Några ord om livräntor till dödads efterlevande de och invalider. När skadestånd i anledning av någons dödande skall utgå jämlikt 6 kap. 4 § strafflagen, är vid utmätandet av ersättningen till de efterlevande den synpunkten grundläggande, att gottgörelsen skall avse högst den förlust, som inträtt i följd av dödsfallet. Förutom storleken av den del av den dödades inkomst som tillkommit de försörjda är, bland annat, att beakta den tid, under vilken försörjning genom den dödade kunnat äga rum.1 Hänsynstagande till denna faktor, tiden, kanske på olika sätt. Periodiskt understöd till efterlevande — här kommer särskilt änka i betraktande, ty barn få ju i regel underhåll blott ett mindre antal år — kan begränsas att utgå till den tidpunkt, då den dödade sannolikt skulle av annan orsak hava avlidit eller då han skulle uppnått viss högre ålder (lägre än den levnadsålder han enligt statistiken skulle uppnått). Denna metod — att utmäta en till vissa år begränsad livränta — är emellertid behäftad med vissa olägenheter; underhållet kan sålunda komma att bortfalla just då behovet därav är synnerligen stort. I praxis torde alltmera den utvägen tillgripas, att man tillerkänner en livränta för den berättigades hela livstid — beträffande änka tills omgifte sker — men till beloppet minskad, i det den bestämmes med hänsyn till såväl den berättigades som den dödades sannolikt återstående levnad vid tiden för dödandet.
    I dessa fall synas domstolarna numera stundom från statistiska centralbyrån inhämta uppgifter om den tid den dödade, resp. den efterlevande, sannolikt skulle haft kvar att leva, och med anlitande av dessa uppgifter torde därefter på ett tämligen summariskt sätt uträknas ettskäligt livräntebelopp att utgå för den berättigades livstid. Att härvid använda ett sådant mera summariskt — matematiskt mindre exakt —beräkningssätt torde, särskilt då beloppen äro blygsamma, vara försvarligt, eftersom ju vanligen ett flertal tämligen osäkra faktorer ingå vid bestämmandet av ersättning enligt 6 kap. 4 § strafflagen. Nedan skola givas några anvisningar till erhållande av ett mera exakt resultat.
    I anledning av förfrågningar, som till statistiska centralbyrån ingått rörande »sannolika återstående livslängden» för personer i viss angiven ålder, har förste aktuarien SVERKER GROTH (å centralbyråns avdelning för rättsstatistik) påpekat, att innebörden av begreppet sannolika återstående livslängden syntes icke vara allmänt känd, och därför ansett följande upplysningar måhända vara av intresse.

 

1 Jfr SvJT 1935 s. 244 och 252.

EJNAR HÖRSTADIUS OCH SVERKER GROTH. 367    I den av statistiska centralbyrån utgivna publikationen Dödlighets och livslängdstabeller för årtiondet 1921—1930 definieras sannolika återstående livslängden såsom den tidrymd som förflyter, till dess ettvisst antal personer blivit reducerat till halva sin numerär, så att avdet ursprungliga antalet hälften avlidit och den andra hälften kvarlever. Om således exempelvis av 100,000 levande födda gossebarn vidpass 50,000 kvarleva vid 70 års ålder, så innebär detta, att sannolika livslängden för manskön vid födelsen utgör ungefär 70 år. Sannolika återstående livslängden för en viss person i given ålder utgör i överensstämmelse med det sagda icke den tidrymd personen sannolikt har kvar att leva utan den som återstår till den tidpunkt för vilken sannolikheten att personen fortfarande är i livet är lika stor som sannolikheten att han är död. — Ett mått på den tid, varunder person i viss ålder kan beräknas komma att ytterligare leva, är däremot den s. k. återstående medellivslängden för personer i nämnda ålder, d. v. s. ett medeltalsvärde för de olika tidrymder som personer i sagda ålder hakvar att leva. Uppgifter om dessa medeltalsvärden finnas, så vitt angår tiden 1921—1930, intagna i förenämnda publikation Dödlighets och livslängdstabeller, tab. 10, 12—15. Motsvarande uppgifter för riket i dess helhet, vad angår åren 1931—1935, återfinnas i tab. 33 kol. 23—25 uti den av statistiska centralbyrån utgivna publikationen Befolkningsrörelsen år 1935.
    Förste aktuarien Groth har vidare anfört, att det knappast kunde krävas av domstolarna, att de på egen hand med stöd av exempelvis berörda uppgifter om återstående medellivslängd skulle kunna verkställa nödiga beräkningar rörande belopp av ersättning för skada på grund av dödsfall.1 Beräkningar av detta slag, vilka torde böra ske under hänsynstagande till de s. k. mortalitetskoefficienterna och till räntefot, torde städse böra anförtros åt sakkunnig myndighet; sådana myndigheter vore riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen.
    I anledning av detta uttalande må anföras följande.
    I instruktionen för riksförsäkringsanstalten av den 23 december 1937 (nr 1033) stadgas i 1 § 5.: »Inom området för sin verksamhet har anstalten att tillhandagå offentliga myndigheter med de upplysningaroch det biträde, som av dem äskas, samt i övrigt, i den mån så lämpligen kan ske, lämna meddelanden, som från in- eller utlandet begäras. »En bestämmelse av enahanda innehåll återfinnes i 1 § sista stycket i instruktionen för pensionsstyrelsen av den 23 december 1937 (nr 1034).
    Det måste naturligen ur skilda synpunkter anses vara en fördel, att det biträde av sakkunnig myndighet, varom här är fråga, koncentreras på ett håll. Enligt uppgift från riksförsäkringsanstalten förekommerdet numera i åtskilliga fall, att från domstolar dit inkomma förfrågningar rörande kapitalvärdet av viss livränta till uppgiven person och liknande spörsmål.2 Man har inom anstalten tillgång till sådan statistik, tabeller o. d. som skulle komma till användning, därest det biträde, som

 

1 Kräver man exakta beräkningar, torde det sagda vara riktigt. Jfr ovan ang. summarisk beräkning.

2 Jfr SvJT 1935 s. 257.

368 EJNAR HÖRSTADIUS OCH SVERKER GROTH.förste aktuarien Groth ifrågasatt, påkallades. Det torde alltså vara att anbefalla — såsom ock inom riksförsäkringsanstalten förklarats vara lämpligt — att hänvändelserna beträffande dessa spörsmål göras tilldenna anstalt.
    Därest man avser att tillerkänna en reducerad livränta för den berättigades, t.ex. en änkas, hela livstid (den andra av de ovan omförmälda metoderna), torde det mera försäkringsmässiga (exakta) beräknandet av livräntans storlek — om sådant skall äga rum — lämpligen böra ske efter följande linjer:1 Först fastställes, hur mycket av mannens årsinkomst skall anses ha fallit på änkan såsom hennes försörjning — eventuellt ersättningsgill del därav. Man beräknar så nuvärdet av detta underhållsbidrag under förutsättning att olyckshändelsen icke inträffat, varvid underhållsbidraget antages skola utgå så länge båda makarna leva eller ock så länge båda leva och mannen är aktiv. Sedan undersökes, med utgångspunkt från detta nuvärde (kapitalvärde), till hur stor årlig livränta detta värde skulle förslå, om livräntan skall utgå under änkans hela livstid (så länge hon lever ogift). För utförandet av en dylik beräkning erfordras uppgift å 1) hur mycket av mannens inkomst som belöpt å änkan etc. såsom försörjning och är av beskaffenhet att böra ersättas (»erforderligt underhåll» var måhända överskridet; endast jämkat skadestånd skall utgå) samt att livräntan skall utgå under änkans återstående livstid, såsom brukligt är dock endast så länge hon lever ogift2 (för ersättningsberättigat barn angives till vilken ålder livräntan skall utgå); 2) den avlidnes ålder och kön (födelse- och dödsdatum angivas); för den händelse försörjningsförmågan skall antagas icke ha varat livet ut, den ålder hos den avlidne, då försörjningsförmågan antages skola ha upphört; 3) den ersättningsberättigades ålder, kön och civilstånd (födelsedatum angives); 4) livräntans utbetalningssätt (månadsvis, kvartalsvis etc., i förskott eller efterskott). Härjämte komma ytterligare faktorer till användning, vilka riksförsäkringsanstalten har till sitt förfogande: vederbörandes dödlighetstal, d.v.s. sannolikheten för en person att vid en viss ålder avlida; invaliditetstal, d.v.s. sannolikheten för en person att bli helinvalid av någon orsak; räntefot; härtill kommer för änka hänsynstagande till omgiftesfrekvensen.
    Exempel. En genom trafikolycka omkommen 60-årig man efterlämnar en 50-årig änka, som genom mannens frånfälle anses ha förlorat försörjning med 600 kr. för år. Ersättning härför skall lämnas i form av en livränta,

 

1 Beträffande innehållet i detta stycke har förf. rådgjort med vederbörande byråchef i riksförsäkringsanstalten, som härjämte haft vänligheten tillhandahålladet följande exemplet.

2 Eftersom på grund av stadgandet i SL 6:4 tillgångar från annat håll minska eller utesluta ersättningsskyldighet, vore det väl teoretiskt riktigast att låta ändrade förhållanden, däribland omgifte — med eller utan föreskrift därom i domen — föranleda dylik minskning eller upphörande. Omgifte borde strängttaget leda till underhållsskyldighets bortfallande endast såvida änkan erhåller enman, som kan ge henne minst lika god försörjning som det utgående underhållet utgör. Men praktiska skäl tala naturligen för nuvarande praxis, och dentorde i allmänhet giva ett riktigt resultat. Jfr SvJT 1935 s. 259—260.

NÅGRA ORD OM LIVRÄNTOR TILL DÖDADS EFTERLEVANDE. 369utgående kvartalsvis i förskott så länge änkan lever ogift. Om man bortser från den nedsättning av mannens arbetsförmåga, som möjligen kan inträda med åren, och antager honom vara arbetsför så länge han lever, kan årliga beloppet av änkans livränta bestämmas på följande sätt: Kapitalvärdet av den genom dödsfallet orsakade förlusten för änkan motsvarar värdet av en livränta å 600 kr. för år, utgående så länge bägge makarna leva. Enligt de antaganden om räntefot och dödlighet, som f. n. ingå i beräkningsgrunderna för köp hos riksförsäkringsanstalten av livränta enligt trafikförsäkringslagen, utgör enhetsvärdet av en sådan livränta 12.446 och kapitalvärdet av den mistade försörjningen alltså: 600 × 12.466 = 7,480 kr. Denna förlust skall nu kompenseras genom en livränta till änkan att utgåså länge hon lever ogift. Enligt ovannämnda beräkningsgrunder, vilka även innefatta antaganden rörande omgiftessannolikheten för änkor som uppbära livränta, utgör enhetsvärdet av en dylik livränta 18.693. Den sökta (reducerade) livräntans årliga belopp erhålles genom division av nyssnämnda kapitalvärde med detta tal (7,480/18.693 ) och utgör nästan exakt 400 kr.
    Vad här sagts om livränta till dödads efterlevande har i viss mån tilllämpning även beträffande livränta till person, som på grund av kroppsskada fått sin arbetsförmåga nedsatt. I stället för att tillerkänna en livränta att utgå under den tid den skadade kan antagas eljest ha förblivit arbetsför ifrågakommer ju att giva en till beloppet något reducerad livränta för livstiden.1

Ejnar Hörstadius.