Ny lydelse av 8 kap. strafflagen m. m. Genom propositionen nr 217 har K.M:t förelagt riksdagen förslag till bl. a. lag om ändrad lydelse av 8 kap. samt 9 kap. 7 § och 10 kap. 14 § strafflagen ävensom lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten. Sedan riksdagen, efter hemställan av första lagutskottet i utlåtande nr 32, godkänt förslagen med jämkningar på ett par punkter, ha lagar i enlighet med riksdagens beslut utfärdats den 17 maj 1940 (SFS nr 356 och 357). Lagarna ha trätt i kraft den 22 maj 1940.
    I stort sett överensstämma de nya lagarna med de förslag i ämnet som framlagts i ett den 10 april 1940 av särskilda sakkunniga — professorn Ragnar Bergendal och revisionssekreteraren Olof Thulin — avgivet betänkande (SOU 1940:8). Huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag ha behandlats i en uppsats av professorn Bergendal i SvJT, denna årgång s. 450—460. Några av de mera framträdande nyheterna i straffbestämmelserna må här framhållas.
    Ett av huvudsyftena med revideringen av 8 kap. strafflagen var önskemålet att kunna bestraffa för rikets säkerhet menliga förfaranden på ett tidigare stadium än hittills varit fallet. Sålunda har, utöver straffför försök eller stämpling till förräderi, stadgats straff för den som genom uppmaning eller annorledes sökt förmå annan till förräderi elleri syfte att åstadkomma förräderi av främmande makt mottagit penningar eller annat eller eljest trätt i förbindelse med sådan makt (24 §).Vidare bestraffas den som i annat fall träder i samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta förräderi, vilket framdeles må varda av honom själv eller annan företaget (25 §); här erfordras alltså icke att några fullt aktuella planer för förräderi uppgjorts. I fråga om spioneri stadgas straff för varje hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte som inom riket bedrives för främmande makts räkning (14 §). I syfte att hindra, att utländsk makt förbereder ett ingripande i svenska angelägenheter genom att här driva propaganda eller eljest söka påverka den allmänna opinionen, stadgas straff för den som av främmanmakt mottager penningar eller annat för att här i riket genom utgivande eller spridning av skrifter eller annorledes söka påverka den allmänna meningen om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre eller yttre styrelse (22 §). Med främmande makt likställes i sistnämnda fall — liksom bl. a. i fråga om förfarande som angives i 24 § — den som handlar i främmande makts intresse; i samband med införande av bestämmelsehärom (29 §) uteslöts vid remissen till lagrådet ett av de sakkunniga föreslaget stadgande om anmälningsskyldighet beträffande understöd som någon i nyss angivet ändamål mottager av främmande makts undersåte.

    Utspridande av falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, skulle enligt de sakkunnigas förslag vid krig bestraffas även om gärningen sker av oaktsamhet (21 §). På denna punkt skärptes lagen under riksdagsbehandlingen i så måtto att oaktsamhet skall vara straffbar jämväl då krig hotar riket. De skiljaktigheter utöver de nu nämnda, som den slutligt antagna lagen företeri förhållande till de sakkunnigas förslag, röra endast mindre väsentliga detaljer.
    Enligt de hittills gällande bestämmelserna ha de i strafflagen förkrigsmakten upptagna krigsartiklarna — vilka jämlikt 5 § nämnda lagträda i tillämpning först vid krig eller allmän mobilisering — i princip ägt tillämpning endast å krigsmän och vissa därmed jämställda personer; i fråga om civila personer i övrigt ha krigsartiklarna skolat tilllämpas allenast beträffande vissa förräderi- och spioneribrott m.m. som förövas i mobiliserad fästning, å krigsskådeplats inom eller utomriket eller å område som av krigsmakten ockuperats. Den nu utfärdade lagen om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten innebärbl. a., att vid krig eller allmän mobilisering förräderi- eller spioneribrott skall, var det än begås inom riket och vem som än begår brottet, bedömas enligt krigsartiklarna. Betydelsen härav är bl. a. den, att i de fall, där 8 kap. allmänna strafflagen stadgar straffarbete på livstid —huvudsakligen högförräderi, krigsförräderi och krigsspioneri — dödsstraff skall kunna ådömas. Anledningen till den vidtagna utvidgningen är framför allt att den nutida krigföringen sträcker sig över hela det ikriget deltagande landet, varigenom skillnaden mellan krigsskådeplats och hemort alltmer utplånats. Vid sin behandling av förslaget påpekade emellertid första lagutskottet, att härigenom civila komma att i betydligt ökad utsträckning falla under krigsartiklarna och dömas av krigsdomstolar, samt framhöll behovet av att utredning verkställdes angående den lämpliga gränsdragningen mellan strafflagen för krigsmakten och allmänna strafflagen. Efter hemställan från utskottet anhöll riksdagen i skrivelse till K. M:t, att K. M:t ville snarast föranstalta om utredning rörande förhållandet, i vissa av utskottet angivna hänseenden,mellan tillämpningsområdet för nyssnämnda båda lagar.
    I samband med behandlingen av propositionen anhöll riksdagen vidare i skrivelse till K. M:t om utredning och förslag, om möjligt till den innevarande riksdagen, rörande en komplettering av gällande lagbestämmelser i syfte att bereda möjlighet till effektivare ingripande mot sabotage eller försök eller förberedelse därtill.
    Det må anmärkas att de i 8 kap. strafflagen upptagna, mot den enskilde riktade straffbestämmelserna i visst avseende kompletteras av den helt nyligen av riksdagen antagna provisoriska lagstiftningen om upplösning av sammanslutningar som bedriva för rikets säkerhet farlig verksamhet (se nedan s. 563).

Sven Romanus.