Ikraftträdandet av lagen om villkorlig dom. När första lagutskottet vid 1939 års riksdag behandlade den då föreslagna lagstiftningen om villkorlig dom, uttalade utskottet — i överensstämmelse med den av departementschefen intagna ståndpunkten — att utskottet vid sitt tillstyrkande av en nylagstiftning efter de grunder som angivits i propositionen utgått från att organisatoriska anordningar komme till stånd i huvudsaklig anslutning till vad samtidigt för riksdagen föreslagits. I främsta rummet avsågs härvid tillsättandet av statliga skyddskonsulenter, vilka skulle hava till uppgift bland annat att tillhandagå domstolarna vid avgörandet av frågor om tillsyn och omhändertagande av villkorligt dömda. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen. Lagen promulgerades d. 22 juni 1939 men har ännu icke trätt ikraft (se SvJT 1939 s. 814). Vid årets riksdag ha i båda kamrarna väckts motioner om lagens ikraftträdande utan avvaktande av skyddskonsulentorganisationens genomförande. I yttranden över motionerna, som av utskottet inhämtats, underströks starkt konsulentorganisationens betydelse för den nya lagstiftningens tillämpning. Jämväl utskottet fann, att betänkligheter kunde resas mot att sätta lagstiftningen om villkorlig dom i kraft utan att en konsulentorganisation samtidigt genomfördes, samt fortsatte (utl. nr 50):
    »Ett ytterligare uppskov med ikraftträdandet av den nya lagstiftningen om villkorlig dom är emellertid, såsom i motionerna framhållits, obestridligen förbundet med allvarliga olägenheter. I åtskilliga fall, då man har anledning förvänta att en lagöverträdare genom villkorlig dom enligt den nya lagen skulle kunna återföras till ett laglydigt liv, äro med de nu gällande bestämmelserna domstolarna nödsakade att tillgripa frihetsberövande åtgärder: tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, fängelse eller straffarbete. Med hänsyn till de kostnader som måste vara förknippade med varje anstaltsbehandling, förtjänar det övervägas huruvida icke det nya systemet även med en genomförd konsulentorganisation är att föredraga redan ur ekonomisk synpunkt. Vid ett sådant övervägande synes även böra räknas med möjligheten att till en början genomföra konsulentorganisationen i begränsad utsträckning, varigenom kostnader kunna sparas. Även om såsom antagligt är en dylik begränsning skulle komma att leda till att domstolarna skulle iakttaga stor försiktighet vid det nya systemets tillämpning där konsulentorganisationen ännu icke är till fullo utbyggd, synas fördelarna av den nya lagstiftningens tillämpning även i begränsad utsträckning vara så betydande, att de uppväga olägenheterna av att lagstiftarens syftemål med densamma icke omedelbart kan nås i hela sin vidd.»
    På utskottets förslag beslöt riksdagen att hos K.M:t anhålla, att K.M:t ville taga under förnyat övervägande frågan om ikraftträdande snarast möjligt av 1939 års lagstiftning om villkorlig dom. Med hänsyn till att här förerfordras anslag till konsulentorganisationen lärer — framhöll utskottet —ett ikraftträdande ej kunna ske före den 1 juli 1941.

Kjs.

    Statsfientliga sammanslutningar. I huvudsaklig överensstämmelse medk. prop. nr 260 har riksdagen, på förslag av första lagutskottet i utlåtande nr 52, antagit en lag angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m. Enligt 1 § må sammanslutning, vars verksamhet åsyftar att med våldsamma medel eller med hjälp av främmande makt omstörta eller förändra rikets statsskick, eller vars verksamhet är ägnad att sätta rikets säkerhet i fara eller att allvarligt störa ordningen inom landet, av Konungen och riksdagen genom samfällt beslut förklaras upplöst. Mellan riksdagarna äger Konungen,

om fara är i dröjsmål, förbjuda sådan sammanslutning att tills vidare fortsätta sin verksamhet, men skall ärendet inom viss kort tid, eventuellt vid urtima riksdag, underställas riksdagen för prövning av frågan om sammanslutningens upplösning. I 3 § stadgas straff för den som, efter det sammanslutning förklarats upplöst eller förbjudits att tills vidare fortsätta sin verksamhet, fortsätter eller främjar fortsättningen av sammanslutningens verksamhet. Riksdagen anslöt sig till justitieministerns uttalande att ingripandet mot organisationer av det slag varom här är fråga skulle ske »när det i en kritisk situation prövas nödvändigt». — Motionsvis framförda förslag om kriminalisering i strafflagens 8 kap. av agitation för införande av autokratiskt statsskick avslogos. Däremot ifrågasattes en komplettering av årets tvångsmedelslag med bestämmelser, enligt vilka myndigheterna skulle äga att, därest riket råkar i krig, snabbt taga i förvar »sympatisörer med fienden». — Upplösningslagen gäller t. o. m. den 31 mars 1941.

Kjs.