ADOLF PERANDI. Das ordentliche Verfahren in bürgerlichen Streitsachenvor dem estländischen Oberlandgericht zur schwedischen Zeit. Tartu 1938.Verlag des estnischen staatlichen Zentralarchivs. IX + 286 s. — Actaarchivi centralis Estoniae nr 6.

    Föreliggande arbete utgör en monografi över det estländska lantrådets ('Oberlandgericht') verksamhet under svensktiden med tyngdpunkten förlagd till det processuella förfarande, som då tillämpades. I en särskild avdelning, som givetvis för svenska läsare tilldrager sig det största intresset, behandlas möjligheten att överklaga lantrådets domar hos K.M:t i Sverige. Estlänningarna hade som bekant frivilligt givit sig under den svenska kronan 1561 och kunde härigenom tillförsäkra sig rätten att för framtiden få levaunder samma lagar och privilegier, som dittills varit gällande. Bland de senare förefanns sedan gammalt ett privilegium de non appellando, vilket ansågs innebära, att den estländska överdomstolens domar skulle vara inappellabla. Den svenska politiken strävar emellertid sakta men säkert efter att knyta de transbaltiska provinserna närmare till moderlandet. Som ett led i denna strävan betraktades åtgärden att åtminstone i sista hand ställadet estländska rättsväsendet under svensk kontroll. Därvidlag fingo de svenska myndigheterna ett visst stöd hos de estländska privatpersoner, som vid olika tillfällen önskade få till stånd en ändring i lantrådets utslag. PERANDI har tagit till uppgift att undersöka tidpunkten, när ett dylikt appellsystem första gången kommit till användning i praktiken. Den viktigaste källan för detta problem är samlingen Livonica i svenska riksarkivet,vilken bl. a. innehåller vissa »revisionsakter» från vasatiden. Med stöd avdenna källa har Perandi lyckats göra sannolikt, att K. M:t redan 1590 i

sista instans avgjort ett mål mellan estlänningarna Joachim Grolen och Joachim Gageln. Hithörande revisionsakt är dock synnerligen mager. Den innehåller sålunda blott en lista över rättegångskostnaderna i målet. Även för den närmast följande tiden förekomma i nämnda samling sporadiskauppgifter om »revisionsansökningar». Estländska källor giva dessutom vidhanden, att lantrådet icke underlåtit att i varje särskilt fall ingiva protestermot den svenska regeringens övergrepp. Dessa protester synas dock ickehava hindrat K.M:t från att fortsätta på den inslagna vägen. Detta framgårtydligast av innehållet i 1614 års rättegångsordinantia (p. 13), där hovrättenålades att avgöra »alla lagvadda ärenden, som under Oss vädjas pläga ochinskjutas kunna och böra», varvid bland andra underrätter uppräknas »landzrådhet i Estland». Visserligen ansåg sig K.M:t redan 1621 i någon mån böra jämka på sin ståndpunkt och tillåta, att lantrådets domar fingo överklagas direkt hos konungen med förbigående av hovrätten. Men som förhållandena utvecklat sig i Sverige efter 1614, får denna modifiering närmast betraktas som en naturlig konsekvens av den omständigheten, att hovrätten praktiskt taget kommit att nedsjunka till en mellan instans och härigenom bragtsi nära paritet med lantrådet. Trots ett fortsatt segt passivt motstånd från estlänningarnas sida lyckades den svenska regeringen dock småningom i princip genomdriva sin vilja. Såsom tvistens slutakt kan betecknas tillkomsten av den speciella revisionsstadga för Estland, som K.M:t utfärdadeden 17 januari 1651 (tr. hos Schmedeman).
    Det är anmärkningsvärt, att författaren för hela tiden efter 1590 talar om revision och revisionsansökan. Detta skulle betyda, att revisionsinstitutet försärskilda fall tagits i bruk i Sverige redan före tillkomsten av 1615 års rättegångsprocess, vari för första gången i svensk lagstiftning omtalas möjligheten att erhålla beneficium revisionis. Under sådana förhållanden skulle antagandet ligga nära till hands, att det estländska revisionsförfarandet fått utgöra förebild för det motsvarande svenska av år 1615. Tyvärr ser det emellertid ut, som om källmaterialets torftighet skulle lägga hinder i vägen för ett klarläggande av detta intressanta spörsmål. Av naturliga skäl har Perandi ej på något sätt berört frågan, som ju ligger helt vid sidan av hans tankebanor.
    Författarens framställning måste speciellt i fråga om revisionsförfarandet sägas vara av ovärderlig nytta för den svenska rättshistoriska forskningen så till vida, att ett mycket stort estländskt urkundsmaterial i form av protokoll, domar och handlingar av alla slag framlagts i bearbetat skick. Många hittills dunkla punkter i det äldre estländska justitieväsendet hava härigenom erhållit en tillfredsställande belysning. Som redan antytts, har författaren även besökt vårt riksarkiv och därvid särskilt utnyttjat samlingen Livonica, som på ett lyckligt sätt kompletterar de estländska källorna. Även det därstädes befintliga riksregistraturet har i viss utsträckning begagnats av författaren. SCHMEDEMANS och STIERNMANS bekanta urkundspublikationer liksom ABRAHAMSSONS landslagskommentar äro honom icke heller främmande. Det väcker därför närmast förvåning, då man finner, att författaren helt och hållet bortsett från innehållet i svenska riksrådets protokoll. Dessa föreligga ju dock i tryck i 17 band för åren 1621—57, och i riksarkivet hade

författaren dessutom haft tillfälle att studera jämväl fortsättningen. De luckor i framställningen, som uppstått till följd av författarens bristande kunskap om existensen av denna för ämnets behandling så viktiga källa, nedsätta tyvärr ej oväsentligt arbetets vetenskapliga värde i hithörande del. Till författarens försvar kan anföras, att det icke är så lätt för en utlänning, som måhända blott en kortare tid haft möjlighet vistas inom våra gränser, att fullt behärska det vittomfattande svenska materialet. Att författaren likväl ej ryggat tillbaka för svårigheterna, då det gällt att fullfölja arkivstudierna på andra sidan Östersjön, är för oss enbart glädjande, och vi vilja därvid gärna sätta även ämnesvalet i samband med den estländska tradition, som ännu bevarar minnet av den svenska perioden såsom utgörande den gamlagoda tiden i landets historia.

J. E. A.