W. A. PALME. En kort framställning av Finlands frivilliga rättsvård. Om förfarandet vid lagfart enligt gällande rätt i Finland. Helsingfors 1939. Söderström & C:o Förlagsaktiebolag. 57 + 105 s. Fmk 60.00. — Juridiska Föreningens i Finland publikationsserie n:o 6.

    I den första avdelningen behandlar författaren i särskilda kapitel den frivilliga rättsvårdens begrepp och gränser, domstolars och andra myndigheters behörighet, inledande av förfarandet, allmänna grundsatser för förfarandet och domstolars och andra myndigheters avgöranden samt rättsmedel. Den frivilliga rättsvården angives innebära ett lagligen reglerat förfarande, varigenom staten skapar rättssäkerhet på privaträttens område mot i framtiden möjliga rättsläsioner. Inom gränserna för den frivilliga rättsvården finnes det ett stort antal mångskiftande angelägenheter, som förf. sammanfattar under tre huvudavdelningar, varvid till den första hänföras registrering av aktiebolag, inteckning i fast egendom m. m., till den andra meddelande av lagfart m. m. och till den tredje utövande av tillsyn överförmyndares och gode mäns förvaltning samt handhavande av vårdnad över dödsbon. I fråga om bevisning i de enskilda fallen blir i regel endast urkundsbevisning tillåten.
    I den senare avdelningen övergår förf. till en översikt över förfarandet vid lagfart, varvid i särskilda kapitel behandlas lagfartsförfarandets ändamål, dess föremål, domstols behörighet, inledande av lagfartsförfarande, ledande

grundsatser för förfarandet, bevisupptagning och bevisprövning, domstols avgörande och rättsmedel.
    De i 1734 års lag ingående stadgandena om lagfart voro, med vissa ändringar och tillägg, i Finland ännu i huvudsak gällande till dess lagen om lagfart den 28 februari 1930 trädde i kraft den 1 januari 1932. Det var sålunda först genom denna lag som tvång att söka lagfart kom att gälla även arv och testamente, och lagfartsprotokollet var dittills den enda officiella handling rörande äganderättsförhållandet i fråga om fast egendom. Som förberedelse för övergång till ett fastighetsboksystem har införts bestämmelse om förande av ett lagfartsregister, som dock icke skall ha någon självständig rättslig betydelse. Huvudsyftet med lagfart angives vara att meddela offentlighet åt fastighetsfång, men lagfart kan dock icke anses ha någon konstitutiv verkan. Lagfartsförfarandets slutmål måste, enligt vad förf. framhåller, vara att skapa rättssäkerhet i privaträttsliga förhållanden.
    Då ansökan om lagfart framställes, skall, likasom i Sverige, domstolen pröva, huruvida den handling, som åberopas som stöd för fastighetsfång, blivit upprättad i lagstadgad form. Behandlingen av denna fråga leder förf. till jämförelse med domstolspraxis i vårt land, varför några ord härom kanske kunna anses befogade.
    Stadgandena om de former, som skola iakttagas vid köp, skifte eller gåva, ingå i Jordabalken 1 kap. 2 §, vilket lagrum i Finland var gällande i sin ursprungliga lydelse ända till den 1 november 1933, då det ändrades genom lag den 9 juni samma år. Den väsentligaste ändringen består däri, att den skriftliga handling, som upprättats i anledning av köp, skifte eller gåva av fast egendom, skall vara till riktigheten bestyrkt av offentligt köpevittne jämte av honom tillkallat vittne, Frågan gäller särskilt huruvida stadgandet bör anses uppställa ett sådant skriftlighetskrav, att förutom överlåtaren även förvärvaren vore skyldig att underteckna överlåtelsehandlingen. Enligt vad förf. påvisar har vad Sverige angår motsvarande fråga där besvarats nekande av NORDLING, ALMÉN och BJÖRLING men jakande av UNDÉN. Även i Finland ha tidigare funnits representanter för olika meningar. Förf. anser, att numera knappast något tvivel kan råda därom, att även förvärvarens förklaring bör intagas i överlåtelseurkunden, och han åberopar också till stöd för denna mening två finska domar av senatens justitiedepartement och högsta domstolen. Svensk domstolspraxis ger otvivelaktigt vid handen att en av endast överlåtaren undertecknad handling godkännes, såvitt ej av denna framgår att i sammanhang med överlåtelsen även ett särskilt kontrakt upprättats.
    Ett närmare studium av ämnet underlättas av de litteraturförteckningar förf. bifogat i arbetets båda avdelningar ävensom i enskilda fall av hänvisningar till lagrum och olika författares arbeten.

A. O—a.