NÅGOT OM SVARANDENS RÄTT TILL DOM I BROTTMÅL.

AV

DOCENTEN BO PALMGREN.

Om klaganden i ett mål nedlägger den talan han väckt vid domstol, uppstår fråga huruvida målet blott skall avskrivas eller svaranden äga att påyrka dom i saken. Lösningen av detta spörsmål kan anses vara av stor principiell betydelse, särskilt för så vitt angår talan om straffansvar. Processrätten träder här i kontakt med frågor av mera allmän betydelse inom samhällslivet. Behandlingen av spörsmålet belyser en sida av det rättsskydd som enskild medborgare bör få åtnjuta mot obehöriga åtal — vare sig av samhällets åtalsorgan eller av andra medborgare. Det gäller härvid att angiva i vilken utsträckning den som anser sig hava blivit oskyldigt ställd under åtal skall äga möjlighet att få sin oskuld fastslagen fastän den angripande parten vill draga sig tillbaka. Det gäller samtidigt att angiva åtalads möjligheter att freda sig mot upprepat åtal angående samma sak, då det första på detta sätt runnit ut i sanden.
    Frågan om de rättsliga verkningarna av talans nedläggande kan bliva aktuell dels då målet ännu är under behandling i första instans, dels då underrätt redan avkunnat dom i saken samt målet blivit draget under högre rätt. Nu skall detta spörsmål skärskådas blott med beaktande av rättegången i första instans. När talan nedlägges först i högre rätt framträder frågan i en helt annan gestalt. I denna del må här blott hänvisas till uttalanden, som av författaren redan blivit gjorda i annat sammanhang.1

1 Se PALMGREN, Målsägandens åtalsrätt (1939), s. 179 ff, s. 206 och s. 235. Jfr även de temperamentsfulla uttalandena hos SKEIE, Den norske straffeprosess (1939), I s. 310 ff och II s. 174.

28—407004. Svensk Juristtidning 1940.

434 BO PALMGREN.    En överblick av gällande rättsregler uti olika länder utvisar att frågan om talans nedläggande i brottmål erhållit mycket skiftande lösningar uti olika rättssystem. Med ett visst mått av schematisering synes man kunna indela de olika lösningarna i tre större huvudgrupper. Dessa huvudgrupper kunna emellertid icke alldeles skarpt avskiljas från varandra, emedan tankeelement av olika slag kunna förekomma förenade i ett lands rättsregler i ämnet.

    En av de tre huvudgrupperna bildas av Sverige och Finland. Frågan om talans nedläggande i första instans har inom dessa länders juridiska litteratur uppmärksammats särskilt av GRAN FELT. Denne har därvid riktat uppmärksamheten på att svaranden i omförmälda avseende åtnjuter ett alltför ringa rättsskydd.1
    Det måste i Finland anses stå utom allt tvivel, att svaranden i ett brottmål icke kan påyrka dom, om klaganden under målets handläggning i första instans förklarar sig vilja nedlägga sitt åtal eller om åtalet på grund av klagandens förfallolösa utevaro kan anses nedlagt. I dessa fall skall domstolen enligt gällande rätt alltid låta vid nedläggandet bero samt avskriva målet, såvida icke annan åtalsberättigad omedelbart förklarar sig vilja fullfölja åtalet.2
    Då det gäller att angiva verkan därav att målet sålunda avskrivits, torde enighet råda därom att offentlig åklagare, som nedlagt sitt åtal, är oförhindrad att när som helst på nytt väcka åtal mot samma person för samma gärning.3 Åklagaren är härvid endast bunden av den för brottet stadgade allmänna preskriptionstiden, vilken i detta fall anses avbruten genom åtalet samt börjar löpa ånyo från den dag då målet avskrives (Fi SL 8:3).
    I fråga om enskild målsägande råder däremot tvekan.
    GRANFELT är benägen att hålla före — ehuru han själv medger att han gör det på ganska svaga skäl — att enskild målsägan-

1 Se GRANFELT, Något om förlikning och nedläggande av talan i tvistemål och brottmål, JFT 1933 s. 189 ff, samt GRANFELT, Svarandens rätt till dom i första instans, JFT 1933 s. 257 ff.

2 Se t. ex. GRANFELT, JFT 1933 s. 194 ff och s. 198 samt JFT 1933 s. 276 ff, ävensom WREDE-SJÖSTRÖM, Grunddragen av Finlands processrätt (1936), s. 188.

3 Se t. ex. GRANFELT, JFT 1933 s. 194 ff och JFT 1933 s. 279.

NÅGOT OM SVARANDENS RÄTT TILL DOM I BROTTMÅL. 435de, som nedlagt sitt åtal, blivit avskuren från möjligheten att på nytt väcka åtal för brottet.1 Detta är givetvis fullt klart i de fall, då målsäganden genom förlikning med den åtalade eller annorledes uttryckligen förklarat sig avstå från sin åtalsrätt. Men även då någon uttrycklig förklaring icke föreligger, skulle enligt Granfelts mening en underförstådd förklaring av sådant innehåll kunna anses inneligga uti förfallolös utevaro från målsägandens sida.2
    Gentemot denna uppfattning kan framhållas, att en presumtion av omförmält innehåll måste anses synnerligen vågad, då lagstiftaren icke på något sätt för målsäganden antytt att en eftergift eller försummelse från dennes sida kunde komma att tolkas i sådan riktning. Mot densamma talar dessutom ett rätt betydande praktiskt skäl. Upprätthållandet av en sådan presumtion är i varje händelse omöjligt, om målsäganden uttryckligen förklarar, att han endast vill nedlägga sin talan, men icke vill för all framtid avstå från sin åtalsrätt. Även om den antydda presumtionen skulle accepteras såsom allmän huvudregel, kunde en omtänksam och förutseende målsägande sålunda alltid med största lätthet bevara sin åtalsrätt genom ett särskilt förbehåll. Men det kan icke vara lyckligt att utan nödtvång antaga en regel, som betungar part med iakttagandet av en sådan ren formalitet som ett dylikt förbehåll här komme att innebära. Processrätten borde i största möjliga mån hållas fri från sådana tomma förbehållsfraser.3 Den av Granfelt beträffande enskild målsägande framförda meningen synes därför icke kunna biträdas.
    Det synes fastmer vara anledning att med avseende å gällande rätt förfäkta den mening att även enskild målsägande, som nedlagt sitt åtal eller förfallolöst uteblivit, är oförhindrad att på nytt väcka åtal mot samma person för samma brott, därest han icke genom förlikning eller annorledes uttryckligen avstått från sin åtalsrätt.4 Även för målsäganden gäller härvid i allmänhet

1 GRANFELT, JFT 1933 s. 198 ff samt JFT 1933 s. 279 f.

2 GRANFELT, JFT 1933 s. 199 f.

3 Jfr härmed de uttalanden som författaren till dessa rader tidigare gjort dels i en uppsats i JFT 1935, s. 166 f., beträffande förbehåll om rätt att i särskild rättegång styrka riktigheten av bestridd konkursbevakning, dels i arbetet om målsägandens åtalsrätt, s. 77 ff, beträffande förbehåll att i särskild rättegångföra talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk på grund av brott.

4 Denna mening innefattas synbarligen uti de generella uttalandena hos WREDESJÖSTRÖM a. a. s. 188. Jfr även PALMGREN, Målsägandens åtalsrätt, s. 179.

436 BO PALMGREN.blott den allmänna preskriptionstiden, räknad från det målet blev avskrivet. Blott vid angivelsebrotten bliva målsägandens handlingsmöjligheter rätt kännbart beskurna genom den i Finland förekommande särskilda åtalspreskriptionen (Fi SL 8:4),som i regeln icke kan anses hava blivit avbruten genom ett åtal som icke blivit fullföljt.1
    Utöver det ovananförda förtjänar framhållas att sådan åtalsberättigad part, som alls icke deltagit i det mål vari talan blivit nedlagd, på intet sätt kan anses hava blivit avskuren från den åtalsrätt, som enligt lag tillkommer honom. Om målsägandena äro flera samt en av dem fört talan, men nedlagt densamma under uttrycklig förklaring att han för all framtid avstår från åtalsrätten, så kan detta på intet sätt utgöra hinder för annan målsägande att väcka åtal för samma brott. Motsvarande regel gäller beträffande det inbördes förhållandet mellan offentlig åklagare och enskild målsägande.
    I Sverige gäller i nu omtalade hänseenden fullt samma rättsregler som i Finland. Svaranden har icke någon rätt till dom då åtal nedlägges. Talans nedläggande eller parts förfallolösa utevaro leder blott till att målet avskrives. Målets avskrivning har i och för sig ingen preklusiv verkan med avseende å klagandens åtalsrätt.2
    En viss tvekan kunde visserligen uppstå, då man läser stadgandena uti lagen av den 8 nov. 1889 om påföljden i vissa fall av parts utevaro i brottmål. Där säges om påföljden av klagandens förfallolösa utevaro: »vare käromålet förfallet». Detta uttryck påminner onekligen rätt mycket om motsvarande uttrycki RB 12:2 där det säges: »vare från hans käromål fri». Varken inom doktrin eller praxis synes man emellertid hava tänkt sig annat än att dessa lagrum böra läsas på olika sätt. I det förra fallet avses med »käromålet» endast det i rättegången framställda yrkandet, i det senare avses med »käromålet» själva den rättighet som ligger till grund för yrkandet. I ett mål angående skadestånd på grund av brott — NJA 1915 s. 190 — har HD uttryckligen uttalat, att den med talans nedläggande enligt RB 12:2 förenade preklusiva verkan icke kan åberopas uti mål av

1 Se PALMGREN a. a. s. 126.2 Se BÄÄRNHIELM, Rättegången i brottmål, Lärobok i rättskunskap för landsfiskaler (1927), s. 137 f, samt motiven till svenska processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalk (1938), s. 265.

NÅGOT OM SVARANDENS RÄTT TILL DOM I BROTTMÅL. 437brottmåls natur. Då praxis intagit denna ståndpunkt i frågaom skadeståndsmål, måste den med än större skäl intaga samma ställning i fråga om brottmål där talan om straffansvar föres.
    Avsaknaden av varje preklusiv verkan av talans nedläggandeeller av parts utevaro i brottmål har i Sverige mera långt gående konsekvenser än i Finland. Orsaken härtill är att man i Sverige blott har en allmän åtalspreskription, men varken vid angivelsebrotten eller vid målsägandebrotten någon särskild åtalspreskription av det slag som i Finland.

    En helt annan bild av förhållandena möter man i Frankrike, där spåren av den inkvisitoriska processen uti denna punkt äro mycket framträdande.
    Enligt huvudregeln kan i Frankrike åtal för brott utföras endast av offentlig åklagare. I fråga om nedläggande av offentligt åtal gäller, att nedläggande icke kan ske efter det målet kommit före vid domstol. Skulle åklagaren i detta stadium vilja frångå sina ansvarsyrkanden, fortsätter domstolen dock handläggningen av målet och avgör detsamma efter slutad förhandling på basen av den förebragta utredningen. En fällande dom är härvid på intet sätt utesluten. Men åklagaren har ansetts oförhindrad att under förhandlingens lopp tala till förmån för den tilltalade samt att på sakliga skäl anhålla om en frikännande dom för denne.1
    Ett åtal kan emellertid även hava sin upprinnelse däruti att den genom brottet kränkte förklarar sig vilja såsom enskild part uti straffprocessuell väg föra talan om ersättning eller om annat enskilt anspråk. Genom att den förorättade i brottmålsvägan hängiggör ett sådant enskilt yrkande sättes även den offentliga ansvarstalan automatiskt i gång. Svaranden kan härvid komma att bliva fälld till straff, utan att den offentliga åklagaren framställt något yrkande i saken och således utan att något åtal blivit framställt i uttrycklig form. Härvid uppstår fråga, huru det går med den sålunda igångsatta ansvarstalan, om den enskilda parten under målets gång nedlägger sin enskilda talan. Det anses allmänt att ett sådant nedläggande — även om den enskilda parten verkligen befinnes berättigad att låta den en-

1 Se härom GARRAUD, Traité théorique et pratique d'instruction criminelle et de procédure pénale, I (1907), no 90, GARRAUD & GARRAUD, Précis de droit criminel (1934), no 317, och DONNEDIEU DE VABRES, Traité élémentaire de droit criminelet de législation pénale comparée (1936), no 1055.

438 BO PALMGREN.skilda talan avstanna — icke har någon inverkan på handläggningen av den redan igångsatta ansvarstalan.1 Även om åklagaren icke framställt något straffyrkande i samband med den förorättades enskilda talan — varvid någon klagandepart sålunda icke mera finnes — fortsätter domstolen handläggningen av ansvarsfrågan och avkunnar efter slutförd handläggning sin dom på basen av den utredning som förekommit i målet.
    Åtalsreglerna i Tyskland äro mycket påverkade av rättsreglerna i Frankrike samt bära liksom dessa tydliga spår från den inkvisitoriska straffprocessens dagar.
    Beträffande offentligt åtal gäller, att sådant åtal icke kan nedläggas efter det målet kommit före vid domstol (StPO § 156).När målet kommit i detta skede, måste det alltid avgöras genomatt domstolen utlåter sig i själva saken. Men även här anses åklagaren oförhindrad att under förhandlingen inför domstol på sakliga skäl anhålla, att den åtalade måtte frikännas eller att domstolen måtte inställa alla åtgärder mot denne.3
    Enligt tysk rätt äger även den förorättade i ett begränsat antal fall befogenhet att utföra åtal, dels självständigt, dels i anslutning till offentligt åtal.
    Ett fullt självständigt enskilt åtal (Privatklage) kan endast förekomma vid ett fåtal i lagen uppräknade brott. Beträffande sådant enskilt åtal gäller, att detsamma kan återkallas intill dess dom avkunnas i första instans samt, såvida besvär blivit anförda, intill dess dom avkunnas i andra instans (StPO § 391 Abs. 1). Parts utevaro i underrätt likställes i vissa fall med återkallande av talan (StPO § 391 Abs. 2—4). Den åtalade kan icke motsätta sig återkallandet av talan och kan sålunda icke yrka på frikännande dom då ett enskilt åtal återkallas.4 Han åtnjuter i stället det rättsskydd, att återkallat enskilt åtal icke kan väckas ånyo

1 Se härom GARRAUD, Traité nos 197—198, och LE GRIEL, Traité pratique del'exercice de l'action civile et de l'intervention des tiers devant les juridictions répressives (1933), no 73.

2 Till domstolsförhandlingen räknas härvid både förundersökningen och huvudförhandlingen. Se KOHLRAUSCH, Strafprozessordnung (1936), § 156 anm. 1. —Enligt de senaste förslagen till reform av den tyska straffprocessen skulle åklagaren kunna återtaga sitt åtal intill huvudförhandlingens början. Se LAUTZ, Das staatsanwaltschaftliche Vorverfahren, Das kommende deutsche Strafverfahren(1938), s. 108.3 Se GUNDEL-HARTUNG-LINGEMANN-NIETHAMMER, Strafprozessordnung (StPO-Kommentar — 1934), § 156 anm. 2.

4 StPO-Kommentar § 391 anm. 2.

NÅGOT OM SVARANDENS RÄTT TILL DOM I BROTTMÅL.439(StPO § 392). Detta rättsskydd måste anses fullt tillfredsställande, även om det icke hindrar annan åtalsberättigad att väcka åtal för samma gärning.1
    I anslutning till offentligt åtal kan ett accessoriskt enskilt åtal (Nebenklage) under vissa — sällan förekommande — förutsättningar utföras vid alla slag av brott, där enskild person blivit förorättad. En förklaring, varigenom den förorättade förenat sig om åtalet, kan när som helst återkallas (StPO § 402). Ett återkallande kan härvid icke hava någon direkt inverkan på den fortsatta handläggningen av det offentliga åtalet. Den förorättade är ock berättigad att, fastän han återkallat sin talan, ånyo inträda i målet så länge rättegången är anhängig.2
    Det säger sig självt att det system, som tillämpas i Frankrike samt även i Tyskland vid offentligt åtal, innefattar ett rätt effektivt rättsskydd för den svarande som verkligen är oskyldig. Men systemet har tvenne fel. Dels kan det icke vara lyckligt att på detta sätt lägga sakens fullföljande i domstolens hand och låta domstolen övertaga de uppgifter som borde ankomma på åklagaren.3 Dels kan detta system i viss utsträckning lägga ett opåkallat hinder i vägen för en försoning mellan brottslingen och den förorättade.
    Det system, som tillämpas i Tyskland vid enskilt åtal, kan däremot vara ägnat att mana till efterföljd, då det gäller att fastställa verkan därav att enskild målsägande nedlägger sin talan.

    Ett annat sätt att tillvarataga den åtalades intressen möter man i Danmark.4
    Även i Danmark gäller den huvudregeln, att åtal för brott i allmänhet blott kan utföras av offentlig åklagare. Offentligt åtal kan enligt dansk rätt frångås så länge dom icke avkunnats eller, i mål inför jurydomstol, så länge juryn icke avgivit sin förklaring (Rpl § 728, Pkt. 1). Verkan av åtalets frångående är härvid beroende därav huruvida återkallelsen av åtalet ägt rum före det domsförhandlingen påbörjats eller först efter denna tid

 

1 StPO-Kommentar § 392 anm. 2 och KOHLRAUSCH, a. a. § 392 anm. 1.

2StPO-Kommentar § 404 anm. 2 och KOHLRAUSCH, a. a. § 402 anm. 1. Uti sistnämnda hänseende har dock även en avvikande mening uttalats.

3 Detta har bl. a. framhållits uti det i Finland år 1900 framlagda förslaget till reform av rättegångsväsendet, I s. 70 och III s. 113 f.

4 Se härom särskilt HURWITZ, Den danske Strafferetspleje, 2 (1938), s. 308 ff och s. 327 ff.

440 BO PALMGREN.punkt. I det förra fallet medför återkallelsen den verkan att målet avskrives, varvid det åligger rätten att på begäran till svaranden utgiva ett skriftligt vittnesbörd över att åtalet blivit nedlagt (Rpl § 728 Pkt. 3). I det senare fallet skall rätten avkunna frikännande dom (Rpl § 728 Pkt. 2).
    Svarandens rätt till frikännande dom är i dansk rätt oberoende av de motiv, som föranlett åklagaren att återkalla sin talan. En frikännande dom kan härvid synas rätt naturlig i de fall, då åklagaren nedlagt sin talan emedan han ansett bevisningen bristfällig eller insett att den åtalades handlingssätt icke faller under något straffbud. Men märkligt är att svaranden jämväl utan vidare skall få frikännande dom i de fall, då åklagaren av opportunitetsskäl nedlagt åtalet — således då vederbörande åtalsmyndighet väl anser sig kunna leda den påstådda gärningen i bevis och finner förfarandet straffbart, men anser att åtalets fullföljande av lämplighetsskäl bör underlåtas. Detta förhållande är desto märkligare, då opportunitetsprincipen i Danmark gäller i rätt betydande utsträckning (Se Rpl § 723).1 Att man emellertid på detta sätt över en kam skurit alla härvid tänkbara fall, måste hava sin förklaring däri, att man icke velat bygga domslutet enbart på åklagarens motivering, men icke heller ansett saken vara av den vikt, att man behövde bekymra sig därom, huruvida den åtalade verkligen varit oskyldig eller icke.
    Något annan är situationen om domstolen genom åklagarens egna uppgifter eller på annat sätt finner, att någon processförutsättning saknas, som hade varit erforderlig för att domstolen skulle kunna ingå i saklig prövning av åtalet. Fastän någon uttrycklig undantagsregel icke finnes för detta fall, bör talans nedläggande härvid icke kunna leda till frikännande dom utan blott till att målet lämnas därhän.
    Då en frikännande dom på ovan anfört sätt blivit meddelad, kan nytt åtal förekomma blott under de förutsättningar som efter frikännande dom i allmänhet gälla för återupptagande av mål (se Rpl § 976). Men har åtalet nedlagts utan dom, så kan nytt åtal väckas icke blott under dessa förutsättningar utan även alltid så snart nya bevis av vikt kommit i dagen (Rpl § 975). Då rättegången avslutats utan dom har man dessutom att beakta den regel, att under åklagares beslut att avstå från åtal icke bin-

1Se även HURWITZ a. a. s. 316 ff.

NÅGOT OM SVARANDENS RÄTT TILL DOM I BROTTMÅL. 441der överordnad åtalsmyndighet. Inom en frist av två månader kan åtalet utan vidare återupptagas, om den överordnade myndigheten fattar beslut därom (Rpl § 826).
    Även enskild målsägande kan enligt dansk rätt i viss utsträckning utföra åtal för brott, men enskilt åtal handlägges alltid uti civilprocessuella former (se Rpl § 725). Beträffande nedläggande av enskilt åtal komma därför att gälla samma grundsatser som beträffande nedläggande av talan i civilt mål.1 I sådana mål kan klaganden ensidigt återkalla sin talan ända till dess han under domsförhandlingen muntligen framställt sitt påstående (Rpl § 279 Stk. 3). Klaganden är härvid oförhindrad att i ny rättegång på nytt väcka talan om samma sak. Men efter anförda tidpunkt kan klaganden icke mera ensidigt nedlägga sin talan utan att avstå från den rätt som ligger till grund för densamma. Motsätter sig svaranden i detta skede talans nedläggande, så skall dom givas i huvudsaken — vare sig fällande eller frikännande. Men även efter sagda tidpunkt kan målet avskrivas, om parterna äro ense därom.2
    Norge hör i förevarande avseende till samma huvudgrupp som Danmark, men mellan de båda ländernas rättsregler i ämnet finnas dock rätt betydelsefulla skiljaktigheter. En olikhet betingas ytterligare därav att det enskilda åtalet icke i Norge är lika tillbakaträngt som i Danmark. Visserligen gäller även i Norge den huvudregeln att åtal i första hand utföres av offentlig åklagare, men målsäganden har vid brott i allmänhet en subsidiär åtalsrätt och har vid vissa brott hela åtalsrätten i sin hand. Enskilt åtal utföres i straffprocessuella former.
    Beträffande offentligt åtal gäller liksom i Danmark, att åklagaren intill dess dom i saken fallit eller juryn avgivit sitt uttalande kan nedlägga sin talan på samma grunder som de, vilka hade berättigat honom att helt avstå från väckande av åtal (Strpl § 86 ledd 1). Verkan av åtalets nedläggande är beroende därav huruvida nedläggandet ägt rum före huvudförhandlingens början eller först senare. I det förra fallet skall målet endast avskrivas samt skriftligt meddelande givas till svaranden och till målsäganden, om sådan uppträtt i målet. I det senare fallet skall svaranden erhålla frikännande dom, om nedläggandet sker på

1 HURWITZ a. a. s. 353 anm. 28

2 Jfr MUNCH-PETERSEN, Den danske Retspleje, II (1918), s. 214 ff.

442 BO PALMGREN.grund av bevisets ställning eller emedan straff icke kan tillämpas på den tilltalades handling (Strpl § 86 ledd 2). Sker nedläggandet av opportunitetsskäl har svaranden enligt norsk rätt icke någon rätt till frikännande dom, utan målet avskrives då på samma sätt som när talan nedlagts i ett tidigare skede.1
    Då opportunitetsprincipen även i Norge gäller i mycket betydande utsträckning (Strpl § 85),2 utgöra nyssnämnda rättsregler ett uttryck för en mycket stor tillit till åklagarmyndighetens förmåga till objektivitet och villighet att vid åtalets nedläggandeangiva de verkliga skälen för åtgärden. Tillämpningen av dessa regler förutsätter att åklagarmyndigheten klart angivit ett skäl för sin åtgärd. Emellertid har lagstiftaren icke ansett nödigt att giva någon lösning för den händelse åklagaren icke alls uppgivit sina skäl eller icke angivit dem med önskvärd tydlighet.3
    Oavsett nu omtalade utformning av rättsreglerna torde man även för norsk rätts vidkommande kunna göra gällande, att en frikännande dom aldrig kan givas om domstolen finner att en sådan processförutsättning saknas, som hade varit erforderlig för saklig prövning av åtalet. I detta avseende bör åklagarens motivering icke kunna vara bindande för domstolen.
    En frikännande dom har i ovanomtalade fall den verkan, att nytt åtal icke kan väckas annat än under de förutsättningar somvid frikännande dom i allmänhet gälla för återupptagande av mål (se Strpl § 415). Men om frikännande dom icke meddelats, så kan nytt åtal dessutom alltid väckas om nya bevis av vikt komma i dagen (Strpl § 87 ledd 1). Även i Norge gäller därutöver den regel, att under åklagares beslut att avstå från åtal icke är bindande för överordnad åklagare. Denne kan besluta om återupptagande av åtalet, men härvid bör svaranden få underrättelse om åtalets återupptagande inom två månader efter det han erhållit del av det tidigare beslutet (Strpl § 91 ledd 1).
    Emedan målsäganden såsom nämnt vid brott i allmänhet har en subsidiär åtalsrätt, som blir aktuell om åklagaren icke villväcka åtal eller om han nedlägger sin talan, påkallas särskilda

1 Jfr SKEIE, Den norske straffeprosess, I s. 308 ff.

2 Jfr SKEIE a. a. I s. 305 ff.

3 I anförda arbete föreslår SKEIE, I s. 309, att domstolen i detta fall skulle fortsätta handläggningen av målet. En sådan lösning, som öppnar möjlighet även för en fällande dom, synes dock icke fullt förenlig med den i norsk rätt gällande ackusationsprincipen.

NÅGOT OM SVARANDENS RÄTT TILL DOM I BROTTMÅL.443regler om målsägandens ställning då åklagaren frångår sitt åtal. Härom gäller att offentlig åklagare, som nedlägger sin talan efter det huvudförhandlingen påbörjats, bör giva vederbörande målsägande underrättelse om talans nedläggande. Om målsäganden är tillstädes, bör han genast besluta sig, huruvida han vill övertaga åtalet. Om han är borta, skall målet uppskjutas, varvid målsäganden har att fatta sitt beslut inom en vecka efter det han fått underrättelse om saken. Om målsäganden förklarar sig övertaga åtalet, har talans nedläggande icke de verkningar, som eljest hade varit förbundna därmed. Har åklagaren åter nedlagt sin talan före huvudförhandlingens början, utgör nedläggandet icke hinder för målsäganden att väcka talan om han eljest har sin åtalsrätt bevarad (jfr Strpl §§ 94 och 433).
    I fråga om nedläggande av enskilt åtal, vare sig subsidiärt eller principalt, gälla i Norge samma principer som i Tyskland vid enskilt åtal. Målsäganden kan när som helst under målets behandling i underrätt nedlägga sin talan. Såsom nedläggandeanses även förfallolös utevaro samt annan underlåtenhet att vidtaga åtgärder som erfordras för rättegångens framåtdrivande (Strpl § 429 ledd 2).1 Nedläggandet leder blott till att målet avskrives, men giver aldrig svaranden rätt att begära frikännande dom.2 Svaranden åtnjuter i stället fullt tillräckligt rättsskydd därigenom att målsäganden icke ånyo får upptaga det åtal som han frångått (Strpl § 429 ledd 1).
    De tankar, som i fråga om talans nedläggande i brottmål kommit till synes i Danmark och i Norge, hava även i betydande mån utnyttjats uti många under årens lopp tillkomna förslag till reform av rättegångsväsendet i Finland. Det senaste förslaget utgöres av ett på finska språket tryckt utkast till regeringsproposition i ämnet. Utkastet har utarbetats av en särskild kommitté och är dagtecknat den 10 juni 1939. Uti de avseenden, varom nu är fråga, överensstämmer utkastet ordagrant med lagberedningens förslag av år 1937, vilket även finnes tillgängligt på svenska. Paragraferna hava dock bytt nummer. Här åberopas numren i 1939 års förslag.
    I fråga om åtalsrättens fördelning hava förslagen påtagligen rönt stort inflytande från Norge, om ock målsägandens åtals-

1 Jfr SKKIE a. a. II s. 173 f och s. 206.

2 Jfr SKKIE a. a. II s. 169.

444 BO PALMGREN.rätt uti förslagen fått bibehålla en mycket mera framträdandeställning än i den norska straffprocesslagen.
    Beträffande nedläggande av offentligt åtal skulle såsom huvudregel gälla, att åklagaren är berättigad att nedlägga ett vid domstol anhängigt åtal, där omständigheterna äro sådana att åklagaren hade varit berättigad att underlåta anställande av åtal (250 §). Med denna regel har man velat understryka, att legalitetsprincipen skall gälla i samma utsträckning, då det gäller att frångå åtal som då det gäller att väcka åtal (jfr § 243 mom. 1,2 och 4). Såsom en närmare förklaring säges ytterligare, att offentlig åklagare icke är berättigad att ingå förlikning med den åtalade angående väckt åtal (§ 252 mom. 1). Härmed har man velat understryka att nedläggandet av offentligt åtal icke skall hava någon dispositiv karaktär, utan innebär en tjänsteåtgärd, vid vilken åklagaren bör låta sig ledas av de synpunkter vilka i allmänhet äro bestämmande för åtalsorganens verksamhet i straffrättsskipningens tjänst. Ett åsidosättande av nu nämnda rättsregler komme att anses såsom ett tjänstefel av åklagaren.
    Förhållandet till den åtalade betingar ytterligare begränsningar i åklagarens möjligheter att nedlägga sin talan. I förslaget säges att offentlig åklagare icke mot den åtalades önskan får nedlägga anhängigt åtal. Vill åklagaren med hänsyn till inlupen utredning frångå åtalet, skall den åtalade, om han påyrkar dom, bliva frikänd (§ 252 mom. 2). Detta stadgande är både dunkelt och olyckligt formulerat. Vid första påseendet synes en bestämd motsägelse förefinnas mellan den förra och den senare delen av lagrummet. Påtagligen har avsikten varit att införa en föreskrift därom att ett väckt åtal icke mot den åtalades önskan får nedläggas annat än med hänsyn till inlupen utredning. Skulle åklagaren av opportunitetsskäl vilja nedlägga sin talan, där detta på grund av särskild föreskrift eljest vore tillåtet, finge detta icke ske mot den åtalades vilja. Den åtalade skulle härvid alltid kunna yrka att handläggningen av målet fortsättes och att domstolen efter slutförd handläggning avkunnar dom i målet på basen av den förebragta utredningen. Domen kunde härvid vara antingen friande eller fällande. Men ett nedläggande av åtalet av hänsyn till inlupen utredning skulle påtagligen alltid kunna ske även mot den tilltalades önskan. Härvid kunde man tänka sig tvenne olika fall. Om den åtalade uttryckligen begär dom i målet skulle han utan vidare få frikännande dom. Om han

NÅGOT OM SVARANDENS RÄTT TILL DOM I BROTTMÅL.445icke framställer något sådant yrkande, så skulle målet avskrivas utan någon dom.
    Läses lagrummet på detta sätt, så skulle åklagaren liksom i Norge hava att angiva ett klart skäl för nedläggandet av talan. Tillämpningen av lagrummet förutsätter sålunda en stor tillit till åklagarmyndigheten. I detta avseende synes man kunna ställa sig rätt tveksam till lämpligheten av föreskriften, då åklagarkåren ännu icke i Finland nått samma höga utveckling som i Norge. — Såsom ett svaghetstecken och såsom en relativt onödig anordning synes man kunna betrakta den omständigheten, att meddelandet av frikännande dom gjorts beroende av uttryckligt yrkande från svarandens sida, fastän domen icke förutsätter någon verklig prövning av åtalet.
    I fråga om enskilt åtal skulle i underrätt gälla att målsäganden är oförhindrad att frångå sitt åtal, vare sig ensidigt eller efter att hava därom överenskommit med den åtalade. Om den åtalade motsatte sig nedläggande av åtalet utan dom, så skulle frikännande dom meddelas (§ 253 mom. 1).
    Då ett mål på grund av åtalets nedläggande blivit avskrivet, men någon frikännande dom icke blivit meddelad, skulle synbarligen intet hinder föreligga för åtalsberättigad part att pånytt väcka åtal för samma gärning mot samma person. Givetvis hade man dock härvid att iakttaga gällande preskriptionstider. Och om målsäganden vid åtalets nedläggande uttryckligen avsagt sig sin åtalsrätt, så skulle han självfallet vara bunden av denna förklaring.
    Om frikännande dom blivit meddelad skulle ett återupptagande av åtalet synbarligen blott kunna ske under de förutsättningar som gälla för resning i målet i åtalets intresse (se § 655 jf.m. § 656). Detta bör vara fullt klart beträffande den part som själv fört talan och nedlagt densamma. Likaså bör saken vara fullt klar i fråga om frånvarande målsägande, ty en dom i brottmål skulle hava rättsverkan mot alla målsägande, änskönt de icke utfört talan i saken (§ 246 mom. 2). En viss oklarhet vidlåder emellertid förslaget för det fall att enskild målsägande utfört talan och nedlagt densamma, men offentlig åklagare senare vill väcka åtal för brottet. Förslaget innehåller ett uttryckligt stadgande därom att målsägandes frångående av åtalet icke utgör hinder för utövande av den åtalsrätt, som enligt lag tillkommer offentlig åklagare (§ 253 mom. 2). Men det framgår icke med

446 BO PALMGREN.önskvärd tydlighet, huruvida detta lagrum även skall gälla för det fall att frikännande dom redan hunnit meddelas och vunnit laga kraft.
    Svenska processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalk står i nu omtalade hänseenden rätt nära den norska straffprocesslagen, om ock vissa olikheter betingas därav att det svenska förslaget i huvudsak utformat det offentliga åtalet efter legalitetsprincipen.
    Sedan offentligt åtal blivit väckt vid domstol, skulle detsamma icke kunna nedläggas på annan grund, än att tillräckliga skäl icke föreligga, att den åtalade är skyldig till brottet, eller att processuella hinder föreligga för saklig prövning av åtalet. Åklagaren skulle visserligen i begränsad utsträckning äga befogenhet att av opportunitetshänsyn eftergiva åtal (se 20:7). Men möjligheten att utöva denna befogenhet synes enligt förslaget upphöra, så snart åtal blivit väckt.1
    När allmänt åtal nedlägges på den grund att tillräckliga bevis icke föreligga för den misstänktes skuld till brottet, skulle målsäganden vara berättigad att övertaga åtalet. Om övertagandet skulle han hava att anmäla hos rätten inom en av rätten bestämd tid, högst en månad, efter det han erhållit vetskap om nedläggandet. Skedde detta icke inom föreskriven tid, skulle målsäganden icke vidare vara berättigad att väcka åtal för brottet. Om målsäganden icke övertagit åtalet, skulle frikännande dom meddelas, därest den tilltalade framställer yrkande därom (20:9).2
    Om processuella hinder föreligga för saklig prövning av åtalet, skulle någon frikännande dom icke kunna givas. Målet skulle lämnas därhän, utan att ens någon underrättelse till vederbörande målsägande skulle komma i fråga.3
    Beträffande åtal som väckts av enskild målsägande säges i förslaget att målsägande, som nedlagt sitt åtal, icke kan ånyo väcka åtal eller angiva brottet till åtal (20:12). Någon frikännande dom skulle emellertid icke meddelas i detta fall, varför nedläggandet icke komme att hava några bindande verkningar gentemot offentlig åklagare eller gentemot eventuella övriga målsägande.4

1 Se svenska processlagberedningens motiv, s. 262.

2 Jfr svenska processlagberedningens motiv, s. 261 ff.

3 Jfr svenska processlagberedningens motiv, s. 263.

4 Jfr svenska processlagberedningens motiv, s. 263 och 265.

NÅGOT OM SVARANDENS RÄTT TILL DOM I BROTTMÅL.447    Då man går att ur mångfalden av olika länders rättsregler i förevarande ämne söka utvälja en lösning, som de lege ferenda i Sverige och Finland kunde anses lyckligast, borde det framstårätt klart att de principer, som komma till synes i de två första huvudgrupperna, måste anses avgjort underlägsna dem, som komma till uttryck i den tredje. Men även inom den sistnämnda gruppen äro lösningarna så varierande, att ett val mellan dem måste företagas. Härvid synes frågan vara relativt lättlöst då det gäller nedläggande av enskilt åtal, medan den bereder avsevärda svårigheter, då det är fråga om nedläggande av offentligt åtal.
    För det fall att det är målsäganden som fört talan i målet samt önskar nedlägga densamma, måste man giva ett obetingat företräde åt den lösning, som antagits av den norska straffprocesslagen och ingår uti svenska processlagberedningens förslag samt även gäller uti Tyskland vid brott som äro underkastade självständigt enskilt åtal. Om en målsägande väckt åtal menned lagt detsamma, så föreligger det ingen anledning att giva den åtalade en frikännande dom, som utgör hinder för offentlig åklagare och för eventuella övriga målsägande att föra talan i saken. En sådan lösning skulle i synnerhet innebära ett oberättigat åsidosättande av frånvarande och ostämda målsägandes befogade intressen. Den tilltalades intressen kunna på ett fullt tillräckligt sätt tillgodoses genom att den målsägande, som själv nedlagt sin talan, förklaras oberättigad att ånyo väcka åtal för brottet eller att anmäla detsamma till åtal.
    Ur moralisk synpunkt måste det anses alldeles förkastligt att på den åtalades anhållan utan vidare giva frikännande dom, då målsäganden nedlagt sin talan. Ett sådant nedläggande kan juske rent godtyckligt — ja t.o.m. fastän det kan anses sannolikt att den tilltalade är skyldig till brottet. Förekomsten av frikännande domar av sådant slag måste i längden vara ägnad att undergräva värdet av en frikännande dom i allmänhet. Och även för den åtalade måste en sådan frikännande dom anses vara en mycket ofullständig upprättelse, där han verkligen äro skyldig. Ett frikännande, som skall givas in blanco, kan icke innehålla något uttalande därom att den åtalade verkligen befunnits vara oskyldig.
    Då offentlig åklagare fört talan i målet, men nedlagt sitt åtal, göra sig anförda synpunkter även gällande, men icke fullt med

448 BO PALMGREN.samma styrka. Åklagarens tjänstemannaansvar utgör en rätt betydande garanti för att ett åtal icke blir helt godtyckligt nedlagt. Denna garanti är särskilt stark i den mån legalitetsprincipen behärskar det offentliga åtalet. Här är det sålunda förenat med betydligt mindre risker att in blanco giva en frikännande dom. Riskerna äro här betydligt mindre att en frikännande dom skulle stå i strid mot det verkliga sakförhållandet, särskilt om åklagarens motivering gives en viss relevans. Riskerna äro ävenbetydligt mindre att frånvarande och ostämda målsägandes intressen komme att trädas för när. Det kunde därför synas berättigat att här giva den tilltalade förmånen av en frikännande dom, som meddelas utan en verklig prövning av åtalet.
    Betänkligheterna kunna dock icke helt skjutas åt sidan. Uti den norska straffprocesslagen och det svenska förslaget till ny rättegångsbalk har man ansett nödigt att införa särskilda regler, som avse att tillvarataga frånvarande målsägandens rätt då offentligt åtal nedlägges — bestämmelser vilka kunna bliva rätt otympliga att tillämpa i praktiken. Förutom denna svaghet har systemet dessutom en annan — domstolen blir alltför bunden av åklagarens ställningstagande, särskilt i de fall då även åklagarens motivering blir av avgörande betydelse för domslutet.
    Dessa betänkligheter och olägenheter kunde undanröjas, om man icke gav den tilltalade någon obetingad rätt till frikännande dom. Huvudregeln vid nedläggande av offentligt åtal skullevara att målet blott avskrives. Men till skydd för svaranden skulle föreskrivas att offentligt åtal icke får väckas ånyo, därest icke sådana förutsättningar föreligga att resning kan meddelas. En lösning i denna riktning föreslogs uti svenska processkommissionens betänkande av år 1926.1
    Med denna lösning skulle nedläggandet av offentligt åtal icke medföra något hinder för målsägande att senare väcka talan för brottet, om han eljest har sin åtalsrätt bevarad. Härigenom skulle man undvika de omgångar som äro förenade med underrättandet av vederbörande målsägande, särskilt när dessa äro flera till antalet samt svåra att anträffa.
    En enkel rättsregel av antytt innehåll skulle allena för sig innebära en synnerligen tillfredsställande lösning av problemet. Den giver svaranden all önskvärd trygghet, utan att bereda annan något oskäligt förfång. Reglerna om straff för falsk angi-

1 Se svenska processkommissionens betänkande, II s. 42.

NÅGOT OM SVARANDENS RÄTT TILL DOM I BROTTMÅL.449velse och falskt åtal skulle härvid i betydande mån tillgodose denåtalades behov av moralisk upprättelse.
    Men vill man gå ännu längre uti tillvaratagandet av svarandens intressen, så kan det tänkas att man giver honom en viss möjlighet att även vinna upprättelse genom frikännande dom. Frikännande dom borde härvid kunna meddelas när domstolen finner det uteslutet eller osannolikt att svaranden begått den handling för vilken han stått under tilltal.
    Praktiskt skulle detta genomföras på följande sätt: Om svaranden icke åtnöjes med sakens avskrivande utan dom, så skulle han vara berättigad att framställa yrkande om frikännande dom. Svaranden skulle vara berättigad att förebringa bevisning tillstyrkande av sin oskuld och skulle även vara befogad att i detta syfte erhålla uppskov i målet. Om svaranden förmår förebringa den utredning, som kan vara erforderlig för att domstolen skall anse det uppenbart eller sannolikt att svaranden icke begått det påstådda brottet, skulle frikännande dom meddelas. Om domstolen icke skulle anse sig kunna giva frikännande dom, så skulle något utlåtande i själva saken icke alls givas, utan målet blott avskrivas. En fällande dom skulle icke kunna komma i fråga efter det åtalet blivit nedlagt.
    29—407004. Svensk Juristtidning 1940.