Carl Berg †. F. d. revisionssekreteraren Carl Berg avled i Stockholm d. 30 december 1939, två dagar efter det han fyllt 77 år.
    Carl Berg var en av de sist kvarlevande av en krets jurister, som på 1890 talet begynte sin karriär i Svea Hovrätt och som genom sin duglighet tidigt fäste uppmärksamhet vid sig. Flera av dem, såsom Marks von Würtemberg, Gustaf Carlson, Carl Hederstierna kommo så småningom till den svenska ämbetsmannahierarkiens toppar. Det väntades, att Carl Berg skulle göra detsamma. Han blev år 1905 expeditionschef i Justitiedepartementet och deltog som sådan i unionsförhandlingarna i Karlstad. Han fungerade som expeditionschef jämväl under den tid, då Karl Staaff med statsministerämbetet förenade posten som justitieminister och han vann dennes stora förtroende: han är en ovanligt duglig ämbetsman, var Staaffs omdöme. Men Carl Berg avbröt snart sin ämbetsmannabana, till stor förvåning för hans vänner, som trodde sig veta att han haft erbjudanden om mycket höga poster. Han inträdde som fullmäktig i riksbanken för att efter några år övergå till befattningen som verkställande direktör i Svenska Trävaruexportföreningen, där han kvarstod till dess han blev pensionerad. Vid sidan av sitt arbete där anlitades han emellertid för en rad av andra uppdrag av allmän och enskild natur.
    Carl Berg var, som nämnt, en ovanligt duglig ämbetsman. Med goda juridiska kunskaper förenade han arbetsamhet, noggrannhet och ordning, opartiskhet och rättvisa. Jag hade under min första tingstjänstgöring tillfälle att se och höra honom i domarestolen vid ett tillfälle på hösten 1891, i Hammerdals häradsrätt, och jag har aldrig beundrat någon så mycket som honom i denna funktion. Han hade suttit sina första ting i en domsaga i Skåne, som då förvaltades av häradshövding Helmertz, och det har berättats mig att denne plägade för följande generationer av notarier framhålla Carl Berg som idealet av ett tingsbiträde. Med sina övriga egenskaper förenade han i ovanlig grad förmågan att behandla den skäligen torra kanslistilen så att den flöt lätt och välklingande utan att på något sätt förlora i klarhet och korrekthet.
    I sina personliga förhållanden var Carl Berg i hög grad sluten och levde helst ensam; han föreföll kanske otillgänglig för dem, som ej hade för-

DÖDSFALL. 389månen att bliva upptagna i hans vänskap. Men för dem, som blevo det, var han en trofast och tillförlitlig vän, vilkens bortgång förnummits med saknad och sorg.

Joh. Hellner.