Ny lagstiftning i Finland 1938—1939. En mycket viktig lagnyhet utgör L om utlännings och vissa sammanslutningars rätt att ägaoch besitta fast egendom och aktier, given d. 28 febr. 1939. Det grundläggande stadgandet innefattar förbud för utlänning samt utländskt bolag, andelslag, förening, stiftelse eller annan sammanslutning att äga eller för en längre tid än 5 år på grund av legoavtal eller annan överenskommelse inneha fastighet i Finland. Förbudet är dock ej absolut. Statsrådet har nämligen befogenhet att in casu medgiva undantag från detsamma, likvisst icke beträffande Wiborgs län; och vidkommande Petsamo-området gälla särskilda bestämmelser. Det principiella förbudet omfattar emellertid även finländska öppna handelsbolag, där utlänning är bolagsman, och kommanditbolag, där utlänning kan vara personligen ansvarig bolagsman; så ock finländsk ekonomisk förening, vars stadgar ej förbjuda utlänning och utländsk eller annan sammanslutning, vars rätt att inneha jord i Finland är begränsad, att vara medlem i föreningen; än vidare, undervissa förutsättningar, finländskt aktiebolag. Beträffande de sistnämnda är likväl bestämt, att förbudet icke berör aktiebolag, därest detta gjorts »ofarligt» genom att i stadgarna intagits föreskrift därom, att utlänning, utländsk sammanslutning och »farlig» finländsk sammanslutning få tillsammans inneha allenast högst 1/5 av aktiebolagets hela aktiestock och att dessa i grund av sina aktier vid bolagsstämma icke få utövarösträtt för mera än 1/5 av alla vid bolagsstämman representerade aktier, ävensom under det ytterligare villkor att åtminstone 4/5 av alla aktier äro försedda med antecknat förbud mot överlåtelse till utlänning eller utländsk eller »farlig» inhemsk sammanslutning. Förbudet träffar jämväl förut bestående aktiebolag, men dessa kunna göras »ofarliga» genom att i stadgarna intages angiven begränsning av ägande- och rösträtten. Statsrådet har dessutom makt att för visst bolag tillåta avvikelser i större eller mindre utsträckning. Förbudet är dock absolut beträffande inhemskt aktiebolag, som är ägare av mera än 500 hektar jord eller vattenfall, varur kan uttagas minst 250 turbinhästkrafter. Undantagslöst bör sådant bolag förse minst 4/5 av sina aktier med överlåtelseförbud. Lagen av 1939 berövar emellertid ingen den rätt till egendom av vad slag det vara må, vilken före lagens tillkomst lagligen förvärvats eller senare genom giftorätt, arv eller testamente erhållits. Uttryckligen är ock i lagen utsagt att utlänning, den där genom giftorätt, arv eller testamente bekommit aktie, har samma rätt vid aktienyteckning som finländsk aktieägare. Slutligen är uttalat, att lagens begränsning av utlännings ägande- och besittningsrätt icke avser sådan legorätt, som

372 O. HJ. GRANFELT.hemfaller under hushyrelagen. — Av den nu relaterade nya lagstiftningen har betingats ett antal ändringar i gällande lagar om handelsbolag, kommanditbolag och aktiebolag samt om firma och prokura ävensom i gruvelagen. Därhos har utfärdats en särskild lag, som uttryckligen tillåter offentlig åklagare att föra talan, vilken avser att fastslå förefintligheten av bulvanförhållande i avseende å aktieinnehav för att sålunda upprätthålla förbudet mot jordförvärv. Godkännande av dylik talan kan leda till tvångsförsäljning av aktierna resp. fastigheten i fråga. En nyhet av vikt är bestämmelsen i aktiebolagslagen att aktiebolags styrelse normaliter skall bestå av finländska medborgare bosatta i Finland; sammalunda även aktiebolags förvaltningsråd och de vilka äga teckna bolagets firma per procuram. Statsrådet har dock rätt att i vissutsträckning bevilja undantag.
    Till de garantier, som givits den åländska befolkningen, hör rätten att inlösa jord på Åland, vilken försålts till person, som ej under minst 5 år tillhört den inom landskapet bosatta befolkningen. Utövningen av denna rätt har nu närmare reglerats genom LL i ämnet av d. 1 april 1938o. 1 sept. 1939. Lösningsrätt är tillerkänd landskapet, därnäst den kummun där fastigheten är belägen och i tredje rummet enskild person som har och under 5 år oavbrutet haft laga bo och hemvist inom landskapet. Lösningsrätt bör påyrkas inom 30 dagar efter det tillkännagivande om köparen beviljad lagfart anslagits. Köparen har ännu därefter möjlighet att överlåta sin jordegendom åt person med åländsk hemortsrätt som varat i 5 år. Begagnar han sig ej härav blir lösningsrätten definitiv. Vid fall av tvist angående löseskillingen hör denna fråga under allmän underrätts domsrätt.
    I praktiskt samband med lagstiftningen beträffande fastighetsexekution stå stadgandena i en d. 14 jan. 1938 given lag och dess VerkstF om rätt för staten att för kolonisationsändamål inlösa fastighet, som försäljes exekutivt. Att besluta tvångsinlösen tillhör lantbruksministeriet, som av auktionsförrättaren bör om utlyst auktion underrättas. Inlösningstiden är 20 dagar från auktionen. Innan denna tid tilländalupit, får köpebrev ej utfärdas åt den, som vid auktionen stannat för högstabudet. Denne skall, då inlösen sker, gottgöras för av köpet föranledda kostnader och erlagd del av köpesumman återbetalas jämte 5 % ränta.
    Det har länge varit ett önskemål att den s. k. tomtlegan — upplåtandet av mark under nyttjanderättsvillkor för bostadsändamål —bleve legislativt ordnad. Detta har numera skett medelst LL om tomtlega och inregistrering av tomtlegoavtal, båda utfärdade d. 17 mars 1939. Tomtlega kan hänföra sig allenast till område, för vilket finnes fastställd stads- eller byggnadsplan, och förutsätter att tomten genom laga tomtbildning eller jorddelning avskilts till självständig fastighet. Intet hinder utgör det sakförhållande att tomten redan vid upplåtelsenär bebyggd med legotagaren tillhöriga boningshus. Legotiden är minst 25 och högst 100 år. Avgälden bör vara verklig och för år fixerad. Tomtlegoavtalets form är skriftlig; så även dess överlåtelse. Tomtlegan innefattar ärftlig nyttjanderätt. Den får, utan grundägarens tillstånd, överlåtas; likvisst icke delvis. Om tomten vid legotidens slut ånyo på

NY LAGSTIFTNING I FINLAND 1938—1939. 373lega upplåtes, har förre tomtinnehavaren prioritetsrätt till fortsatt tomtlega. Tomtlegorätten kan medelst inregistrering säkerställas. Förbud häremot får icke intas i tomtlegoavtal. Inregistrering är emellertid ej tillåten, om tomten är besvärad med beviljad eller sökt inteckning eller den utgör underpant för ogulden köpeskilling eller om äganderätten till tomten är tvistig eller tomten är utmätt eller satt under försäljningsförbud. — Lagarna om tomtlega och dess inregistrering ha motiverat komplementstadganden i gällande förordningar om inteckning i fast egendom och om borgenärers inbördes förmånsrätt, i UL:s (V: 32) stadganden om exekutiv försäljning av fastighet, vari nyttjanderätt är medgiven samt i stadsplane- och jordlegolagarna.
    Sedan tillämpningen av gällande stadsplanelag och allmänna byggnadsstadga utvisat vissa brister — särskilt att modifikation av bestämmelserna vore påkallad för att dessa bleve fullt ändamålsenliga också för sådan landsbygd, där planmässighet är nödvändig — ha motiverade lagändringar vidtagits d. 16 juni 1938. Samtidigt har även 1920 års L om grannelagsförhållanden underkastats smärre ändringar.
    Från näringslagstiftningens område förtjänar antecknas, att för Tanaälvs och Paatsjoki fiskeriområden d. 28 april 1938 utfärdats ny fiskeristadga, vilket betingats av härom med Norge träffat avtal.
    Lagstiftningen om sparbanker och sparbanksinspektionen har i särskilda delar underkastats ändring genom lagstiftningsakter av d. 27 jan. 1939. Av speciellt intresse äro de nya stadgandena om sparbanks försättande i likvidation och i konkurs samt om likvidations- och konkursförfarandets övervakning.
    Från banklagstiftningens gebit förtjänar omtalas att postsparbankend. 9 dec. 1938 tillagts rätt att bedriva postgirorörelse. Av internordiskt intresse är avtalet emellan Finland, Danmark, Island, Norge och Sverige angående postresekreditiv, vilket avtal genom en F av d. 11 aug. 1938 bragts i verkställighet.
    Mycket viktiga lagnyheter äro: nya sjölagen av d. 9 juni 1939 o. desamma dag utfärdade LL om Finlands tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement, om gemensamt haveri samt om strandning och skeppsfynd ävensom de lagnoveller, som av den nya sjölagstiftningen betingats i gällande lagar ang. skeppsregister och betr. borgenärers prioritetsrätt, samt i UL rörande tvångsexekution i fartyg och gods i fartyg. Denna nya lagstiftning har framgått ur nordiskt samarbete på sjörättens gebit och avser att bringa den finländska lagstiftningen i överensstämmelse med skandinavisk rätt. Detta har tidigare omtalats i denna tidskrift (SvJT 1939 s. 808—9).
    Straffrätten uppvisar ett flertal lagändringar. En del av dessa äro av stor både principiell och praktisk bärvidd. Sålunda har återfallsinstitutet helt nyordnats. Medan hitintills gällande finländsk rätt tillämpat grundsatsen om förhöjt straff endast för vissa särskilt angivna brott— »récidive spéciale» — förverkligar den nya lagstiftningen principenom »récidive générale». Den allmänna grundsatsen uttalas först att den, som efter att någon tid hava undergått tukthus- eller ovillkorligt fängelsestraff eller drabbats av bötesstraff innefattande 75 dagsböter eller

374 O. HJ. GRA.NFELT.mera, ånyo begår brott, varå kan såsom maximistraff följa minst 3 månaders frihetsstraff, skall anses hava förövat den nya förbrytelsen under försvårande omständigheter. Grövre fall av brottsupprepning konstituera däremot jämlikt den nya lagstiftningen verkligt återfall i brott med straff enligt förhöjd straffskala. Närmare angivet: Den, som, sedan han förövat brott, ett eller flere, utstått tukthus- eller ovillkorligt fängelsestraff under minst 1 år, därefter begår brott, vars maximistraff in abstracto är åtminstone 6 månaders viss tids frihetsstraff, skall för den nya förbrytelsen — såframt denna ej skett under förmildrande omständigheter — för återfall i brott ådömas tukthus i högst 11/2 gång den för brottet normaliter stadgade längsta tiden eller, om förbrytelsen in abstracto kan medföra även fängelse, tukthus i angiven tid eller fängelse högst 11/2 gång den tid brottet i fråga i vanliga fall kunde medföra. Straffet för återfall är emellertid strängare, d. ä. icke 11/2 utan 2 gånger ovanangiven tid, ifall den brottslige tidigare under minst 3 år undergått frihetsstraff. En maximitid av 15 år är likväl stadgad för den, vars tidigare strafftid varit blott 1 år, samt 20 år för den, vilken förut utstått frihetsstraff i 3 år. För återfall må dock ej dömas, om tidigare brott förövats av den skyldiga, innan han fyllt 18 år; ej heller om 5 år förflutit sedan det förut ådömda straffet avsuttits innan den nya förbrytelsen begåtts. Som till fullo utståndet skall betraktas genom benådning efterskänkt straff.
    Även principerna för straffsammanläggning hava förändrats. Bötesstraff skall icke vidare sammanslås med frihetsstraff på viss tid. Frihetsstraffen för brott, som alla begåtts förrän straff för något av dessa ådömts, skola sammanläggas som om alla förbrytelserna blivit på engång avdömda. Om däremot något brott förövats efter det straffdom givits för annat brott, kommer straffsammanläggning ej i fråga. Enär de nya grundsatserna beträffande straffsammanläggning kunna medföra, att flere självständiga straff samtidigt äro exigibla, hava detaljbestämmelser för dylika fall utfärdats vederbörande fängelsemyndigheter till vägledning.
    Ovan antydda nya allmänna straffrättsliga principer äro påbjudna att tillämpas från d. 1 jan. 1941. Stadgandena ingå i LL av d. 17 nov. 1939 innefattande partiella ändringar av StrL:ns 2, 6, 7 o. 8 kap. samt StrVerkstF:s 2 kap. ävensom av 1918 års L om villkorlig straffdom (§ 5), samt LL ang. skärpning av frihetsstraff av 1930, om farligare återfallsförbrytare av 1932 och ang. strafforder av 1934. Av de nya principerna för återfallsdom och straffsammanläggning har ock föranletts en mindre omredigering av stadgandena ang. hemställanbrottmål (StrPr § 46).
    Också några av StrL:s kap. rörande de särskilda brotten hava underåren 1938 och 1939 undergått ändring. Sålunda har i gällande StrL (24kap.: Om fridsbrott) inryckts en ny paragraf (§ 3 a), varest med straffbelägges handling, som sker av illvilja eller självsvåld och innebär störande av annans hemfrid genom oljud eller oväsende eller orsakar telefonpåringning i störande avsikt. En lagnovell, stadfäst d. 18 okt. 1939, innehåller komplementstadganden till kap. om landsförräderi (12),

NY LAGSTIFTNING I FINLAND 1938—1939. 375tjänstemannabrotten (40) och förseelserna emot statens säkerhet (42).Där beaktas och anges en del ej förut omnämnda eller erforderligen fixerade former av hithörande brott. Övriga lagändringar beträffandede särskilda brotten förtjäna knappast att nämnas i denna översikt.
    I FF av d. 22 dec. 1938 o. 27 jan. 1939 är den politiska eller statspolisens uppgift, organisation och funktion närmare angiven. Och beträffande den ordinära polisen har medelst en F av d. 4 mars 1938 dess territoriella behörighet speciellt vid brottsefterforskning och egentlig förundersökning utvidgats och noggrannare bestämts. — Kriminalprocessuellt intresse har ock en d. 16 juni 1938 utfärdad F om utrikespass för finländska medborgare såvitt i F anges när för utrikespass nödigt hinderlöshetsbevis bör och kan av polisen förvägras till följd av åtal eller straffdom. Detta gäller också FF av d. 4 sept. 1939 ang. nordiskt och finländskt-estländskt resekort. Åsyftade bestämmelser konstituera nämligen straffprocessuellt reseförbud. — Till brottmålslagstiftningen höra också såväl en lagändring av d. 3 juni 1938 (StrPr § 22), vilken utvidgar de häktningsberättigade myndigheternas krets, som en d. 28 okt. 1938 given F om ersättning ur statsmedel till vittnen och andra som höras upplysningsvis i brottmål, utlämningsärende, dödsundersökning eller annan dylik sak, vilken utföres av offentlig åklagare.
    Finlands gamla, föråldrade tullagsstiftning har fullständigt förnyats förmedelst Tullagen och Tullstadgan, vardera av d. 8 sept. 1939, senare eller d. 19 jan. 1940 kompletterade genom F ang. tullförvaltningen. Denna nya lagstiftning är naturligtvis av övervägande förvaltningsrättsligt innehåll. Däri ingår emellertid även ett betydande antal specialbestämmelser om åklagare, åtal och forum i tullmål samt om förundersökning jämte tvångsåtgärder, såsom husrannsakan, rannsakan av slutna förvaringsrum och beslag, föranledda av tullbrott ävensom angående straffrättslig konfiskation och huru förfaras skall med tullbeslagsgods, som dömts förbrutet.
    Utan större principiell bärvidd, fastän praktiskt nog så viktig är den lagändring, som RB II: 60 och VI: 4 underkastats och vartill ansluter sig en ny L om renovering av underrätts protokoll, alla av d. 27 jan. 1939. Lagnyheterna åsyfta ernåendet av arbetsminskning och förenkling utan minskning av rättssäkerheten.
    En viktig processuell nyhet utgör det tillägg (§ 4 a), som fogats till RB 15 kap. och vilket tillåter användandet av telegrafisk fullmakt.dan bör vara ställd på viss person med eller utan rätt att sätta annan i sitt ställe. Den originala fullmakten bör företes för telegraftjänstemannen på avsändningsorten och av honom förses med bevis om uppvisandet. Telegrammet skall innehålla intyg därom, att den i telegrammet avskrivna fullmakten med förenämnda därå antecknade bevis är likalydande med originalet. Också per telefon kan dylik fullmakt befordras till destinationsorten. Det anlända telegrammet bör kollationeras och bevis härom antecknas. Om motparten yrkar detta eller domstolen själv finner sådant nödigt, kan den befullmäktigade förständigas att inom förelagd tid förete den originala fullmakten vid äventyr att telegramfullmakten anses ogiltig.

376 NY LAGSTIFTNING I FINLAND 1938—1939.    Gällande lag om beräknande av laga tid har befunnits bristfällig såtill vida att det icke framstått fullt klart att den i RB XXV: 23 o.XXX: 21 för rättegångsmål stadgade principen alltid bör tillämpas, d.v.s. ej allenast vid verkliga helgdagar utan städse då arbetet vid landets domstolar och ämbetsverk är inställt eller postanstalterna hållas stängda. Detta har förklarats i en L av 31 maj 1938.
    Den ökade och alltjämt tilltagande mängden av stats-, kommunal och kyrkoskatter, som måste exekutivt indrivas, har påkallat sådan ändring av härom gällande lagstiftning att för ändamålet särskilda utmätningsmän kunna av vederbörande länsstyrelse och magistrat förordnas; F av d. 4 nov. 1938 o. L om ändr. av UL I: 5, given sammadag.

O. Hj. Granfelt.