DEN SJÄLVSTÄNDIGA INTERVENTIONEN I PROCESSLAGBEREDNINGENSFÖRSLAG TILL RÄTTEGÅNGSBALK.

AV

DOCENTEN PER OLOF EKELÖF.

Av stadgandena i gällande rättegångsbalk är det icke många som i oförändrat skick återfinnas i processlagberedningensförslag. Detta innebär dock icke att förslaget på alla punkter medför genomgripande förändringar i förhållande till gällande rätt. Som alla andra stora lagstiftningsverk utgör förslaget nämligen till avsevärda delar endast en kodifikation av vad som för närvarande är stadgad praxis eller av vad som inom doktrinen framställes såsom gällande rätt. Bland annat är detta fallet med de i 14 kap. 9—11 §§ upptagna reglerna angående intervention i en pågående rättegång. Dessa regler ha följande lydelse:
    § 9. Påstår någon, som ej är part i rättegången, att saken rör hans rätt, och visar han sannolika skäl för sitt påstående, äge han som intervenient å endera sidan deltaga i rättegången.
    § 10. Vill någon deltaga i rättegång som intervenient, skall han hos rätten göra ansökan därom. Över ansökan skola parterna höras. Om skäl äro därtill, må förhandling äga rum med parterna och sökanden.Rätten meddele, så snart ske kan, beslut över ansökan.
    § 11. Intervenient äge företaga rättegångshandling, som står öppen för parten; han må dock ej ändra partens talan eller eljest företaga handling, som strider mot partens, eller annorledes än jämte parten fullfölja talan mot dom eller beslut.
    Är på grund av rättsförhållandets natur eller eljest dom gällande för och mot intervenienten, som om den meddelats i rättegång, däri han varit part, äge han dock ställning av part i rättegången.
    Den i dessa stadganden omnämnda intervenienten brukar i gällande rätt betecknas som biintervenient. Denna ändring i terminologiskt avseende sammanhänger med att vad som för närvarande brukar kallas huvudintervention i förslaget icke systematiserats som intervention utan som förening av mål. Stadgan-

104 PER OLOF EKELÖF.de härom finnes upptaget i 14:4 och som beteckning för denna form av subjektiv kumulation kan lämpligen reserveras den svenska termen mellankommande part.1
    I överensstämmelse med RB 18:1 fastslås i 14:9, att intervention förutsätter, att saken »rör tredjemans rätt». Enligt min uppfattning saknar detta uttryck gripbart innehåll och har stadgandet samma innebörd som en generalklausul, enligt vilken frågans lösning överlåtes åt domarens fria bedömande.2 Emellertid framhålles i motiven till 14:9, att förutsättningen för tredjemans inträde som intervenient är »att det materiella rättsförhållande, som utgör rättegångens föremål, är av betydelse för tredjemannens rättsställning». Härav framgår först och främst, att man i 14:9 med »saken» har att förstå det materiella rättsförhållande, som är processföremål, och icke själva processen. Detta förtjänar framhållas, enär KALLENBERG för gällande rätts del gjort sig till tolk för motsatt uppfattning.3 Härmed sammanhänger, att beredningen tydligen icke ställt sig på den inom doktrinen i allmänhet hävdade uppfattningen, att interventionsrätt förutsätter att tredjeman vid viss utgång av processen träffas av en för honom menlig rättsverkan.4 Ty att processföremålet är av betydelse för tredjemans rättsställning behöver ju icke med nödvändighet medföra någon sådan rättsverkan. Det citerade uttalandet är tydligen tillämpligt, så snart processföremålet är prejudiciellt i förhållande till tredjemans rättsställning och denna således betingas av rättsförhållandet mellan parterna. Med denna uppfattning av interventionsgrunden torde interventionsrätt emellertid även tillkomma en gäldenär i rättegång mellan annan gäldenär och borgenären, såvida de svara gemensamt för samma gäld. I detta fall betingar visserligen icke den ene gäldenärens förpliktelse den andres, men båda förpliktelserna betraktas dock enligt härskande åskådning såsom momenter i ett sammansatt rättsförhållande.
    Däremot borde enligt det återgivna uttalandet det för interventionsrätt icke vara tillräckligt, att tredjemans rätt och det omtvistade rättsförhållandet äro beroende av samma faktiska omständigheter. Antag att det är fråga om en patenttvist, i vilken

 

1 Se EKELÖF, Om interventionsgrunden s. 2 f.

2 a. a. s. 19 ff, särskilt 26.

3 KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt I s. 1041 not 30.

4 Se EKELÖF a. a. s. 20 och 24.

DEN SJÄLVSTÄNDIGA INTERVENTIONEN. 105käranden gör gällande, att svarandens fabrikation strider mot hans patent. Interventionsrätt skulle härvid icke kunna grundas därpå, att tredjeman har en fabrikation likartad svarandens och sålunda kan förvänta att käranden gör sitt patent gällande även mot honom.1 I detta fall torde nämligen enligt härskande åskådningssätt det omtvistade rättsförhållandet icke såsom sådant vara av »någon betydelse för tredjemans rättsställning». Då rättegången emellertid även i detta fall för tredjeman kan medföra en ytterst menlig bevisverkan, torde starka praktiska skäl tala emot en sådan begränsning av interventionsrätten, som det från motiven återgivna uttalandet giver vid handen.2
    Angående intervenientens processuella ställning stadgas i RB 18:1, att han har att göra »ett med någondera av dem, som tvista». I 14:9 heter det däremot, att intervenienten äger »att å endera sidan deltaga i rättegången». Huruvida det ändrade uttryckssättet även innebär en ändring i sak framgår icke av motiven. Att intervenienten skall göra ett med endera parten har inom doktrinen givits den innebörden, att intervenienten har att utveckla en processuell verksamhet, som har till syfte att ernå bifall till den av honom understödda partens talan.3 Stundom är intervenienten emellertid intresserad icke blott av att ena parten vinner processen utan även av att domen vid motsatt utgång av tvisten erhåller en sådan motivering, att den ej medför en för honom menlig bevisverkan.4 I en sådan situation kan intervenienten finna det förmånligt att andraga bevis och argumentation, varav en del är till gagn och annat till skada för en och samma part. Detta kan möjliggöras genom att intervenienten utträder ur rättegången för att därefter intervenera på motpartens sida. Mer praktisk är emellertid en sådan anordning, att tredjemans inträde som intervenient icke med nödvändighet behöver avse understöd åt någon viss av parterna utan att intervenienten efter behag kan företaga processhandlingar till förmån för någon av dem. Det av processlagberedningen begagnade uttryckssättet torde icke lägga några hinder i vägen för ett sådant förfaringssätt.
    Vad intervenientens processuella befogenheter i övrigt angår,

1 Se a. a. s. 247.

2 A. a. s. 260.

3 KALLENBERG a. a. s. 1022; jfr s. 1069.

4 Se EKELÖF a. a. s. 276 f.

106 PER OLOF EKELÖF.innehåller gällande lag inga detaljerade stadganden motsvarande dem, som i förslaget finnas upptagna i 14:11. Första stycket i detta stadgande gör intervenientens processuella ställning i hög grad beroende av den part, som han understödjer. Intervenientens bestridande saknar varje rättsverkan vid partens medgivande eller erkännande och intervenienten äger icke någon självständig rätt till rättsmedel. Såsom framgår av motiven är intervenienten i gengäld obunden av den dom, som kan komma att avkunnas mellan parterna.
    Förslaget bygger på den uppfattning som efter någon tids vacklande rättstillämpning kommit att prägla praxis.1 Tidigare synes man däremot icke låtit intervenientens processuella ställning vidkännas de nämnda inskränkningarna2 och härför har LUNDSTEDT även de lege ferenda gjort sig till tolk.Med denna uppfattning skulle interventionen emellertid komma att inskränka parts möjlighet att företaga dispositiva processhandlingar, vilket kunde komplicera och betunga parternas processföring. Liksom vid subjektiv kumulation torde det även vid intervention finnas starka praktiska skäl för att tillämpningen av den för modernt processväsen så betydelsefulla dispositionsprincipen icke röner påverkan av tredjemans inträde i rättegången.4
    Av andra stycket av 14:11 framgår emellertid, att intervenienten under vissa omständigheter kan intaga en i förhållande till parterna helt självständig ställning i rättegången. Även härvidlag kan beredningen stödja sig på härskande uppfattning såväl inom teori som praxis. Sålunda tillerkänner KALLENBERG intervenienten självständig ställning, då interventionsgrunden utgöres av domens rättskraft- eller exekutionsverkan.5
    Av dessa båda domsverkningar finnes endast den förra omnämnd i 14:11 st. 2. Detta torde sammanhänga med att enligt 144 tredjeman såsom mellankommande part icke blott kan rikta sin talan såsom enligt gällande rätt emot båda parterna utan även kan begränsa talan till att avse endast en av dem. Antag att den ursprungliga tvisten avser bättre rätt till ett löpande skuldebrev. Då svaranden besitter skuldebrevet endast på grund

1 A. a. s. 7—9.

2 A. a. s. 12 f.

3 LUNDSTEDT, Om biintervention s. 303 ff.

4 Jfr 14: 8 st. 1.

5 KALLENBERG a. a. s. 1073.

DEN SJÄLVSTÄNDIGA INTERVENTIONEN. 107av panträtt, önskar upplåtaren härav inträda i processen för att bevaka sina intressen. Skulle processen utfalla till vindikantens förmån, träffades upplåtaren nämligen av den exekutionsverkan, att skuldebrevet kunde komma att överföras i vindikantens besittning och bli föremål för dennes förfoganden.1 Häremot kan den sistnämnde enligt gällande rätt icke skydda sig genom inträde som mellankommande part, ty han kan icke gärna rikta sin talan även emot sin egen panthavare. Då han däremot såsom mellankommande part enligt 144 kan rikta sin talan enbart emot vindikanten, saknas varje skäl att låta honom även genom intervention skydda sig emot de av domens exekutionsverkan förorsakade riskerna för hans rättsställning.
    Det finnes alltså goda skäl att tillerkänna intervenienten en självständig ställning endast då interventionsgrunden utgöres av domens rättskraftverkan emot tredjeman. Emellertid har stadgandet härom erhållit en formulering, som i flere avseenden kan föranleda missförstånd. Såsom förutsättning för intervenientens självständiga ställning stadgas i 14:11 st. 2, att domen är gällande för och mot honom, som om den meddelats i rättegång, däri han själv varit part. Det ligger nära till hands, att härav e contrario draga den slutsatsen, att om domen verkar till förmån men ej till förfång för tredjeman, så grundar rättskraften icke någon rätt att inträda i rättegången såsom självständig intervenient. Detta är nu också i allmänhet förhållandet. Domen mellan borgenär och gäldenär utgör som bekant med avseende på borgensmannen res judicata secundum eventum litis. Skulle borgensmannen emellertid intervenera i rättegången mellan borgenär och gäldenär, regleras hans processuella befogenheter icke av 14:11 st. 2 utan av detta stadgandes första stycke.
    Annorlunda förhåller det sig emellertid t.ex. vid klander av aktiebolagsstämmobeslut. En dom, som ändrar eller upphäver beslutet, är härvid bindande jämväl för aktieägare, som ej instämt klandertalan. Skulle en sådan talan däremot ogillas, binder domen endast parterna och en annan aktieägare kan sålunda ånyo klandra beslutet på samma eller annan grund, såvida icke den i aktiebolagslagen § 95 st. 1 stadgade preklusionsfristen lägger hinder i vägen. Nu kan man visserligen göra gällande, att någon interventionsrätt å kärandens sida i detta fall icke tillkom-

1 Se EKELÖF a. a. s. 220.

108 PER OLOF EKELÖF.mer aktieägare. Har preklusionsfristen ännu icke tilländagått, kan han uttaga stämning å bolaget och deltaga i klanderprocessen såsom medpart på kärandesidan. Har fristen däremot utlupit utan att han på detta sätt tillvaratagit sina intressen, har han sedermera icke någon rätt att vara verksam för att få beslutet upphävt eller ändrat. Å andra sidan kan en rätt att intervenera ej sägas strida mot grunden för klandertidens begränsning. Inom den aktiebolagsrättsliga doktrinen antages också i allmänhet aktieägares klanderrätt enligt ovannämnda stadgande vara kompletterad med en rätt att genom självständig intervention ansluta sig till en av annan aktieägare väckt klandertalan och till denna ståndpunkt ansluter sig processlagberedningen i motiven till 14:11 st. 2.1 Men i så fall förutsätter intervenientens självständiga ställning tydligen icke med nödvändighet, att domen är gällande icke blott för utan även emot intervenienten, som om den meddelats i rättegång, i vilken han själv varit part.2
    Om 14: 11 st. 2 sålunda i visst avseende erhållit en formule-

 

1 Se a. a. s. 177 f.

2 Ett med klander av bolagsstämmobeslut analogt fall uppvisar återvinning i konkurs. Den återvinningsrätt, som tillkommer konkursbo, kan nämligen enligt konkurslagen § 39 göras gällande ej blott av förvaltaren utan även av varje borgenär, som bevakat fordran i konkursen. Och resultatet av en framgångsrik återvinningsprocess kommer under alla omständigheter konkursboet till godo och återverkar sålunda på samtliga borgenärers utdelning i konkursen. Det kan under sådana omständigheter icke vara tvivel underkastat, att en återvinningsdom har rättskraft till förmån för samtliga borgenärer. Å sid. 249 f. i LEJMANS nyligen ventilerade avhandling angående återvinning i konkurs tillskriver författaren emellertid domen rättskraft även till förfång för borgenärerna. Riktigheten av denna uppfattning må ifrågasättas. Har lagen tillerkänt varje borgenär en fullt självständig talerätt, bör man icke utan tvingande skäl göra dess begagnande beroende av det sätt, varpå annan processföringsberättigad utövat sin befogenhet att föra talan i saken (jfr Lejman sid. 239 och 255). Något sådant skäl torde emellertid icke föreligga. Att realisera det rättstillstånd, som uppstår vid mot varandra stridande domar angående samma återvinningsrätt, vållar inga svårigheter. Genom rättskraftens verkan till förmån för samtliga borgenärer kommer nämligen den dom, som fastslår återvinningsrättens bestånd, att ensam bli bestämmande för rättsläget. Och vad återvinningssvarandens intresse angår, har detta vid de flesta fall av återvinning tillgodosetts genom att talan om återvinning måste väckas inom sex månader från första borgenärssammanträdet. Den interventionsrätt som Lejman å sid. 250 ff. i sin avhandling med rätta tillskriver konkursborgenär i en återvinningsprocess torde sålunda — i analogi med förhållandena vid klander av bolagsstämmobeslut — icke ha till uppgift att skydda borgenären emot de risker för hans rättsställning, som rättskraftens verkan till hans förfång skulle medföra, utan är att betrakta enbart som ett ändamålsenligt komplement till hans självständiga talerätt.

DEN SJÄLVSTÄNDIGA INTERVENTIONEN. 109ring, som alltför mycket inskränker dess tillämpningsområde,har detta i annat hänseende erhållit för stort omfång. Interventionsrätt bör nämligen icke tillerkännas tredjeman i alla de fall, i vilka domen är gällande för och mot honom, som om den meddelats i rättegång mot honom själv. Härpå erbjuda instituten handelsbolag och sublokation belysande exempel. En dom mellan ett handelsbolag och en bolagsborgenär är bindande för bolagsmännen, vilka som bekant stå proprieborgen för bolagets förbindelser, och har en hyresvärd fått sin hyresgäst ålagt att avflytta vid äventyr av vräkning, är denna dom bindande även fören subkonduktor, till vilken hyresgästen upplåtit en del av den av honom förhyrda lägenheten.1 Härvid sammanhänger rättskraftens verkan emot tredjeman med att denne är bunden avparts civilrättsliga förfogande över processföremålet, som ju i dessa fall betingar tredjemans egen rättsställning.2 Skulle under sådana omständigheter denne ha rätt att såsom självständig intervenient tillvarataga sina intressen i rättegången, inträdde därmed en begränsning av parternas möjlighet att företaga dispositiva processhandlingar, som strede mot deras civilrättsliga förfoganderätt över processföremålet.3 Sammalunda är förhållandet i åtskilliga av de fall av rättskraftverkan emot tredjeman, i vilka dennes egen rättsställning är processföremål på den grund att annat rättssubjekt äger processföringsrätt däröver.4 Endastom den processföringsberättigade saknar förfoganderätt över processföremålet, bör i dessa situationer rätt tillerkännas den materiellt berättigade att såsom självständig intervenient tillvarataga sina intressen. I förbigående må emellertid påpekas, att 14:11 st. 2 icke erhållit en formulering, som är väl avpassad för dessa sistnämnda fall. Bristen på processföringsrätt medför, att den materiellt berättigade överhuvudtaget icke kan vara part, och man kan då icke uttrycka hans bundenhet av domen medatt denna är gällande för och mot honom, som om den meddelats i rättegång, däri han själv varit part.
    Emellertid kan man göra gällande, att 14:11 st. 2 icke bör tolkas på det sättet, att tredjeman har rätt till självständig intervention i alla de fall, i vilka domen är bindande för honom så-

1 Se EKELÖF a. a. s. 130 ff. och 110 ff.

2 A. a. s. 82 ff.

3 A. a. s. 143 ff.

4 A. a. s. 152 ff.

110 PER OLOF EKELÖF.väl till hans förmån som till hans förfång. Av stadgandets plats i lagen framgår nämligen, att det avser att reglera endast intervenientens processuella befogenheter. Att detsamma erhålliten formulering, som ger sken av att det reglerar även spörsmålet om interventionsgrunden är irrelevant, enär en lag skall tolkas icke efter sin ordalydelse utan efter sitt ändamål. Trots detta är det emellertid uppenbart, att det för rättstillämpningen är en fördel, om lagtextens ordalydelse så klart som möjligt återger de rättsverkningar, som äro avsedda.
    Av det föregående har framgått, att i vissa fall — såsom vid handelsbolag och sublokation — full rättskraftverkan mot tredjeman icke grundar någon rätt för denne att uppträda som självständig intervenient. Man kan då fråga sig om tredjemannen icke i dessa fall bör ha rätt att tillvarataga sina intressen åtminstonesom vanlig intervenient med begränsade processuella befogenheter. Att härvid starka billighetsskäl kunna tala för att i viss konkret situation låta en bolagsman, respektive en subkonduktor inträda i processen som osjälvständig intervenient är uppenbart, och några större praktiska olägenheter kunna väl härigenom näppeligen uppstå. Men att anse detta vara gällande rätt låter sig dock icke göra. En sådan interventionsrätt skulle utgöra ett högst singuliärt moment i tredjemannens i övrigt så oskyddade rättsställning och bleve dessutom till föga gagn emot de risker, som rättskraften medför för densamma. Det kan icke vara lämpligt att såsom gällande rätt tillerkänna ett rättssubjekten befogenhet, som icke i samverkan med andra rättsverkningar typiskt sett åstadkommer ett praktiskt betydelsefullt helhetsresultat.
    Den självständiga intervenientens processuella befogenheter karakteriseras i 14:11 st. 2 med att intervenienten intager »ställning av part i rättegången». Det ligger nära till hands att anse detta innebära detsamma som att tredjemannen »inträder som part» för att »å endera sidan deltaga i rättegången».1 Interventionen skulle i så fall medföra att ett nytt mål — mellan intervenienten och endera parten — utan stämning anhängiggjordes till gemensam handläggning med det ursprungliga målet. Det kan även förtjäna att påpekas, att motsvarande tyska stadgande, som i hög grad överensstämmer med 14:11

1 Jfr 13: 7 st. 3 och 14: 9.

DEN SJÄLVSTÄNDIGA INTERVENTIONEN. 111st. 2, till en början uppfattades på detta sätt inom tysk doktrin.Sedermera har inom tysk rätt emellertid den uppfattningen blivit förhärskande, att självständigheten i intervenientens ställning endast består däruti, att han icke såsom den vanlige intervenienten är beroende av parterna med avseende på sin processuella verksamhet. Han kan sålunda bestrida den understödda partens dispositiva processhandlingar och självständigt begagna rättsmedel. Men i övrigt intager den självständige intervenienten samma ställning i processen som en vanlig intervenient. Processföremålet förändras icke genom intervenientens inträde i rättegången och det kan således icke yrkas något emot honom, liksom han ej heller kan yrka något för egen del. Även med avseende på parternas talan i målet har man velat förvägra honom fulla partsbefogenheter, men dessa inskränkningar i hans processuella ställning kunna här lämnas därhän såsom varande praktiskt mindre betydelsefulla. Denna uppfattning av den självständige intervenientens ställning är av intresse även för oss svenskar, enär den inom doktrinen accepterats för vår egen rätts del.2
    För bedömande av spörsmålet om den självständige intervenientens ställning kan det vara anledning att skärskåda några fall av detta slag av intervention. Vad först angår den ovan berörda situationen i vilken intervenienten själv saknar processföringsrätt, är det självklart, att han i detta fall icke kan inträda som part i rättegången. Visserligen är härvid tredjemannens egen rättsställning processföremål, men han har ingen befogenhet att processa angående densamma. Däremot kan såsom ovan påpekats i vissa fall finnas skäl att tillåta honom att såsom självständig intervenient kontrollera den processföringsberättigades sätt att föra processen. En härmed analog situation inträffar, då en aktieägare i rättegång angående klander av ett bolagsstämmobeslut inträder som intervenient på bolagets sida. Han är icke legitimerad att uppträda som svarandepart i en sådan process, men kan icke desto mindre vara intresserad av att kontrollera, att bolagsledningen i rättegången lojalt företräder den majoritet av aktieägare, som fattat beslutet i fråga.3

1 A. a. s. 10.

2 KALLENBERG a. a. s. 1065 ff.

3 Se det i SvJT 1939 under nr 7 refererade rättsfallet samt EKELÖF a. a. s.179 f.

112 PER OLOF EKELÖF.    Ett annat fall utgör hemulsmannens inträde i rättegång angående klander av fast egendom. Det är i detta fall visserligen icke fråga om någon intervention i egentlig mening, ty domen i klandertvisten är bindande för hemulsmannen endast om denne litisdenuntierats genom stämning.1 Efterkommer han emellertid uppmaningen att inträda i rättegången, intager han däri ställning av självständig intervenient. Hans eget hemulsansvar blir icke processföremål och hans verksamhet i processen går ut på att vinna bifall till köparens svarandetalan. I praxis har detta visat sig på så sätt, att om endast hemulsmannen överklagar en för vindikanten fördelaktig dom, kommer en ändring i högre instans även köparen till godo.2 Detta resultat, som står i bästa överensstämmelse med hemulsmannens civilrättsliga ställning, vore tydligen omöjligt att uppnå, om hemulsmannen såsom part förde talan endast med avseende på sitt eget hemulsansvar.3
    Ett tredje exempel uppvisa förhållandena vid partssuccession, varvid interventionsrätten är av särskild betydelse vid svarandens överlåtelse av den omtvistade saken. Antag att under en vindikationstvist svaranden överlåter den av honom innehavda saken till en tredjeman. Enligt processlagberedningens förslag upphör icke därmed överlåtarens legitimation att svara i målet och den gentemot denne avkunnade domen blir, om också icke exigibel, så dock bindande för förvärvaren.4 Trots detta kan den sistnämnde enligt 13:7 st. 2 endast med vindikantens samtycke succedera i överlåtarens partsställning. Detta torde vara motiverat icke av att en succession verkar störande å processens förlopp utan av att vindikanten kan vara intresserad av att få överlåtaren dömd, även om saken övergått i förvärvarens besittning och en exekution sålunda ej kan resultera i sakens utbekommande. Vindikanten kan nämligen under hänvisning till överlåtelsen ändra talan med stöd av 13:3 p. 1 till att avse skadestånd i stället för restitution. Skulle vindikanten emellertid därjämte vilja ha en vindikationsdom, som är exigibel mot förvärvaren, är denne enligt 13:7 st. 3 skyldig att efter kallelse inträda som part i rättegången. Förvärvarens inträde innebär härvid tydligen, att

1 Se a. a. s. 203.

2 A. a. s. 15 vid not 8.

3 Jfr 14: 8 st. 1.

4 Motiven s. 188.

DEN SJÄLVSTÄNDIGA INTERVENTIONEN. 113ett nytt mål utan stämning anhängiggöres till gemensam handläggning med det ursprungliga.
    Skulle vindikanten emellertid såväl vägra förvärvaren att succedera i överlåtarens partställning som underlåta att inkalla honom i rättegången som svarande vid överlåtarens sida, har förvärvaren råkat i en brydsam situation: han träffas av rättskraften utan att ha möjlighet att såsom part påverka processens utgång. Processlagberedningen har emellertid tänkt sig, att förvärvaren skall kunna tillvarataga sina intressen genom intervention, varvid intervenienten enligt 14:11 st. 2 äger »ställning av part» i rättegången.1 Nu inställer sig frågan om dettainnebär självständig intervention i egentlig mening eller anhängiggörande av ett nytt käromål mellan förvärvaren och vindikanten. Enligt den norska civilprocesslagen, som med avseende på partssuccession nästan helt överensstämmer med processlagberedningens förslag, anses det förra vara fallet.2 Skillnaden blirväl i praktiken icke stor, ty med stöd av 13:7 st. 3 kan vindikanten under alla omständigheter framställa yrkande även mot förvärvaren. Men om denne är intervenient kan han sköta processen även för överlåtarens del, vilket har sin praktiska betydelse. Ty liksom vid klander av fast egendom kan den i efterhand inträdande intervenienten stundom vara den av processens utgång mest intresserade. För överlåtaren ligger det då nära till hands att förhålla sig passiv samt helt överlåta besväret med svarandetalans utförande åt förvärvaren.
    Till slut må här beröras den mer säregna situation, som uppstår i rättegång angående klander av bolagsstämmobeslut, då en aktieägare såsom intervenient understödjer en annan aktieägares klandertalan. I detta fall verkar rättskraften såsom tidigare påpekats endast till tredjemannens förmån och interventionsrätten har alltså ej till funktion att skydda denne emot en menlig domsverkan utan får betraktas som ett komplement till aktieägares klanderrätt. Interventionsrätten möjliggör, att aktieägare, som är missnöjd med beslutet, ej med nödvändighet behöver uttaga stämning å bolaget utan kan åtnöja sig med att såsom intervenient ansluta sig till en av annan aktieägare väckt klandertalan. För att interventionen skall kunna fylla denna uppgift

 

1 Motiven s. 189 och 198.

2 SKEIE, Den norske civilproces I s. 405.

8—407004. Svensk Juristtidning 1940.

114 PER OLOF EKELÖF.måste intervenienten emellertid ha möjlighet att övertaga käromålet, om käranden skulle nedlägga sin talan eller förlora sitt delägarskap i bolaget och därmed sin legitimation att tala i saken.1 Inom doktrinen brukar man visserligen anse även den självständiga intervenienten bunden av partens nedläggande av sin talan, men man torde ha tagit hänsyn endast till de fall i vilka det är rättskraftens verkan till förfång för tredjeman, som motiverar dennes interventionsrätt. Härvid äro intervenientens intressen tillräckligt tillgodosedda, om processen avslutas på annat sätt än genom doms avkunnande, vilket däremot icke kan anses vara förhållandet i det nu behandlade fallet. Det är emellertid att märka att man i detta kan anse den i efterhand inträdande aktieägaren likaväl intaga ställning av part som av självständig intervenient. Detta sammanhänger därmed, att processföremålet vid flere aktieägares klandertalan är ett och detsamma: beslutets ogiltighet.2
    Av det föregående har framgått, att vid självständig intervention tredjemans inträde i rättegången icke medför någon förändring med avseende på processens föremål, utan att även idetta fall intervenientens verksamhet i processen helt är begränsad till att förhjälpa endera parten till seger. Skillnaden mellan självständig intervention och vanlig sådan är sålunda endast, att i förra fallet intervenientens processuella befogenheter icke äro inskränkta på sätt stadgas i 14:11 st. 1. Vill man tillerkänna den självständige intervenienten »ställning av part», bör man efter norskt mönster åtminstone tillägga, att angående denna hans ställning gäller vad som stadgas i 14:8 st. 2 angående medpartsställning vid nödvändig processgemenskap.3 Ty därmed klargöres att intervenienten är part endast med avseende på de ur

 

1 Se NIAL, Om klanderbara och ogiltiga bolagsbeslut 111.

2 Jfr EKELÖF a. a. s. 177 ff. — Analogt är läget vid återvinning i konkurs. Å sid. 253 f. i sin ovannämnda avhandling gör LEJMAN härvidlag sig till tolk föruppfattningen, att den intervenerande konkursborgenären intager ställning av part och icke av självständig intervenient. Skillnaden häremellan säges vara, att borgenären såsom part icke är beroende av att den ursprunglige käranden nedlägger talan. För denna uppfattning torde samma praktiska motivering böra anföras som ovan framlagts med avseende på klander av bolagsstämmobeslut. Man må emellertid även uppmärksamma sambandet mellan den processuella ställning, som sålunda tillerkännes intervenerande konkursborgenär, med det tidigare påpekade förhållandet, att domen i en återvinningsprocess icke har rättskraft till förfång för en borgenär, som ej deltagit i rättegången.

3 Jfr Tvistemaalsloven § 79: 1.

DEN SJÄLVSTÄNDIGA INTERVENTIONEN. 115sprungliga parternas talan i rättegången. Å andra sidan medför denna regel, att den självständige intervenienten tillerkännes vissa processuella befogenheter, som han förvägras inom tysk ochsvensk doktrin. Huruvida detta är befogat, skall här dock icke beröras, enär problemet torde sakna större praktisk betydelse.
    Däremot kan det vara anledning att påpeka, att man med den senast berörda formuleringen icke övervinner en annan olägenhet med att den självständige intervenienten tillerkännes ställning av part på sätt sker i processlagberedningens förslag. Enligt 14:11 st. 1 äger intervenient endast företaga rättegångshandling, »som står öppen för parten». Härmed torde avses, att intervenienten måste godtaga processen i det skick, vari denna befinner sig vid hans inträde, och att vad som tidigare förekommit i densamma sålunda har samma verkan emot intervenienten, som om det ägt rum efter hans inträde. Detta bör självfallet gälla även vid självständig intervention, ty annars kan denna medföra att processen blir fördröjd, de ursprungliga parterna till förfång.1 Läget är detsamma som vid partssuccession, angående vilken det i 13:7 st. 1 särskilt stadgas, att förvärvaren övertager överlåtarens talan i målet sådan denna är vid hans inträde i rättegången. Att samma princip gäller även med avseende på 14:11 st. 2 framgår emellertid icke av lagtextens ordalydelse, och en hänvisning till 14:8 st. 2 efter norskt mönster åstadkommer härvidlag ingen ändring.
    För överskådlighetens skull må till slut de förhållanden sammanfattas, som ovan lagts till grund för anmärkningar emot den formulering, som i processlagberedningens förslag givits stadgandet om intervenientens ställning.
    1. Tredjeman har stundom rätt till självständig intervention, då domen är gällande endast till hans förmån men ej till hans förfång.
    2. I vissa fall träffas tredjeman av full rättskraftverkan utan att äga någon rätt till självständig intervention.
    3. I vissa andra fall, då rättskraftverkan mot tredjeman grundar sådan rätt, kan domens verkan mot tredjemannen icke uttryckas med att den är gällande för och emot honom, som om den meddelats i rättegång, däri han själv varit part.
    4. Att den självständige intervenienten intager »ställning av

 

1 Jfr EKELÖF a. a. s. 179 och KALLENBERG a. a. s. 1064.

116 PER OLOF EKELÖF.part i rättegången» ger intryck av att han kan göra sin egen rätt gällande i processen och att han kan företaga rättegångshandling, även om denna icke står öppen för den part, som intervenienten understödjer.
    De härav föranledda olägenheterna med den formulering, som 14:11 erhållit, skulle elimineras, om paragrafen i stället gåves följande lydelse:
    Intervenient äge företaga rättegångshandling, som står öppen för parten. Har intervenienten inträtt i rättegången på annan grund än att han träffas av rättskraften, må han dock ej ändra partens talan eller eljest företaga handling, som strider mot partens, eller annorledes än jämte parten fullfölja talan mot dom eller beslut.1

1 Denna lydelse av 14:11 förutsätter en omformulering jämväl av 18:12. Följande förslag må härvidlag framföras: I fråga om skyldighet för intervenient att ersätta rättegångskostnad och hans rätt till ersättning för sådan kostnad skall vad i detta kapitel stadgas om part äga motsvarande tillämpning. Äro intervenientens befogenheter i rättegången begränsade på sätt stadgas i 14 kap. 11 §, svare han dock allenast för den särskilda kostnad, som orsakats av interventionen. Ej må den part, å vilkens sida intervenienten deltagit, förpliktas att ersätta kostnad, som nu nämnts.