Nytt lagförslag om rattfylleri.1 Alltsedan motortrafiken erhöll en större omfattning i vårt land har frågan om motorförares förhållande till alkoholhaltiga drycker varit föremål för uppmärksamhet. Tid efter annan ha allt strängare lagstiftningsåtgärder vidtagits för att motverkaden fara, som alkoholpåverkade förare utgöra i trafiken. Den nu gällande lagstiftningen av år 1934 stadgar straff — fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, dagsböter, dock ej undertio — för den »som är så påverkad av starka drycker att han kan an
tagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar». Mot denna brottsbestämning ha vid skilda tillfällen riktats anmärkningar, avseende att densamma är ägnad att förringa lagstiftningens effektivitet.
Sålunda har anmärkts, att gränsdragningen mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan kan erbjuda stora svårigheter, särskilt då de bevismedel som i regel stå domstolarna till buds — vittnesutsagor, den undersökande läkarens omdöme och blodprovsundersökningen — ej sammanstämma. Denna svårighet har lett till att även sådana motorförare, som varit i ganska hög grad spritpåverkade, gått fria från straff. Den gamla regeln att hellre fria än fälla har, ej minst på grund av det relativt höga normalstraffet för rattfylleri, ofta blivit tillämpad. Som exempel kunna anföras några uppgifter om åtal och domar i rattfyllerimål under åren 1938 och 1939. Under 1938 togs blodprov å sammanlagt 1,698 förare. Av dessa befunnos 147 ha en alkoholhalt av 0.5—1.0 ‰, 397 en alkoholhalt av 1.0—1.5 ‰ och 558 en alkoholhalt av1.5—2.0 ‰. Av de 147 förare, som hade en alkoholhalt av 0.5—1.0 ‰，åtalades endast 35 och av de åtalade sakfälldes endast 16. Beträffandede 397 personer, som hade en alkoholhalt av 1.0—1.5 %0, åtalades 292 och sakfälldes 165, under det att av de 558 förare, som hade en alkoholhalt av 1.5—2.0 ‰, 518 åtalades och 433 sakfälldes. År 1939 var antalet undersökta förare 1,970, av vilka 165 befunnos ha en alkoholhalt av 0.5—1.0 ‰, 416 en alkoholhalt av 1.0—1.5 ‰ och 723 en alkoholhalt av 1.5—2.0 ‰ Antalet åtalade inom dessa tre grupper var resp. 37, 312 och 675 samt antalet sakfällda resp. 9, 192 och 561. Då förtäring av 15 cl. 40-procentig sprit hos en man med en kroppsvikt av 70 kg under normala förhållanden ger en alkoholhalt av 1 ‰, torde av de anförda siffrorna framgå, att ett stort antal förare, som förtärt avsevärda kvantiteter spritdrycker och på grund därav måste anses hava varit olämpliga som förare, undgått åtal eller straff.
Det har mot den nuvarande lagstiftningen även anmärkts, att dessa vhållande verkan minskas genom att brottsbestämningen i viss mån lämnar åt förarens eget omdöme att vid det kritiska tillfället avgöra, om han är lämplig att föra motorfordon eller ej. Det blir på honom själv som det i första hand ankommer att avgöra om den förtärda spritmängden gjort honom olämplig som förare och med den avtrubbning av omdömet, som spritförtäringen är ägnad att medföra, utfaller prövningen oftast så, att han anser sig kunna föra sitt fordon, även då han objektivt sett måste anses olämplig därtill.
Den kritik, som sålunda och även i andra hänseenden riktats mot den gällande lagstiftningen på området, har föranlett statsmakterna att ånyotill omprövning upptaga frågan om lagstiftningens ändamålsenliga utformning och nyligen har ett sakkunnigbetänkande avgivits i ämnet.
Vid den verkställda utredningen ha undersökts olika möjligheter att undanrödja de olägenheter, som vidlåda den nuvarande brottsbestämningen, och olika vägar ha prövats att skänka ökad effektivitet åt straffbestämmelserna. Till en början har till diskussion upptagits frågan omlämpligheten av att — som i viss utsträckning skett i Norge — straff
belägga all spritförtäring under och viss tid före körning, åtminstone ifråga om yrkesmässiga förrare. Denna utväg har emellertid, trots atten sådan lagstiftning uppenbarligen ur många synpunkter kunde ansesönskvärd, avvistats. Avgörande har därvid främst varit, att tiden ännuicke ansetts mogen för införande av dylika regler i vårt land, då desamma knappast skulle vara ägnade att vinna förankring i folkmedvetandet, utan kunna leda till minskad respekt för lagarna. Utredningen har i stället utmynnat i ett förslag, som ansluter sig till den princip varåt gällande lag giver uttryck, nämligen att lagstiftningens uppgift bör vara att från förande av motorfordon hindra den, som är så påverkad av alkohol att han enligt vad allmän erfarenhet giver vid handen äro lämplig som förare. Denna princip har förslagsställaren emellertid velat giva en sådan utformning, att de nuvarande nackdelarna i största möjliga utsträckning skulle avlägsnas, och därvid har spörsmålet omlämpligheten av att i lagen fastställa en blodalkoholgräns som avgörande för straffbarheten trätt i förgrunden.
Då lagstiftningen uppenbarligen icke enbart kan bygga på en fällande blodalkoholgräns, bland annat med hänsyn därtill att blodprov ingalunda alltid kan tagas, har den tanken framkommit att söka skapa en regelkombination av fällande blodalkoholgräns och en allmän brottsbestämning, liknande den nu gällande. Med en sådan utformning skulle åtskilliga av de nuvarande nackdelarna försvinna. Sålunda skulle i detstora flertalet fall svårigheter ej möta för domstolarna att draga gränsen mellan straffri och straffbar alkoholpåverkan och det skulle ej heller på samma sätt som hittills lämnas åt den enskilde förarens prövning att avgöra, om han är lämplig att föra sitt fordon eller ej. Då tillförlitligheten av den i vårt land tillämpade metoden för bestämmande av blodets alkoholhalt numera måste anses fastslagen och det tillika får anses ådagalagt, att bestämda slutsatser om den undersöktes alkoholpåverkan kunna dragas med utgångspunkt från blodalkoholhalten, har det icke ansetts betänkligt att i lagstiftningen införa en regel, som innebär att en förare, vars blod innehåller så hög alkoholhalt att enligtallmän erfarenhet därmed följer olämplighet att föra motorfordon, presumeras hava varit olämplig som förare.
Vid avgörande av frågan vid vilket promilletal den fällande blodalkoholgränsen borde dragas har hänsyn tagits såväl till de verkningar,som enligt erfarenheten i allmänhet åtfölja olika blodalkoholkoncentrationer, som ock till förhållandet mellan blodalkoholhalt och tillämpningen av nu gällande lagstiftning mot rattfylleri. Under övervägande harvarit att draga gränsen vid 0.5, 1.0 eller 1.5 ‰. Att — som skett i Norge— sätta gränsen så lågt som 0.5 ‰ har bland annat med hänsyn till folkpsykologiska faktorer icke ansetts lämpligt för närvarande. Äventanken att draga straffbarhetsgränsen vid 1.0 ‰ har mött betänkligheter. Av uppgifterna om nuvarande rättspraxis framgår, att i gruppen 1.0—1.5 ‰ åtal i ett stort antal fall icke anställts och att en relativt stordel av de anställda åtalen ogillats, varför en gränsdragning vid 1.0 ‰ skulle innebära en väsentlig skärpning i förhållande till gällande lag.
Med hänsyn till att en sådan alkoholhalt förutsätter en relativt storspritförtäring, har det å andra sidan funnits skäl att verkställa enskärpning. Då en gränsdragning vid 1.0 ‰ skulle drabba åtskilligaförare, som för närvarande ej straffas och som icke, enligt vad allmänerfarenhet visar, kunna betecknas som direkt olämpliga som förare, har det befunnits önskvärt att för förare, som väl haft en alkoholhalt överstigande 1.0 ‰ men ej visats hava varit direkt olämplig som förare, stadga en särskild mildare straffskala.
Dessa överväganden hava lett till att i förslaget upptagits två olika brottstyper. Till den ena brottstypen, för vilken straffskalan föreslås lika som för närvarande, hänföres den »som varit så påverkad avstarka drycker att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet». Därvid uppställes den presumtionen, att förare, som haft en alkoholhalt överstigande 1.5 ‰, alltid skall anses hava varit så påverkad som nyss nämnts. Den föreslagna brottsbeskrivningen för rattfylleri avser icke någon saklig ändring i förhållande till nuvarande bestämning, utan vill endast giva ett tydligare uttryck åt dess innebörd, och den torde helt motsvara den tolkning, som i praxis givits åt gällande lags vaga uttryckssätt. Den andra av de föreslagna brottstyperna omfattar förare, som —utan att det visats att han varit i lagens mening påverkad — haft en alkoholkoncentration av 1.0 men ej 1.5 ‰. Straffet för sådan förare föreslås till fängelse i högst sex månader eller dagsböter, dock ej under tio. En överträdelse av detta stadgande har i viss mån betraktats som förseelse mot god ordning och böter skall därför kunna ådömas även om förmildrande omständigheter ej föreligga. Förslaget har självfallet avfattats så, att den som visas hava varit så påverkad att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet alltid skall drabbas av det strängare straffet, oavsett om alkoholhalten i hans blod uppgått till 1.5 ‰ eller ej.
Under utredningen ha dessutom övervägts olika åtgärder för att kraftigare än hittills motverka onykterhet vid ratten. Sålunda har till undersökning upptagits lämpligheten av skärpta straff, förlängning av tiden för körkortsindragning, förverkande av fordonet och förbud mot villkorlig dom. Av skilda orsaker ha emellertid dylika åtgärder avvisats.
Det framlagda förslaget utgör ett försök till en försiktig rationalisering av lagstiftningen om rattfylleri. Bakom förslaget ligger den tanken att, då det gäller att bekämpa den fara som alkoholförtäring i samband med förande av motorfordon innebär, det är mest ändamålsenligt att utan några alltför hastiga språng successivt föra lagstiftningen fram mot strängare regler och därigenom undan för undan vänja motorförarna till allt större varsamhet i umgänget med spritdrycker. Lagstiftningens uppfostrande syfte torde bäst tillgodoses på så sätt.
Thorwald Bergquist.