Högsta domstolen i exc. Skjöldebrands memoarer. En svuren fiende till domstolarna i allmänhet och HD i synnerhet var exc. Skjöldebrand. Denna fiendskap kom till ett första utbrott, ja hade kanske rentav sin upprinnelse i hans bekanta tvist med Svea HovR på den tid då han var t. f. överståthållare (se ST 1939 s. 467). Under sin statsrådsperiod tjänstgjorde han som militär ledamot i HD åren 1816—28, men blev därför ej försonligare stämd — såsom klarligen framgår av flera uttalanden i hans memoarer (t. ex. III s. 146, IV s. 145). Deras utg. HENRIK SCHUCK skriver i sitt förord, att det är Skjöldebrands »strävan efter opartiskhet och sanning som skänker dessa memoarer deras förnämsta värde», och detta torde vara riktigt. I vad mån emellertid Skjöldebrand lyckades i sin strävan skall här belysas genom en redogörelse för det av HD prövade brottmål som behandlas i memoarernas del V, s. 247 f. Ehuru varken parternas namn eller ens något årtal där utsättes, har det icke varit svårt att identifiera målet. I starkt sammandrag kan rättegångens ämne och förlopp anges så: en majdag 1824 förekom på Skeppsbron i Stockholm ett uppträde, med ordväxling och handgripligheter, mellan viktualiehandelsbetjänten Sjöberg och handlanden Wikgren från Haparanda; folksamling uppstod och W. blev, icke utan Sj:s tillskyndelse, av den uppretade mängden avförd till stadshuset på Söder; Sj. och W. väckte båda åtal; Sj. fälldes av KämnersR:n för olaga häktning, friades i HovR:n men blev åter dömdav HD.
    Skjöldebrands berättelse, som här förses med några noter, börjar så:
    En handlande från Haparanda, kommen med eget skepp till Stockholm, hade i mäklares närvaro köpt spannmål för 1,400 rdr bko1 av en ung man, son av en änka efter en hökare vars fortfarande handel den unge mannen skötte. Förmögenheten var jämnt stor nog för en tarvlig utkomst, men sonens goda förvaltning gav hopp om framtida förkovran. Då handeln avslöts, lämnades 6 månaders kredit, och köparen skulle giva skuldsedel på summan; spannmålen var redan inlastad. Han bjöd den unge mannen komma till sig för att få sedeln, men smög sig bort. Hökaren sökte honom fåfängt i flera dagar och fick slutligen veta att hans fartyg var segelfärdigt och att jollen låg vid södra trappan av Skeppsbron för att hämta honom. Nuvar ingen tid att förlora. Hökaren skyndade dit,2 mötte mannen då han

 

1 Det var 1,473 rdr, men rgs.

2 Det var vid Mellantrappan som uppträdet ägde rum.

352 B. W.skulle stiga i båten, ställde sig i vägen för honom och yrkade, att han skulle giva sin sedel innan han for. Köpmannen tog honom om halsduken och tryckte så hårt mot strupen att han dignade till marken.1 Folket som stod omkring befriade honom, varpå han frågade om där ej fanns någon polisbetjänt att arrestera våldsverkaren. Någon sade att sådana funnos vid stadshuset, och folket förde honom dit, utan att slå eller skuffa honom.Han blev arresterad, men snart utsläppt, och vände sig till en herr Theorell, f. d. journalsredaktör, ytterst hatfull mot regeringen och därför hyllad av oppositionen — nu mycket sökt advokat och skicklig att vinna processer, utan avseende på rätt och orätt. Han stämde hökaren till kämnersrätt förolaga arrestering. Förgäves intygade många vittnen att denne blivit våldsamt anfallen.3 Han blev dömd till 800 rdrs böter, 3 års fängelse på fästning, 400 rdrs ersättning för lidandet och rättegångskostnadens erläggande.Han appellerade till HovR:n, och saken tillföll en division som hade till ordförande hovrättsrådet Boström, en man känd för stor lagkunskap, sträng och obeveklig rättvisa.
    HovR:n oglllade KämnersR:ns dom, frikände hökaren och dömde hans motpart till böter för gatufridsbrott.

    Pressen, som då för tiden livligt intresserade sig för rättegångar, lät ej HovR:ns utslag passera obemärkt. Så skrev den av Karl Johan salarierade Granskaren: »Det vacklande i i domareåtgärder, som nu på ett förut nästan ohört sätt visat sig, har börjat uppskrämma var och en som har eller väntar sig en rättegång.» Det hade efter KämnersR:ns utslag talats om »en erbjuden dryg förlikning av den i trångmål bragta parten», och nu hade denne blivit frikänd i HovR:ns utslag! »Vilket av dessa utslag är nu det rätta (d. v. s. det med svensk lag mest överensstämmande?) — så fråga hundrade personer, och ingen kan bestämt svara dem. Men att uti en och samma stad, under en och samma lagstiftning, uti ett och samma mål, av tvenne domstolar, tvenne varannan motsägande utslag fällas, synes åtminstone utmärka att ettdera måtte vara rasande. Sådant ger åtminstone anledning till den ytterligare frågan: varutinnan vilar medborgares säkerhet, om lagen är så obestämd att den, allt efter domarens sätt att se saken, kan tilllämpas alldeles för eller alldeles emot en rättssökande?» (7/10 24; se ock 12/10 samt Argus 2/10 24 och 2/3 25.)

 

1 Härom fanns endast ett vittne, och detta intygade blott att W. med sådan häftighet fattat i Sj:s halsduk att Sj. varit nära att falla omkull.

2 KämnersR:n fann utrett: Sj. hade tillsagt åtskilliga arbetskarlar att fasttaga och hålla W. och sedan befallt dem att honom till stadshuset avföra, vilken tillsägelse jämväl efterföljts i ty att W. blivit mot sin vilja gripen samt på våldsamt och skymfeligt sätt förd till stadshuset i fång aktmästarens där belägna rum,under det Sj gått framför och till nämnda ställe åtföljt den större folksamling som W. omgivit.

3 Jfr not 2 å nästa sida.

4 KämnersR:n dömde Sj. att böta 100 dr smt med 33 rdr 16 sk. bko, att hållas i fängelse å fästning ett år och att ersätta W. med en sammanräknad summa vars storlek anges i nästa not.

HÖGSTA DOMSTOLEN I EXC. SKJÖLDEBRANDS MEMOARER. 353    Fortsättningen på Skjöldebrands berättelse lyder:
    Theorell vädjade till HD. Vem skulle kunna föreställa sig huru den dömde? Den upphävde HovR:ns dom och stadfäste KämnersR:ns!1 Nu varsaken avgjord; HD är Konungens dom fastän Konungen där ej begagnar sina två röster. Den unge mannen, som var utan all hjälp förlorad om domen gick i verkställighet, fick av någon det rådet att vända sig till mig. Jag avhörde hans berättelse och genomsåg hans papper. Det var bevist och HovR:ns dom var grundad därpå att han blivit överfallen, vilket var skäl till arrestering, men HD hade lätt halkat över den omständigheten som var huvudsaklig.2 Jag sade honom att domen ej kunde ändras, men bad honom ingiva till Konungen en nådeansökning. Den skulle i statsrådet avgöras, och jag föresatte mig att göra vad jag kunde. Emellertid sökte jag underrättelser om saken och fann allt bekräftat som här därom är sagt. En förmodlig drivfjäder till den hårda domen ansågs vara Theorells inflytande hos oppositionen och fruktan att, ifall den vid nästa riksdag vann pluraliteten, HD kunde bliva avsatt om den dömde emot den ilskne advokatens påstående.
    Nådeansökningen föredrogs. Jag uppsteg: »EM:t», sade jag, »mitt samvete ålägger mig att utan förbehåll uppdaga det en gruvlig orättvisa här är begången». Därpå framförde jag hela förhållandet i korthet, men klart och med all den kraft jag ägde. Jag var djupt rörd och det meddelar sig. Jk och jr:n tego, men jstm sade: »Vad skulle han med skuldsedel? Handeln var ju avslutad inför mäklare.» Jag svarade: »Jag hade icke väntat denna invändning av ers excellens. Handeln är avslutad med sex månaders kredit, efter vilkas förlopp ingen betalning kan lagligen vinnas utan att skuldsedeln uppvisas.» Ingen sade mer ett ord. Jag vände mig då åter till konungen och sade: »EM:t kan ej ändra domen. Bedragaren har farit segrande medden rövade spannmålen och har fått 400 rdr i belöning för sin vackra gärning. Bedrövligt är att allmänheten tror det orsaken till en sådan dom är fruktan för hans advokat Theorell. Men EM:t äger den dyrbara makten att mildra den oskyldiges lidande. EM:t kan giva nåd för allt vad domen innehåller såsom straff, det är: tre års fästning och 800 rdrs böter.» Konungen sade då högst uppbragt: »Det är förskräckligt att sådant kan hända. Jag ger nåd för allt som är straff: böter och fästning. » Ingen öppnade munnen. Sanningen och rättvisan voro så klart på min sida att jag hos HD:s ledamöter ej fann att något hat mot mig uppstått av denna händelse. Må-

 

1 Ja, i fråga om straffet (dock tillades att fängelset skulle vara »utan arbete»), men ersättningen, som av KämnersR:n bestämts till 588 rdr 32 sk. bko, sänktes till en skäligen jämkad summa av 120 rdr bko. Såväl KämnersR:n som HD tillämpade första punkten av 20:7 MB i dess lydelse enligt 1779 års k.f.: Var som griper, bastar eller binder någon oförvunnen, utan uppenbar missgärning där han må gripas och häktas före; straffes med ett års fängelse, med eller utan arbete, efter omständigheterne, plikte ock därtill etthundrade daler till treskiftes.

2 HD yttrade bl. a. att de av Sj. uppgivna omständigheter, att W. vägrat utgiva revers och haft för avsikt att undandraga sig denna skyldighet och från staden avresa och att W. skall ha förolämpat Sj., innefatta icke ursäkt för Sj:s förfarande, helst det är ådagalagt att W. ej förr än efter det Sj. trätt sin armunder W:s stött Sj. ifrån sig och fattat honom i halsduken.

23—407004. Svensk Juristtidning 1940.

354 HÖGSTA DOMSTOLEN I EXC. SKJÖLDEBRANDS MEMOARER.hända lugnades deras samveten något därav att den oskyldiges välfärd ej blev så helt och hållet förstörd.
    Av Skjöldebrands berättelse, som torde väckt en och annan memoar läsares harm över HD:s av räddhåga förestavade orättfärdighet, måste man få den föreställningen att HD:s beslut var offentliggjort innan nådeansökningen skrevs och att denna ansökan blivit avstyrkt i HD. I verkligheten förhöll det sig så, att HD prövade målet fredagen 25 febr. 1825, att beslutet justerades följande måndag, och att då även föredrogs Sj:s s. d. ingivna ansökan om nåd i händelse K. M:t skulle anse honom skyldig till straff. Ansökningen var avfattad i tämligen vaga ordalag; av HD förstods den så, att nåd söktes blott från fästningsstraffet ej från böterna, medan konseljprotokollet innehåller att Sj. sökt befrielse från allt ansvar. Samma ledamöter, som i HD deltagit i prövningen av besvären, yttrade sig också över ansökningen, och enhälligt tillstyrkte de all den nåd de ansågo vara begärd. Efter en kort rekapitulation av fakta i målet heter det i HD:s tillstyrkande:
    Vad sålunda förelupit lägger ådaga att den brottslighet, var före Sj. blivit tillansvar fälld, varit föranledd av de särskilta omständigheter vilka icke han utan W. vållat, [och att han, väckt till omsorg att kunna sig förese mot skäligen befarad förlust igenom W:s förhållande, låtit sig hänföras till åtgärder, lika obetänksamt beslutade som hastigt verkställde och sålunda till sine följder ej närmare eftersinnade];1 och som Sj:s berörda åtgärder, ehuru de i prövningsväg måste efter lagens strängare bud bedömas, dock syntes utgöra ett synnerligt föremål för K. M:ts nåd o. s. v.

    Förmodligen var Skjöldebrand själv rätt benägen att söka de verkliga motiven till HD:s fällande dom i jr:ns fruktan för Theorell, d. v. s.fruktan för att denne, om HD ej dömde honom till behag, komme att genomdriva en utvotering av nästa opinionsnämnd. Man vet att sådan benägenhet fanns under Karl Johans-tiden hos män, av vilka man kunnat fordra ett upplystare omdöme. Det må erinras att Clas Livijn på 1820-talet, i utkast till sin aldrig fullbordade roman »Riddar S:t Jöran», med tydlig syftning å Theorell antecknat att i romanen bör ges »skildring av en så dråpelig advokat som Thåfæsius, för vilken HD är rädd av farhåga att han skall diskreditera dem hos Bygdens grova bassar, de där aldrig tvätta sina tassar» (se understreckare i Sv. D. 24/11 1938). Även kan, för 1830-talet, hänvisas till SvJT 1927 s. 193 f., där några rader finnas angående vad jur. dr Lindblad, den blivande Uppsalaprofessorn, tänkte om den hemliga grunden till HD:s dom i det Cronstedtska målet.

B. W.

1 Det inom klammer satta är egenhändigt skrivet av äldste ledamoten Poppiusi st. f. protokollistens »varigenom han kommit att icke behörigen eftersinna följderne av sin nog långt utsträckta åtgärd i avseende på W:s tillhållande att avlämna en i övrigt erkänd och ostridig skuldsedel». Jämte Poppius deltogo i handläggningen av målet Hamilton, Peterson, Strömfelt, Örbom, Mannerstam, Evelius.Ingen av dessa var med i konseljen (26/3), där från HD sutto Torén och Kurck.