Vittnesbevisning om äktenskapsbrott. Vid ett äktenskapsbrott är av naturliga skäl sällan något annat vittne närvarande än den med vilken äktenskapsbrottet förövas. Sålänge hor var straffbart, kunde denne uppenbarligen icke höras som vittne. Genom straffbestämmelsernas upphävande år 1937 torde numera vittnesjävet ha bortfallit förde i äktenskapsbrott medskyldiga, vare sig de äro ogifta eller gifta. Härmed är emellertid icke sagt, att en domstol alltid — såsom redani flera fall vid underrätt förekommit — kan på ed höra ett vittne angående frågan, huruvida vittnet förövat äktenskapsbrott med endera parten. Processlagberedningen föreslår visserligen, att vittnesjäven skola avskaffas, men enligt dess förslag till RB 36:6 må vittne vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja, att vittnet eller någon honom närstående förövat brottslig eller vanärande handling. I motiven till detta stadgande framhåller processlagberedningen, att enligt gällande rätt vittne icke anses ha begått mened, då vittnet undandragit sig att meddela sanningsenliga uppgifter rörande omständighet, som skulle angivit, att vittnet gjort sig skyldigt till brott; denna uppfattning grundas å att vittnet äger rätt att vägra uttala sig rörande dylik omständighet (se NJA 1913 s. 438, 1918 s. 517 och 1919 s. 336).Beträffande omfattningen av denna vittnes rätt till förtegenhet kan, säger processlagberedningen, för närvarande viss tvekan råda. BROOMÉ har i en uppsats med titeln »Vad bör ett vittne få förtiga» gjort gäl-
lande, att enligt vår rätt vittne ej behöver lämna upplysningar, som kunna ådraga det eller dess närmaste straff, vanheder eller mera betydande förmögenhetsförlust. KALLENBERG (Svensk civilprocessrätt IIs. 1087 f.) vill däremot blott de lege ferenda men ej de lege lata godtaga en utvidgning, som med brott likställer vanhedrande men icke med straff belagd handling.
Tydligen vore det olämpligt, om ett vittnes plikt att yttra sig om eget äktenskapsbrott skulle under tiden mellan straffbudets avskaffande och processreformens genomförande anses större än både dessförinnan och därefter. Ett sådant resultat synes icke heller vara ofrånkomligt. När straffet för äktenskapsbrott avskaffades, förklarade departementschefen (se NJA II 1937 s. 353) det vara ett samhälleligt intresse av största betydelse att troheten inom äktenskapet hölles i helgd, vilket intresse emellertid för framtiden kunde tillgodoses genom detill äktenskapsbrottet knutna rättsverkningarna av civil natur, bestående i rätt för den oskyldige maken att vinna äktenskapsskillnad samt i vissa fall erhålla skadestånd. Ingen antydan från lagstiftarens sida gjordes om att den oskyldige makens processuella möjligheter att fåsin rätt genomförd skulle ökas. Uppenbarligen skulle möjligheterna att bevisa ett äktenskapsbrott blivit helt andra än dittills, om meningen varit, att den oskyldige maken alltid skulle kunna förebringa vittnesbevisning om äktenskapsbrottet genom att höra den däri medskyldige. Det faller utan vidare i ögonen, att en oinskränkt möjlighet härtill kan medföra betänkliga konsekvenser. Blotta hotet att åberopa viss person till vittne om att han varit medskyldig i ett äktenskapsbrott kan ofta vara en verksam press vid skilsmässoförhandlingar. En sådan press är stundom föga tilltalande, särskilt då fråga icke är om en tillfällig förbindelse utan om en person med vilken den skyldige maken avtalat attgifta om sig efter skilsmässan. En sådan person är icke att anse som trolovad och kan alltså icke på den grunden undandraga sig att avlägga vittnesmål (jfr processlagberedningens förslag till RB 36:3). Däremot synes mig intet hinder föreligga, att den för närvarande utan särskilt lagstöd gällande rätten för vittne att vägra uttala sig rörande omständighet, angivande att vittnet gjort sig skyldig till brott, anses omfatta även handlingar, som enligt tidigare rätt varit brottsliga och numera visserligen äro straffria men alltjämt anses vanärande. Enligt min mening bör alltså ett vittne i skilsmässomål redan nu regelmässigtanses äga rätt att vägra besvara en fråga, huruvida vittnet begått äktenskapsbrott med ena parten. Domstolen bör icke, såsom före 1937 års lagändring, vägra att framställa frågan men vid framställandet erinra vittnet om dess rätt att icke svara. Redan en sådan vägran kan innebära ett visst obehag för vittnet, men detta obehag synes vittnet pliktigt att underkasta sig. På detta sätt vinnes enligt min mening en rättvis avvägning mellan den oskyldige makens intresse att få sin rätt bevisad och skälig hänsyn till vittnet.
Nils Beckman.