ERIK WELLANDER. Riktig svenska. En handledning i svenska språkets vård. Sthm 1939. Sv. Bokförlaget, Norstedt. VII + 813 s. Inb. kr. 12.00.

    Att anbefalla detta verk till den svenske juristens studium är säkerligen överflödigt. Han, om någon, måste inse och behjärta värdet av att kunna skriva riktig svenska; rättsvård och språkvård höra på det närmaste samman. De dagliga tidningarna ha ju också, oberoende av partifärg, enstämmigt lovordat verket. Och med allt fog. Då anm. kom till s. 675 med dess exempel på en »redan av hänsyn till klangskönheten» osmaklig anhopning av komparationsformer: Här har den gedignaste lärdom och omutligaste vederhäftighet ingått förening med den glansfullaste skildringskonst, tänkte han genast att detta omdöme kunde, i sak, utan överdrift fällas om den bok han höll på att läsa.
    Efterföljande rader kunna alltså tyckas skäligen onödiga. De må dock ursäktas såsom förestavade av ett rent personligt behov hos anm. att säga förf. ett tack för vad han med sin bok givit av högst lärorik och utmärkt roande undervisning. Roande, men visserligen då och då även ganska oroande. Ty litet emellan säger ens dåliga samvete att man själv felat mot de anvisningar förf. ger, och man fruktar att i nästa ögonblick känna igen sina egna ord bland de citat som utställas att skämmas. Dessa äro nämligen hämtade från så mångfaldiga områden att snart sagt en var kan finna ämnen berörda, som ligga just honom särskilt nära. Så upptäcker juristen att vissa anonyma personalnotiser avse kända yrkesbröder: provet på godtyckligt sammanförande av imperfekt och perfekt (s. 279) den svenska domarekårens vördade nestor, provet på olycklig användning av konjunktionen om (s. 361) vår nuvarande justitieminister, o.s.v.
    Det är svårt att utpeka någon viss del av boken som särskilt förträfflig; »så vackra voro de alla, att ingen vackrare var». Skulle emellertid för SvJT:s läsekrets något parti framför andra rekommenderas vore det nog kapitlet Tankereda och uttrycksskärpa (s. 514—590), där förf. inledningsvis förmanar att om man skall skriva t. ex. ett köpekontrakt eller en kungl. förordning,»så bör man icke nöja sig med första funna uttryck, som säger ungefärligen vad man menar, utan man skall så skarpt som möjligt bestämma själva tanken och sedan söka det bästa, det noggrannaste uttrycket för denna». Den något till åren komne måste eljest känna varm sympati för de sidor, som handla om ismer, modenyheter och ofta missbrukade ord och uttryck, och erfara en stark benägenhet att öka listan på otrevligheterna. Vad som egentligen åsyftas med »underfundig» har det hittills ej lyckats anm. att komma underfund med. Vem har ej tröttnat på t.ex., recensionsuttrycken att arbetet »omspänner» eller »ger ett tvärsnitt»? Eller på sydsvenska vetenskapsmäns »rimligen» och »rimligtvis»? Eller på det bland både lekte

och lärde utbredda missbruket av »boskillnad»? Frekvensen av »inställning» och »inställd» tyckes dess bättre redan vara i avtagande.
    Språkkänslan kan icke vara densamma hos alla ens inom den lilla skaran av akademiskt bildade. Den som, i likhet med anm., redan i barndomen fått sig inpräntat att han ålägges betyder att han lägges i en å, måste kraftigare än andra reagera när han ser uttrycket använt i betydelsen han förpliktas. Av den för språkriktighet nitälskande lektorn, sedermera statsrådet och universitetskanslern Gilljam fick anm. lära att maskulina substantiv i bestämd pluralform böra sluta på e om penultiman har a (= gossarne) och tvärtom (= soldaterna). Förmodligen är anm. ej den ende jurist som under sin utbildningstid inhämtat, att vardera nyttjas blott om två, och därför blir något förvånad då han ser förf. i tydlighetens intresse råda att ist. f. fem motorer på 500 hästkrafter skriva på vardera 500 (s. 216). Det är alltför möjligt att förvåningen beror på ett skråmässigt pedanteri. Likaså är anm. tveksam om han mot förf. (s. 515—516) vågar påstå att i en fras Expeditionen har gynnats av vackert väder subjektet kan fattas lika väl konkret som abstrakt, eller att satsen I allmänhet tveka nog icke de flesta väljare vem de skola rösta på (s. 706) icke behöver innebära en ren tautologi, då den ju kan tolkas som Vid de flesta valtillfällen tvekar nog icke majoriteten om, vem den skall rösta på. I själva verket har anm., trots felsökande, ej förr än på textens sista sida hittat ett uttalande av förf. mot vilket man synes kunna med bestämdhet opponera. Förf. anmärker där (s. 780) att ordet överbrygga är en mindre lyckad germanism, och så långt vill man gärna ge honom rätt. Men då han anvisar att i stället nyttja »det ur alla synpunkter oklanderliga uttrycket slå brygga över», tillåter sig anm. invända att även detta är en olämplig germanism, ty brygga kan icke, såsom Brücke, få betyda bro. Om man i Louis DE GEERS kända karakteristik av en viss kurial satsbildning: »Detta är att bygga en dom, såsom en lagens bro över trätovattnet, uti ett enda, sig själv uppbärande, konstriktvalv» — om man i den bytte ut bro mot brygga, skulle utan tvivel, även frånsett den störande ljudlikheten mellan bygga och brygga, varje sund språkkänsla finna sig otillfredsställd. Men sedan man läst s. 232 i det nu anmälda verket vill man kanske beklaga att De Geer icke låtit det neutrala valv uppbära sig självt.

B. W.