OM RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND.1

AV

PROFESSOR BERTIL SJÖSTRÖM.

De många förslag för åstadkommandet av en total reform av rättegångsväsendet i Finland, som sedan år 1900 utkommit,2 hava tillsvidare ej lett till någon positiv åtgärd. I ett nytt skede kom processreformfrågan, sedan riksdagen år 1935 uppmanade regeringen att fortfarande energiskt arbeta på åstadkommandet av en fullständig reform av rättegångsväsendet. För efterkommandet av detta önskningsmål överlämnade regeringen saken åt lagberedningen, som i september 1937 till regeringen inkom med ett nytt översett förslag till proposition i ämnet.3 Förslaget hade utarbetats av förre presidenten K. J. STÅHLBERG och förre hovrättspresidenten H. MALMBERG.
    Över detta förslag inhämtades utlåtanden av samtliga rikets hovrätter, Häradshövdingarnes i Finland förening och Finlands advokatförbund, varpå justitieministeriet uppdrog åt tre sakkunniga (justitierådet O. PETÄYS, hovrättspresidenten W. KANNEL och professor B. SJÖSTRÖM, den förstnämnde såsom ordförande) att justera eller till nödiga delar revidera förslaget. Dessa sakkunniga hava inom dem förelagd mycket kort tid på basen av lagberedningens nyss nämnda förslag uppgjort ett nytt förslag till regeringens proposition i ämnet. Förslaget, som i flera viktiga delar avviker från lagberedningsförslaget av år 1937, överlämnades redan före jul sistlidna år till justitieministeriet, där det underkastas närmare granskning. — I vilken riktning rege-

 

1 Artikeln återgiver med särskilda ändringar och smärre tillägg de föredrag författaren höll vid Stockholms Högskola den 24 och 25 april 1939.

2 Angående dessa förslag se O. HJ. GRANFELT SVJT 1937 s. 578 ff.

3 Det föregående var av lagberedningen utarbetat propositionsförslag angående fullständig reform av Finlands rättegångsväsende av år 1929.

OM RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND. 247ringens proposition i förevarande ämne kommer att gå, är vid denna tidpunkt icke möjligt att säga. Det oaktat torde en redogörelse för ifrågavarande förslag ej helt och hållet sakna intresse.— I det följande skall själva processuella förfarandet enligt förslaget skärskådas. Innan härtill skrides, synes det emellertid nödigt, att en kort översikt över domstolsorganisationen och instansordningen samt åklagarväsendet gives.
    Enligt förslaget äro de allmänna domstolarna såsom nu häradsrätt, rådstuvurätt, hovrätt och högsta domstolen. Rådstuvurätt, som är sammansatt av tre lagkunniga domare och i vilken nämnd icke deltar ens vid handläggningen av grövre brottmål, kommer enligt förslaget att finnas blott i landets större städer. De övriga städerna skola i avseende å rättsvården förenas medan gränsande landsbygd. Häradsrättens domkrets kommer att utgöra domsaga och icke tingslag, såsom för närvarande. I varje domsaga skall finnas ett ordinarie tingsställe eller domstolslokal eller i mån av behov flera sådana, där häradsrättens allmänna sammanträden skola försiggå. Häradsrätt åligger det, med undantag av särskilda tider, att i regel varje vecka hålla allmänt sammanträde för huvudförhandling. I händelse i domsagan finnas flera tingsställen, ankommer det på justitieministeriet att fördela sammanträdena mellan tingsställena. Såsom för närvarande skall häradsrätten bestå förutom av en rättskunnig ordförande av en nämnd, och för rättens domförhet fordras i regel fem nämndemän. Dock kunna sju samtidigt sitta i nämnden. Nämnden kan överrösta ordföranden endast då fem nämndemän äro ense. — Här må nämnas, att enligt ett av de sakkunniga utarbetat förslag till förordning angående judiciell indelning av landet komme rådstuvurätt framdeles att finnas i 10 av landets 38 städer samt att domsagornas antal skulle utgöra 81, av vilka 32 komme att hava två och 3 domsagor tre tingsställen.1
    Beträffande hovrätts sammansättning och dess uppgifter hava i allmänhet ej några ändringar föreslagits. På det att hovrätterna måtte bliva mera tillgängliga för allmänheten och för att en muntlig procedur måtte kunna tillämpas vid dem, förutsätte sen uppdelning av de nuvarande hovrätterna. Enligt förslaget till judiciell indelning av landet komme hovrätter att finnas för

1 I Finland är f. n. antalet domsagor 70 och tingslag 259. Av domsagorna bestå 6 av 2, 21 av 3, 33 av 4, 8 av 5 och 2 av 6 tingslag.

248 BERTIL SJÖSTRÖM.utom såsom nu i Åbo, Wasa och Wiborg, ytterligare i Helsingfors, Uleåborg och Kuopio.
    Instansordningen har i förslaget reglerats över huvud på samma sätt som i gällande rätt. I regel skall varje mål, civilt eller kriminellt, anhängiggöras i underrätt, d. v. s. i härads- eller rådstuvurätt. Rättsmedlet mot underrätts avgöranden beträffande huvudsak är både i civila mål och i brottmål vad, som är ordnat helt enligt den s. k. appelltypen. — Rättelse i hovrättens avgöranden i huvudsak, kallade domar, skall både i civila mål och i brottmål sökas medelst revision i högsta domstolen. Med avvikelse från de tidigare finska reformförslagen, i vilka den s. k.revisionstypen tillämpats, har i de sakkunnigas förslag högsta domstolen bibehållits såsom en appellinstans.
    Revisionen har i flera hänseenden reglerats på samma sätt som enligt den svenska processlagberedningens förslag. För sakens fullföljande till högsta domstolen fordras alltid domstolens tillstånd. Förslaget förutsätter såväl s. k. prejudikat- som intressedispens, varjämte rätt till fullföljd kan meddelas, om med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till prövningav ändringsansökan. Beträffande den sistnämnda grunden har dock den inskränkningen gjorts, att i mål rörande penningar eller sådant som kan uppskattas i penningar därest värdet av vad parten i hovrätten tappat icke överstiger 5,000 mark, så ock i mål angående skyldighet att taga del i utom äktenskap fött barns underhåll och uppfostran, rätt till ändringssökande kan beviljas blott i fall, då möjlighet för erhållande av prejudikat- eller intressedispens föreligger. — Liknande begränsning gäller äveni vissa mindre brottmål.
    Enligt förslaget indelas de allmänna åklagarna i tvenne grupper, nämligen överåklagare och underåklagare. Till den förra av dessa höra justitiekanslern, advokatfiskalerna och statsåklagarna, till den senare åter länsmännen på landet och poliskommissarierna och andra därtill förordnade polistjänstemän i stad. Åt andra åklagare än justitiekanslern kunna anställas biträdande åklagare. Åklagarmyndigheten företrädes vid underrätt av statsåklagare eller underåklagare, vid hovrätt av statsåklagare eller ock av advokatfiskal — nämligen framför allt då åtalet rör sådant tjänstebrott, som handlägges av hovrätt i första instans —samt vid högsta domstolen av justitiekanslern. Samtliga åklagare lyda under justitiekanslern. — Till överåklagare kan endast

OM RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND. 249den utnämnas, som avlagt för domarämbete stadgade juridiska kunskapsprov, varemot detta kompetensvillkor ej gäller för underåklagare.

    Det har med rätta framhållits hos oss i Finland, att det processuella förfarandet, sådant det reglerats i gällande rätt och såsom det utformat sig i praxis, ej motsvarar de krav, som skäligen kunna ställas på en god och modern rättegång. Bland de brister, som vid låda vår rättegång, är förfarandets långsamhet mest i ögonen fallande och kännbar. Även om vissa organisatoriska brister i vårt domstolsväsende bidragit till detta missförhållande, medför dock själva procedurens anordning, att rättegången ej försiggår så snabbt, som parternas berättigade intressen kräva. I detta avseende bör nämnas den bristande förberedelsen av målen, innan de komma till domstolens behandling. Detta har haft till påföljd, att uppskov ofta måst beviljas redan av den orsak, att svaranden skall erhålla tillfälle att förbereda sig på svaromål och att ytterligare uppskov under förfarandet för utredningsändamål blivit nödvändiga, ja att målet ej sällan återförvisats från högre rätt till underrätten för erhållande av nödig utredning. Till förfarandets långsamhet har även bidragit dess bristande koncentration, som gjort det möjligt, att processmaterial kan för domstol framställas i sådan ordning och vid sådana tillfällen, att detta ej är ändamålsenligt. Och till den långdragna rättegången har slutligen bidragit skriftligheten, vilken vunnit insteg även i underrätterna, särskilt vid de större städernas rådstuvurätter.
    Men även mot rättegångens säkerhet kunna berättigade anmärkningar framställas. En menlig inverkan på möjligheterna att utreda det verkliga sakförhållandet har framför allt den legala bevisteorin med dess onaturliga vittnesjäv haft.
    För undanröjandet av de ifrågavarande missförhållandena är en grundlig reform av det processuella förfarandet av nöden, varvid det till det väsentliga bör uppbyggas på principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration, samt bevisprövningen regleras enligt den fria bevisteorin.
    För att komma till de sakkunnigas förslag inledes enligt detsamma rättegången i tvistemål genom stämning å svaranden. Stämning skall i regel begäras medelst skriftlig stämningsansökan. Dock kan om stämning i vissa undantagsfall, bl. a. då målet angår fordran, ersättning eller lös egendom och tvisteföremålet

250 BERTIL SJÖSTRÖM.ej överstiger 5,000 mark, anhållas även muntligen. Stämningsansökan skall innehålla bl. a. ett individualiserat yrkande och uppgift på alla de bevis1 sökanden ärnar i rättegången begagna med angivande av vilket sakförhållande med varje bevis skallutredas. — Då anhållan om stämning göres muntligen, skall sökanden muntligen uppgiva de omständigheter, som nyss nämnts.
    För den händelse de vid anhållan om stämning lämnade uppgifterna befinnas vara ofullständiga eller oklara, eller de åberopade skälen uppenbarligen icke kunna berättiga yrkandet, skall stämningssökanden därpå uppmärksamgöras och erhålla anvisning om, huru bristen kan avhjälpas. Efterkommes icke anvisningen eller har ansökningen om stämning sänts genom posten, skall stämning dock utfärdas. Undantag från regeln att utfärdande av stämning ej får vägras gäller dock, om sökanden saknar processhabilitet eller stämning gäller en person, som åtnjuter exterritorialitetsrätt, samt då vissa formella brister föreligga. Dessutom får stämning ej meddelas, med mindre sökanden uppgivit bevisen på stadgat sätt.
    Handläggningen av målet består av förberedande förhandling och huvudförhandling. Den förstnämnda, varvid underrätten är domför allenast med rättens ordförande (rådstuvurätt i undantagsfall även med annan domstolsledamot), avser att skapa möjligast tillräckliga förutsättningar för huvudförhandlingens slutförande utan avbrott. Förslagets ståndpunkt är emellertid —och häri avviker det från de tidigare finska förslagen och jämväl från den svenska processlagberedningens förslag — att en förberedande förhandling ej alltid behöver äga rum. Sålunda hålles ej någon sådan, därest av stämningsansökningen och av devid denna till äventyrs fogade handlingarna eller, då om stämning anhållits muntligen, av de därvid yppade omständigheterna uppenbarligen framgår att densamma ej är av nöden. I stämningen skall då utfärdas kallelse omedelbart till huvudför-

1 Enahanda ståndpunkt intaga bl. a. norsk och tysk rätt (se den norska Lov om rettergangsmaaten for tvistemaal § 300, 6, jfr § 122, 3 och den tyska Zivilprozessordnung § 130, 5). — Enligt dansk rätt (Lov om Rettens Pleje § 337 mom. 1) och den svenska Processlagberedningens förslag till RB (kap. 42 § 2 mom. 1 p. 3) skall käranden i stämningsansökan uppgiva blott de skriftliga bevis han åberopar men icke andra. Processlagberedningen framhåller i sina motiv (s. 429), att en allmän skyldighet förkäranden att redan i detta skede av processen anföra sina bevis kunde föranleda en mindre nogräknad svarande att anpassa sitt svaromål efter kärandens bevisuppgifter, varigenom dennes processuella ställning lätt bleve försvagad. Dessa argument synas beaktansvärda; jfr dock H. MUNCH-PETERSEN, Den danske Retspleje II (1924), s. 184.

OM RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND. 251handling. — Denna anordning torde ej vara ändamålsenlig. Den bygger på den oriktiga föreställningen, att det vore möjligt att på grund av de fakta, som föreligga vid det tillfälle, då stämningen meddelas, avgöra, om förberedelse är nödvändig eller ej. Detta är i allmänhet ej fallet. Begås i förevarande avseende misstag och målet utsättes omedelbart till huvudförhandling, men vid densamma sedan helt och hållet oförutsedda frågor uppdyka, kan uppskov för dessas utredande bliva nödvändigt, vilket medför kostnader för parterna och möjligen störningar i domstolens arbete.
    Förberedelsen är dels skriftlig, dels muntlig. I den händelse att det förordnas om förberedande förhandling, skall svaranden förständigas att, ifall han icke medgiver kärandens yrkanden eller om han ärnar göra motpåståenden, avgiva skriftligt svar å käromålet och däri kortfattat framställa sina invändningar och påståenden jämte de omständigheter, på vilka dessa grunda sig, så ock uppgiva de bevis, av vilka han ärnar begagna sig med angivande av vilket sakförhållande med varje bevis skall utredas. Sagda förständigande sker i stämningen, i vilken parterna kalla satt infinna sig till förberedande förhandling inför rätten. Det åligger sedan käranden att låta delgiva svaranden stämningen, och denne äger rätt att, såsom fallet är enligt gällande rätt, åtnjuta viss stämningstid.1
    Å den i stämningen utsatta dagen eller vid den s. k. första inställelsen vidtager sedan förberedelsen av saken inför rätten, vilken då är domför på sätt tidigare anförts. Svaranden skall då, därest han ålagts att skriftligen svara, till rätten ingiva svarsskriften och tillika, ifall sådant icke tidigare skett, överlämna åt käranden en avskrift av densamma. Om svaranden icke ingivit svarsskrift, men dock infunnit sig till rätten, skall han muntligen svara i målet och uppgiva de bevis han ärnar begagna. — Vid den första inställelsen skola invändningar om rättegångens laglighet

1 Ovan relaterade bestämmelser om förberedelsens form grunda sig på de reformförslag, som sedan år 1923 utkommit. — I viss mån annorlunda är förberedelsen anordnad i det svenska förslaget. Enligt detsamma är den i regel muntlig, i vilken händelse en första förhandling utsättes att äga rum, så snart ske kan. Någon svarsskrift ålägges svaranden ej att ingiva till denna förhandling. Rätten äger emellertid förordna, att förberedelsen skall fortsätta genom skriftväxling. — Dock kan till skriftlig förberedelse skridas omedelbart. Svaranden ålägges då i stämningen att till rättenin komma med skriftligt svaromål, som delgives käranden. Ytterligare skriftväxlingkan äga rum.

252 BERTIL SJÖSTRÖM.framställas genast vid förhandlingens början, innan huvudsakens behandling vidtagit; senare äger ej part rätt därtill. Därest omständigheterna påkalla sådant, skall invändning avgöras särskilt. Beträffande själva huvudsaken skola parterna åter förklara och fullständiga vad i stämningen och i svarsskriften framställts och yrkats samt bemöta varandras yrkanden. Det åligger rätten att härvid, då sådant är påkallat, utöva processledning, sålunda att om parts anförande befinnes vara oklart eller ofullständigt, rätten, för erhållande av full klarhet, till parten skall rikta nödiga frågor.
    Oaktat målet utsatts till muntlig förberedande förhandling vid första inställelsen, kan dock ytterligare skriftväxling äga rum. Så är fallet om part i sin svarsskrift endast gjort invändning moträttegångens laglighet och på denna grund vägrat att svara i själva saken. Han kan, ifall invändningen förkastas, tillåtas att till rätten ytterligare ingiva en skrift. Finnes saken så vidlyftig eller invecklad, att den fordrar vidare skriftlig utredning, skall en tid utsättas, inom vilken parterna äga utväxla skrifter, en å vardera sidan. Därjämte kan rätten, om så erfordras, giva närmare föreskrifter rörande de omständigheter, varöver parterna skola uttala sig. Då sådan skriftväxling anordnas, bör tid och ort utsättas för den muntliga förberedelsens fortsättande.
    Under den muntliga förberedelsen kan rätten bestämma, att sakkunnig skall förordnas eller syn eller besiktning anställas eller vittne eller sakkunnig höras eller annan bevisning upptagas, därest sådan åtgärd prövas vara påkallad och avsevärt påskynda rättegången. Jämväl säkerhetsåtgärder för bevarandet av partsrätt till tvisteföremålet kunna vidtagas.
    Enligt förslaget kan saken under den förberedande förhandlingen avgöras i vissa fall. Så är förhållandet, om förlikning kommer till stånd, om käranden avstår från sin talan och svaranden yrkar på slutligt avgörande, om svaranden medgiver motpartens yrkande, om i dispositivt mål part förfallolöst uteblivit och motparten yrkar på sakens avgörande medelst tredskodom samt om bägge parterna begära, att målet genast skall slutligt avgöras och synnerliga skäl ej betinga annat.
    Enär syftet med den förberedande förhandlingen icke är sakens fullständiga utredning, utan endast densammas klargörande i så måtto, att huvudförhandlingen kan försiggå utan avbrott i ett sammanhang, bör, så snart detta ändamål uppnåtts, tid och

OM RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND. 253plats för huvudförhandlingen utsättas. Detta sker såvitt möjligt efter samråd med parterna, och bör huvudförhandlingen i regel utsättas att äga rum inom två månader efter det den förberedande förhandlingen avslutats. Till huvudförhandlingenskall rätten låta inkalla parterna. Är parts personliga närvaro då av nöden för målets utredning, ålägges honom i kallelsen personlig inställelse.
    Huvudförhandlingen äger rum inför fullsutten rätt. Vid huvudförhandlingen skall allt för sakens avgörande nödvändigt processmaterial framställas. Förhandlingen ledes av ordföranden, som bör tillse att ordning och reda därvid iakttages och att onödig tidsspillan undvikes samt i övrigt utöva en kraftig processledning. Om förhandlingens yttre gång gäller, att käranden äger yttra sig först och sedan svaranden. Vardera parten skall genast i ett sammanhang utveckla sin talan med skälen därtill och jämväl vara beredd att på en gång framställa all den bevisning, varav han vill begagna sig i rättegången.
    Förhandlingen är muntlig; användandet eller uppläsandet av skrift är i regel ej tillåtet. Undantag gälla såtillvida att, därest meningsolikhet uppstår om innehållet av rättegångsskrift ellerannan under rättegången åberopad handling, eller dess ordalydelse är av betydelse för sakens bedömande, rätten äger besluta att nödiga delar därav få uppläsas. Därjämte föreslås i anslutning till den svenska processlagberedningens förslag att yrkande alltid kan uppläsas ur skrift.
    Under huvudförhandlingen kunna parterna anföra omständigheter eller framställa bevis, ehuru desamma icke tidigare av dem åberopats. För förekommande av missbruk äger domstolen lämna utan avseende sådana andraganden av part, om vilka det kanantagas, att dessa gjorts i avsikt att förhala rättegången eller överrumpla motparten.
    Det är självfallet att, därest rättegången anordnas enligt muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna, uppskov i sakens behandling i största möjliga mån bör undvikas. I överensstämmelse härmed kan enligt förslaget vid huvudförhandling saken uppskjutas blott i de fall, då sådant uttryckligen medgivits. Uppskov för införskaffande av ny bevisning så ock för bemötande av motpartens under förhandlingen framställda nya påståenden, skäl eller bevis eller av annan orsak kan beviljas, därest rätten prövar anledning därtill förekomma. Om rätten finner att den

254 BERTIL SJÖSTRÖM.åberopade bevisningen bort av parten tidigare förebringas, kan hans uppskovsanhållan avslås. Och i den händelse att begäran om uppskov uppenbarligen gjorts endast i förhalningssyfte, får uppskov ej beviljas.
    Muntlighets- och omedelbarhetsprincipernas tillämpning innebär, att endast sådant processmaterial, som under den muntligaförhandlingen omedelbart för domaren i saken framlagts, får utgöra underlag för domen. I överensstämmelse härmed bör enligt förslaget, därest ombyte av ledamot i rätten ägt rum, förhandlingen alltid upprepas, ifall eljest vid målets avgörande ej funnes domfört antal ledamöter som övervarit hela huvudförhandlingen. Undantag från denna regel göres blott för den händelse, att vid ett föregående sammanträde vittne hörts av den orsak att dess hörande vid det rättegångstillfälle, till vilket målet uppskjutits, hade mött svårighet.
    För förebyggandet av att saken avgjordes på grund av sådant processmaterial, som hunnit förflyktigas ur domstolsledamöternas minne, skall, om uppskov på längre tid än femton dagar ägt rum, förhandlingen upprepas, om sådant för sakens utredning prövas nödvändigt.
    För ernående av koncentration i rättegången skall, ifall vittne vid upprop icke är tillstädes och därav eller av annan orsak påkallas uppskov på längre tid än femton dagar, hela bevisförfarandet uppskjutas till annat sammanträde. Undantag från regeln gäller blott i så måtto, att tillstädes varande vittne kundehöras, ifall dess hörande vid annat tillfälle skulle möta svårighet.
    Därest part, då rätten besluter om uppskov eller annars, ålägges att fullgöra något, kan emot honom såsom tvångsmedel användas äventyret att hans underlåtenhet ej utgör hinder för sakens avgörande eller vite.
    Genast efter det förhandlingen i målet avslutats, skrides tillöverläggning. I häradsrätt skall ordföranden inleda överläggningen med att giva åt nämnden en kort sammanfattning av det,som i saken framgått, och undervisa den om vad lag för sådant fall stadgar med angivande av de rättsliga synpunkter, som äro på saken verkande. Dom i saken skall för parterna avkunnas genast sedan överläggningen avslutats. Är detta till följd av tvingande skäl ej möjligt, får domen avkunnas efteråt, men docksenast sju dagar efter överläggningen. I regel inom trettio dagar sedan domen avkunnats bör densamma fullständigt utskri-

OM RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND. 255ven tillhandahållas käranden så ock annan part, som därom anhållit eller eljest prövas hava behov därav.
    Beträffande förfarandet vid parts utevaro, som i vår gällande rätt är på ett mycket föråldrat sätt reglerat, föreslås följande. För den händelse att ingendera parten är tillstädes då målet företages till förberedande förhandling eller till huvudförhandling, skall målet regel enligt avskrivas. Därest åter endera parten uteblivit, men motparten kommit tillstädes, har man att skilja mellan mål, där parterna äga träffa förlikning om tvisteföremålet, och mål, i vilka dylik dispositionsrätt ej medgivits dem. De förra målen kunna avgöras medelst tredskodom. Sådan dom gives dock endast, då part, käranden eller svaranden, uteblivit antingen från förberedande förhandling eller från sammanträde, då huvudförhandlingen vidtar, d. v. s. från det tillfälle då till dylik förhandling första gången skrides. Har alltså vid huvudförhandling saken uppskjutits till annat rättegångstillfälle och part uteblivit från detsamma, är den dom, som då meddelas, icke en tredskodom. Tredskodom kan ej heller givas utanyrkande därom av den tillstädeskomna parten. Följderna av utevaro äro olika beträffande käranden och svaranden. Medelst tredskodom, som gives mot käranden, skall käromålet förkastas. Därest svaranden ej påyrkar tredskodom, avskrives målet.— För svarandens vidkommande består påföljden av hans utevaro däri, att kärandens talan utan vidare bevisning godkännes, ifall rätten finner den vara på lag och skäl grundad. Detta innebär alltså, att någon bevisning ej fordras av käranden till stöd för de skäl eller argument, på vilka han grundat sitt yrkande. Äro dessa tillräckliga för motiverandet av kärandens yrkande, skall detsamma godkännas. — Såsom för närvarande är fallet, får part, som dömts medelst tredskodom, emot densamma söka återvinning.
    De indispositiva målen få avgöras vid parts utevaro, om motparten eller den, som äger bevaka det allmännas intresse, sådant påyrkar.
    Några menliga påföljder av utevaro inträda icke för part, om förfall anmäles eller domstolen annars finner sannolikt, attutevaron beror på giltig anledning.

    Brottmålsförfarandet är enligt förslaget byggt på den ackusatoriska metoden. Detta visar sig redan i avseende å inledandet

256 BERTIL SJÖSTRÖM.av en straffprocess. Brottmål får ej vid domstol upptagas, med mindre åtal för brottet blivit väckt av den, som enligt lag ägerrätt därtill. Undantag gäller blott beträffande disciplinära förseelser i rättegången.
    Enligt förslaget tillkommer åtalsrätten principiellt allmän åklagare. Vissa mindre målsägarebrott, nämligen ärekränkning mot annan än offentlig myndighet så ock brott, för vilket icke ärstadgat strängare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, äro dock underkastade uteslutande privatåtal. Dessutom tillkommer målsäganden subsidiär åtalsrätt, d. v. s. rätt att anhängiggöra och utföra åtal ifall allmän åklagare prövat skäl därtill ej vara för handen. Därjämte äger målsäganden biträda allmänt åtal eller i samband därmed självständigt framställa de straffyrkanden, till vilka han finner anledning. — Allmän åklagares åtalsplikt är normerad enligt den s. k. legalitetsprincipen. Dock har till förmån för den s. k. opportunitetsprincipen undantag gjorts, av vilka må nämnas brott begångna av person som icke fyllt 18 år.
    Såsom allmän regel gäller, att innan åtal för brott, som ej uteslutande hör under privat åtal, anhängiggöres vid domstol,skall s. k. förundersökning anställas. Ändamålet med dennaär att vinna klarhet om huruvida skäl till åtal föreligger samt att, om så finnes vara fallet, att förbereda saken så att full utredning är för handen vid det första rättegångstillfället. Förundersökningens anställande ankommer på polis- och åklagarmyndigheterna. Polismyndighet skall ofördröjligen inleda undersökning och fullfölja densamma så långt, att den kan avslutas eller övertagas av statsåklagare. Då åtalet hör under statsåklagares kompetens eller om den misstänkta är häktad, skall anmälan om brottet göras hos statsåklagaren, vars sak det är att övervaka förundersökningens fortgång samt att, om han finner anledning därtill, övertaga och fullfölja densamma.
    Förundersökningen bör vara objektiv. All relevant bevisning, vare sig den talar för eller emot den misstänkta, skall tillvaratagas och beaktas. Den vars hörande under förundersökningen befinnes nödigt, kan i sådant syfte kallas inför polismyndigheteller allmän åklagare. Den misstänkta får, därest det kan befaras, att han ej hörsammar kallelsen, genast inställas.
    För att den misstänktas intressen redan på förundersökningens stadium skola bliva på ett tillfredsställande sätt tillvaratagna,

OM RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND. 257har åt honom givits rätt att antaga försvarare. Och i den händelse den misstänkta prövas hava behov av försvarare, menhan icke antagit en sådan, bör undersökningsledaren hos rättens ordförande utverka, att offentlig försvarare för den misstänkta utses. Till sådan bör förordnas i främsta rummet rättskunnig advokat eller även den, som vid domstol allmänneligen utför sakföraruppdrag. Därest tillgång till sådan person ejfinnes, skall försvaret uppdragas åt annan därtill skickad person.
    Förundersökningen skall avslutas, så snart det sammanbragta bevismaterialet prövas vara tillfyllest för att ådagalägga den misstänktas skuld eller giva vid handen, att åtal ej bör väckas.
    Av förslagets stadganden om de straffprocessuella tvångs- och säkerhetsmedlen förtjäna i främsta rummet uppmärksamhet de som angå häktning. Häktning är, såsom nu, i vissa fall obligatorisk. Sålunda skall den, som på grundade skäl misstänkes för brott, varå lindrigare straff än tukthus i två år ej kan följa, ovillkorligen häktas. Därest straffet är lindrigare, men dock utgöres av tukthus, är häktning medgiven. Är brottet ännu ringare, men dock sådant, att därå kan följa fängelse i två år eller däröver, eller är det misshandel förövad med skjut- eller eggvapen eller livsfarligt tillhygge, får den för brottet misstänkta häktas, när flykt- eller kollusionsfara föreligger, så ock när särskilda omständigheter giva vid handen att den misstänkta kommer att fullborda försök till brott eller att fortsätta sin brottsliga verksamhet. Om straffet för brottet är mindre än fängelsei två år men fängelsestraff dock kan följa för brottet, får den häktas, som träffas på flyende fot, ävensom den, som bevisligen vidtagit förberedelse till flykt. Oberoende av brottets beskaffenhet får en person häktas, som ertappas på bar gärning och ejavstår från sin brottsliga verksamhet, så ock den, vars legitimerande icke är möjligt.
    Det nyss anförda gäller häktning innan dom i saken givits. Sedan dom i saken meddelats och densamma icke är villkorlig, skall den sakfällda häktas, då straffet är fängelse i ett år eller däröver eller tukthus, så ock då han dömts till frihetsstraff för vissa brott.
    För min del har jag ej kunnat finna de nyss relaterade bestämmelserna i allo tillfredsställande. Det sagda gäller stadgan-

17—407004. Svensk Juristtidning 1940.

258 BERTIL SJÖSTRÖM.dena om den s. k. obligatoriska häktningen, vilka enligt mitt förmenande vila på en oriktig uppfattning om den straffprocessuella häktningens ändamål. Såsom riktigt framhållits,1 avser häktningen att säkerställa genomförandet av ett kriminalprocessuellt förfarande. Den är icke att betrakta såsom ett provisoriskt anordnat frihetsstraff och utgör ej heller ett kriminalpolitiskt skyddsmedel. Härav följer, att häktningen ej får göras obligatorisk ens i fråga om de grövsta brotten, och att i lagendast bör föreskrivas, under vilka förutsättningar en för brottmisstänkt person får häktas. Då emellertid förhandenvaron av flykt- eller kollusionsfara i regel föreligger, då misstanke om grovt brott är för handen, torde någon utredning i detta avseende ej böra fordras för den misstänktas häktande, därest ej särskilda orsaker tyda på annat.
    Vad åter beträffar den obligatoriska häktningen efter det fällande dom givits, kan jag ej finna några giltiga grunder, som skulle tala för förslagets anordning. Tvärtom synes den opraktisk och kan leda till obilligheter mot den dömde som inmanats i häkte,därest han i högre rätt skulle frikännas.
    Rätt att häkta tillkommer antingen polismyndighet, som verkställer förundersökning på eget ansvar, annan genom lag därtill berättigad myndighet, åklagare eller domstol. Alla dessa myndigheters häktningsrätt är självständig, ty häktningsfrågan kommer under rättens prövning blott i det fall, att den åtalade själv påkallat detta. — Ifrågavarande bestämmelse i förslaget, som avviker från de tidigare reformförslagen, synes i vissa avseenden betänklig. Vad beträffar åklagarmyndigheten, torde några farhågor ej föreligga att giva självständig häktningsrätt åtöveråklagare, som enligt förslaget komme att besitta juridisk utbildning. Därest häktningen verkställts av underåklagare, synes han böra omedelbart underställa sitt häktningsbeslut vederbörande överåklagare, som ägde att avgöra saken. Överåklagarens åtgärd torde böra kunna överklagas hos domstol. — Enligt de sakkunnigas förslag skall, då rätten låtit vid häktningsbeslutet bero, men förundersökningen ej då ännu hunnit slutföras, rätten utsätta tid, inom vilken undersökningen bör slutföras eller frågan om den för brottet misstänktas kvarhållande i häkte av den myndighet, som verkställer

 

1 Jfr Å. HASSLER, Föreläsningar över den svenska kriminalprocessen I (1930) s. 189 ff.

OM RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND. 259förundersökningen, ånyo underställas rättens prövning. Om undersökningen ej heller då kunnat slutföras, bör domstolen antingen medgiva förlängning av tiden för undersökningens slutförande eller förordna, att den häktade skall frigivas. Då frågaom häktning underkastas domstols prövning, handlägges densamma av rättens ordförande allena.
    Vad de straffprocessuella tvångs- och säkerhetsmedlen i övrigt beträffar, innehåller förslaget härom väsentligen enahanda bestämmelser som ingå i lagberedningsförslaget av år 1937. —Utan att närmare redogöra för förslaget i detta avseende må dock framhållas, att stadgandena om anhållande för brott och om straffprocessuellt reseförbud skulle komma att fylla en lucka i vår rätt, vars föreskrifter om dessa åtgärder äro synnerligen knapphändiga. Även hava gällande rätts stadganden om beslag utvecklats. Härvid må särskilt nämnas beslagtagande av post och telegrafförsändelser till eller från den misstänkta.
    Det ankommer sedan på allmän åklagare att på grund av den förberedande undersökningen besluta, huruvida åtal skall anställas eller ej. Då någon är för brott häktad, skall åtal väckas inom fem dagar efter det åklagaren erhållit undersökningsprotokollet och akten eller av honom själv verkställd undersökning avslutats. — Ätal skall i regel anhängiggöras genom inlämnande av anklagelseskrift till rättens kansli. Undantag bilda blott de mindre brotten, d. v. s. brott för vilka annat eller strängare straff än böter eller fängelse i sex månader icke är utsatt, ävensom överträdelser av polisordning, kommunal eller annan ordningsstadga eller ock lagligen fastställt vitesförbud. Åtal för dessa brott skall anhängiggöras, för såvitt de icke bringas till avgörande genom strafforder, genom stämning. — I anklagelseskriften skall bl. a. det brott, för vilket åtal sker, individualiseras i avseende å tid, rum och sätt samt uppgivas de vittnen, som önskas hörda, och andra bevis, vilka skola begagnas, ävensom i korthet vad med varje särskilt bevis skall styrkas. Efter anklagelseskriftens ingivande skall i regel förberedande förhandling i saken anordnas, vilken äger rum inför rättens ordförande. Dock behöver enligt förslaget, vars bestämmelser i detta avseende — i betraktande av det sätt, på vilket den förberedande förhandlingen i förslaget anordnats — hava synts mig omotiverade, förberedande förhandling ej hållas, om av anklagelseskriften eller av de till densamma fogade handlingar

260 BERTIL SJÖSTRÖM.na uppenbart framgår, att dylik förhandling ej är av nöden. —Den förberedande förhandlingen i brottmål är emellertid anordnad på ett annat sätt än i tvistemål. Regelenligt består ifrågavarande förhandling i brottmål blott av en skriftväxling mellan parterna. Muntlig förberedande förhandling skall emellertid anställas, om vid skriftväxlingen invändning göres mot rättegångens laglighet eller om part yrkar eller rättens ordförande finner, att åtalet bör avvisas eller omedelbart förkastas, eller om åklagaren motsatt sig anhållan om fullständigande av förberedande undersökning. Vid den muntliga förhandlingen avgöras sedan nämnda frågor. Prövar rättens ordförande självmant eller efteryrkande av part, vilket icke motsagts, att förundersökningen bör fullständigas eller utredning införskaffas, äger han därom förordna utan särskild förhandling.
    Har målet icke utsatts till muntlig förberedande förhandling eller, därest en sådan anordnats, målet vid densamma icke avvisats eller omedelbart förkastats, skall rättens ordförande utsätta tid för huvudförhandling. Då målet angår häktad person eller annars bör handläggas såsom brådskande, skall huvudförhandlingen vidtaga senast å trettionde dagen efter det anklagelseskriften ingivits, men i övriga fall senast å det allmänna sammanträde, som trettio dagar efter anklagelseskriftens ingivande först hålles. Ordföranden skall låta till den muntliga förhandlingen kalla parterna, den åtalades försvarare ävensom vittnen, sakkunniga och övriga personer, som skola höras.
    Den åtalade skall svara personligen, utom i fråga om mindre brott, i vilka han nämligen kan ställa ombud för sig. Men han är emellertid även i dessa mål skyldig till personlig inställelse, ifall rätten finner det nödigt. Även målsägande kan åläggas att infinna sig personligen. Mål får ej handläggas i den åtalades frånvaro, såframt icke för visst fall annat är stadgat. Undantagen från regeln äro alldeles obetydliga.1 Därest åklagaren uteblivit i mål, vari han yrkat ansvar, skall förhandlingen uppskjutas och därom anmälas till hans förman. Om åter målsägande, som väckt självständigt åtal, uteblivit, skall tillstädeskommen åtalad på yrkande frikännas. — Angående förhandlingens yttregång ingå i förslaget närmare bestämmelser, vilka i flera avseenden motsvara dem, som skulle gälla för civilprocessen. Hu-

1 I betydligt vidsträcktare mån är ett kontumacialförfarande emot den åtalade möjligt enligt Processlagberedningens förslag; jfr kap. 46 § 15.

OM RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND. 261vudförhandlingen är i brottmål muntlig. Vid densamma är i allmänhet användandet eller uppläsandet av skrift ej tillåtet. Protokoll över förundersökningen samt andra förberedande skrifter få ej uppläsas, med mindre det för sakens utredning är nödvändigt att fastställa skriftens innehåll eller ordalydelse. —Såsom regel gäller, att huvudförhandling ej får uppskjutas. Om den åtalade begär rådrum för att bereda sig för försvaret eller om nya på sak verkande omständigheter framkommit eller motparten. under förhandlingen framställt nya skäl, påståenden eller bevis, och part av sådan orsak begär uppskov i målet, får uppskov beviljas, om anledning därtill föreligger. Likaledes skall förfaras, därest för sakens fullständiga utredande prövas nödigt, att tillgänglig vidare utredning förebringas, så ock om deteljest finnes nödvändigt, att förhandlingen uppskjutes till annat sammanträde. — Huvudförhandling skall, då uppskov ägt rum,upprepas i enahanda fall som i tvistemål. Dom i brottmål skall avkunnas inom samma tid som i tvistemål.
    Här må redogöras endast för de yttre konturerna av förfarandet vid ändringssökande enligt de sakkunnigas förslag. Ifrågavarande förfarande är över huvud reglerat på enahanda sätti tviste- och brottmål.
    Vad till hovrätt anmäles i den underrätt, mot vars dom vädjas, och åligger det sedan denna domstol att till hovrätten insända handlingarna i målet. Rättegången i hovrätten börjar medelstskriftväxling, nämligen av dit ingiven vadeinlaga och svarsskriftmed bifogade skriftliga bevis.
    Sedan skriftväxlingen avslutats, skall någon av hovrättens ledamöter eller, efter sakens beskaffenhet, någon av dess tjänstemän utses till referent. Rättens ledamöter bör beredas tillfälleatt taga del av handlingarna i målet, innan till vidare åtgärdskrides. Jämlikt förslaget kan muntlig förberedande förhandling anordnas, om sådan prövas nödvändig, och samma regel gäller även i fråga om muntlig huvudförhandling. Målet kanalltså avgöras på grund av referentens föredragning, vilken börske muntligen, ifall rätten anser sådant möjligt. För brottmålens vidkommande föreslås dock, att muntlig huvudförhandling alltid skall äga rum i mål rörande brott, varå kan följa tukthus i sex år eller strängare straff eller vilket innefattar försök tilleller delaktighet i sådant brott, då i dem skuldfrågan dragits under hovrättens prövning.

262 BERTIL SJÖSTRÖM.    Ändamålsenligheten av den föreslagna anordningen, enligt vilken hovrätt i regel utan några inskränkningar äger avgöra frågan om nödvändigheten av en muntlig förhandling inför densamma, synes dubiös, enär densamma är ägnad att befordraskriftlighetens användning i hovrätten i större utsträckning än som är önskvärt. Mera tillfredsställande är den lösning avfrågan, som ingår i lagberedningsförslaget av år 1937. Enligt detta förslag kan överrätt avgöra tvistemål utan muntlig förhandling om parterna medgiva det eller om vädjanden avstått från muntlig förhandling och svarandeparten icke bevakat sin talan eller om hovrätten finner saken böra avvisas. I brottmål gäller regeln även i sådana fall, då åtalet kommer att omedelbart förkastas, dock under förutsättning att fråga icke är om skuld till sådant grovt brott, varom nyss nämnts.
    I hovrätt få även nya skäl och bevis förebringas. Bevisenskola i regel upptagas vid huvudförhandlingen i hovrätten, menrätten kan tillåta, att bevisupptagningen sker utom huvudförhandlingen eller vid annan rätt. Vad åter beträffar frågan, huruvida den bevisning, som redan förebragts i underrätten, skall ånyo framställas i hovrätten, intar förslaget en konservativareståndpunkt än våra tidigare reformförslag. Sålunda skall, om tillförlitligheten av utsaga, som avgivits av vittne eller sakkunnig vid förhör i underrätten, ej ifrågasatts, protokollet över förhöret gälla såsom bevis i hovrätten. Vittnet eller den sakkunnige höres ånyo inför hovrätten blott i det fall, att någondera parten påyrkat det och rätten finner skäl därtill eller själv anser nytt förhör nödvändigt. Har underrätten anställt syn eller besiktning, kan protokoll däröver åberopas såsom bevis i hovrätten. Och protokoll över förhör, som i bevisningssyfte hållits med part i underrätten, gäller såsom bevis i hovrätten, såframt ej rätten prövar parten böra ånyo höras inför hovrätten.
    Även om man i en processreform i Finland, där jämförelsevis få överrätter kunna grundas, måste göra undantag från bevisomedelbarheten i överrätt, synes den nyss anförda regeln dockicke tillfredsställande. Det är onaturligt, att en annan domstolän den, som t. ex. själv hört ett vittne, ägde rätt att tillmäta dess utsaga en helt annan betydelse än den rätt, för vilken vittnet avgivit sin berättelse. För min del anser jag, att denna svåra fråga lösts på ett mycket lyckligt sätt av den svenska processlagberedningen och att dess förslag i förevarande avseende

OM RÄTTEGÅNGSREFORMEN I FINLAND. 263väl kunde tillämpas i våra förhållanden. Jag är sålunda av den mening, att om underrätten grundat sitt avgörande rörande viss omständighet på omedelbart upptagen muntlig bevisning ellersyn å stället och avgörandet även i hovrätten beror av tilltron till denna bevisning, hovrätten i regel ej får göra ändring iunderrättens dom i denna del, med mindre bevisningen upptagits ånyo vid huvudförhandling i hovrätten. Denna regel voreägnad att neutralisera den fara, som består däri, att hovrätt i större utsträckning än som är ändamålsenligt, skall avgöra saken enbart på grund av skriftligt processmaterial.
    Vill part söka revision mot hovrätts dom, skall han anhålla om prövningstillstånd i högsta domstolen. Han bör då inomviss tid efter domens avkunnande eller utgivande göra revisionsanmälan hos hovrätten samt tillika erlägga stadgad revisionsavgift. Härpå försiggår skriftväxling mellan parterna, som består av ingivande av revisionsinlaga och svarsskrift. Rättegången i högsta domstolen är i regel skriftlig och består av föredragning av handlingarna i målet. Dock kan muntlig förhandling och personligt förhör med part anordnas i högsta domstolen ävensom part beviljas tillfälle att i högsta domstolen framställa bevisning över visst sakförhållande. Anser högsta domstolen, att bevisningen kan lättare mottagas eller parts hörande lämpligare äga rum vid annan domstol, skall härom vidtagas åtgärd.
    Med undantag av brottmålen äger part ej i högsta domstolen åberopa omständigheter eller bevis, som ej tidigare förebragts, med mindre han gör sannolikt, att han ej kunnat åberopa dem vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.— Bevisning åter, som redan framställts i lägre rätt, prövas regelenligt på grund av protokollet rörande bevisupptagningen. Några inskränkningar hava ej gjorts för högsta domstolens vidkommande att frångå de lägre rätternas bevisvärdering. Att detta, såvitt fråga är om muntlig bevisning eller syn å stället, icke är tillfredsställande, framgår av vad jag i detta avseende beträffande hovrätten anfört.
    För att här i största korthet beröra anordningen av bevisningen, bör främst nämnas, att den legala bevisregleringen övergivits och att åt domstolen givits rätt till fri bevisprövning. Härav följer, att förslaget ej innehåller några stadganden därom, att ett visst beviskvantum bör övertyga domaren och att ett mindre

264 BERTIL SJÖSTRÖM.sådant är härtill otillräckligt. De nuvarande vittnesjäven hava även avskaffats. Också nära anförvanter till part kunna höras såsom vittnen, men de äga emellertid rätt att undandraga sig vittnesmål. — I tvistemål äger domstol för vinnande av utredning angående visst sakförhållande förordna, att endera parten eller båda skola förhöras i bevisningssyfte under straffrättsligt ansvar. Till sådant partsförhör kan skridas redan primärtoch icke först sedan övriga bevis i målet framställts, såsom fallet var enligt de av de tidigare reformförslagen, vilka hade upptagit ifrågavarande institut. — För de skriftliga bevisens vidkommande hava stadganden givits angående editionspliktens ordnande i vilket avseende vår gällande rätts bestämmelser äromycket bristfälliga. Förslaget innehåller ock bestämmelser angående syn och besiktning samt om sakkunniga.
    Bevisningsinitiativet tillhör parterna. Rätten äger även självmant besluta om införskaffandet av bevis, men i tvistemål i allmänhet dock icke, om av åtgärden föranledda kostnader ej stå i rimligt förhållande till tvisteföremålets värde. Ej heller får nytt vittne inkallas eller enskild handling infordras, om vardera parten motsätter sig det.
    Regelenligt skola bevisen framställas vid huvudförhandlingen, men från denna regel hava undantag gjorts, som göra det möjligt att under särskilda förutsättningar upptaga bevis även utom huvudförhandlingen eller vid annan rätt.
    Beträffande protokollföringen ansluter sig de sakkunnigas förslag i det väsentliga till det system, som tillämpats i den svenska processlagberedningens förslag. Sålunda skola i varje mål tillkomna handlingar inbindas till en särskild akt och icke intagas i protokollet. Protokollet skall föras av befattningshavare vid rätten eller lagfaren ledamot av densamma. Angående innehållet av protokollet, som skall föras i varje mål särskilt och under förhandlingen omedelbart avfattas i slutlig form, föreslås enahanda bestämmelser, som ingå i det svenska förslaget. Vid protokollföringen kan för upptagande av utsaga användas stenografi eller mekaniskt talinstrument. Av domen, som icke avfattas såsom en del av det i saken förda protokollet utan uppsättes särskilt, skall avskrift fogas till akten.
    Helsingfors i augusti 1939.