De tyska fideikommissens avveckling. Den tyska riksförfattningen av år 1919 föreskrev, att fideikommissen skulle avvecklas, men reglerade icke sättet för avvecklingens genomförande. Denna fråga lämnades åt de särskilda delstaternas lagstiftning. I Preussen utfärdades flera författningar härom under åren 1919 och 1920. Enligt dessa författningar fingo fideikommissintressenterna först möjlighet alt genom frivilliga familjebeslut själva reglera avvecklingen. Om ett sådant beslut icke kommit till stånd före en viss tidpunkt, skulle tvångsavveckling äga rum.¹ Vid samma tid, som den preussiska lagstiftningen genomfördes, stiftades även lagar om fideikommissupplösning i andra tyska delstater. I dessa lagar funnos i allmänhet också bestämmelser om frivillig upplösning genom familjebeslut samt subsidiära föreskrifter om tvångsavveckling.
    I enlighet med dessa för fideikommissintressenterna ganska förmånliga avvecklingsregler fortskred fideikommissupplösningen tämligen långsamt, och då det nationalsocialistiska partiet kom till makten år 1933, fanns därför ett stort antal fideikommiss kvar i Tyskland. Kort efter regimförändringen infördes en lagstiftning om s., k. arvegårdar (se SvJT 1934 s. 71 ff.). Denna lagstiftning, som utgör en central punkt i den nationalsocialistiska jordpolitiken, byggde visserligen på andra grundvalar än dem som uppburit fideikommissinstitutionen, men arvegårdarna förete likväl vissa likheter med fideikommiss. På grund härav gjorde sig på flera håll den uppfattningen gällande, att en reaktion inträtt mot fideikommissupplösningen, och i den tyska juridiska litteraturen diskuterades även, huruvida den pågående avvecklingen skulle fortsättas eller icke. Denna fråga avgjordes slutgiltigt genom en lag den 6 juli 1938 om upphävande av familjefideikommissen och annan bunden förmögenhet. Genom denna lag har nämligen upplösningen av de tyska fideikommissen på ett radikalt sätt fullföljts.
    Den nya lagen och därtill anslutna tillämpningsföreskrifter innehöllo i huvudsak följande bestämmelser. Med inträdet av den 1 januari 1939 upphävdes de vid denna tidpunkt ännu bestående fideikommissen. Därvid blev fideikommissförmögenheten den siste innehavarens fria egendom. I och med denna upplösning av fideikommissbanden utslocknade alltså de följande successorernas anspråk att få övertaga fideikommisset. Någon direkt rätt till ersättning härför lämnades dem icke heller, men för undvikande av obillig hårdhet kunde dock under vissa omständigheter en gottgörelse tillerkännas dem. Denna skälighetsprövning ankom på fideikommissdomstolen, d.v.s. vederbörande Oberlandesgericht. Anspråk på underhåll och andra dylika förmåner, som kunde tillkomma familjemedlemmar enligt fideikommissurkunden, berördes icke av fideikommissets upplösning, därest rättigheterna redan dessförinnan uppstått. Nya sådana anspråk kunde däremot icke göras gällande.

 

¹ En närmare redogörelse för denna preussiska lagstiftning har justitierådet EMIL SANDSTRÖM lämnat i sin Promemoria angående avveckling av bestående fideikommiss (SOU 1935:50) s. 50 ff.

    Därest till fideikommiss hörde byggnad, tavelsamling, arkiv eller andra föremål, som hade större allmänt intresse ur konstnärlig, vetenskaplig, historisk eller hembygdskulturell synpunkt, skulle fideikommissdomstolen ex officio vidtaga lämpliga åtgärder för dessa kulturvärdens bevarande, såframt fideikommissets upplösning syntes medföra fara för deras framtida bestånd. Såsom exempel på dylika åtgärder angavs i främsta rummet fastställande av särskilda prestationer ur fideikommissförmögenheten för denna egendoms vidmakthållande. Vidare kunde föreskrifter meddelas rörande egendomens förvaring och vård. Särskilda stiftelser kunde även upprättas för att övertaga egendomen. Fideikommissdomstolen skulle tillse, att egendomen på lämpligt sätt bleve tillgänglig för allmänheten.
    Bland lagstiftningens övriga, omfattande bestämmelser kan nämnas, dels att större skogsområden skyddats mot olämplig skötsel och skadlig splittring genom långtgående statsingripanden, och dels att fideikommissdomstolen under vissa betingelser skulle säkerställa löner och pensioner till fideikommissets anställda samt sådana prestationer, som utgått från fideikommisset till skolor och andra allmännyttiga inrättningar.

H. Z.