OM CIVILDOMENS RÄTTSKRAFT ENLIGT PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG.

AV

PROFESSOR KARL OLIVECRONA.

En god grundsats, som nästan alltid fasthållits hos oss, är att man i lagstiftningen skall undvika doktrinära begrepp och konstruktioner. Icke minst gäller detta beträffande en rättegångslag. En sådan lag skall innehålla beskrivningar på handlingssätt, som man önskar att domare, parter, vittnen och andra i processen verksamma personer skola iakttaga. Rättegångslagen har intet annat föremål. Men det är klart att dessa beskrivningar böra göras så lättillgängliga som möjligt och så otvetydiga som möjligt. Ju bättre man lyckas därmed, desto lättare och säkrare kunna juristerna handskas med lagen. Desto bättre kan den också förstås även av lekmän, vilket är av synnerlig vikt icke minst när det är fråga om en rättegångslag.
    Det är för att vinna dessa ändamål som man med allt fog undviker s. k. doktrinära begrepp. Därmed syftar man nämligen framför allt på en viss sorts begrepp av svårfattlig eller rent av obegriplig karaktär, som omhuldats i den juridiska doktrinen. Drar man in sådana begrepp i lagen, blir dess innehåll oklart. Det lämnar juristerna utan verklig ledning men ger stoff till ofruktbara avhandlingar och förvirrande argumentationer. Lekmannen blir avstängd från lagen liksom genom ett taggtrådshinder, som han icke förmår övervinna.
    Processlagberedningens förslag fyller i det stora hela mycket högt ställda krav på reda och lättfattlighet. Språket i lagtexten är liksom i motiven enkelt och klart. Förslaget kan för det mesta utan svårighet läsas och förstås av var man. Vår nya rättegångslag ser därför icke ut att bli avskärmad gentemot allmänheten genom någon svårgenomtränglig juridisk begreppsapparat.
    Emellertid kan det knappast förnekas, att förslaget på vissa punkter rönt en inverkan av juridisk doktrin och främmande lag

OM CIVILDOMENS RÄTTSKRAFT. 181stiftning, som icke varit helt lycklig. Ej minst gäller detta bestämmelserna om civildomens »rättskraft» i 17:11. Här har ett typiskt »doktrinärt» begrepp inkorporerats i förslaget, ett begrepp som tillhör de allra oklaraste inom den juridiska litteraturen, som skapat ändlösa kontroverser och blivit en tummelplats för den mest absurda skolastik. Jag förmenar att denna nyhet icke är önskvärd och skall i det följande söka framlägga skälen därför.
    Härvid bör den anmärkningen förutskickas, att framställningen måste starkt begränsas. Det finns ingen möjlighet att inom ramen för en tidskriftsuppsats någorlunda fullständigt belysa begreppet rättskraft sådant det föreligger i litteraturen och den utländska lagstiftningen. Jag skall därför inskränka mig till två uppgifter: dels att utreda upphovet till det tyska stadgande, som tjänat som förebild för förslagets bestämmelse, dels att undersöka behövligheten och lämpligheten av en dylik bestämmelse under nuvarande förhållanden.
    Första stycket av 17:11 lyder: »Dom äge, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts.» I andra stycket ges en specialbestämmelse rörande kvittning, och därefter stadgar tredje stycket: »Ej må fråga, som sålunda avgjorts, ånyo upptagas till prövning.»
    Bestämmelsen i första stycket är en nära nog ordagrann översättning av § 322 st. 1 i den tyska civilprocessordningen: »Urteile sind der Rechtskraft nur insoweit fähig, als über den durchdie Klage oder durch die Wiederklage erhobenen Anspruch entschieden ist.» För att förstå innebörden av och syftet med detta stadgande måste man gå tillbaka till förarbetena till civilprocessordningen av 1877.
    Syftet med stadgandet var att sätta stopp för vissa konsekvenser av den lära om rättskraften, som var rådande i den romerskrättsliga doktrinen och som särskilt utvecklats av SAVIGNY. Denna lära baserades på den romerskrättsliga satsen res iudicata proveritate accipitur, vilken emellertid tillades en annan innebörd än den haft hos romarna. I den romerska rätten hänfördes satsen blott på vissa slags domar, särskilt statusdomar, och den betydde: domens innehåll gäller i stället för det verkliga förhållandet (pro veritate). Ex.: om en person genom dom förklarats vara ingenuus, d. v. s. född fri, skulle detta rättsligen gälla istället för det verkliga förhållandet, om det nu i själva verket var

182 KARL OLIVECRONA.så att han var född som slav. Men genom att satsen på ett ställe i Digesta anfördes lösryckt ur sitt sammanhang kom den att bli missförstådd av senare tiders doktrin. Den ansågs vara tillämplig på alla domar och troddes betyda: domen gäller för att vara sann. Den gäller icke i stället för det verkliga förhållandet utan den är själv att betrakta som en sann utsaga om det bestående rättsförhållandet — en helt annan tanke alltså, och en tanke som var fullständigt främmande för romarnas hela åskådning.Ända från medeltiden och långt in i våra dagar kom man, delvis på grund av detta digest uttalande, att laborera med den orimliga idén om en särskild juridisk eller formell sanning.2
    Denna sanningsfiktion blev grundläggande för läran om rättskraften. I själva verket härstammar själva termen rättskraft från sanningsfiktionen. Termen betecknar att det omdöme om rättsförhållandet, som domen antages innehålla, äger »rättslig kraft» eller är bindande, vilket är just detsamma som avsågs med att domen var utrustad med formell sanning.3
    Sanningsfiktionen var icke blott ett löst talesätt. Där bakom låg en verklig tanke, och på den byggde t. ex. Savigny när han i sitt utomordentligt betydelsefulla arbete utvecklade de praktiska konsekvenserna av rättskraften. Därav att rättskraften var identisk med domens formella eller fiktiva sanning följde att domaren i ny process måste acceptera såsom sant allt vad en tidigare dom innehöll angående rättsförhållandet, även det som blott rörde förutsättningarna för själva konklusionen.4
    Den praktiska betydelsen av denna princip var att domen tillmättes en ytterst vidsträckt betydelse i ny process. Rättskraften medförde ej blott, att man icke kunde vinna bifall till ett nytt yrkande, som gick i strid med själva konklusionen i en tidigare dom. Domaren blev tillika bunden av andra uttalanden rörande

 

1 Se härtill HÄGERSTRÖM, Der römische Obligationsbegriff I s. 520. Ulp. D1, 5, 25: Ingenuum accipere debemus etiam eum, de quo sententia lata est, quamvisfuerit libertinus: quia res iudicata pro veritate accipitur. Stället översättes av Hägerström efter närmare argumentering på följande sätt: »als ingenuus habenwir auch denjenigen zu betrachten, der als solcher judiziell pronuntiiert wordenist, auch wenn er ein libertinus gewesen ist, weil res iudicata hier anstatt derwirklichen Rechtsstellung (vor dem Urteil) gilt».

2 Jfr mitt arbete Bevisskyldigheten och den materiella rätten s. 31 ff.

3 Savigny omskriver själv uttrycket »Rechtskraft» med »Fiktion der Wahrheit» (System des heutigen römischen Rechts VI s. 352).

4 Jfr min uppsats »Kvittningen och rättskraften» i Festskrift för Marks von Würtemberg, 1931, s. 470 f.

OM CIVILDOMENS RÄTTSKRAFT. 183parternas rättsförhållande, som funnos i domen. Om t. ex. domaren i en servitutsprocess tagit ståndpunkt till frågan om äganderätten till den härskande fastigheten, blev hans uttalande därom bindande för framtiden, ehuru icke något yrkande i äganderättsfrågan framställts. Om A yrkade att få ut en sak av B på grund av arvsrätt, blev domen bindande icke blott i vad den bestämde, att A skulle få eller icke få denna sak. Det avgjordes tillika med bindande verkan mellan dessa personer, om A överhuvudtaget var arvsberättigad eller ej. Förlorade någon en process om en ärvd byrå, kunde detta alltså kosta honom hela arvet. Stämde man om ränta å ett kapital, avgjorde domen tillika frågan om rätten till kapitalbeloppet o. s. v.
    Vart Savignys principer i praktiken kunde leda illustreras allra bäst av ett exempel ur livet, som OTTO BÄHR anförde under förarbetena till civilprocessordningen. En godsägare hade ådragit sig en förpliktelse att betala en livränta till en äldre person. Men som han hade dåliga affärer, betalade han aldrig frivilligt, utan livräntetagaren fick stämma honom varje år och erhöll då regelbundet tredskodom. När livräntetagaren avlidit, stämde hans arvinge utan ringaste grund med krav på samma belopp för nästa år. Godsägaren kände inte till att livräntetagaren avlidit,och det blev därför som vanligt tredskodom. Nästa gång arvingen stämde, bestred emellertid godsägaren kravet. Men då vardet för sent enligt Savignys lära. Genom den första domen hade fastslagits, att arvingen var berättigad att erhålla livränta av godsägaren!1
    Dylika konsekvenser väckte naturligtvis missnöje. Det var därför man stadgade i civilprocessordningen, att domen skulle vinna rättskraft blott i den mån den innefattade ett avgörande angående »anspråket». Blott själva svaret på yrkandena i stämning eller genstämning skulle alltså vara bindande. I servitutsprocessen avgjordes blott frågan om servitutet, ej om äganderätten, i processen om ränta träffades intet avgörande om kapitalbeloppet o. s. v. Man hänvisade till att den som ville uppnå ett vidsträcktare avgörande kunde anhängiggöra fastställelsetalan, när förutsättningarna därför voro för handen.2
    Civilprocessordningen tog icke avstånd från sanningsfiktionen såsom sådan. Termen rättskraft hade i dess bestämmelse otvi-

1 HAHN, Die gesammten Materialien zu den Reichsjustizgesetzen II (1880) s. 608.

2 HAHN, a. a. s. 256, 608.

184 KARL OLIVECRONA.velaktigt samma betydelse som den allmänt hade i dåtida doktrin. Det nya var att fiktionens omfattning begränsades. »Urteile sindder Rechtskraft nur insoweit fähig etc.» Förut hade enligt Savignys lära (som vunnit åtskilligt inflytande i praxis) varje domens uttalande om parternas rättsförhållanden gällt såsom sant. Nu skulle sanningsfiktionen omfatta endast uttalandet om själva stämningsanspråket.
    Det är detta stadgande som skulle tagas till förebild för vår nya lagstiftning i ämnet. Av vad här anförts kan man få en liten inblick i hur skolastiskt det betraktelsesätt är, på vilket stadgandet vilar. Det är baserat på en åskådning som härstammar direkt ur de medeltida juristernas spekulationer kring missförstådd romersk rätt. Redan detta sakförhållande borde skapa en viss betänksamhet mot att införliva någonting liknande med den enkla, okonstlade och lättbegripliga lagstiftning som vi behöva angående vårt rättegångssätt. Vi äro icke betjänta med att avgöranden av praktiska frågor till någon del skall bero på utläggningar om vad lagen menar med uttrycket rättskraft. De historiska förutsättningar, som betingade stadgandets införande itysk rätt äro ju icke heller tillfinnandes hos oss i våra dagar. Vi äro icke nämnvärt besvärade av Savignys lära. Ett yttrande i motiven (s. 223) antyder visserligen att processlagberedningen anser det behövligt att motverka vissa tendenser i liknande riktning. Men såsom nedan skall utvecklas är stadgandet knappast erforderligt ur denna synpunkt.

    För att utreda om och i vad mån man bör lagfästa regler om domens rättsverkningar är det av vikt att klargöra, vad dessa regler överhuvudtaget kunna tänkas innebära. De äro naturligtvis liksom alla andra rättsregler handlingsregler. Här är det fråga om regler för domarens handlingssätt. Närmare bestämt äro hithörande regler beskrivningar på hur en redan given dom skall påverka domarens åtgärder i ny process, där tvisteföremålet på något sätt sammanhänger med det förra målet. Preciserar man det möjliga innehållet av dessa regler utan att alls blanda in begreppet rättskraft finner man, att den tidigare domen kan tilläggas betydelse på två olika sätt.
    1) Domen kan föranleda, att en ny talan av viss beskaffenhet blir avvisad utan saklig prövning. De regler som ges härom kunna sägas konstituera en negativ verkan hos domen.

OM CIVILDOMENS RÄTTSKRAFT. 185    2) Å andra sidan kan domen vara att lägga till grund för ny dom i sak. Denna positiva verkan av domen kan vara av två olika slag, allteftersom det är själva konklusionen i den första domen eller de förutsättningar, på vilka denna baserats, som bestämma innehållet i den nya domen.
    a) Om själva konklusionen lägges till grund för ny dom kan man lämpligen, för att få en användbar och bekväm term, tala om att domen fungerar i analogi med ett civilrättsligt rättsfaktum: Ex.: en dom på hemskillnad blir i förening med vissa andra fakta grund för en senare dom på äktenskapsskillnad; en fastställelsedom rörande en fordran blir grund för en senare fullgörelsedom rörande samma fordran; en dom som förklarar ett bolagsstämmobeslut ogiltigt blir av betydelse för avgörande av fråga om skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter, som trots ogiltigförklaringen verkställt beslutet etc.
    Konklusionen i domen har här en betydelse, liknande den som tillkommer ett vanligt civilrättsligt rättsfaktum. Hemskillnadsdomen är sålunda såsom rättsfaktum jämförlig med andra fakta, vilka utgöra laglig anledning till äktenskapsskillnad, t. ex. särlevnad på grund av söndring i minst tre år. Fastställelsedomen blir relevant i den nya processen i stället för de civilrättsligafakta på vilka den var grundad o. s. v.
    b) Om det finns regler som säga att domaren i vissa fall skall acceptera de förutsättningar, på vilka en tidigare dom grundats, kan man säga att domen har en prejudicerande verkan.1 Ex.:om första amorteringsposten på ett skuldebrev blivit utdömd, accepterar domaren i rättegång om en senare post de förutsättningar, på vilka den första domen byggde, och utdömer sålunda beloppet utan att göra någon ny prövning i dessa avseenden; prövningen inskränkes till frågan om det tillkommit några ytterligare omständigheter beträffande den senare posten, som föranleda att den icke bör utdömas. Här är det icke själva konklusionen i den första domen som lägges till grund. Den omständigheten att svaranden en gång förpliktats att betala t. ex. 100 kronor utgör icke någon anledning att förplikta honom att betala ytterligare ett belopp. Läget är i stället det, att delvis samma fakta åberopas såsom grund för det nya kravet, och att dessa icke bliva föremål för ny undersökning, i det domaren utan vidare följer den mening

1 Denna term har här icke samma betydelse som i processlagberedningensförslag, där den inbegriper fall, hörande under 1) och 2) a (s. 223).

186 KARL OLIVECRONA.om dem som kommit till uttryck i den förra domen. Ett annat exempel är det, att motiven för en straffdom bli bestämmande för avgörandet av en senare tvist om civila påföljder på grund av samma handling. Ifall domaren skall godtaga den uppfattning om det objektiva och subjektiva rekvisit, som förutsättes för straffdomen, har denna en prejudicerande betydelse. Det ovan anförda servitutsfallet, som figurerade i den tyska diskussionen, hör också hit. (En prejudicerande verkan av annan art föreligger om man har den engelska principen att de rättsgrundsatser, på vilka en dom baserats, äro bindande för domstolar av samma och lägre rang. Därmed behöva vi emellertid icke räkna hos oss.)
    De angivna grupperna kunna sedan i sin tur ytterligare indelas. Detta behöver emellertid icke göras här. För belysning av den föreliggande frågan är det tillräckligt att urskilja huvudgrupperna.
    I den mån regler uppställas beträffande domens rättsverkningar är det klart att man bör hålla de olika grupperna isär. Det är ju fråga om olika slags handlingssätt av domaren i grupperna 1 och 2, och i grupperna 2 a och 2 b äro förutsättningarna för handlandet principiellt skilda (i ena fallet är konklusionens innehåll bestämmande, i andra fallet dess grunder). Det stora felet med läran om rättskraften är att man till följd av inriktningen på rent metafysiska problem (särskilt det huruvida domen inverkar på det »materiella rättsförhållandet» eller icke) kommit att försumma de reella distinktionerna eller i varje fall icke genomfört dem med tillräcklig klarhet och konsekvens. Rättsverkningar av alla tre slagen ha sammanförts under den gemensamma rubriken »rättskraft», som om det här vore frågan om en ensartad rättsverkan. Den oklarhet, som härigenom uppstått, har icke skingrats genom att man sedan talat om rättskraftens positiva och negativa sida, i synnerhet som denna distinktion är starkt omtvistad.1 Icke heller har det hjälpt att man utsöndrat vissa av de till grupp 2 a hörande rättsverkningarna under namn av domens konstitutiva effekt, resp. dess civilrättsliga biverkningar och reflexverkningar. De distinktioner som uppställts i detta avseende äro hart när obegripliga och variera starkt hos olika författare. Förvirringen har därigenom

1 Jfr KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt II s. 1256 ff.

OM CIVILDOMENS RÄTTSKRAFT. 187endast ökats. Blott om man håller fast vid den enkla satsen att reglerna om domens rättsverkningar äro handlingsregler och indelar dem efter handlandets olika art och dess lagliga förutsättningar får man ett fast grepp om fakta, och en redig systematik möjliggöres. Detta är även av stor betydelse för behandlingen av de praktiska problem som uppstå. Man löser dem vida lättare om man håller sig till realiteterna utan att trassla in sigi den metafysiska begreppsapparaten.
    Så ter sig i korthet enligt min mening lösningen av frågan hur man i rättsvetenskapen skall gripa sig an med problemet om domens verkningar. Samma princip bör tillämpas även i lagstiftningen. Man bör sålunda beträffande var och en av de anförda grupperna av tänkbara rättsverkningar undersöka, vilka regler som äro behövliga och på vilket sätt de böra formuleras i lagstiftningen.
    Beträffande grupp 2 a är det tydligt, att man här i en del fall alls icke behöver några särskilda lagregler. Sålunda vore det överflödigt att stadga, att fastställelsedomen skall läggas tillgrund för en senare fullgörelsedom angående samma fordran.I andra till denna grupp hörande fall åter är det nödvändigt att ha uttryckliga regler om vilken verkan domen skall ha, såsom t. ex. rörande en hemskillnadsdom. Men dessa regler bli givetvis mycket skiftande till sin natur. Vi ha dylika stadganden spridda här och var i den civilrättsliga lagstiftningen (ex. 14 § lagfartsförordningen, 60 § inteckningsförordningen samt hithörande stadganden i giftermålsbalken). Det kan icke komma i fråga (och är naturligtvis alls icke avsett i förslaget) att upptaga dem i rättegångsbalken.
    Inom grupp 2 b, domens prejudicerande verkningar, finner man en stor del av de »rättskraftfrågor» som debatterats mest i litteraturen och vållat meningsskiljaktigheter i praxis. Den gamla läran om sanningsfiktionen föranledde, att domen tillmättes en mycket vidsträckt prejudicerande verkan. Utvecklingen har gått i den riktningen, att denna verkan alltmer inskränkts. Den kan numera betecknas såsom ställd på avskrivning, såsom framgår av att slagordet »domskäl vinna icke rättskraft» är allmänt gäng-

1 En annan sak är om man vill anordna en förenklad form för erhållande av exigibel dom i sådana fall. Bestämmelser av denna art finnas i amerikansk rätt enligt BORCHARD, Declaratory Judgments, Cleveland 1934, s. 12.

188 KARL OLIVECRONA.se.1 Processlagberedningens förslag syftar också, såsom redan antytts, att verka i denna riktning.
    För att man skall komma till rätta med frågan om domens prejudicerande verkan tror jag emellertid att det räcker med att man gör fullt klart för sig vad saken gäller. Det måste anses vara en allmängiltig och självklar förutsättning för rättegångsordningen att varje talan skall ägnas en allsidig och obunden prövning i den mån icke lagen genom särskilda regler gör inskränkningar häri (t. ex. genom legala bevisregler). En domare får därför principiellt icke undandraga sig att pröva ett mål uralla synpunkter därför att vissa till saken hörande omständigheter tidigare i annat sammanhang varit föremål för domstolsprövning. När borgenären stämmer om den andra amorteringsposten, bör alltså det nu framställda kravet bedömas utan hänsyn till vad domstolen sagt om den första posten (vilketockså numera sker i svensk praxis). Det borde knappast behövas särskild lagstiftning för att undanröja alla missförstånd på denna punkt. Skulle emellertid lagstiftning anses önskvärd, borde stadgandet gå rakt på sak utan att använda det dunkla begreppet rättskraft.
    I själva verket finns i förslaget en bestämmelse som säger allt som kan behöva sägas på denna punkt. Det är 35:1, där detstadgas: »Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit i målet, avgöra, vad däri är bevisat.» — Processlagberedningen utvecklar själv i motiven till denna bestämmelse, att en straffdom icke skall ha någon formellt prejudicerande verkan beträffande senare civilt anspråk på grund av brottet, då intetstadgande i sådan riktning upptagits i förslaget.2 Denna ståndpunkt synes välgrundad. Men med samma skäl kan sägas, att en civildom, när ingen särskild föreskrift därom finnes, icke skall tillerkännas någon prejudicerande verkan vid bedömande av en ny civil talan.
    Visserligen hänför sig 35:1 endast till bevisbedömningen. Men det är uppenbart att en domare icke får känna sig bunden av den rättsgrundsats eller lagtolkning, som antagits i det förra målet. För att fastslå detta kan man icke behöva någon särskildlagstiftning.

1 Att detta slagord är behäftat med en oklarhet, se min uppsats Kvittningen och rättskraften.

2 Processlagberedningens förslag s. 378 f.

OM CIVILDOMENS RÄTTSKRAFT. 189    Vi finna således, att det föreslagna stadgandet i 17:11 icke harnågon uppgift att fylla i avseende å de tänkbara rättsverkningar, som höra till grupp 2. Det återstår då endast att fråga, huruvida stadgandet är behövligt och lämpligt beträffande domens negativa verkan.
    Den grundtanke, som överallt ligger under reglerna om domens negativa verkan är, att det omedelbara praktiska resultatet aven dom icke skall få rivas upp genom en ny rättegång. Detta förebygges genom att en talan, vars bifallande skulle leda till ett sådant resultat, icke upptages till saklig prövning utan avvisas. Har en dom givit en exekutionstitel, får en ny talan icke sakligen prövas, om den går ut på något som skulle medföra hinder för eller återgång av den medgivna exekutionen. Har å andra sidan en talan, som gått ut på förvärvande av en exekutionstitel (alltså en fullgörelsetalan) blivit ogillad, prövas icke en ny talan, som går ut på att erhålla en exekutionstitel på samma grunder o. s. v.
    Själva denna grundtanke är så allmänt antagen och den vilarpå så starka skäl, att den icke behöver lagfästas för att bli tilllämpad. Vill man ändock ta med den för att ge lagen ett utseende av fullständighet (vilket jag för min del icke anser vara något bärande skäl) stöter man på den svårigheten, att principen knappast kan utformas i lagtexten så att den blir till någon verklig nytta. Varje försök att i någon slags formel ange, nären talan skall avvisas, är dömt att misslyckas. Förhållandena äro alltför invecklade och mångskiftande. En formel blir antingen intetsägande eller missvisande. Jag tror sålunda icke att en domare får någon som helst verklig ledning genom det föreslagna stadgandet. Den litteratur som vuxit upp kring den tyska bestämmelsen ger icke heller intryck av att denna förmått skapa klarhet på området. Detsamma gäller om stadgandet i Code Civil art. 1351, som återger innehållet i några uttalanden av de romerska juristerna.
    Man synes därför böra uppge varje försök att i lagtext definiera när en dom skall ha negativ verkan. En bestämmelse om denna verkan kan emellertid tänkas vara motiverad ur en annan synpunkt. Att den negativa verkan måste tillhöra rättssystemet är visserligen otvivelaktigt. Men däremot kan det råda delade meningar om huruvida avvisning i förekommande fall skall ske ex officio eller först efter invändning av part. Av 17:11 st. 3 och

190 KARL OLIVECRONA.34: 1 framgår, att den förra ståndpunkten, vilken redan tillhör gällande rätt, omfattas av förslaget. Vill man bibehålla denna grundsats i den nya rättegångsordningen är en särskild lagbestämmelse motiverad. Men det synes då vara att förorda, att den avfattas på enklaste möjliga sätt, utan indragande av begreppet rättskraft, som är fullständigt överflödigt för ändamålet. Såsom förebild kunde t. ex. tjäna den norska rettergangslovens § 163 st. 1: Reises der nyt söksmål om et krav, som er avgjortved retskraftig (= lagakraftvunnen) dom, skal retten avvise det av eget tiltak.»1
    Emellertid kan det tänkas vara motiverat att upptaga en eller annan speciell fråga till reglering i lagen. En sådan fråga, nämligen den rörande verkan av dom angående kvittningsinvändning, behandlas såsom redan anmärkts i 2 st. av 17:11. Där stadgas: »Domen äge ock rättskraft, i vad den innefattar prövning avfordran, som åberopats till kvittning».
    Den viktiga frågan är här hur det skall gå om kvittningsyrkandet ogillats. Har yrkandet bifallits är det klart att motfordringen är bortkvittad, såvitt den svarade emot huvudfordringen, och att den inte kan göras gällande en gång till. Bestämmelsen har därför sin väsentliga betydelse beträffande det fall att kvittningsyrkandet ogillats.
    Enligt Savignys lära medförde ogillandet att motfordringen blev definitivt underkänd, vare sig den översteg eller understeg huvudfordringens belopp. Detta var en given konsekvens av Savignys allmänna ståndpunkt. Den tyska civilprocessordningen gick emellertid även här emot hans åsikt. Rättskraften inskränktes till att avse summa concurrens, d. v. s. domen fick negativ verkan i avseende å genfordringen blott såvitt rörde ett belopp, svarande mot huvudfordringen.
    I svensk praxis har på senare tid den tyska lagens grundsats i detta stycke vunnit insteg. Frågan har livligt debatterats i doktrinen, men därvid har en annan mening gjort sig gällande. Samtliga svenska författare som yttrat sig i frågan under de sista decennierna ha gjort gällande, att domen icke borde ha någon negativ verkan beträffande genfordringsanspråket.2

1 17: 11 st. 3 avser väl endast att uttrycka principen om avvisning ex officio, medan första stycket skall ange förutsättningarna för avvisning. Jfr även 30:9.

2 RABENIUS, SvJT 1918 s. 177 ff.; KALLENBERG, De ordinära devolutiva rättsmedlen, 1922, s. 190 ff. samt Svensk Civilprocessrätt II s. 1346 ff.; AGGE, Bidrag till läran om civildomens rättskraft, 1932, s. 178 ff., samt min uppsats Kvittningen och rättskraften.

OM CIVILDOMENS RÄTTSKRAFT. 191    Processlagberedningen går här rakt motsatt väg. Bestämmelsen i 17:11 utlägges i motiven på följande sätt (för det fall att kvittningsyrkandet ogillats): »Överstiger den till kvittning åberopade fordringen huvudfordringen, har för prövning av kvittningsyrkandet från rättens sida krävts ett avgörande icke endast, huruvida det belopp av genfordringen, som svarar mot huvudfordringen, bör godkännas, utan ock, när denna fråga besvarats nekande, huruvida någon annan del av genfordringen bör godkännas härför. I detta fall är det nämligen endast en mot huvudfordringen svarande ideell del av genfordringen, som åberopats till kvittning. Rätten har i detta fall sålunda prövat hela denna fordran. Det synes då rimligt, att rättskraft åkommer denna prövning. Det nu sagda gäller ock för det fall, att kvittning yrkats för flera sinsemellan självständiga fordringar.»
    Processlagberedningen har således förkastat de skäl av olika slag som anförts mot att låta domen få någon negativ verkani avseende å genfordringen.1 För att motivera en dylik verkan hos domen räcker det givetvis icke blott med att framhålla, att genfordringen faktiskt blivit prövad av domstolen. Man kan icke genomföra den grundsatsen att domstolens prövning i alla avseenden blir utslagsgivande för framtida process. S. k. prejudicialfrågor prövas t. ex. av domstolen. Men denna prövning blir icke bindande.
    Vidare är att märka att en negativ verkan beträffande genfordringen icke kan motiveras med den allmänna grundsatsen att det omedelbara praktiska resultatet av domen icke får rivas upp genom ny rättegång. Det resultat, som käranden eftersträvade och vann, var att erhålla en exekutionstitel. Denna exekutionstitel och den därpå baserade exekutionen göres icke om intet genom att svaranden får sitt genfordringsanspråk prövat ien ny process. Har man en regel som hindrar att detta sker,tillägger man därför domen en vidsträcktare negativ verkan änden som är nödvändig med hänsyn till huvudsynpunkten.
    För en dylik regel krävas alldeles särskilda skäl. Processlagberedningen argumenterar härutinnan på följande sätt: »Förberedningen har den bestämmande synpunkten å denna fråga varit att nå ett tillfredsställande avvägande av de båda parternas intressen mot varandra. Den omständigheten, att svaranden

1 Se särskilt KALLENBERG, Svensk Civilprocessrätt p. a. st.

192 KARL OLIVECRONA.medges att utan genstämning framställa kvittningsyrkande på grund av ett anspråk, som ligger helt utanför det av käranden omstämda rättsförhållandet, bör icke bereda honom också den påtagliga fördelen, att han, om han styrker yrkandet, inhöstarden därmed förenade framgången i processen, medan han, om yrkandet ogillas, icke har annan olägenhet därav än eventuell skyldighet att ersätta rättegångskostnader. Visserligen har käranden valt tidpunkten för anhängiggörande av sin talan motsvaranden, och det kunde ur denna synpunkt anses obilligt motsvaranden, att om han till sitt försvar åberopar en motfordran, ett ogillande skulle bliva bindande. Men å andra sidan utsättersig svaranden icke, såsom beträffande försvarsmedel i allmänhet, för någon rättsförlust därigenom, att han ej gör fordringen gällande i rättegången. Han är oförhindrad att väcka särskild talan därom. Framställer han kvittningsyrkandet i den av käranden inledda rättegången, beror detta alltså av hans fria val, och han bör då vara underkastad den med prövningen förenade risken. Under sådana förhållanden skulle det snarare vara obilligt mot käranden att frånkänna avgörandet rättskraft.»
    Resonemanget förefaller icke att vara alldeles fredat för invändningar, även om man accepterar metoden att avgöra en lagstiftningsfråga enligt den principen att man skall avväga ett par tänkta parters intressen gentemot varandra. Ifall käranden stämt om ett krav på 1,000 kronor och svaranden kvittningsvis åberopat en eller flera motfordringar om 10,000 kronor men fått denna invändning ogillad, då vore det enligt processlagberedningen »obilligt» mot käranden, om han icke skulle vara definitivt fri från motkravet. Jag har svårt att förstå detta resonemang. Skulle man här tala om en obillighet, vore det väl snarare svaranden som träffades av denna. Det finns ju ingen proportion mellan vad han kunnat vinna och vad han förlorat. Men nej! Han har sig själv att skylla. Han kunde ju ha låtit bli att yrka kvittning! »Framställer han kvittningsyrkandet. . . beror dettaav hans fria val.» Man skulle kunna komma till mycket märkliga resultat om man i större skala resonerade på detta sätt vid stiftandet av lagar. Slutstenen i resonemanget är en liten petitio principii. Framställer svaranden kvittningsinvändning, beror detta som sagt på hans fria val: »han bör då vara underkastad den med prövningen förenade risken». Det förutsättes alltså som givet, att framställandet av kvittningsinvändningen skall

OM CIVILDOMENS RÄTTSKRAFT. 193medföra en risk, vilken endast kan bestå i att ogillandet blirbindande — och det var det som skulle bevisas.
    Jag menar nu alls icke att man överhuvudtaget skall resonera enligt denna sorts intresseavvägningsprincip då det gäller att bestämma sig för en regel i lagstiftningen. Den enda rimliga metoden synes mig vara att se till de praktiska konsekvenserna av den ena eller andra regeln. Anlägger man denna synpunkt, har man att fråga, om det är ändamålsenligt att lagstiftningen öppnar två olika möjligheter att göra gällande ett genfordringsanspråk i en process: å ena sidan att genstämma med verkan att prövningen blir definitiv, hurudan utgången än blir, å andra sidan att yrka kvittning med verkan att intet bindande avgörande träffas ifall invändningen ej kan bifallas.
    Såvitt jag kan se skulle en dylik anordning vara mycket lämplig, emedan den bereder svaranden frihet i valet av försvarsmedel. Det är ett allmänt intresse att var och en som blir föremål för ett rättsligt krav skall ha de bästa möjligheter att försvara sig med lojala medel. Försvaret bör icke vara förenat med några risker, utöver att man kan få betala rättegångskostnaderna. Men om ogillandet av ett kvittningsvis framfört genfordringsanspråk blir definitivt bindande, utsätter sig svaranden för en överskjutande risk. Han kan därför icke våga sig på att yrka kvittning om han icke är beredd att nu prestera all den utredning han kan tänkas åstadkomma angående genfordringen. Man kan helt enkelt knappast yrka kvittning om man icke är beredd att genstämma.
    Det är framför allt denna synpunkt som ligger bakom, då man så pass allmänt hävdat att ogillandet av genfordringsanspråket icke bör vara bindande.1 En medelväg, som dock bara reducerar olägenheten och ej undanröjer den, är att begränsa avgörandets verkan till summa concurrens. En sådan regel föranleder emellertid åtskilliga svårigheter i tillämpningen.2 Det förefaller nästan som om processlagberedningen av dessa svårigheter föranletts att intaga den extrema ståndpunkten, att ogillandet skall vara bindande beträffande hela genfordringen — en ståndpunkt som annars i allmänhet torde vara övergiven nuförtiden. Det vorevida bättre att gå den andra vägen och helt utesluta all negativ verkan av domen i avseende å ett ogillat genfordringsanspråk.

1 Jfr vidare min uppsats Kvittningen och rättskraften.

2 Se min anf. uppsats.

13—407004. Svensk Juristtidning 1940.

194 KARL OLIVECRONA.    Gör man detta, bereder man dem som komma i svarandeställning den önskvärda friheten i försvaret. En svarande får möjlighet att rycka fram med en kvittningsinvändning även om han ej skulle ha allt material angående denna fordring klart. Det är att märka att kvittning ofta yrkas subsidiärt under det att huvudfordringen bestrides. Svaranden kan då hoppas på ett medgivande eller erkännande eller åtminstone därpå, att det vid partsförhöret skall komma fram tillräckligt för att möjliggöra ett bifall till kvittningsinvändningen. Tillmätes ogillandet av invändningen negativ verkan, måste svaranden i en dylik situation passa på att återkalla yrkandet om utgången förefaller tvivelaktig, vilket blir ett mycket delikat spörsmål. Man bör också tänka på att processer hos oss, särskilt å svarandesidan, i en ickeringa utsträckning skötas av lekmän. Men att en lekman skulle kunna ana hur riskabelt det enligt processlagberedningens förslag blir att framställa en kvittningsinvändning, det är knappast troligt. En följd av beredningens ståndpunkt är också att svaranden kan föranledas att överklaga underrättens dom endast föratt få ogillandet av genfordringen undanröjt. Härtill kommer också svårigheten att avgöra, huruvida en kvittningsinvändning ogillats emedan själva genfordringen underkänts eller emedan kvittningsförutsättningarna icke förelegat.1

1 Jfr KALLENBERG, Svensk Civilprocessrätt II s. 1363: »Huruvida kvittningsyrkandet ogillats på den ena eller andra grunden, framgår ofta ej av domens avfattning, och en undersökning i sådant avseende lämnar i talrika fall rum för tvivelsmål.»