Rättspsykiatriska utlåtanden i brottmål. Detta ämne behandlades av den danska kriminalistföreningen vid dess årsmöte i Köpenhamn den 6 november 1939 (se De nordiska kriminalistföreningarnas årsbok 1939 s. 80—127).
    Inledaren, Overlæge Otto Jacobsen, framhöll att den nya danska strafflagen icke kunde praktiseras efter sin ordalydelse eller sitt syfte, med mindre det utvecklas och upprätthålles en omfattande psykiatrisk medverkan vid behandling av brottmål.
    Till en början upptog talaren till besvarande frågan vilka lagöverträdare som underkastas eller böra underkastas psykiatrisk undersökning och hur de utväljas. Det finns inga bestämmelser härom utan det får bero på åtalsmyndighetens och domstolens psykologiska insikt huruvida undersökning kommer till stånd när behov härav föreligger för rationell tillämpning av de särskilda straffrättsliga reaktionsmedlen. Det kan icke undgås att åklagare och domstolar vid denna första utsortering av abnorma lagöverträdare för psykiatrisk undersökning förbise fall som av såväl samhälleliga som humanitära hänsyn bort gå till undersökning. För att i första omgången erhålla en tillförlitligare siktning av materialet måste denna försiggå under direkt medverkan av den fackkunnige läkaren. Psykiatern bör alltså erhålla tillfälle att bilda sig ett omdöme om det stora flertalet lagöverträdare, varav resultatet torde bli att några av de personer som nu undersökas grundligt ej behövde vidare undersökas, medan andra som nu icke undersökas bleve underkastade en fullständig psykiatrisk undersökning. I vissa fall, t. ex. vid sedlighetsförbrytelser, ger redan förbrytelsens art vid handen att undersökning bör ske. Alla prostituerade som anhållas av polisen böra undersökas. Likaså alla som begått allvarligare förbrytelser, såsom mordbrännare, dråps och våldsförbrytare, så att den till förebyggande av återfall mest effektiva straffrättsreaktionen må kunna bestämmas. Vidare alla alkoholbrottslingar,vissa åldersklasser av brottslingar, nämligen alla över 60 år och alla under 21 år, och sådana som i de mellanliggande åldersgrupperna första gången göra sig skyldiga till någon allvarligare kriminalitet. Den psykiatriska assistansen bör med andra ord ingå som ett normalt led i den straffrättsliga utredningen.

560 NORDISKT OCH INTERNATIONELLT.    Härefter utvecklade talaren de tre olika former under vilka den psykiatriska utredningen kan äga rum: den ambulatoriska undersökningen, vilken särskilt äger rum i fråga om personer på fri fot, undersökningen i häktet beträffande flertalet häktade och undersökning eller observation på sinnessjukhus i de mera komplicerade fallen. Någon principiell skillnad föreligger ej beträffande de tre undersökningsformerna: allt vad som är relevant för det rättsliga bedömandet kan framdragas efter alla tre metoderna. För Köpenhamns vidkommande skulle talaren önska inrättandet av en särskild rättspsykiatrisk hospitalsavdelning i anknytning till polisen. Över hela landet böra undersökningarna anförtros specialutbildade psykiater.
    Det rättspsykiatriska utlåtandet borde enligt tal. i sin konklusion angiva ej endast huruvida den undersökte är sinnessjuk resp. i högre grad sinnesslö eller icke, utan även — beträffande de i ringare grad sinnesslöa liksom beträffande psykopater — huruvida de äro påverkbara genom straff eller icke, ev. om de äro ägnade till omhändertagande genom psykopatförvaring. Utlåtandena erhålla en central granskning i Retslægeraadet, varigenom ett enhetligt bedömande av fallen garanteras.
    Professor Olof Kinberg, Stockholm, framhöll starkt de praktiska och tekniska svårigheterna vid ambulerande sinnesundersökning och undersökning i häktningslokal. Undersökningsläkaren saknar här de tekniska resurser och den assistans som en för dylika undersökningsändamål organiserad klinik erbjuder. Icke heller undersökning på hospital är tillfredsställande. Detta beror på, att våra hospitalsläkare i allmänhet äro bristfälligt orienterade inom de kunskapsområden som här äro av betydelse. Flertalet av dem känner icke till idéutvecklingen och den vetenskapliga litteraturen på det rättspsykiatriska området. De äro icke heller nog förtrogna med det kriminalpolitiska systemet, dess olika resurser och indikationerna för de olika behandlingsformerna. De sakna utbildning i kriminologi och sociologi ochha slutligen ringa erfarenhet rörande det speciella klientel som man oftastmöter bland de kriminella. I Sverige ha vi därför kommit till den uppfattningen, att undersökningarna både av häktade och icke häktade måste verkställas av rättspsykiatriskt och kriminologiskt specialutbildade läkare, anställda vid särskilda rättspsykiatriska kliniker.
    I fråga om gränsdragningen mellan rättsläkarens och domstolens kompetens råder i Sverige icke någon meningsskiljaktighet därom att rättsläkaren uteslutande är en sakkunnig rådgivare; domstolen är ensam beslutande och icke i något avseende bunden av rättsläkarens uppfattning. Rättsläkarens uppgift är att dels söka kriminalpolitiskt analysera fallet och dels uttala sig om behandlingen sådan denna med avseende å individualpreventionen syneskunna böra anordnas. Däremot yttrar läkaren sig ej om i vad mån allmänpreventiva skäl böra inverka på behandlingen.

Kjs.