582 ff. (de internationellt privaträttsliga bestämmelserna i förslagets inledning ha berörts i SvJT 1932 s. 492 f.). Här skall uppmärksamheten med några ord riktas på det 1937 offentliggjorda förslaget till civillagens andra bok (sakrätten).1 Förslaget har blivit föremål för en mycket utförlig, här och var kritisk redogörelse av RIEZLER i Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht 1939 s. 1 ff., dit den närmare intresserade hänvisas.
    Förslagets uppbyggnad, som delvis avviker från systematiken i sakrättsdelen i den nuvarande lagboken, framgår åtminstone i någon mån, om man angiver innehållet i de nio titlar, vari det är uppdelat. Första titeln avhandlar saker i allmänhet, saker, som äro offentlig egendom, och sådana, som med privat äganderätt innehas av staten och andra allmänna rättssubjekt (här framskymtar en i fransk och italiensk rätt förekommande distinktion, vars innebörd icke kan i detta sammanhang utredas). Andra titeln behandlar äganderätten, tredje titeln begränsade sakrätter. Sedan följa titlar om samäganderätt, om inskrivning, om förmånsrätt och hypotek, om besittning, om tillägnande och fynd samt till sist om hävd m. m.

 

1 Codice civile, Secondo libro, Cose e diritti reali. Progretto e relazione. Roma 1937. 

FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 813    Riezler finner förslaget vara sparsamt med rent läroboksmässiga definitioner. De saknas dock icke helt, och åtskilliga verkliga regler måste hämtas fram ur legaldefinitioner av tämligen abstrakt karaktär. I förslagets början finner man en definition av sakbegreppet, som dock bestämts så vidsträckt, att det omfattar icke blott kroppsliga föremål utan även andra naturliga väsensenheter (entitå naturali), som man kan tillägna sig eller nyttiggöra (t. ex. elektrisk energi). Reglerna om saker skola enligt uttrycklig bestämmelse vidare användas också på immateriella tillgångar, alltså resultat av andligt skapande, firma, varumärke etc. (i den mån icke specialbestämmelser gripa in). Man finner vidare definitioner på fungibla saker, förbrukliga saker etc. En äganderättsdefinition är också upptagen; den är, som dylika bruka vara, tämligen intetsägande. På många punkter erbjuder förslaget stort intresse och ger en svensk jurist anledning till reflexioner över olikheter i förhållande till vårt rättssystem. Det skulle dock föra för långt att här gå in på enskildheter.

Å. M.