Besparingsåtgärder ang. fri rättegång m. m. I cirkulär d. 24 nov. 1932 (SFS nr 513) fäste K. M:t domstolarnas synnerliga uppmärksamhet därå att, i de fall då i rättegång ersättning av statsmedel skall utgå till vittne, rättegångsbiträde, förundersökare eller annan, vid ersättningens bestämmande beloppet så avväges att, utan eftersättande av kravet på densammas skälighet i förhållande till besvärets eller uppdragets art och omfattning samt därmed förenade utgifter och tidsspillan, minsta möjliga kostnad uppkommer för statsverket. Tillika framhölls angelägenheten av att i mål, där jämlikt lagen om fri rättegång dylik förmån åtnjutes, beslut om förordnande av biträde i rättegången eller om inkallande av vittnen däri icke meddelas utan att behovet av en sådan åtgärd blivit noga övervägt.
    Med anledning av den nu rådande krissituationen erinrade K. M:t genom cirkulär d. 1 dec. 1939 domstolarna om angelägenheten av att vad i 1932 års cirkulär påpekats blir iakttaget med största noggrannhet. K. M:t anbefallde jämväl domstolarna att fr.o.m. d. 1 jan. 1940 tillsvidare inom en månad efter varje kvartals utgång till justitiedepartementet insända specificerad uppgift å de belopp, som domstolen underkvartalet utdömt eller bestämt rörande ersättning till rättegångsbiträde, förundersökare eller annan.
    I sin berättelse till innevarande års riksdag berörde riksdagens revisorer kostnaderna för fri rättegång. Till belysande av dessa meddelade revisorerna den sammanställning som återfinnes överst å nästa sida.
    Revisorerna meddelade vidare, att de vid sin granskning funnit att statsverkets kostnader i vissa mål uppgått till ganska avsevärda belopp, främst på grund av de höga arvoden som tillerkänts rättegångsbiträdet. I ett mål angående testamentsklander hade sålunda statsverkets kostnader uppgått till 1,408 kr.; i ett mål angående bedräglighet i konkurs hade de uppgått till 1,300 kr. och i ett mål rörande förskingring till 1,812 kr. I ett mål om ogiltigförklarande av arvskifte hade biträdet erhållit ett arvode av 4,800 kr. och i ett mål angående bättre rätt till fast egendom 4,000 kr.
    Revisorerna sade sig till fullo inse de svårigheter, som kunde uppstå vid prövandet av ansökningar om fri rättegång. Endast i undantagsfall torde domstolen lagenligt kunna avvisa ansökning härom un-

Budgetår	Anvisat anslag kr.	Utgifter kr.	Inkomster s. å. kr.	Nettoutgift kr.
1930/31	300,000.	474,838.97	49,616.29	425,222.68
1931/32	400,000	479,117.87	54,780.96	424,336.91
1932/33	400,000	550.582.76	52,022.93	498,559.83
1933/34	400,000	509,427.61	54,980.11	454,447.50
1934/35	450,000	556,642.45	61,513.76	495,128.69
1935/36	450,000	538,768.88	51,021.26	487,747.62
1936/37	475,000	554,682.17	54,522.31	500,159.86
1937/38	475,000	607,007.32	55,959.83	551,047.49
1938/39	475,000	660,204.51	60,124.05	600,080.46

der hänvisning till käromålets art. Enligt revisorernas uppfattning borde emellertid bestämmelser införas i lagen, som med gåve en strängare gallring av ansökningar om fri rättegång. Innan förmånen av fri rättegång beviljades, borde sålunda en närmare förprövning äga rum. Ett annat medel för nedbringande av kostnaderna för den fria rättegången vore enligt revisorernas mening införande av bestämmelser om inskränkning i rätten att erhålla en dylik förmån i vissa mål. De mål, i vilka fri rättegång beviljades, utgjordes till stort antal av sådana, som rörde rattfylleri eller olovlig befattning med eller tillverkning av spritdrycker m.m., vilka mål under senare år visade tendens till ökning. Revisorerna ville med hänsyn till beskaffenheten av dessa mål starkt ifrågasätta, huruvida det kunde finnas anledning att i dylika mål bevilja svarandeparten förmånen av fri rättegång. En eventuell målsägande borde däremot icke betagas rätten att erhålla fri rättegång.
    Beträffande tillämpningen av gällande rätt anförde revisorerna bl. a.:
    Förordnande av biträde åt part, som åtnjuter fri rättegång, förutsätter enligt lagen, att parten icke kan själv eller genom någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga sina intressen i processen. Biträde skall i regel icke förordnas för utförande av partstalan, innan parten varit personligen tillstädes inför rätten. Revisorerna hava emellertid icke kunnat undgå att finna, att biträde av domstolarna förordnas även i mål av mycket enkel beskaffenhet. Det har dessutom, enligt vad revisorerna kunnat iakttaga, inträffat ett flertal fall, där biträde omedelbart förordnats även för talans utförande, trots att omständigheterna icke synas hava påkallat detta. I mycket stor utsträckning har kärande i mål rörande underhållsbidrag biträtts icke endast av den jämlikt lagen om barn utom äktenskap särskilt förordnade barnavårdsmannen utan jämväl av ettav rätten förordnat biträde, vilket tillerkänts ersättning av allmänna medel. Biträde synes bruka förordnas, även där barnavårdsman icke kan anses sakna kompetens att själv uppträda i rättegången. Det synes revisorerna att i många fall dessa mål icke äro av mera invecklad beskaffenhet än att talan bör kunna utföras av vederbörande barnavårdsman. Härtill kommer, att om barnavårdsman själv utan särskilt förordnat biträde utför talan i målet, vissa ytterligare kostnader skulle besparas statsverket. Enligt lagen om barn utom äktenskap är nämligen barnavårdsman berättigad att utan kostnad anlita polismyndighet icke blott för underhållsskyldigs efterforskande

eller hörande utan även för verkställande av delgivningar. Denna förmån åtnjuter däremot icke ett av domstolen åt barnets moder särskilt förordnat rättegångsbiträde. Uppenbart felaktigt är, såsom revisorerna i några fall uppmärksammat, att delgivningskostnad av allmänna medel utbetalts, då barnavårdsman eller ombud för denne begärt delgivningen. — Det är givetvis även av största vikt, att domstol icke förordnar biträde, beträffande vilket finnes anledning antaga, att han icke på tillfredsställande sätt skallkomma att handhava det honom lämnade uppdraget. Har den till biträdeföreslagne tidigare misskött rättegångar vid domstolen, är detta tillräckligt skäl att vägra honom förordnande. Genom misskötsel av målet eller oförstånd från biträdets sida kan rättegången i hög grad komma att fördyras. — Revisorerna hava även med ledning av tillgängliga uppgifter kommit till den uppfattningen, att de utdömda arvodena till biträden i fri rättegång i en del fall varit väl höga.

    I cirkulär d. 26 jan. 1940 har K. M:t till kännedom och efterrättelse meddelat vederbörande domstolar vad revisorerna anfört enligt närmast föregående stycke och därvid tillika erinrat om cirkulären d. 24 nov. 1932 och d. 1 dec. 1939.
    Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har därefter ingått till K. M:t med en d. 23 febr. 1940 dagtecknad skrivelse, vari styrelsen anfört följande.

    Då styrelsen nyligen låtit verkställa en utredning av hur lagarna om fri rättegång och om biträde åt häktade tillämpas, tillåter sig styrelsen, särskilt som det visat sig att en viss fara föreligger för att K. M:ts cirkulär på sina håll kunna komma att tolkas i ej avsedd riktning, att anföra följande.
    Orsakerna till det anmärkningsvärda förhållandet, att medan antalet civilmål i stort sett är i sjunkande statsverkets kostnader för fri rättegång stegrats, äro givetvis flera. Den viktigaste av dessa får säkerligen sökas däri, att antalet tvister av beskaffenhet att icke kunna lösas utan rättegång hållit sig konstant eller t.o.m. stigit. Det kan härutinnan vara tillräckligt att erinra om äktenskaps- och barnuppfostringsmålen, vilka erfarenhetsmässigt starkt öka i antal under ekonomiskt goda tider. Enligt den av rättshjälpsanstalterna uppgjorda statistiken utgöra dessa mål, där en domstolsprövning nästan undantagslöst är ofrånkomlig, 60—80 % av alla mål. Den ökade olycksfallsfrekvens, som är en följd av bilismens utveckling och produktionens fortgående intensifiering, måste likaledes, särskilt innan fasta normer utbildat sig för skadeberäkningarna, öka kostnaderna för den fria rättegången. Härjämte torde den socialt inriktade upplysningen under senare år ha medfört, att de mindre bemedlade i större utsträckning än förr blivit medvetna om de möjligheter lagen om fri rättegång öppnar för dem att få sina anspråk prövade av domstol. Ett uttryck härför är bl. a. lönetvisterna mellan arbetsgivare och hembiträden samt de numera så vanliga rättegångarna angående avbetalningsköp. I de flesta av dessa mål torde parterna eller åtminstone den ena av dem vara i behov av biträde. Även i de till synes enklaste mål har det nämligen visat sig, att parterna ofta äro

ur stånd att själva tillvarataga sina rättigheter. En mera betydande minskning av kostnaderna för den fria rättegången torde med hänsyn till nu anförda omständigheter icke kunna genomföras under annan förutsättning än att man så avsevärt inskränker möjligheterna för de mindre bemedlade att vända sig till domstolarna, att praktiskt sett principen om allas likhet inför lagen lider intrång.
    Ännu för ett tiotal år sedan var den uppfattningen allmän inom advokatkretsar — icke minst bland advokaterna å rättshjälpsanstalterna — att domstolarna på sina håll visade endast ett obetydligt intresse för frågan om den fria rättegången. Den av styrelsen verkställda utredningen bestyrkerriktigheten härav. För några år sedan förekom det sålunda, att domhavanden i en av landets domsagor väl beviljade parter förmånen av fri rättegång men konsekvent avslog deras begäran att erhålla biträde. Det vore enligt styrelsens förmenande beklagligt, om nödvändigheten av att under nuvarande förhållanden iakttaga sparsamhet skulle leda till att denna, som det föreföll, nu övervunna ståndpunkt åter skulle göra sig gällande. Att döma av vissa uttalanden i riksdagens revisorers berättelse är emellertid faran för en återgång till äldre otillfredsställande förhållanden överhängande.
    Den av styrelsen verkställda utredningen giver vidare vid handen, att de arvoden, som domstolarna tillerkänna parternas biträden, undantagslöst understiga vad domstolarna i motsvarande fall finna sig böra ålägga en tappande part att utgiva till den vinnande motparten. I vissa fall måste de utdömda arvodesersättningarna betecknas som uppenbart otillfredsställande och därigenom ägnade att framkalla den icke önskvärda följden, att dessa mål i allt större utsträckning komma att skötas av mindre kompetenta jurister eller av sakförare. I fråga om vissa underrätter har utvecklingen redan lett därhän, att allvarliga anmärkningar kunna riktas mot domstolarnas beslut i fråga om ersättningen till parternas biträden. Sålunda kan från ett närliggande område nämnas, att en av avdelningarna vid Stockholms rådhusrätt nyligen sänkt arvodet till biträde åt häktade, ett arvode som skall utgöra ersättning icke endast för inställelsen utan även för målets förberedande samt för minst ett, ofta två besök i fängelset, från hittills sedvanligen utdömda 35 kronor till 20 kronor. Beslutet måste anses desto mer anmärkningsvärt, som med hänsyn till de alltmer ökade omkostnaderna och penningvärdets fall redan ett fasthållande vid det hittills sedvanliga arvodet innebär, att biträdet erhåller en lägre ersättning än tidigare. Det nu anförda fallet är icke det enda exemplet på att domstolarna på sina håll taga de förut omnämnda cirkulärskrivelserna till anledning att kraftigt sänka hittills vanligen utdömda ersättningar.
    Förtjänt av uppmärksamhet i detta sammanhang är även det förhållandet, att domstolarna, särskilt hovrätterna, efter allt att döma schablonmässigt bestämma ersättningarna till biträden i fria rättegångar och åt häktade. Sålunda synas bl. a. hovrätterna icke taga någon hänsyn till det förhållandet, att partens biträde kan ha nödgats anlita ett platsombud för målets bevakande i överrätten. Då kostnaderna härför ofta uppgå till 25 à 30 kronor, får det av hovrätterna utdömda arvodet, som sedvanligen icke överstiger 75 kronor, anses utgöra en otillfredsställande ersättning för det både betydelsefulla och ofta tidsödande arbete, som måste nedläggas på målet under

rättegången i hovrätten. Vad nu sagts om hovrätternas behandling av arvodesfrågorna gäller i tillämpliga delar även för ett flertal underdomstolar.
    Styrelsen har med det sagda icke velat förneka, att fall ha förekommit, där biträde beviljats part i fri rättegång, ehuru detta icke varit nödvändigt, eller att det till partens biträde utdömda arvodet varit om icke »väl högt» så dock högre än som vanligen plägar utdömas i dessa mål. Vad styrelsen velat framhålla har endast varit, att man torde få söka andra utvägar ände av revisorerna anvisade för att finna en tillfredsställande lösning av dessa spörsmål.
    Den av styrelsen verkställda utredningen visar, att statsverkets kostnader för den fria rättegången sannolikt skulle minskas avsevärt, om handläggningen av målen koncentrerades. Även under det nuvarande, särskilt ur nunämnda synpunkt bristfälliga rättegångssystemet synes denna utväg framkomlig. Härför fordras emellertid, att ett intimt samarbete i frågor berörande det yttre processförfarandet redan från början inledes mellan domstolen och parternas biträden. Ofrånkomligt är även, att domstolarna frångå sin hittillsvarande praxis vid bedömandet av arvodesfrågorna, så att icke antalet inställelser blir mer eller mindre avgörande för arvodets storlek utan omfattningen och arten av det på målet i dess helhet nedlagda arbetet. Åtskilliga domstolar följa emellertid för närvarande den praxis, att de väl utdöma en någorlunda tillfredsställande ersättning för varje inställelse men intet eller endast ett mycket obetydligt arvode — frånsett en schablonmässigt bestämd ersättning för stämningens uppsättande — för det verkligt kvalificerade arbetet i målet, nämligen för utredningen, däribland anskaffande av bevis. En förutsättning för att en lämpligare praxis i detta avseende skall utbilda sig är åter, att domstolarna i sina avgöranden i arvodesfrågorna närmare angiva, hur arvodet bestämts. En föreskrift av detta innehåll torde desto lättare kunna genomföras, som vissa domare redan, låt vara endast i form av en blyertsanteckning å expeditionen, lämna en sådan specifikation. Om domstolarna ålades att på detta sätt närmare motivera sina avgöranden, skulle det, som erfarenheten visat bl. a. i fråga om arvodesberäkningarna i konkursärenden, bli möjligt att vinna den enhetlighet i bedömandet av dessa frågor, som riksdagens revisorer anse önskvärd. Någon annan praktiskt genomförbar metod att nå detta syfte torde för övrigt i vårt land med dess oordnade advokatförhållanden och föråldrade skriftliga rättegångsförfarande icke givas. De av domstolarna tillämpade grunderna för beräkning av arvoden till biträden i fria rättegångar och åt häktade äro ett talande bevis för hur alla taxeberäkningar äro ägnade att leda till långsamhet i och fördyring av rättegångsförfarandet, i det ersättningen med denna metod i huvudsak måste bestämmas efter antalet inställelser och längden av de ingivna skrifterna.
    Bristen på koncentration i de fria rättegångarna torde emellertid vara en följd icke endast av nu berörda omständigheter utan även av det förhållandet, att lagen om fri rättegång genom bestämmelsen, att biträde i regel må förordnas först sedan parten personligen inställt sig och det därvid visat sig att han icke själv kan föra sin talan, gör uppskovsväsendet iner eller mindre ofrånkomligt. På vissa håll i landet har i anledning av denna föreskrift utbildat sig den praxis, att den advokat som företräder en

medellös part och för dennes räkning anhängiggjort rättegången icke förordnas till biträde, förrän handläggningen vid första rättegångstillfället avslutats. Då advokaten sålunda under målets förberedelse icke vet, om han överhuvudtaget kommer att erhålla någon ersättning för det arbete han lägger ned på saken, ligger det intet anmärkningsvärt i om han, som ofta är pressad av andra brådskande göromål, uppskjuter det egentliga arbetet på målet tills efter första rättegångstillfället. I detta sammanhang anser styrelsen sig böra påtala det olämpliga i den praxis, som på vissa håll utbildat sig, att domstolarna anmoda en av part för anhängiggörandet anlitad advokat att inställa sig vid första rättegångstillfället men sedan icke tillerkänna honom någon ersättning för inställelsen och det biträde han därunder lämnar.
    Framhållas må dock, att man i vissa domstolar är klart medveten om de ur processuell och ekonomisk synpunkt mindre tillfredsställande följder, tillvilka nuvarande system leder, och att man till följd härav funnit sig böra i större utsträckning bevilja part biträde redan för målets anhängiggörande. Emellertid har man icke alltid nått vad man härmed åsyftat, huvudsakligen beroende på dels att biträdet icke i tid underrättats om förordnandet och dels att ersättningen för målets anhängiggörande inskränkts till att avse ersättning endast för stämningens uttagande men icke för anskaffande avbevis för förberedelsen i övrigt.
    Styrelsen vågar med den kännedom den har om dessa förhållanden påstå, att om de av styrelsen nu framförda synpunkterna allmännare beaktades, statsverkets kostnader för fria rättegångar och för rättshjälp åt häktade skulle kunna begränsas. Härvidlag förutsättes givetvis, att alla verkliga missbruk stävjas. Styrelsen kan sålunda helt instämma i riksdagens revisorers uttalande, att till biträde i fria rättegångar eller åt häktade icke bör förordnas person, om vilken man har anledning antaga, att han icke kommer att tillfredsställande sköta uppdraget. Samtidigt kan styrelsen icke underlåta att fästa K. M:ts uppmärksamhet på att anledning torde föreligga att närmare undersöka, om icke genom en oriktig tillämpning av expeditionslösensförordningen statsverkets kostnader för den fria rättegången blivit större än nödvändigt. Sålunda har det kommit till styrelsens kännedom, att i en domsaga den fria rättegångskassan debiterats för lösen av domboksutdrag, innehållande avskrift av den bouppteckning, som enligt 11 kap. 20 § giftermålsbalken skall ingivas till rätten efter vunnen hemskillnad.
    Slutligen anser sig styrelsen i anledning av ett uttalande av riksdagensrevisorer böra erinra om att det måste anses stridande mot principen om allas likhet inför lagen samt medföra vådor för den enskildes rättssäkerhet att på förhand generellt förklara, att förmånen av fri rättegång icke bör tillkomma part i vissa slags mål, såsom svarande i rattfyllerimål eller i målom lönnbränning. Mål av denna beskaffenhet äro ofta sådana, att just i dessa behov föreligger för part icke blott att erhålla förmånen av fri rättegång utan även att få hjälp av sakkunnigt biträde.
    Anslaget till kostnader för fri rättegång, vilket för budgetåret 1939/40 höjdes till 500,000 kr., har — i avvaktan på verkningarna av besparingsåtgärderna — för nästa budgetår ytterligare höjts med allenast 25,000 kr. till 525,000 kr.

I. S.