Uppskovsfrekvensen vid underrätterna. I SvJT 1940 s. 279 har sekreteraren i processlagberedningen, hovrättsrådet ERIK SÖDERLUND i en uppsats om »Uppskovsfrekvensen vid underrätterna» sammanställt en del statistiska siffror rörande underrätternas verksamhet och i samband härmed gjort en del reflexioner. Det siffermaterial, som förf. i de fyra å sid. 280—282 intagna tablåerna åberopat, är hämtat ur statistiska centralbyråns berättelser om domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet.
    Att det är förenat med stora vanskligheter att draga några bestämda slutsatser ur statistiska siffror torde envar vara medveten om. En mängd olika omständigheter påverka det primära siffermaterialet, och de resultat, sommed statistikens siffror kunna påvisas, äro icke alltid i praktiken fulltpålitliga. Ehuru jag saknar statistisk utbildning, vågar jag göra det uttalandet att en sammanställning av statistiska siffror icke bör ske, om icke utgångsläget och övriga omständigheter, vilka uppenbarligen påverka materialet, äro någorlunda jämförbara.
    Med stor försiktighet har förf. i sin uppsats gjort en del påpekanden, vilka för varje underrättsdomare torde vara av intresse. I ett hänseende vill jag i min egenskap av stadsdomare emellertid framställa en erinran mot den av förf. åberopade statistiken. Min kritik i det följande riktar sig mot den sammanställning av visst siffermaterial beträffande brottmål angående häktade, som förf. på grundval av statistiska centralbyråns uppgifter verkställt.
    Överst å sid. 281 har förf. åberopat en tablå, utvisande brottmål, i vilka någon varit häktad, fördelade efter antalet rättegångstillfällen i procentav hela antalet.1
    I texten har förf. å sid. 283 mitten anfört: »Bortsett från mål angående häktade, är sålunda det procentuella antalet mål, som avgjorts efter endastett rättegångstillfälle, tämligen genomgående högre för rådhusrätterna änför häradsrätterna.» Den intresserade läsaren har beträffande mål angåendehäktade — om vilka författaren ej velat uttala sig — allenast att hålla sig till den å sid. 281 överst intagna tablån.
    Av denna framgår, att häradsrätterna under alla de år, som i tablån åberopats, avgjort mer än hälften av brottmål angående häktade vid första rättegångstillfället. Rådhusrätterna ha enligt tablån endast under 1913—1916 nått upp till en så »fin» statistik; för åren 1929—1937 har antalet brottmål angående häktade, som avdömts vid första rättegångstillfället, vid råd

 

1 Motsvarande siffror för åren 1934—1938 återfinnas i den av statistiskacentralbyrån i mars 1940 utgivna berättelsen rörande domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet för åren 1937 och 1938 å sid. 40*.

NILS BERLIN. 645husrätterna icke uppgått till mer än lägst 38.6 % (år 1937) och högst 49.4 % (år 1934) av hela antalet.1
    Hur kan detta vara möjligt? Rannsakningstiden för en häktad är ju i allmänhet betydligt kortare för den, som åtalas vid en rådhusrätt än förden, som skall dömas vid en häradsrätt. Varje underrättsdomare torde genast kunna inse, att de siffror, som på grundval av den officiella statistiken sammanställts i tablån, icke äro jämförbara. Häradsrätter och rådhusrätter kunna icke på ett så enkelt sätt jämställas, då det gäller brottmål angående häktade.
    Enligt 2 § i lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande av rannsakning med häktad skall dylik rannsakning börjas snarast möjligt, vid rådhusrätt senast å åttonde dagen och inför häradsrätt senast å fjortonde dagen från den dag häktningsanmälan från åklagaren inkommit. Om uppskov visar sig vara nödvändigt, skall jämlikt 4 § uppskovstiden vid rådhusrätt i regel icke få sättas längre än till åtta dagar men vid häradsrätttill fjorton dagar.
    Under en fyraveckorsperiod kan en rådhusrätt komma att hålla rannsakning med en och samma häktad fyra gånger, men en häradsrätt endast två gånger.
    I detta sammanhang må erinras om att före tillkomsten av 1922 års lagom tiden för företagande av rannsakning med häktad gällde KF 10 april 1810, enligt vilken vid rådhusrätt rannsakning med häktad skulle företagas sist inom åtta dagar, men vid häradsrätt inom tre veckor.
    För varje domstolsjurist torde det vara bekant att, sedan till en häradshövding inkommit häktningsanmälan, rannsakning numera utsättes att ägarum i allmänhet 10 å 14 dagar därefter. All utredning för målets avdömande även som rapport om eventuellt verkställd förundersökning för villkorlig dom kan i många fall föreligga färdig vid första rättegångstillfället.2
    Annorlunda ställer sig saken vid rådhusrätterna. I allmänhet ha de störrerådhusrätterna en bestämd rannsakningsdag i veckan för handläggning avbrottmål angående häktade. Om en häktningsanmälan inkommer till rådhusrättens ordförande å den ordinarie rannsakningsdagen eller en, två eller tre dagar dessförinnan är det vanligtvis icke möjligt att vid första rättegångstillfället avdöma målet, enär fullständig polisrapport och övrig utredning ej kan föreligga i färdigt skick. Av rådhusrättens ordförande anbefalld förundersökning för att utröna möjligheterna till villkorlig dom — om sådan dom må ifrågakomma — kan rimligtvis icke presteras på kortare tid än en vecka. Dessa förhållanden måste ovillkorligen medföra att uppskovsfrekvensen vidrådhusrätterna i brottmål angående häktade blir större än vid häradsrätterna. På grund av uttrycklig lagbestämmelse måste rådhusrätternas statistik till det yttre bli sämre än häradsrätternas i detta hänseende.

 

1 År 1938 är siffran 42.1% för rådhusrätterna och 54.7% för häradsrätterna.2 Jfr tabellen å sid. 41* i förut omförmälda berättelse angående domstolarnas verksamhet åren 1937 och 1938. Medeltalet dagar mellan häktandet och första rättegångstillfället uppgår till över 11 för häradsrätterna men utgör 5.8 för rådhusrätterna.

646 NILS BERLIN.    Om man närmare granskar siffrorna i den förenämnda tablån överst å sid.281, finner man att under åren 1913—1916 avgjorde rådhusrätterna vid första rättegångstillfället i stort sett samma procenttal brottmål angående häktade som häradsrätterna. För åren 1929—1938 kan man konstatera en avgjord försämring för rådhusrätternas del. Att de av mig här ovan åberopade omständigheterna föranlett detta förhållande torde framstå klart förvarje stadsdomare. Genom lagen den 28 juni 1918 om villkorlig straffdom utsträcktes möjligheterna att ådöma villkorlig dom. Men förutsättningen för att tillämpa dylik strafform är att en både grundlig och vederhäftig förundersökning föreligger och i regel kan en dylik utredning icke åstadkommas på kortare tid än 8 à 10 dagar.
    För att få klarlagt om statistiska centralbyrån tagit någon hänsyn till de olikheter, som förefinnas mellan häradsrätter och rådhusrätter i fråga om rannsakningstiden för häktade, har jag vänt mig till vederbörande i centralbyrån med anhållan att få följande två frågor besvarade:
    »1) Har statistiska centralbyrån vid sin bearbetning av det statistiska materialet och sammanställandet av siffrorna å sid 42* i den år 1938 och åsid. 40* i den år 1940 avgivna berättelsen helt bortsett från den olikhet, som enligt uttrycklig lagbestämmelse förefinnes mellan häradsrätt och rådhusrätt i fråga om tiden för företagande av rannsakning med häktad?
    2) Borde det icke i texten eller åtminstone i en not hava gjorts en erinran om denna ganska betydelsefulla olikhet mellan de olika underrätterna?»
    Båda dessa frågor ha besvarats jakande, men har i samband härmed anförts bland annat följande: Något försök till analysering av orsakerna till olikheterna mellan rådhusrätter, å ena sidan, och häradsrätter, å andra sidan, beträffande uppskovsfrekvensen hade icke företagits i centralbyrån. Med tillämpning av satsen »in dubio non agendum est» hade ämbetsverket inskränkt sig till att framlägga resultatet av sammanräkningarna utav de från domstolarna inkomna statistiska primäruppgifterna. Det vore antagligt att bestämmelserna i lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande av rannsakning med häktad övat inflytande på uppskovsfrekvensen i brottmålen angående häktade. Denna omständighet hade dock icke beaktats i samband med behandlingen i de statistiska berättelserna av spörsmålet om uppskovsfrekvensen. Den först framställda frågan torde sålunda få anses varamed ja besvarad. Frågan nr 2 torde böra besvaras med ja, men i dettasvar finge icke inläggas, att spörsmålet om orsakerna till ifrågavarande skiljaktighet i uppskovsfrekvensen vore fullständigt klarlagt med hänvisning till de här ovan åberopade omständigheterna.
    Med hänsyn till vad sålunda anförts torde man kunna förvänta att statistiska centralbyrån i en framtid kommer att i sina berättelser om domstolarnas verksamhet erinra om att i brottmål angående häktade gälla olika lagbestämmelser för häradsrätter och rådhusrätter rörande rannsakningstiden samt att dessa bestämmelser sannolikt inverka på de statistiska siffrorna i fråga om antalet rättegångstillfällen till rådhusrätternas nackdel.1

 

1 De i tablån å sid. 282 upptagna siffrorna rörande medeltalet rättegångstillfällen i brottmål, i vilka någon varit häktad, påverkas helt naturligt jämvälför rådhusrätternas vidkommande av de utav mig förut berörda omständigheterna.

UPPSKOVSFREKVENSEN VID UNDERRÄTTERNA. 647    I detta sammanhang torde ytterligare några sifferuppgifter kunna vara av intresse. Sveriges befolkning uppgick vid ingången av år 1939 till 6,310,214 människor. Av dessa voro 4,264,082 bosatta på landet eller i städer lydande under landsrätt. Under rådhusrätters domvärjo voro bosatta 2,046,132 personer, därav i Stockholms stad 570,771 eller mer än en fjärdedel.1
    Antalet brottmål angående häktad som avgjordes vid häradsrätter uppgick år 1937 till 609 och för år 1938 till 552. Motsvarande siffror för rådhusrätternas vidkommande voro 800 under år 1937 och 788 för år 1938. Mer än en fjärdedel av dessa brottmål angående häktad avdömdes av Stockholms rådhusrätt. Hela antalet häktade personer i slutligt avgjorda mål uppgick vid häradsrätterna år 1937 till 697 och under år 1938 till 651, men vidrådhusrätterna under år 1937 till 950 och under år 1938 till 895.
    Fastän häradsrätterna ha under sin domvärjo mer än dubbelt så många personer som rådhusrätterna, är antalet av de vid rådhusrätterna avgjorda brottmålen angående häktad betydligt större än vid häradsrätterna. Detta torde delvis bero därpå att de flesta och måhända även i viss utsträckning de grövsta brottmålen härröra från förbrytelser, begångna inom stadssamhällen. Även andra orsaker kunna naturligtvis åberopas. Förden som närmare vill fördjupa sig i betraktelser rörande antalet brottmål angående häktade och deras fördelning mellan olika domstolar får jag hänvisa till Tab. 7 i den av statistiska centralbyrån senast utgivna berättelsen över domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet för åren 1937 och 1938.
    Till sist vill jag under hänvisning till innehållet i författarens uppsats instämma i uttalandet att en jämförelse mellan de skilda slagen av underdomstolar icke obetingat kan sägas utfalla till rådhusrätternas nackdel. Tvärtom synes det — i den mån det med statistikens tillhjälp är möjligt —hava ådagalagts, att jämförelsen i fråga om uppskovsfrekvensen mellan häradsrätter och rådhusrätter icke utfaller till sistnämnda domstolars nackdel vare sig i fråga om civila mål eller vad angår brottmål, i vilka häktning ejförekommit.2 Beträffande brottmålen angående häktad måste, på skäl som idet föregående berörts, statistiken för rådhusrätterna till det yttre te sig sämre än för häradsrätterna. Men detta torde allenast vara skenbart, eftersomrannsakningstillfällena för en häktad vid rådhusrätt i regel bli tätare änvid en häradsrätt.
    Gävle i mars 1940.                                                                                          Nils Berlin.