VETENSKAPEN OCH KRIMINALPOLITIKEN.

AV

PROFESSOR THORSTEN SELLIN, PHILADELPHIA.

Den ekonomiska börda som förbrytaren lägger på staten är inom moderna samhällen oerhört tung. Brottsligheten utgör emellertid en ännu tyngre börda för dem som beröras av detta samhällsonda, en börda sammansatt av brustna förhoppningar, urspårade liv, moraliska och ekonomiska förluster. För folkets representanter och ledare är brottslighetssiffran en barometer, som pekar på outlösta tryck och spänningar inom samhällslivet och ger slående bevis på att statsmakterna mer eller mindre misslyckats i sina strävanden att lösa ett av samhällets svåraste problem.
    Möjligheten att lösa detta problem försvåras därigenom att brottslighet på visst sätt är ett normalt uttryck för allt samhälleligt liv. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas människor, vilka av ett oblitt öde utsättas för inflytanden, som leda till brott, eller vilka ej i alla avseenden normalt påverkas av de etiska normerna. Statens plikt är att sänka antalet sådana personer till det lägsta möjliga genom att undanröja de förhållanden inom samhällslivet som befrämja brottslighet och genom att till ett laglydigt levnadssätt återföra dem som förbrutit sig mot lagens paragrafer. Detta är kriminalpolitikens uppgift.
    Villkoren för en framgångsrik kriminalpolitik äro mångfaldiga. Främst måste den emellertid vila på en grundlig kännedomom brottets orsaker, en kännedom som varken är produkten av introspektion eller common sense utan av forskningsarbete enligt vetenskapens metoder och principer.
    Kriminologin är ju en jämförelsevis ung vetenskap, ej stort mer än etthundratjugofem år gammal. Innan FRANZ JOSEF GALL

20—407004. Svensk Juristtidning 1940.

vid 1800-talets början gjorde sina kraniologiska undersökningar av brottslingar, uppvisade litteraturen ytterst få etiologiska studier, och dessa ha på grund av sina bristfälligheter för länge sedan fallit i glömska. Sedan dess har en stigande ström av kriminologiska studier sett dagen. Numera idkas kriminologisk forskning av sammanlagt många hundra personer i de mera framträdande kulturländerna. Här är det ej nödvändigt att ge en mera detaljerad beskrivning av denna utveckling, av »skolornas», dogmernas och teoriernas växlande öden. Under årens lopp har kriminologin undergått stora både tekniska och metodologiska förbättringar och har för egen räkning tillgodogjort sig upptäckterna inom de biologiska och sociala vetenskaperna, av vilka den i sista hand är beroende för sitt framåtskridande.
    På grund av dess betydelse för kriminalpolitikens riktlinjer måste en säregenhet hos kriminologin betonas. Denna vetenskapsgrens rötter ligga djupt, å ena sidan i samhällsläran och å andra sidan i biologin. Följden är att forskningen utvecklar sig i två helt olika riktningar. Den ena följes av dem som i brottslingens fysiska eller psykiska egenskaper söka ledtråden till hanshandlingssätt, den andra av dem som i samhällets struktur eller funktion tro sig kunna finna brottets förklaring. Till den förstnämnda gruppen hör väl i främsta rummet psykiatern, men vid hans sida finner man bland andra även genetikern, endokrinologen, konstitutionsbiologen och psykoanalytikern. Bland representanterna för den andra gruppen märkas sociologen, etnologen och socialstatistikern. Denna tudelning av forskarnit och forskarkraft är ingen historisk tillfällighet. Den är tvärtom det nödvändiga resultatet av fundamentala olikheter i synpunkter, i inställningen till problemen, i forskarnas utbildning, kort sagt, avskillnaden mellan de biologiska och sociala studiernas tankevärldar. Båda grupperna förlita sig på den logik och de metoder som ge all vetenskap dess säregna prägel, men detta faktum —även om det gemensamma intresset för brottslighetsproblemet tages i betraktande — är ej tillräckligt att dölja skillnaderna i deras ståndpunkter.
    Den naturliga differentiering inom det kriminologiska forskningsarbetet som nu påpekats har haft åtminstone en olycklig påföljd, nämligen en ensidig utveckling av kriminologin i de flesta länder. Tag Italien, till exempel, en gång världens förnämsta exportland för kriminologiska idéer och studier. Där arbetar

forskaren ännu i dag i LOMBROSOS skugga. Även om han inte slaviskt adopterat dennes gamla teorier, talar han dock om il delinquente costituzionale i stället för il delinquente nato och ägnar sig nästan utan undantag åt kriminalbiologi i detta ords mera begränsade mening. Orsaken är ett intellektuellt klimat som tycks vara lika upplivande för kriminalbiologin som det är förslappande för kriminalsociologin. Sedan FERRIS och COLAJANNIS dagar ha samhällsvetenskapliga studier av brottets orsaker nästan försvunnit. Med undantag av NICEFOROS arbeten utgör den nutida italienska kriminalsociologin ett stycke föråldrad samhällsfilosofi som står främmande för den moderna empiriska sociologins metoder och inställning. Förklaringen torde vara att, medan den biologiska forskningen i Italien hållit jämna steg med och i vissa hänseenden visat vägen för den övriga världen, har sociologin däremot mött svåra hinder för sin utveckling.
    Liknande förhållanden återfinnas i Frankrike, där för övrigt all kriminologisk forskning synes ha fått ett dråpslag genom världskriget 1914. I Tyskland bedrivas både kriminalbiologiska och sociologiska studier i ganska stor utsträckning, men de lida å båda sidor av de ideologiska utsvävningar som för närvarande utmärka den tyska vetenskapen. Den rasbiologiska filosofin har till och med knuffat in kriminalsociologin i kriminalbiologin och därmed försvårat ställningen för den förras representanter samtidigt som den tilldelat kriminalbiologin en rangordning som varken dess prestationer eller dess kriminalpolitiska värde förtjänar.¹
    I Förenta Staterna är ställningen annorlunda. Den höga plats som den empiriska sociologin där uppnått och dennas uppenbara intresse för brottslighetens problem ha medfört att ett stort antal amerikanska sociologer ägnat sig nästan uteslutande åt kriminologin. Sedan världskriget ha nog de viktigaste och mest originella bidragen till den kriminalsociologiska forskningen kom-

¹ I Tyskland påstås det allmänt att kriminalbiologin är en allt omfattande vetenskap som inbegriper hela läran om brottets orsaker. Tysklands enda kriminologiska förening heter därför Kriminalbiologiska sällskapet och dess ledande kriminologiska tidskrift Månadsskrift för kriminalbiologi och straffrättsreform. När helt nyligen professor EXNER utgav ett förtjänstfullt arbete som vilar mera på sociologiska synpunkter och forskningar än på biologiska och borde haft titeln Kriminologi, nödgades han kalla det Kriminalbiologi. Även vetenskapen har sina moder och käpphästar.

mit från amerikanskt håll. Produktiviteten inom kriminalsociologin har på sätt och vis ställt de utmärkta arbeten i skuggan som utförts från kriminalbiologiska synpunkter, ty även på detta område har Nordamerika några framstående representanter. I stort sett är emellertid Förenta Staternas intellektuella klimatmera gynnsamt för sociologiska än för biologiska studier inom kriminologins område.
    Den föregående kortfattade och därför bristfälliga karakteristiken av kriminologins tvenne huvudriktningar och dessas utveckling i vissa länder har lämnats för att ytterligare betona dels att en ändamålsenlig kriminalpolitik måste anlita vetenskapens hjälp och dels att denna hjälp ej kan finnas vare sig ensamt i kriminalbiologin eller ensamt i kriminalsociologin. Dessa båda forskningsgrenar fordra vitt skilda förutsättningar hos forskaren. Den som idkar den ena kan ej också ägna sig åt den andra. Om enbart kriminalbiologin drar till sig de bästa forskarkrafterna, kan resultatet ej bli annat än ensidigt, och kriminalpolitiken förlorar i så fall en ytterst viktig hållpunkt. Den som skriver dessa rader kan på grund av sin sociologiska utbildning ej giva ett fullt opartiskt omdöme. Han anser att kriminalpolitiken i det hastigt växande och växlande industrisamhället kan draga den ojämförligt största fördelen av den kriminalsociologiska forskningen, men detta torde bestridas av kriminalbiologins målsmän.
    Kriminalpolitiken kan sägas framträda i två distinkta faser. Först måste den utvälja och planera medel — institutioner, administrativa organ, regler etc. — som anses effektiva till förebyggande av brottslighet eller vid behandlingen av förbrytare, och på lagstiftningens väg ge dessa medel form och kraft. Därnäst måste dessa medel användas, förvaltas och övervakas på ett ändamålsenligt sätt. Både vid planerandet och vid administrationen av dessa medel kan vetenskaplig forskning spela en stor, ja nödvändig roll. Häri ligger det andra villkoret för en framgångsrik kriminalpolitik.
    Ibland synes den etiologiska forskningen genom belysandet av förhållandet mellan brott och det ena eller andra samhällsfenomenet giva ett självklart uppslag till kriminalpolitiska åtgärder, men oftast är lagstiftaren ej i stånd att på förhand döma om verkan av den åtgärd han har i sinnet, och lika ofta står han kanske frågande inför valet av åtgärd. I allmänhet har väl samma problem förekommit här och där i världen och då bör

forskaren anlitas för bedömandet av resultaten av de åtgärder som vidtagits. Har den tilltänkta åtgärden intet motstycke vare sig hemma eller borta, tvingas kanske lagstiftaren att bliva pionjär, men i sådant fall måste effekten av den kriminalpolitiska nybildningen noggrant iakttagas genom kontrollerande undersökningar anförtrodda åt specialister. De sålunda vunna insikterna kunna sedan utgöra grunden för lagändringar, administrativa omdaningar etc.
    Det lönar ej mödan att diskutera frågan, om det vetenskapliga studiet av kriminalpolitikens medel och dessas administration tillhör kriminologin eller statsvetenskapen. Det viktiga är att en medveten kriminalpolitik skapar tillfällen och en fast anordning för en konstant och samvetsgrann granskning av de åtgärder den vidtagit. Tyvärr har hittills litet eller ingenting gjorts för att i detta sammanhang utnyttja vetenskapens hjälp. Antingen har värdet därav underkänts eller också ha de summor som stått till administrationens förfogande varit helt otillräckliga. De administrativa myndigheterna sakna dessutom den utbildning som erfordras för detta ändamål. Det bästa vore att anförtro den kriminalpolitiska eller administrativa forskningen åt en självständig vetenskaplig institution utrustad med erforderliga forskarkrafter. I annat fall borde en särskild forskningsavdelning eller byrå skapas inom t. ex. fångvårdsförvaltningen. Den förra lösningen är att föredraga, eftersom den kriminalpolitiska forskningen bör inbegripa både polisväsendet och domstolarna. Dessutom är det en vida spridd åsikt att en forskning som har till mål att värdesätta administrativt arbete ej bör anförtros åt eller övervakas av dem vilkas arbete det gäller att undersöka.
    En inkompetent förvaltning har omintetgjort mången väl uttänkt kriminalpolitisk åtgärd eller institution. Fastän vi ej äro nöjda att med POPE, i hans Essay on Man, säga att »what is best administered is best» — ty vi vilja också veta vilket mål som föresvävar administrationen — så är det dock inte tu tal om att framgången av vidtagna åtgärder vilar, inte på lagparagrafernas torra och ålderdomliga språkformer utan främst på åtgärdernas ändamålsenlighet och därnäst på de kunskaper, den skicklighet och den karaktär som besittes av den administrativa personalen. Varken god fysik, god begåvning eller de traditionella akademiska examina räcker till, även om till allt detta lägges en

stark karaktär och höga samhällsideal. Kriminologiska och penologiska kunskaper äro också nödvändiga.
    Den personal det här gäller inbegriper inte bara fängelsedirektören eller anstaltsföreståndaren, fångvaktaren och andra funktionärer som genom personlig beröring med förbrytaren utövaett mer eller mindre viktigt inflytande på hans karaktär och livsåskådning och därigenom deltaga i det verkligt avgörande och bestämmande momentet i all fångvård. Den inbegriper också socialassistenten (skyddskonsulenten) och andra som i tjänsten ha direkt beröring med den frigivne. Domaren och polismannen få ej heller förglömmas. Alla behöva de, i olika utsträckning och avseenden, kriminologisk, kriminalpolitisk och penologisk utbildning för att på effektivaste sätt kunna fylla de plikter som deras ämbeten innebära.
    Detta krav har också på sina håll hörsammats. Institut ha sålunda upprättats vid enstaka universitet eller i samband med administrativa verk. Vid universiteten äro dessa vanligen knutna till juridiska eller medicinska fakulteter. I förra fallet beredes juris studerande och även praktiserande jurister tillfälle att genom bevistandet av föreläsningar och seminarieövningar samt undergåendet av examina underlätta inträdet i fångvårdens eller domstolarnas tjänst eller att där vinna snabbare befordran. De medicinska instituten utbilda medikolegala experter.
    En vetenskaplig, professionell utbildning av kriminalpolitikens funktionärer borde nu för tiden anses så självklar att längre argument vore onödiga. Universiteten och högskolorna ha här en stor uppgift att fylla. Varje land har behov av åtminstone ett centrum för kriminologisk forskning och undervisning.
    Ändamålsenlig är egentligen endast den kriminalpolitik som har sitt stöd i den ledande opinionen i samhället och som på ett ekonomiskt men dock effektivt sätt försöker uppnå de mål som denna opinion anser önskvärda. Om denna opinion fordrar stränga straff, till och med dödsstraff för vissa brott, då kommer detta krav till uttryck i kriminalpolitiken. En ändamålsenlig kriminalpolitik är därför möjlig utan, eller i trots av, kriminologins och penologins upptäckter. I så hög grad har emellertid vår kultur utvecklats, den allmänna bildningsnivån höjts samt beroendet av den moderna vetenskapens rön och därmed förtroendet för vetenskapen vuxit, att den tid snart torde komma då vedergällningsidén kan helt och hållet avlägsnas från kriminal-

politiken, inbegripet strafflagen. Kriminalstatistiken har redan givit tydliga bevis på att vedergällningsstraffets hot är utan effektpå brottslighetssiffrorna, emedan dessa bero på samhällsförhållanden som måste undanröjas om en sänkning av dessa siffror önskas. Varje förbrytare är ju också ett levande bevis på straffsystemets svagheter. De förfärliga återfallssiffrorna i alla länder visa slutligen med bindande verkan att de principer på vilka vedergällningsstraffet vilar måste övergivas. En ändring härutinnan har också börjat komma till stånd. Många av de s. k. skydds- eller säkerhetsåtgärderna som trängt in i kontinentens strafflagar ha ingenting med vedergällningsprincipen att göra och förebåda, trots många försök att maskera dem, ett nytt tidevarv för kriminalpolitiken.
    Om det moderna samhällets ledare önska ett effektivt förebyggande av brottsligheten och en effektiv — även den förebyggande — behandling av förbrytaren, borde först och främst vedergällningstanken genom folkbildningsarbete fullständigt utrotas. Faran att detta skulle få till följd en förslappning av kampen mot brottsligheten är helt imaginär. Då allmänheten kommit underfund med och klart inser att kriminalpolitiken måste inriktas å ena sidan på samhällshygien och å andra sidan på behandling eller vård — ej bestraffning — av förbrytaren, då har det största hindret avlägsnats för en på vetenskapens grundbyggd kriminalpolitik, en kriminalpolitik vars ledande principär samhällsskyddet.