FÖRSLAG TILL NYA STRAFFBESTÄMMELSER OM SPIONERI OCH FÖRRÄDERI M.M.
AV
PROFESSOR RAGNAR BERGENDAL.
Vid det pågående arbetet på vår strafflags omdaning genom partiella reformer ha den speciella delens bestämmelser omde centrala brotten mot staten länge stått i skymundan. Tidsförhållandena ha medfört att de hastigt ha erhållit en hög grad av aktualitet, och ett forcerat lagstiftningsarbete har måst igångsättas på en viktig del av detta brottsområde. Såsom resultat härav har nyligen av sakkunniga inom justitiedepartementet framlagts ett förslag till ny strafflagstiftning om förräderi och andra för rikets säkerhet menliga brott, berörande såväl allmänna strafflagen som strafflagen för krigsmakten och tryckfrihetsförordningen.1
Utgångspunkter för reformarbetet voro några ändringar i 8 kap. S. L. som vid 1939 års urtima riksdag beslötos i fråga om vissa spioneriförbrytelser (ändring i 21 a §, en ny 21 b §). Genom dessa ändringar, vilka närmast avsågo att beakta det vidgade behov av skydd mot utländsk underrättelseverksamhet som följer av det totala krigets metoder, kommo bestämmelserna om spioneribrott att, i ännu högre grad än förut, lida av splittring och bristande följdriktighet. Att söka råda bot härpå var dennärmaste uppgiften. På grund av spioneribrottens nära sammanhang med både det militära och det diplomatiska landsförräderiet och på grund av de nya krigföringsmetoderna måste
även förräderibrotten omfattas av arbetet. Vid denna utvidgning därav blev det naturligt och särskilt av systematiska skäl påkallat att underkasta 8 kap. i dess helhet en överarbetning, som visserligen icke på alla punkter behövt eller, av hänsyn till den knappa tiden, kunnat göras mycket djupgående.
Arbetet har sökt tillvarataga åtskilliga uppslag inom utländsklagstiftning, vilken på detta område flödat mycket rikligt under det senaste årtiondet, både vid allmänna strafflagsreformer och i speciella lagar. Av inhemska reformarbeten har särskilt THYRÉNS Förberedande utkast angående förräderibrotten (del X, 1931) givit god ledning och i vissa partier ansetts kunna följas mycket nära. Även från 1935 års betänkande angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet har hämtats åtskilligt värdefullt material. Enligt de av departementschefen statsrådet WESTMAN formulerade direktiven skulle vid arbetet beaktas, att de föreslagna lagstadgandena bleve så avvägda att de varaktigt kunde ingå i det svenska straffrättssystemet. Efterföljande härav har mött vissa hinder; sålunda märkes, att några på förevarande område mycket betydelsefulla delar av den allmänna straffrätten, såsom försök, subjektspluralitet, bistraff, ännu icke blivit moderniserade.
Förslagets syften äro i korthet följande: Införande av en mera överskådlig systematik; för uppnående härav hava i en slutavdelning med mer eller mindre »gemensamma» bestämmelser samlats regler om försök och förberedelse, subjektspluralitet, särskilda straffpåföljder. — Beaktande av det totala krigets utvidgade skyddsbehov. — Effektivisering av straffskyddet genom såvitt möjligt förbättrade brottsbestämningar, utvidgning av utlänningars straffbarhet, kriminalisering även av oaktsamhet ochi vidgad omfattning av förberedande verksamhet, möjlighet till skärpta straff, även vissa straffpåföljder.
Det är tydligt att den nutida krigföringens beklagliga utvidgning att rikta sig mot det fientliga landets så gott som alla livsyttringar och att: taga i anspråk det egna folkets samtliga resurser måste leda till ett behov att skydda dessa resurser långt utöver gränsen för rent militära anstalter och verksamhetsgrenar. Huvudsakligen endast dessa voro emellertid skyddade genom de äldre bestämmelserna mot förräderi och mot de förberedelser till ett angrepp, som ske genom spioneri. Genom fjolårets ändring i 21 a § straffbelades i denna (lindrigaste) spioneriparagraf
även underrättelseverksamhet, som på visst sätt är farlig för rikets folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt. Förslaget har såsom föremål för straffbart kunskapande helt igenom med försvarets angelägenheter likställt sådant som angår folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden. Bortsett från egentligt krigsspioneri har denna likställighet utsträckts till att avse även sakförhållanden, som böra hållas hemliga för främmande makt av hänsyn till rikets vänskapliga förbindelser med någon sådan makt. Härigenom ha de ålderdomliga särskilda reglerna om s.k. diplomatiskt landsförräderi genom yppande av hemliga underhandlingar, rådslag eller beslut i ärende, därå rikets säkerhet eller rätt mot främmande makt ligger, blivit överflödiga och spioneriets struktur har betydligt förenklats. Den uppdelning på skilda bestämmelser, som alltjämt funnits nödig, har kunnat ske väsentligen efter de brottsliga handlingarnas former och subjektiva kännetecken, utan komplikationer av olika regler för olika skyddade intressen.
Liknande synpunkter ha gjort sig gällande i fråga om det militära landsförräderiet. I fråga om de materiella objekten för detta kräves enligt förslaget icke vidare att de skola »tillhöra riket»; det är nog att de äro av betydelse för krigföringen. Bland exemplen nämnes fabrik, vilken alltså kan vara en enskild anläggning som arbetar för krigsmaktens behov eller kan komma att tagas i anspråk för sådant arbete.
Med hänsyn till nya metoder för utrikespolitiska övergrepp har vid beskrivning av sådant högförräderi, som närmast riktar sig mot rikets inre säkerhet, t.ex. författningen, särskilt uppmärksammats att sådana omstörtningar numera ofta ske med hjälp av främmande makt. Skillnaden mellan rikets »yttre» och »inre» säkerhet torde numera över huvud icke vara av större betydelse.
Brottsbeskrivningarna i det nuvarande 8 kap. få sägas vara ganska ojämna. Ibland äro de mycket summariska: »bära vapen mot riket», »låta sig såsom spejare av fienden brukas». Ibland åter vidlyftigt kasuistiska, utan att likväl vara fullt tydliga eller ens tillnärmelsevis fullständiga för nutida förhållanden; så i synnerhet bestämningen i 6 och 9 §§ av det militära landsförräderiet. Ibland slutligen på en gång abstrakta och detaljerade, såsom framför allt spioneribestämmelserna, vilka tillkommit under senare
tid på grund av särskilda utredningar, som ibland ha åsyftat lagstiftning utanför strafflagen och därvid icke anpassat sig efter dennas stil; de förete bl.a. en alltför detaljerad uppdelning på skilda straffskalor efter tämligen godtyckliga indelningsgrunder.
Förslaget söker i dessa hänseenden hålla en medelväg mellande motsatta ytterligheterna. Härvid har man sökt undgå de faror, framför allt risken för luckor, som äro oundgängligen förenade med en alltför långt driven kasuistik. För uppnående av detta syfte har det varit nödvändigt — liksom det ansetts i och för sig lämpligt — att i några brottsrekvisit direkt införa den fara eller skada för rikets säkerhet, vars framkallande skall kriminaliseras. Ett mönster härvid har i viss mån varit den i en nyare bland de gällande bestämmelserna, 25 § andra stycket (först införd 1904), lämnade brottsbeskrivningen med »satt riket i fara för krig» o.s.v. såsom den avgörande bestämningen. Denna metod utesluter icke en viss exemplifikation. Med de gärningar, som avses i nyssnämnda bestämmelse, sammanslås i förslaget (4 §) de kränkningar av främmande statsöverhuvuden och diplomater, som nu behandlas i 27—29 §§, i det att såsom en gemensam förutsättning för straffbarhet enligt 8 kap. uppställes att man »framkallar fara förkrig eller repressalier eller andra för riket skadliga åtgärder från främmande makts sida eller för främmande makts inblandning i rikets angelägenheter». Det militära landsförräderiet, i förslaget benämnt krigsförräderi, bestämmes främst såsom »gärning, varigenom krigsmaktens ställning kan försämras». Häri ligger ett krav på en viss betydenhet hos vad som skett.
Det är att märka att dessa jämförelsevis allmänna brottsbestämningar så långt som ansetts möjligt hållits inom ramen för det objektiva rekvisitet. Det är t.ex. icke avgörande för förräderietsstraffbarhet (annat än i fråga om vissa tidigare stadier) att gärningen begåtts »i förrädlig avsikt», utan det avgörande är att gärningen kunnat försämra den egna krigsmaktens ställning och (vid uppsåtligt brott) att den skyldige insett detta, resp. hållit det för sannolikt på sådant sätt som kräves för eventuellt uppsåt. De subjektiva överskott som den äldre lagen i vissa fall använder ha ofta en viss moralisk turnering, som icke bidrager att förtydliga deras innebörd. Deras förefintlighet kan i särskilda fall vara svår att bevisa, eller en brottsling kan åtminstone lätt intala sig att sådana svårigheter skola framträda i hans eget fall. Härigenom minskas straffbudens preventiva kraft i betänklig grad, och ut-
gången av anställda åtal blir beroende av alltför diskutabla faktorer. Det säger sig självt att en sådan negativ subjektiv bestämning som att det skall »framgå av omständigheterna, att den tilltalade ej haft för avsikt att uppenbara hemligheten för någon obehörig» (nuv. 20 §, »Mannbyparagrafen») icke återfinnes i förslaget.
Beträffande subjektiva rekvisit söker förslaget alltså med förkärlek att begränsa sig till de vanliga begreppen uppsåt och oaktsamhet. Den största nyheten på detta område är att i icke ringa omfattning även oaktsamhet straffbelagts. Det är en påfallande brist hos det nuvarande 8 kap., att oaktsamhet så gott som över hela linjen är strafflös; undantag utgöra i fråga om vissa brottsbetingelser den nyssnämnda, senare införda 25 § andra stycket samt 21 a och 21 b §§ enligt fjolårets ändring. Förslaget går i denna del betydligt längre. Avgörande härför har helt enkelt varit den för strafflagens övriga delar sedan länge allmänt erkända synpunkten, att ju viktigare ett intresse är och ju högre alltså uppsåtliga kränkningar därav måste bestraffas, desto angelägnare är det att icke lämna oaktsamma kränkningar av samma intresse helt obeivrade. Att denna synpunkt icke vunnit beaktande inom 8 kap. torde bero, utom på dettas gammalmodiga prägel, på en uppfattning som velat se det egentligen straffbara i den subjektiva sidan av förräderibrott, d.v.s. i en moraliskt förkastlig trolöshet mot det egna landet, vilken icke lätteligen kunde tänkas förändrad till en jämväl (ehuru i mindre grad) förkastlig oaktsamhet. Detta betraktelsesätt kan emellertid icke få dominera vid en modern lagstiftning i ämnet. Det som gör förräderi o. dyl. till ett svårt brott är icke dess trolösa karaktär utan dess farlighet för staten. Sistnämnda uppfattning har fått prägla utformningen av de 1913 tillkomna spioneribestämmelserna (och sedan i fjol jämväl av 21a §): en spion går icke strafflös därför att han är utlänning, och ingen menar att han borde göra det (bortsett från vissa specialfall).
Oaktsamhetens bestraffning är påkallad även därför att de på förevarande område mera än eljest begränsade bevismöjligheterna måste medföra att åtskilliga i verkligheten uppsåtliga fall komma att behandlas såsom oaktsamma. Även på denna rent praktiska grund är det som förslaget straffbelägger oaktsamhet i fråga om krigsförräderi, obehörigt yppande av hemlighet, förstörande etc. av bevishandling rörande rikets förhållande till främmande makt,
allmänt utspridande under krig av falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet.
Nyssberörda uppfattning av förräderibrotten såsom högst farliga även om de icke skulle innebära medborgerlig trolöshet avspeglas i förslaget även därutinnan att landsförräderi i regel skall kunna begås icke blott av svensk (och vissa likställda utlänningar) utan av vem som helst. Vissa mer eller mindre självklara begränsningar av folkrättslig art ha, icke minst under det nuvarande osäkra läget på detta rättsområde, ansetts icke kunna återgivas i strafflagen. De böra likväl i förekommande fall vinna beaktande vid rättstillämpningen.
Beträffande förslagets innehåll i fråga om särskilda brott kunna endast några kortfattade anmärkningar här finna plats.
Vissa bestämmelser i det nuvarande 8 kap. sakna motsvarighet (om offentlig uppmaning till förräderi jämför nedan). Bestämmelsen i 4 § om den som bär vapen emot riket har i modernare avfattning helt överförts till strafflagen för krigsmakten. Straffbudet i 5 § om svensk man som förmått främmande makt att under krig anfalla riket har antagits svårligen kunna erhålla någon tillämpning ens på försöksstadiet. Och då gärningar av denna typ i alla praktiska fall måste bli bestraffade antingen såsom högförräderi eller såsom obehörigt underhandlande, har bestämmelsen ansetts kunna bortfalla.
Huruvida militärt landsförräderi enligt gällande rätt kunnat förövas annat än under egentligt krigstillstånd har för vissa handlingsformer varit osäkert. I förslaget har denna punkt bort klarställas. Därvid har man icke stannat vid att kriminalisera dessa gärningar under krig utan för samtliga handlingsformer med krig likställt en period av ökad krigsfara, »då krig hotar riket». Åtskilliga hithörande gärningar, såsom lämnande av falska upplysningar till krigsmakten och i synnerhet sabotage, kunna med lika eller större utsikt till framgång företagas då ett krig är förestående men ännu icke utbrutit. Detta har synts kräva beaktande utan hinder av att gränsbestämningen icke kunnat göras fullt skarp (jfr nedan ang. krigsartiklarnas tillämpning). Enahanda utvidgning har ansetts i högsta grad påkallad beträffande den strängast bestraffade arten av spioneri (nuv. 11 §), i förslaget betecknad såsom krigsspioneri.
I fråga om spioneri i övrigt bibehålles den gällande rättens åtskillnad mellan upplysning om sådant som bör hållas hemligt
och uppgifter om andra förhållanden, vilkas meddelande tillfrämmande makt kan skada rikets försvar och därmed jämställda intressen. I det förra avseendet är straffskyddet på olika sätt mera fullständigt. Straff stadgas, efter mönster av vissa nyare utländska lagar, även för yppande av »falska hemligheter» ; dylika uppgifter kunna ofta vara väl så farliga som de sanningsenliga. Spioneribestämmelserna avrundas med ett allmänt straffbud för den som inom riket för främmande makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte.
Bland nyheter i förslaget må nämnas att i strafflagen för krigsmakten föreslagits ett, även tidigare påyrkat, stadgande om straff för simulation och andra försök att genom svikligt förfarande undandraga sig militär tjänstgöringsskyldighet, och i allmänna strafflagen ett straffbud för civilpersons delaktighet i sådant brott.
Straff föreslås även för den, som av främmande makt mottager penningar eller annat för att här bedriva agitation i syfte att påverka den allmänna opinionen i politiska ämnen, även om någon mot rikets säkerhet riktad avsikt icke påvisas. För att öka denna bestämmelses effektivitet stadgas skyldighet att tillmyndighet anmäla sådant understöd som mottages från enskilt håll i utlandet.1
Inom 8 kap:s område är fråga om straffbarhet för brottsligt förfarande på tidigare stadier än de fullbordade brotten av allra största vikt. Sedan ett hithörande brott fullbordats är bestraffning ofta praktiskt omöjlig, medan utsikterna för ett inskridande på ett tidigare stadium ej sällan te sig gynnsammare. I förslaget har därför ägnats ingående uppmärksamhet åt det berörda spörsmålet. Försök skall bestraffas utan större avvikelser från den gällande rätten, med åtskillig redaktionell förenkling. På grund av försöksstadiets kortvarighet är den praktiska betydelsen härav ofta icke mycket stor. Även stämpling till högförräderi och krigsförräderi straffbelägges ungefärligen såsom hittills, dock utan något undantag för stämpling till sådant förräderi som avses i nuv. 9 §. Stämplingens begrepp förtydligas i
utvidgande riktning genom att med anstiftare av stämpling likställes den som i syfte att åstadkomma förräderi av främmande makt mottagit penningar eller annat understöd eller eljest trätti förbindelse med sådan makt. En viktig utvidgning är att enahanda straff skall drabba även enskild uppmaning eller annat försök att förleda annan till förräderi; det har icke ansetts rådligt att avbida införande av allmänna straffbestämmelser om »försök till anstiftan». De nuvarande föreskrifterna om skärpt straff för offentlig uppmaning till vissa förräderibrott ha icke upptagits; tillräcklig förhöjning av straff enligt 10 kap. 14 § anses komma att inträda genom konkurrens av brott enligt sistnämnda lagrum och nyssberörda straffbud i 8 kap. för försök att förmå annan till förräderi.
Samtliga nu berörda förstadier till förräderibrott förutsätta att de skyldiga handlat med en definitiv plan att åvägabringa ett förräderi som redan skall framstå såsom tämligen aktuellt. Följaktligen träffas genom dessa straffbestämmelser icke förberedelser av mera eventuell beskaffenhet. Detta är en lucka som visat sig vara betänklig då det gäller att bekämpa statsfientlig verksamhet, i synnerhet om den sker i anslutning till en utländskstats undermineringsarbete. I saknad av straffbestämmelser har sådan verksamhet därför kunnat bedrivas ganska öppet och därigenom ernå en tämligen hög grad av effektivitet. För avhjälpande av denna brist stadgas straff för envar som träder i samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi, vilket framdeles må varda av honom själv eller annan företaget. Härigenom skulle förhindras åtskillig »cellbildning» o.dyl. Bestämmelsen torde bliva ett hjälpmedel för mera effektivt bekämpande av den statsfientliga verksamheten, men den utesluter naturligtvis icke att det kan vara nödvändigt att genom speciallagstiftning upptaga denna kamp på en bredare front.
Även vissa tidigare förstadier till spioneri skola bestraffas, med utvidgning och skärpning av den nyantagna 21 b §. — S. k. negativ delaktighet i brott enligt 8 kap. straffbelägges utan större avvikelse från den gällande rätten.
Säregna svårigheter möta ett riktigt avvägande av straffsatserna för brott emot rikets säkerhet. Brottets ofta höggradiga samhällsfarlighet motsvaras visserligen ej sällan men ingalunda alltid av
en lika höggradig moralisk förkastlighet. Ideologisk inställning eller lojalitet mot eget land kan låta en för oss högst farlig förbrytare framstå i en jämförelsevis respektabel dager, men kan samtidigt bidraga att öka hans farlighet. Det är därför av vikt att icke tillmäta dylika moment för stor betydelse. I synnerhet beträffande utlänningar ifråga kommer knappast något annat straffändamål än den medvetna avskräckningen; förbättring o. dyl. kan sålunda lämnas ur räkningen. För att det nutida frihetsstraffet skall bliva effektivt såsom avskräckningsmedel kräves en ganska betydande varaktighet. Men ett mycket högt straffminimum har visat sig ägnat att avtrubba bestämmelsernas effektivitet genom att göra de rättstillämpande organen obenägna att använda sådana bestämmelser i fall som ur någon synpunkt äro diskutabla. Hot om ett mycket långvarigt frihetsstraff är, särskilt i de viktigaste fallen, nämligen de som sammanhänga med ett pågående eller förestående krig, såtillvida mindre effektivt, som den brottslige ofta skall (icke utan skäl) kunna intala sig, att krigshändelserna eller ett blivande fredsslut skall föranleda avbrott av straffverkställigheten. Man drives därför till det resultatet att i svårare fall dödsstraff är påkallat; de allmänna skälen för dess avskaffande, vilka här icke skola ställas under någon diskussion, äro delvis endast i ringa mån tillämpliga för detta område.
På grundval av bl. a. dessa överväganden ha i förslaget åtskilliga straffskalor vidgats. Sålunda förekomma både höjningar av maximum och sänkning av minimum. Det är icke utan betänklighet som man sålunda följt den nutida kriminalpolitikens allmänna tendens mot större enhetliga straffskalor. Ty erfarenheten synes visa att man vid den legislativa behandlingen, i synnerhet på parlamentariskt håll, mest intresserar sig för maxima och av »humanitet» strävar att nedsätta dem, men att vid den praktiska lagtillämpningen minima spela en betydligt större roll, i det att domstolarna vid straffmätningen i regel hålla sig ganska nära skalans underkant. I den överdrivna utsträckning, vari sistnämnda förfarande praktiseras, må det hava kunnat vara förklarligt vid tillämpning av en äldre tids stränga och ganska snäva straffsatser, men det kan i och för sig icke anses innebära en riktig lagtillämpning. Vidhållet skulle det utgöra en sabotering av den nyare kriminalpolitikens strävan mot en ökad individualisering. På förevarande brottsområde kräves en dylik icke blott av hänsyn till olika brottslings-
typer o. dyl. utan framför allt därför att en och samma gärning under olika politiska situationer kan vara att bedöma på mycket olika sätt. Någon annan utväg har därför icke ansetts stå öppen än att lita till att domstolarnas straffmätning efter växlande situationer skall utövas med tillbörlig urskillning, vilket ibland kan innebära en icke ringa stränghet.
Vad särskilt angår dödsstraffet har det icke ansetts vid detta begränsade lagstiftningsärende böra ifrågakomma att upptaga frågan om dess återupptagande inom ramen för allmänna strafflagen. Vid en starkt tillspetsad situation torde detta, i och för samhälleligt självförsvar, kunna ske genom en lag av kristidskaraktär. Däremot har det även av andra skäl funnits lämpligt att i fråga om vissa av de svåraste brotten utvidga tillämpningsområdet för krigsartiklarna, i vilka för dylika fall dödsstraffet kvarstår. Vad som härvid uppnås är visserligen bortsett från krigstillstånd av ganska begränsad omfattning, därför att den generella förutsättningen för krigsartiklarnas tillämpning, allmän mobilisering, numera synes såvitt möjligt undvikas. Det förefaller författaren som om det, även utan direkt samband med den föreliggande frågan, borde övervägas att ändra nämnda förutsättning till att, åtminstone alternativt, bestå i ett direkt förordnande av Konungen, naturligtvis under vissa statsrättsliga garantier, exempelvis efter mönster av förfoganderättslagarna och annan liknande krigstidslagstiftning.
I 8 kap. föreslås slutligen stadganden om vidgade möjligheter att ådöma förverkande av egendom, som äger samband med brott mot rikets säkerhet, och att från allmänna befattningar skilja dem, som göra sig skyldiga till dylika brott.
Förslaget till ändringar i 8 kap. åtföljes av förslag till ändringar på några ställen i strafflagen för krigsmakten, av vilkade viktigare här ovan blivit berörda, och till ändringar i tryckfrihetsförordningen. De sistnämnda ändringsförslagen äro icke av självständig betydelse, men vila på den förutsättningen att samma krav på hänsyn för allmänna intressen av högsta vikt som gälla för medborgare i allmänhet måste ställas även på dem som arbeta inom pressen. Starka skäl kunde anföras för att på den i detta sammanhang viktigaste punkten, straffskydd för militärao. dyl. hemligheter, genomföra likställighet även i processuellt hänseende. I detta stycke synes nämligen tryckfrihetsprocessens jurysystem och övriga specialregler knappast ha någon annan
uppgift än att tjäna såsom ståndsprivilegium. Den senaste tidens erfarenheter av den sterila och av primitiva tabuföreställningar präglade konservatism, som ännu behärskar det offentliga meningsutbytet på presslagstiftningens område, ha emellertid låtit ett förslag i antydd riktning framstå såsom t. v. utsiktslöst. — Vad som beträffande tryckfrihetsförordningen föreslås torde komma under prövning i samband med de ändringsförslag, som nyligen i annan ordning framlagts beträffande ansvarighet för tryckfrihetsbrott och om vissa åtgärder mot missbruk av tryckfriheten särskilt under krig.
De här behandlade förslagen ha tillkommit i forcerat tempo och under ogynnsamma förhållanden. De torde i viss mån bära spår härav. Med välkomnande av en kritik, vilken tar sikte på att avhjälpa brister av den antydda arten, må uttalas en förhoppning, att den effektivisering av straffskyddet för rikets säkerhet, som förslagen åsyfta, icke måtte alltför mycket försvagas under deras fortsatta behandling. Faran härför synes icke vara ringa. Ty inom vissa inflytelserika kretsar synes man ännu icke hava märkt att, såvitt angår samhällsskyddet på det rättsliga området, förhållandena ha förändrat sig under den senaste mansåldern. Förräderi och även farligare spioneri hade under så lång tid knappast förekommit, att dessa företeelser omgivits med ett skimmer av overklighet och åtgärder däremot kommit att uppfattas såsom utslag av antingen hysteri eller pedanteri, och i varje fall såsom överflödiga. Själva grundförutsättningen, ofta kanske omedveten, för en sådan tolerans har emellertid varit att samhällets säkerhet är så grundmurad, att den av intet kan skakas. Envar borde nu kunna förstå, att denna förutsättning icke längre existerar.