STRAFFRI FÖRKLARADES OM HÄNDERTAGANDE INOM SINNESSJUKVÅRDEN.

AV

PROFESSOR EMERITUS ALFRED PETRÉN.

Enligt sinnessjuklagens 47 § 3 mom. tillkommer det den under medicinalstyrelsens överinseende stående sinnessjukvården att åt tilltalad, som genom laga kraftägande utslag förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, bereda vård, därest undersökningsläkaren eller medicinalstyrelsen, i fall där denna myndighet jämväl avgivit utlåtande, förklarat honom vara i behov av vård å sinnessjukhus — med skyldighet dock för fångvårdens sinnessjukvård att åt dylik straffriförklarad, som varit häktad och intagen å sinnessjukavdelning vid fångvården, bereda fortsatt vård tills plats å något statens sinnessjukhus kan beredas honom.
    Huru har nu den offentliga sinnessjukvården — med vilket uttryck här avses den under medicinalstyrelsens överinseende stående sinnessjukvården — fyllt denna sin uppgift? Givetvis har det aldrig varit lagstiftarnas mening att fångvårdens sinnessjukavdelningar — vilka ju tillkommo närmast för att bereda vård åt sinnessjuka fångar, så att tiden för frihetsförlusten i botliga fall icke, såsom vid intagning å sinnessjukhus, bleve förlängd med vårdtiden — skulle ombesörja vård för straffriförklarade annat än mera tillfälligtvis. Det visade sig emellertid snart att straffriförklarade, som voro omhändertagna av fångvårdens sinnessjukvård, ofta fingo vänta i åratal, innan den å sinnessjukhus anvisade exspektansplatsen kunde erhållas. Av en utredning, som jag år 1934 på förekommen anledning verkställde, framgick sålunda, att av det 90-tal straffriförklarade män, som då voro omhändertagna å sinnessjukavdelningar vid fängelserna i Västervik, Jönköping och Ystad i avvaktan på att anvisad exspektansplats vid sinnessjukhus skulle bli tillgänglig, icke mindre än 20 blivit straffriförklarade före år 1930, medan 1 av dem blivit straffriförklarad under det året, 12 under år 1931, 14 under år 1932, 17 under år 1933 och 26 under år 1934.
    Att å fångvårdens sinnessjukavdelningar intagna straffriförklarade sedermera ofta fått vänta mycket länge på att bli omhändertagna av den offentliga sinnessjukvården, framgår av nu verkställda utredning

beträffande den tid straffriförklarade, som under tiden från 1/1 1932 till 30/6 1939 blivit utskrivna till sinnessjukhus eller statlig sinnesslöanstalt, hade varit omhändertagna å fångvårdens sinnessjukavdelningar. Av denna utredning framgår, att den där tillbragta väntetiden varit över 5 år för 42 straffriförklarade män, av vilka 2 fått vänta på inträde å sinnessjukhus mer än 11 år, 1 mellan 9 och 10 år, 5 mellan 8 och 9 år, 7 mellan 7 och 8 år, 12 mellan 6 och 7 år samt 15 mellan 5 och 6 år. Sådan långvarig vistelse å fångvårdens sinnessjukavdelningar är från vårdsynpunkt sett synnerligen otillfredsställande med hänsyn till den å flertalet av dessa avdelningar bristande möjligheten för arbetsterapi i tillräcklig utsträckning. Frånsett sinnessjukavdelningen vid kronohäktet i Ystad, vilken har tillgång till trädgårdsarbete, sakna nämligen fångvårdens sinnessjukavdelningar för manliga patienter så gott som helt och hållet möjligheter för dessas sysselsättning utomhus. Om också kroniskt sinnessjuka med affektiv avtrubbning (till vilken kategori åtskilliga straffriförklarade höra) kanske icke tillfogas direkt subjektivt lidande genom mindre god vård med brist på lämplig sysselsättning, så försämras dock ofta deras psykiska tillstånd därigenom. Däremot kan man svårligen förneka att anstaltsvistelse å fångvårdens nuvarande sinnessjukavdelningar för mången straffriförklarad, som icke är sinnessjuk eller sinnesslö, innebär ett verkligt lidande. Och att antalet sådana straffriförklarade under senare år avsevärt ökat framgår av min förut i SvJT (1939 s. 359) publicerade redogörelse rörande antalet av medicinalstyrelsen ändrade rättspsykiatriska utlåtanden, i det att antalet dylika ändringar med förordande av tillämpningav strafflagens 5 kap. 5 § i strid mot undersökningsläkarens utlåtande— vilka ändringar givetvis i regel gällt varken sinnessjuka eller sinnesslöa — efter en inträdd förändring i rättspsykiatriska nämndens sammansättning blivit i hög grad stegrat.
    Vad som särskilt plågar dylika klara och rediga straffriförklarade, som äro i besittning av normal reflexionsförmåga och vilkas känsloliv alls icke är avtrubbat, är det förhållandet, att de ej ha en aning om huru länge denna för dem så psykiskt påfrestande tillvaro skall räcka. Härpå har jag sett tydliga exempel vid mina besök å fångvårdens sinnessjukavdelningar för denna utrednings verkställande.
    Förutom bristande kapacitet för omhändertagandet av alla straffriförklarade, som förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, är den offentliga sinnessjukvården i saknad av de differentieringssmöjligheter, som äro en oundgänglig förutsättning för uppgiften att vårda alla från psykiatrisk synpunkt sett olika slag av straffriförklarade. Att det i allmänhet icke lämpar sig att tillsammans vårda sådana straffriförklarade, vilkas brott förorsakats av sinnessjukdom, och straffriförklarade psykopater, vilkas brottslighet är av mera habituell karaktär, ligger i sakens natur. På initiativ av riksdagens revisorer tillkom den år 1906 öppnade specialavdelningen vid dåvarande Växjö hospital för kriminalpatienter, vilken avdelning, innehållande 100 vårdplatser, av medicinalstyrelsen framförallt använts för sådana straffriförklarade,

som icke lämpa sig för vård å vanligt sinnessjukhus. Några år senare tillkommo de för särskilt farliga sinnessjuka avsedda säkerhetspaviljongerna med vardera 30 platser vid dåvarande Västerviks hospital och Säters hospital. Sedermera har emellertid icke någon ny avdelning av dylik art tillkommit. Visserligen framlades år 1922 av den dåvarande överinspektören för sinnessjukvården förslag om anordnandet av ytterligare en avdelning med 100 platser av Växjötypen, men föranledde detta förslag icke någon åtgärd. Då det sålunda icke på de sista 25 åren med dess fortgående stegring av produktionen av straffriförklarade tillkommit några nya differentieringsmöjligheter beträffande vården av kriminalpatienter, är det ju helt naturligt att den offentliga sinnessjukvårdens resurser i nämnda hänseende äro i hög grad bristfälliga.
    Jämlikt sinnessjuklagens 47 § 3 mom. skola straffriförklarade icke utan vidare intagas å det sinnessjukhus, inom vars upptagningsområde hemorten är belägen, utan tillkommer det medicinalstyrelsen att på anmälan av vederbörande fångvårdsmyndighet bestämma, å vilket sinnessjukhus intagningen skall ske. Syftet med denna bestämmelse var ju att få en var straffriförklarad placerad, där han bäst passar, men debristande differentieringsmöjligheterna ha gjort, att detta syfte ofta icke kunnat uppnås. Sålunda inhämtade jag vid år 1934 gjorda besök å fångvårdens sinnessjukavdelningar för manliga patienter, att ingenenda av alla de å dessa omhändertagna blivit hänvisad till specialavdelningen vid S:t Sigfrids sjukhus (förutvarande Växjö hospital). Dock funnos bland dessa flera i sig själv kriminella individer, så t. ex. en 60 årig man, vilken sedan unga år upprepade gånger straffats för sedlighetsbrott, först otukt med djur och sedan otukt med minderåriga flickor och med nära anhöriga, en för bedrägeri straffriförklarad psykopat, som »alltid hållit på med bedrägerier», en fullkomligt förfallen alkoholist, som straffriförklarats för upprepade stölder och t. o. m. å fängelsets sinnessjukavdelning bestal sina kamrater — samtliga utan psykotiska symtom i egentlig mening. Att dylika individer skola fåvistas å vanlig sinnessjukavdelning måste betecknas som i hög grad olämpligt.
    Från min senaste kliniska tjänstgöring å Ulleråkers sjukhus erinrar jag mig också, att där vårdades straffriförklarade, som alls icke borde finnas å ett vanligt sinnessjukhus men för vilka plats ej kunde beredas å specialavdelning för kriminalpatienter. Bland de straffriförklarade männen fanns så t. ex. en för sjunde resan stöld straffad psykopat, vilken under sina fritider alltid varit svårt hemfallen till dryckenskap och, såsom ofta är fallet med alkoholister, ej tålt långvarigt fängelsestraff utan under straffens avtjänande emellanåt visat symtom å sinnessjukdom. Vidare fanns där en paranoiker, som begått mord å en förment förföljare. En dylik patients farlighet upphör ju ingalunda med intagning å sinnessjukhus, och han hade ursprungligen också erhållit vård å specialavdelningen vid Växjö hospital men sedermera hade Ulleråkers sjukhus måst taga honom i byte för att kunna bli av med en

tjuvaktig psykopat, som alls icke passade å ett vanligt sinnessjukhus. Även på Ulleråkers sjukhus' kvinnoavdelningar funnos under de år, jag var chef därstädes, flera straffriförklarade, som voro i hög grad olämpliga för vård å vanligt sinnessjukhus. En av dem var en ytterst farlig hysterica, som begått mord å eget barn och som alltjämt hade starka homocida tendenser. En annan av dem var en ytterst affektlabil psykopat, vilken tidigt visat vanart och alltsedan hon blivit vuxen hängivit sig åt skörlevnad och alkoholmissbruk och vilken, sedan hon på grund av stölder från sina kunder blivit straffriförklarad och omhändertagen för vård, företett våldsamma vredesparoxysmer med hänsynslösa grovheter, svordomar och cynism mot såväl personal som patienter. En tredje var likaledes en sedeslös psykopat, som straffriförklarats för fylleriförselse och våld mot polis och som å sinnessjukhuset var i hög grad störande för sjukvården genom sin lömskhet och hänsynslösa våldsamhet och sina svåra skadegörelse- och utbrytningstendenser. En fjärde av här åsyftade kvinnliga patienter var en från varje spår av moral fullständigt fri psykopat, vilken bedrivit en mycket farlig fosterfördrivningsrörelse i stor skala och vilken å Ulleråkers sjukhus genom sin höggradiga amoralitet visat sig ha en ytterligt skadlig inverkan på mera ömtåliga patienter. Som exempel härpå kan sålunda anföras, att hon erbjöd sig fördriva foster å en hysterica, sedan hon först inbillat henne, att hon vore havande, vilket prat hade till följd, att ifrågavarande hysterica råkade i ett omtöckningstillstånd (som var den vanliga följden av en stark affekt). Till sist ansåg jag mig icke kunna stå till svars med att denna megära finge vara tillsammans med sinnessjuka, varför jag fann mig nödsakad att om dagarna låta henne vistas ensam i korridoren till en sovsalsavdelning. Då vår offentliga sinnessjukvård alltjämt är i saknad av specialavdelning för kvinnliga kriminalpatienter, fanns det nämligen ingen möjlighet att befria sinnessjukhuset från denna icke-sinnessjuka straffriförklarade genom hennes överflyttning till särskild avdelning för sådana. Här anförda kasuistik ställer i sanning i bjärt belysning, vilken brist i vår sinnessjukvård det är, att den alltjämt saknar specialavdelning för kvinnliga kriminalpatienter, som icke passa å vanligt sinnessjukhus.
    Till belysande av frågan, i vad mån de vanliga sinnessjukhusen äro nödsakade att på grund av här påpekade bristande differentieringsmöjligheter inom den offentliga sinnessjukvården mottaga kriminalpatienter, som bort vara hänvisade till specialavdelning, har jag å ett av landets större sinnessjukhus genomgått journalerna rörande samtliga där intagna straffriförklarade. Följande straffriförklarade fann jag vara i hög grad olämpliga för vård å vanligt sinnessjukhus:
    1. En 25-årig psykopat, som gjort sig skyldig till förskingring och inbrottstöld. Han hade efter ett skalltrauma, varav han drabbats vid 15 års ålder, blivit obalanserad, opålitlig och lögnaktig, lättledd och hållningslös.
    2. En 62-årig för sedlighetsbrott med dotter straffriförklarad psykopat, vilken alltid haft ett mycket häftigt humör, hotat skjuta hustru och barn

samt misshandlat dem. Han hade genom sina uppviglande tendenser visat sig vara till stor skada för de andra patienterna å avdelningen.
    3. En 21-årig för bedrägeri straffriförklarad yngling, vilken vid 11 års ålder fick encephalit (sömnsjuka), som medförde karaktärsförändringar med homosexuella tendenser och tjuvnadstendenser samt affektlabilitet.
    4. En 38-årig för mordbrand straffriförklarad man, lidande av postencephalitiskt defekttillstånd, vilken har ett ytterlig häftigt humör och ofta slår de mest hjälplösa med patienterna utan ringaste anledning.
    5. En 50-årig för sedlighetsbrott straffriförklarad imbecill (med 56 % intelligenskvot), vilken hade fört en vagabonderande tillvaro, under vilken han exhibitionerat inför kvinnor och barn samt i övrigt gjort sig skyldig till flera svåra sedlighetsbrott, såsom våldtäktsförsök en gång mot en 12-årigflicka och en gång mot en gift kvinna samt försök till coitus per anum med pojkar. Å sinnessjukhuset gav hans starka sexualitet sig uttryck i stort intresse för den kvinnliga personalen. (Givetvis vore rätta platsen för denne höggradigt imbecille sedlighetsförbrytare anstalt för asociala imbecilla, där personalen är manlig).
    6. En 62-årig för mordbrand straffriförklarad psykopat, vilken alltid haft ett retligt och besvärligt lynne. Även å sinnessjukhuset har han visat sig häftig, grälsjuk och oresonlig samt i övrigt varit störande för den så viktiga arbetsterapien, i det att han sökt uppvigla sina medpatienter till att ej arbeta.
    7. En 29-årig för tjuvnadsbrott straffriförklarad man, vilken efter puberteten visade sig arbetsskygg och började förfalla till tjuvnad (schizophrenia simplex av asocial typ). Efter att under åren 1929—1935 sex gånger ha blivit dömd för stöld blev han efter nästa stöld äntligen föremål för rättspsykiatrisk undersökning och straffriförklarad. Då han å sinnessjukhuset visat tendenser att uppvigla medpatienterna, varför han överflyttats till avdelning med mera dementa patienter, skulle det för honom vara bättre att komma till specialavdelning för likasinnade, ej förslöade patienter.
    8. En 21-årig för stöld straffriförklarad psykopat, vilken alltifrån barndomen varit besvärlig och bråkig med för varje år alltmer tilltagande dåliga karaktärsegenskaper, visade sig lat, ointresserad av arbete, trotsig, häftig, självsvåldig samt opålitlig i handhavandet av pengar och även på andra sätt. Å sinnessjukhuset har han visat sig lättretlig, uppträtt ohyfsat och spotskt samt varit obstinat och ironisk mot översköterskan.
    9. En 59-årig för stöld straffriförklarad psykopat, vilken alltsedan ungdomstiden visat oförmåga att anpassa sig i den sociala samvaron och tidigt även blev hemfallen till alkoholmissbruk, med resultat att han hamnade på brottets bana, i det att han 7 gånger avtjänat frihetsstraff för stöld. Å sinnessjukhuset har han varit fräck och oförskämd i sitt tal, uppträtt rått och ohyfsat mot personalen, klagat över »grisfödan», grälat och sökt uppvigla medpatienterna, vid ett tillfälle, då han fått tillrättavisning av en skötare, blivit aggressiv mot denne och sökt bita honom.
    10. En 49-årig för stöld och förfalskning straffriförklarad psykopat, vilken som barn var lat, olydig och opålitlig samt som vuxen visade sig arbetsskygg med tendens att vilja parasitera på andra och utan spår av ansvars-

känsla, i det han varit synnerligen brutal mot familjen och slagit både hustru och barn samt varit mycket pockande och oförskämd mot fattigvårdsstyrelsen, som på grund av hans asociala levnadssätt måste hjälpa honom med familjens utkomst. Å sinnessjukhuset har han visat sig affektlabil och arbetsskygg, grälsjuk, pockande och otrevlig mot skötarna samt vid ett tillfälle överraskats med att misshandla en medpatient.
    11. En 19-årig för stöld straffriförklarad psykopat, som redan under skoltiden visade sig vanartad, var lögnaktig och opålitlig, snattade och skolkade från lektioner och efter slutad skolgång misskötte sina anställningar, vantrivdes med arbetet och kom i dåligt sällskap. A sinnessjukhuset har han ibland brusat upp och uppträtt synnerligen olämpligt mot medpatienterna, å ena sidan sökt uppvigla dem mot personalen och å andra sidan gjort narr avdem och kallat dem för »svin».
    12. En 16-årig för inbrottsstöld straffriförklarad psykopat, söm tidigt visade vanart, var lögnaktig och vid 13 års ålder började begå den ena stölden efter den andra, varför han blev intagen å skyddshem, där han emellertid även gjorde sig skyldig till stöld.
    13. En 31-årig för mordbrand straffriförklarad kvinna, som vid 17 års ålder lämnat sitt föräldrahem, aldrig kunde stanna på någon plats, enär hon visade sig oärlig och levde sedeslöst. A sinnessjukhuset har hon emellanåt varit uppstudsig och spydig och sökt uppvigla medpatienterna.
    14. En 43-årig för femte resan stöld och förfalskning straffriförklarad kvinna, vilken tidigt hade kommit in på brottets bana samt fyra gånger blivit dömd för stöld och en gång för förfalskning. A sinnessjukhuset har hon visat sig retlig och besvärlig, försökt påverka patienterna att ej arbeta och på varjehanda sätt intrigerat mot sjukhusordningen särskilt vid samtal med nyintagna patienter — med ett ord varit till stor skada för vården åsjukhuset.

    Man torde kunna utgå ifrån, att här ifrågavarande sinnessjukhus icke är det enda, som nödgats mottaga icke-sinnessjuka straffriförklarade, vilka blivit ett för vården av de sinnessjuka störande moment, utan att samma är förhållandet beträffande andra statens sinnessjukhus. Frågan om vården av de straffriförklarade är sålunda långt ifrån löst i vårt land. Huru bör då denna fråga lämpligast lösas? Som bekant framlade professor KINBERG för några år sedan förslag om denna frågas lösning genom anordnandet av en särskild kriminalanstalt, avsedd för alla straffriförklarade. Redan av det skälet, att förslaget innebar, att denna anstalt skulle förläggas under fångvårdsstyrelsen, kunde jag ej ansluta mig till detsamma, då enligt mitt förmenande vården av sinnessjuka under alla förhållanden bör stå under medicinalstyrelsens tillsyn, alltså även om de begått brottslig gärning, för vilken de blivit tilltalade. I det föredrag i ämnet, som jag för några år sedan höll i Psykiatriska föreningen,¹ medgav jag emellertid att vissa skäl kunde tala för anordnandet av en fristående kriminalanstalt, om den inskränktes

¹ Hur bör frågan om vården av s. k. kriminalpatienter lösas? Svenska Läkartidningen 1934, nr 48.

att användas endast för sådana straffriförklarade, beträffande vilka hänsynen till de andra å sinnessjukhusen vårdade kräver, att de bliva hänvisade till specialanstalt. Jag betonade emellertid därvid att detta kan gälla icke endast om sådana straffriförklarade, som begått brott i sitt habitualtillstånd, utan även i fråga om sinnessjuka, hos vilka sjukdomssymtomen närmast utgöras av en aggravering av ursprungligen befintliga mera asociala karaktärsdrag, såsom vid paranoia qverulans och i vissa fall av schizophreni (varpå här ovan för övrigt ett exempel är anfört). När dylika personer på grund av begången brottslig gärning måste omhändertagas å sinnessjukhus, äro de därför på grund av sitt uppträdande bäst lämpade för en specialanstalt för asociala kriminella element, liksom fallet även kan vara med personer, lidande av psykiska rubbningar efter encephalitis (varpå även här ovan exempeläro anförda). Icke minst med hänsyn därtill att jag dock ansåg det vara riktigast att även vården av alla straffriförklarade — sinnessjuka eller icke sinnessjuka — förblev under medicinalstyrelsens överinseende, uttalade jag mig emellertid vid det tillfället för frågans lösning genom fortsatt anordnande vid sinnessjukhusen av specialavdelningar förde mera kriminellt betonade straffriförklarade.
    Under förutsättning att den av prof. Kinberg föreslagna kriminalanstalten för straffriförklarade förlägges under medicinalstyrelsens överinseende och sålunda blir ett led i den offentliga sinnessjukvården,¹ synes mig emellertid hans ifrågavarande förslag böra upptagas till allvarlig prövning. Ett skäl för anordnandet av särskild kriminalanstalt är att det under senare år tillkommit ett alltmera ökat antal straffriförklarade, som varken äro sinnessjuka eller sinnesslöa. Med denna stegring av antalet straffriförklarade, som varken passa för sinnessjukvård eller sinnesslövård, blir det nämligen icke tillfyllest med en eller annan ny specialavdelning av Växjö-typen med dess ringa platsantal, utan är det synbarligen behövligt att snarast möjligt få till stånd en större kriminalanstalt inom den offentliga sinnessjukvården, om statens sinnessjukhus skola kunna bli befriade från kriminalpatienter, som äro till skada för vården å desamma. En större kriminalanstalt blir också lämpligare för den uppgift, som nu tillkommer specialavdelningenvid S:t Sigfrids sjukhus, enär det å denna med dess ringa platsantal icke alltid är möjligt att till olika avdelningar skilja sinnessjuka och icke-sinnessjuka straffriförklarade, vilket med hänsyn till de sistnämnda bör ske, då det kan vara förenat med stort obehag för en icke-sinnessjuk att bo tillsammans med en hallucinerande och egendomligt uppträdande sinnessjuk. Ett ytterligare skäl för inrättande av en helt fristående kriminalanstalt är också, att ledningen av de sinnessjukhus, som äro försedda med specialavdelning för kriminella eller särskilt farliga patienter, funnit skötseln av dessa avdelningar betungande.
    Accepterar man ett förslag om anordnandet av en under medicinalstyrelsen lydande, fristående kriminalanstalt, blir nästa fråga den, huru

¹ Sedan detta skrivits har prof. KINBERG i Svenska Läkartidningen 1939 s. 1893 uttalat sig för kriminalanstalters förläggande under medicinalstyrelsen.

vida denna bör vara avsedd endast för psykopater, som blivit straffriförklarade, eller för alla straffriförklarade. Givetvis skulle det icke medföra någon olägenhet att låta denna anstalt mottaga alla straffriförklarade sinnesslöa. Tvärtom skulle detta medföra stora fördelar, då våra anstalter för asociala imbecilla — vilka icke äro byggda för sitt ändamål utan anordnade i gamla kasernbyggnader — i själva verket äro dåligt rustade för farligare och mera svårskötta kriminalpatienter, till vilken grupp åtskilliga av patienterna å anstalterna för manliga asociala imbecilla höra, och då platsantalet å dessa anstalter sedan länge är otillräckligt. Antalet platser å våra nuvarande anstalter för asociala imbecilla av mankön torde däremot komma att väl räcka till, om alla kriminalpatienter bleve överflyttade till en centralanstalt för straffriförklarade.
    Vad straffriförklarade sinnessjuka beträffar, har jag tidigare framhållit det vara ett humanitetskrav att vården av sådana sinnessjuka blir den vanliga, oberoende av den brottsliga gärning de i sitt sjukliga tillstånd begått. Emellertid har jag under mitt här ifrågavarande utredningsarbete funnit, att det nog kan sättas i fråga om icke denna princip kommer i strid med den hänsyn, som bör tagas till de andra sinnessjuka. En stor del av de straffriförklarade hava nämligen begått svåra brott, såsom mord, dråp, mordbrand och sedlighetsbrott, och enligt vad jag erfarit kan det i allmänhet icke förhindras, att patienterna å en avdelning få kännedom om det brott en å densamma inlagd kriminalpatient begått. Att mången sinnessjuk skall finna det obehagligtatt ligga sida vid sida med en mördare, mordbrännare eller sedlighetsförbrytare, är lätt att förstå. Hänsynen till den vanlige sinnessjukekan därför med fog anföras som skäl för att vården om straffriförklarade sinnessjuka, som begått dylikt svårare brott, förlägges till särskild kriminalanstalt. Konsekvensen härav synes mig emellertid — då det ju ej kan vara lämpligt att den brottsliga gärningens art skall vara bestämmnade för vården av den straffriförklarade sinnessjuke — med naturnödvändighet bliva den, att alla sinnessjuka, som tillhöra kategorien straffriförklarade, i enlighet med professor Kinbergs förslag hänvisas till särskild kriminalanstalt.
    Härför talar för övrigt det skälet, att inrättandet av särskild kriminalanstalt, avsedd för alla straffriförklarade, torde vara en nödvändig förutsättning för att det inom den offentliga sinnessjukvården kommer ett tillräckligt antal vårdplatser för straffriförklarade till stånd, så att fångvården en gång kan bli befriad från att omhänderha vården av enstor del av dessa kriminalpatienter. Detta är ett önskemål även från den synpunkten, att det å fångvårdens sinnessjukavdelningar, lika litet som å den offentliga sinnessjukvårdens specialavdelning för kriminalpatienter, varit möjligt att helt skilja sinnessjuka och icke-sinnessjuka straffriförklarade. En stor kriminalanstalt med dess mångfald av avdelningar får däremot stora differentieringsmöjligheter, så att vården av de verkligt sinnessjuka där aldrig behöver störas av habituellt kriminella individer och å andra sidan dylika psykopater icke heller be-

höva utsättas för obehaget att vistas tillsammans med verkligt sinnessjuka.
    Slutligen har under senare tid en ny omständighet tillkommit, som utgör ett ytterligare skäl för anordnande av en för straffriförklarade överhuvud avsedd kriminalanstalt, nämligen den år 1937 beslutade ändringen i sinnessjuklagen, att å fri fot varande tilltalade, vilka förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, skola efter det domstolsutslag med straffriförklaring vunnit laga kraft omedelbart intagas å sinnessjukhus. Det är nämligen fullkomligt orimligt, att dylika kriminalpatienter, om de icke äro sinnessjuka eller äro föga farliga, skola äga företräde till ledig plats å vanligt sinnessjukhus framför akut anmäld sinnessjuk, för vilken det kan vara av den allra största betydelse att utan dröjsmål komma i åtnjutande av erforderlig vård. Vid sådant förhållande är det lämpligare att särskild kriminalanstalt svarar förvården av alla straffriförklarade, så att sinnessjukläkarna slippa denna samvetskonflikt.
    Även om straffriförklarade alltid skulle hänvisas till särskild kriminalanstalt, behövde detta emellertid — om den kommer att stå under medicinalstyrelsens överinseende — icke med nödvändighet få till följd, att de samtliga måste här kvarstanna under hela vårdtiden. I botliga fall skulle det nämligen innebära en fördel, om överflyttning efter inträdd förbättring kunde ske till hemortshospitalet, varigenom en sådan patient efter konvalenscensens inträde lättare kunde komma i kontakt med sina anhöriga och de miljöundersökningar, som ofta behöva föregå den försöksutskrivning, vilken i dylika fall bör komma före den definitiva utskrivningen, i hög grad skulle underlättas.
    Min ifrågavarande utredning har alltså givit till resultat, att jag bestämt förordar professor Kinbergs förslag om anordnandet av särskild för straffriförklarade överhuvudtaget avsedd kriminalanstalt — eventuellt flera sådana, om så skulle finnas bliva behövligt. Emellertid kan jag icke finna det lämpligt att göra en dylik kriminalanstalt gemensam för båda könen, utan bör den vid anordnandet av anstalter för asociala imbecilla tillämpade principen med särskilda anstalter förde olika könen även här följas. Den större fristående kriminalanstalt för straffriförklarade, som enligt min mening nu med det snaraste bör komma till stånd, bör alltså enligt mitt förmenande anordnas endast för manliga patienter.
    Med hänsyn till det ringare antalet straffriförklarade kvinnor, skulle man — för sparandet av kostnaderna för uppförandet av en särskild anstalt för sådana — kunna tänka sig att för dessa taga i anspråk den nuvarande specialavdelningen vid S:t Sigfrids sjukhus, sedan den med tillkomsten av den stora kriminalanstalten för straffriförklarade män blivit utrymd av sitt nuvarande klientel, samt de två psykopatavdelningar, vilka nu äro planlagda, den ena vid Sundby sjukhus, den andra vid det nya sinness jukhus, som uppföres utanför Sundsvall. Självklart är att mer än en paviljong för straffriförklarade av kvinnokön är erforderlig för ett tillräckligt effektivt skiljande av habi-

tuellt asociala kvinnor, som för begånget brott blivit straffriförklarade, och i sig själva hederliga kvinnor, som under sinnessjukdom råkat begå någon brottslig gärning.
    Om emellertid ej båda de nu planlagda psykopatavdelningarna behövas för nämnda ändamål, skulle den ena av dem lämpligen kunna användas för sådana icke lagförda sinnessjuka och psykopater av mankön, vilka — utan att vara särskilt farliga för omgivningens personliga säkerhet — dock med hänsyn till sitt asociala uppträdande bäst passa å en specialavdelning för asociala och kriminella individer, ävenom de blivit omhändertagna utan att ha begått någon handling, som kan lagligen beivras, exempelvis endast gjort sig skyldiga till icke åtalbart försök till brott eller genom bettleri eller lösdriveri visat sig samhällsbesvärliga. Jag utgår nämligen ifrån, att å särskild kriminalanstalt icke skulle få mottagas andra personer än sådana, som varit tilltalade för lagstridig handling. Vad den offentliga sinnessjukvårdens båda säkerhetspaviljonger beträffar, bliva de givetvis, även sedan därvarande kriminalpatienter överflyttats till särskild kriminalanstalt, i fortsättningen behövliga för andra manliga patienter, som äro särskilt farliga för omgivningens personliga säkerhet.
    Skulle vården om straffriförklarade kunna ordnas på angivet sätt utanuppförande av en särskild kriminalanstalt för dem, vore det enligt mitt förmenande lämpligast, att straffriförklarade imbecilla kvinnor fortfarande bleve omhändertagna å anstalt för asociala imbecilla av kvinnokön. I så fall finge givetvis nya vårdplatser för sådana anskaffas, men förslag härom är redan framlagt av förutvarande inspektören för sinnesslövården, gående ut på att en särskild paviljong för asocialaimbecilla kvinnor anordnas vid den nya anstalt för svårskötta obildbara sinnesslöa av kvinnokön, varav det föreligger så trängande behov.
    Med tillkomsten av särskilda kriminalanstalter — eventuellt särskild kriminalanstalt för manliga straffriförklarade och särskilda kriminalavdelningar för kvinnliga straffriförklarade — bör givetvis sådan ändring av sinnessjuklagens 47 § 3 mom. vidtagas, att alla straffriförklarade bli hänvisade till kriminalanstalt, eventuellt kriminalavdelning, i sistnämnda fall dock med den restriktionen, att imbecilla kvinnor som straffriförklaras fortfarande bli hänvisade till anstalt för asocialaimbecilla av kvinnokön.
    I och med att vården av de straffriförklarade skiljes från den övriga sinnessjukvården, bör denna givetvis även befrias från sinnessjukafångar. Jag utgår sålunda ifrån att fångar, som under avtjänandet av straffet blivit sinnessjuka och vid strafftidens slut alltjämt äro i behov av vård å sinnessjukhus, automatiskt skola intagas å specialanstalt resp. specialavdelning för kriminalpatienter. I sådan riktning bör alltså ändring enligt mitt förmenande ske i sinnessjuklagens 48 § 2 mom.
    Enligt sista stycket i detta moment har den under medicinalstyrelsens överinseende stående sinnessjukvården att mottaga »sinnessjuk, som skall utskrivas från förvaringsanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller interneringsanstalt för återfallsförbrytare». Under sista

åren ha också åtskilliga å förvaringsanstalt eller interneringsanstaltintagna, som drabbats av sinnessjukdom, efter benådning blivit omhändertagna av den offentliga sinnessjukvården och i något fall har detsamma förekommit även beträffande sinnessjuk livstids-straffånge. Det synes mig synnerligen anmärkningsvärt, att fångvården på detta sätt befriats från sinnessjuka, för vilka deras sinnessjukavdelningar framför allt borde användas, medan straffriförklarade, vilka rätteligen tillhöra den offentliga sinnessjukvården, på grund av platsbrist inom denna ofta fått kvarstanna å sinnessjukavdelning inom fångvården under åratal. Då benådade fångar icke äro »kriminalpatienter» i formellmening, äro de tre storstäder, som mot viss ersättning av staten åtagit sig att själva ombesörja vården av sina sinnessjuka, skyldiga att å sina sinnessjukhus omhändertaga dylika habituellt kriminella individer, som blivit benådade — och detta har i själva verket också förekommit, må vara i enstaka fall. Sådant krav på storstädernas sinnessjukvård synes mig emellertid orimligt, då densamma dock icke —såsom fallet är med statens under medicinalstyrelsens överinseende stående sinnessjukvård — har tillgång på säkerhetspaviljong eller särskild kriminalavdelning.
    Skall här avhandlade bestämmelse kvarstå, bör den givetvis kompletteras med föreskrift därom, att dylika benådade sinnessjuka brottslingar skola få mottagas endast å särskild kriminalanstalt resp. kriminalavdelning. Sedan det nya sinnessjukhus, vilket uppföres som annex till den nya säkerhetsanstalten å Hall, blivit färdigt att tagas i bruk, synes mig emellertid ingen anledning finnas att befria fångvården från förvarade och internerade eller till livstids straffarbete dömda, som blivit sinnessjuka. Mitt förslag är därför att sista stycket i sinnessjuklagens 48 § 2 mom. utgår.

    Stockholm i oktober 1939.