OM RÅDHUSRÄTTS NÄMND.

AV

PRESIDENTEN K. SCHLYTER.

Lantdomarna beteckna gärna såsom nämndens huvuduppgift att förankra häradsrättens dom och hela verksamhet i allmänhetens förtroende (se ovan s. 86). Vid sidan härom framhålles ofta att nämndemännen tillföra domstolen en värdefull person och ortskännedom från tingslagets olika delar (ovan s. 119). Men man möter sällan från juristhåll något erkännande av lekmännens betydelse för åstadkommandet av en väl grundad dom. Processlagberedningen framhåller emellertid vid sidan av förtroendesynpunkten betydelsen av »lekmännens särskilda erfarenhet i frågor som äro av vikt för straffrättsskipningen» (ovan s. 52 och 119). I stadsdomarnas kritik av förslaget (ovan s. 53—55) har denna tanke icke berörts. Den utvecklas på ett förtjänstfullt sätt i ENGSTRÖMERS uppsats (ovan s. 120 ff.).
    För den som skriver dessa rader står det alldeles klart, att ett väl avvägt och organiserat lekmannainslag i underrätterna vid handläggning och avdömande av brottmål i olika hänseende när ägnat att i det stora hela åstadkomma en bättre straffrättsskipning än ensidigt sammansatta juristdomstolar. Att exempelvis ungdomliga lagöverträdare i åldern 15—21 år kunna ställas inför rena juristkollegier, vilka utan tillgång till speciell erfarenhet inom olika grenar av ungdomsvården äga bestämma om djupt ingripande åtgärder av frihetsberövande eller — efter ikraftträdandet av den nya lagen om villkorlig dom — frihetsinskränkande natur, måste sålunda ur kriminalpolitisk synpunkt betecknas som en allvarlig brist i nuvarande domstolsorganisation. Liknande hänsyn göra sig gällande i fråga om andra kategorier av brottslingar. ENGSTRÖMER framhäver med full rätt (s. 121), att i samma mån som det allmännas reaktioner mot brottsligheten anpassa sig efter brottslingens person och hans levnadsförhållanden och antar karaktären av skyddsåtgärder i

stället för straff, måste värdet av lekmännens medverkan vid reaktionens fastställande betydligt ökas.
    Rättsutvecklingen på straffrättens område har under senaretider tenderat mot att göra det första fastställandet av den frihetsberövande reaktionen mot brottet mera obestämt och i ställetpå verkställighetsstadiet inskjuta nya judiciella organ som vid sidan om den administrativa myndigheten reglera behandlingen av den dömde, särskilt i fråga om frihetsberövandets längd och frihetsinskränkande åtgärder efter dess slut. Intet av de sålunda nyinrättade organen har konstruerats som ett juristkollegium. Utskrivningen av de till tvångsuppfostran dömda omhänderhaves av Bonastyrelsen under ordförandeskap av en domare. Ungdomsfängelsenämnden består av en domare, en fångvårdsman, en pedagog, en psykiater och en lekman med speciell erfarenhet från socialvården. Interneringsnämnden har en liknande sammansättning. Även sinnessjuknämnden, som utvecklat sig till ett samhällets skyddsorgan beträffande abnorma brottslingar, består av en domare jämte icke juridiska bisittare.
    Denna organisation av rättsskyddsorganen post judicium har i den allra senaste lagstiftningen smittat av sig på organisationen av ett nyinrättat organ på domstolsstadiet: övervakningsnämnden i lagen om villkorlig dom. Även denna nämnd skall bestå av en domstolsjurist jämte ledamöter med erfarenhet från det sociala arbetsfältet. På denna nämnd kan domstolen överflytta en del av sina uppgifter beträffande rättsreaktionens utformning. Det är en öppen fråga, om icke denna nämnd i själva verket visar vägen till en framtida organisation av underrätterna i vissa brottmål.
    Processlagberedningens förslag avser i främsta rummet rättegångens inre gestaltning, åstadkommandet av ett bättre förfarande. Ändringar i organisationen hava föreslagits endast i den mån de ansetts nödvändiga för att domstolar och andra organ skulle bliva i stånd att uppbära det förbättrade förfarandet. Vad man ännu någon tid får vänta på är bl. a. specialutbildade domare i brottmål. Processlagberedningen har emellertid funnit infogandet av ett lekmanna element i stadsdomstolarna i begränsadutsträckning böra genomföras redan nu.
    Enligt processlagberedningens förslag skall nämnd hava säte i rådhusrätt vid huvudförhandling i mål rörande ansvar för brott varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver. Någon statistisk

belysning av vad detta i realiteten innebär i fråga om rättegångsdagar med och utan nämnd har ej förebragts. Gränsdragningen kan icke sägas vara i sig själv rationell. Den synes hava tillkommit mindre av hänsyn till rättsskipningens behov på grund av brottens eller brottslingarnas art än för att rent kvantitativt hålla lekmannamedverkan inom gränser som ansetts skäliga. I själva verket torde goda skäl kunna anföras för nämndens medverkan långt under den angivna gränsen. Liksom inom kriminalpolitiken torde vid bestämmandet av domstolens sammansättning hänsyn snarare böra tagas till brottslingens än till brottets art. Ovan har i sådant hänseende pekats på ungdomsbrottsligheten. Vid sidan härom kan ställas abnormbrottsligheten samt brottslighet på grund av alkoholism och arbetsskygghet. Överväger man försökatt tillse att brottslingar hörande till de olika nu antydda kategorierna komma att ställas inför domstolar med lekmannarepresentation, skall man emellertid snart finna det ogörliga i att uppdraga någon gräns ur nu antydda synpunkter. För övrigt anmäla sig genast andra som påkalla uppmärksamhet. Hela dennya lagstiftningen om villkorlig dom — särskilt den kvalificerade villkorliga domen — bör uppenbarligen, när den en gång träder i kraft, handhavas av domstolar med lekmannainslag. I våra häradsrätter omfattas åtskilliga bötesmål med icke ringa intresse av nämndemännen. Ser man sig nödsakad att göra en begränsning i fråga om lekmännens medverkan för att icke domstolstjänstgöringen skall bliva allt för betungande för dem, så torde emellertid de rena bötesmålen vara de som lättast kunna uteslutas. Så snart det under förberedelsen visar sig att fråga kan uppstå om ådömande av frihetsstraff eller frihetsberövande skyddsåtgärd, synas däremot lekmän i någon form böra tillkallas till huvudförhandlingen.
    »I nämnd skola sitta minst sju och högst nio.» Lägges härtill juristkollegiet, får man en domstol i första instans på 10 à 12 ledamöter. Det är svårt att bestrida att detta blir en verklig överorganisation. På landet är det stora antalet ledamöter i nämnden historiskt motiverat av att tingslagets olika delar skola bli representerade. I stad skulle svårligen en så stor nämnd kunna försvaras annat än i grova brottmål. I rådhusrätt känner emellertid förslaget icke någon motsvarighet till tremansnämnden på landet. Synbarligen ha vi här i Sverige ingenting lärt av den mycket livliga diskussionen i Danmark om Nævninger och

Domsmænd, som resulterat i den för ett par år sedan genomförda, av HURWITZ (ovan s. 160) behandlade reformen i fråga om lekmäns deltagande i straffrättsskipningen. Då likformighet i domstolsorganisationen i fråga om land och stad icke i andra avseenden ansetts vara av vikt att genomföra, kan det icke heller vara erforderligt att brottmålens fördelning i rådhusrätt mellan en nämnd på sju och en nämnd på tre ledamöter sker eftersamma principer som på landet, där nämnden har urgammal tradition och alltjämt skall förekomma även i civilmål.
    Om antalet nämndemän i rådhusrätt bör nedbringas i det stora flertalet mål, synes det ännu mera påkallat att antalet jurister nedbringas — helst till en — i sådana mål där nämnd medverkar. I denna fråga kan hänvisas till lagrådets uttalande vid behandlingen av processkommissionens betänkande (ovan s. 118), liksom ock till den mening som synes hava gjort sig gällande inom särskilda utskottet vid riksdagsbehandlingen 1931 av Gärdes proposition. Genomföres en dylik förenkling av stadsdomstolarnas organisation vid handläggning av brottmål vari frihetsstraff kan ifrågakomma (en jurist som ordförande jämte sekreterare och sju eller tre nämndemän allt efter målens beskaffenhet), så förfaller därmed frågan om de tillkrånglade omröstningsreglerna och man slipper söka göra begripligt för allmänheten, varför just en jurist plus sju nämndemän skall kunna överrösta två jurister plus två nämndemän.
    Beträffande sättet för lekmännens utseende synes det hittills icke hava tillräckligt beaktats att i viss utsträckning i brottmålerfordras medverkan av bisittare med sakkunskap eller speciell erfarenhet på skilda samhällsområden, såsom olika former av socialvård, läkarvård, särskilt abnormvård m.m. Det kunde måhända förtjäna komma under övervägande, huruvida icke vid sidan om de valda ledamöterna inom varje nämnd borde finnas vissa ledamöter utsedda på annat sätt med hänsyn till sin särskilda kapacitet för uppgiften. Början kan ju göras så försiktigt i fråga om mål mot ungdomliga lagöverträdare. Det lär sedan inte dröja länge förrän någon motsvarighet till övervakningsnämndens ledamöter flyttar in i domstolen även i mål mot vuxna.