SVENSK RÄTTSPRAXIS

STRAFFRÄTT 1936—1938.

AV
HOVRÄTTSRÅDET ERIK BERGENDAL.

 

Denna artikel utgör en fortsättning av den översikt över svensk rättspraxis på straffrättens område åren 1931—1935, som finnes införd i SvJT 1936 s. 590 ff. Kapitelrubrikerna i det följande avsestrafflagen.

 

5 KAP.

    NJA 1938 s. 7. I ett par rättsfall har tilltalad klagat över att han förklarats straffri samt yrkat, att han måtte dömas till straff. Kan en sådan talan upptagas till prövning?
    Då domstol infordrat utlåtande rörande tilltalads sinnesbeskaffenhet, skall utlåtandet innehålla yttrande icke blott rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet utan även beträffande frågan huruvida den tilltalade äri behov av vård på sinnessjukhus. Därest den, som avgiver utlåtandet, finner, att den tilltalade faller under 5:5 SL och sålunda bör vara straffri, skall han i utlåtandet tillika yttra sig över huruvida den tilltalade är i behov av vård å sinnessjukhus eller icke. Innehåller utlåtandet att den tilltalade är i behov av vård å sinnessjukhus, skall han, därest han av domstolen straffriförklaras, intagas å sådant sjukhus, såvida han icke redan förut i samband med sinnesundersökningen blivit där intagen. En straffriförklarad, som sålunda blivit i sinnessjukhus intagen, kan jämlikt 20 § sinnessjuklagen utskrivas allenast av sinnessjuknämnden. Då en tilltalad av domstol förklaras straffri, yttrar sig domstolen allenast rörande frågan om straffriheten. Huruvida den tilltalade skall intagas å sinnessjukhus, beror på det i målet av läkaren eller medicinalstyrelsen avgivna utlåtandet. Frågan om den tilltalades intagande å sinnessjukhus är sålunda enligt sinnessjuklagen icke en domstolsfråga utan en rent medicinsk fråga.
    Då straffriförklaringen skett på grund av ett utlåtande, enligt vilket den tilltalade är i behov av vård å sinnessjukhus, innebär straffriförklaringen faktiskt en ganska kraftig reaktion mot den tilltalade. Visserligen är det endast för vård, han blir intagen å sinnessjukhus, menden tid, denna vård kommer att omfatta, är obestämd, och dess längd blir beroende på hur den straffriförklarades sinnessjukdom utvecklar

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1936—1938. 685sig. Hans sinnessjukdom kan vara sådan att han icke utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv kan vistas utom sjukhuset, och hans sjukhusvistelse blir då vanligen synnerligen långvarig. Det ingrepp i den personliga friheten, sjukhusvistelsen innebär, kan ofta förden straffriförklarade kännas hårdare än ett avtjänande av straff, dels därför att vistelsen å sinnessjukhuset är till tiden obestämd ochdels därför att med sinnessjukdom i ett mycket stort antal fall följerbristande sjukdomsinsikt, så att den sjuke icke förstår, att han är i behov av vård, utan anser sjukhusvistelsen meningslös.
    Om nu en tilltalad finner, att han hellre vill undergå straff än bli straffriförklarad, blir frågan, om han är behörig att överklaga utslaget, med yrkande att i stället för att straffriförklaras bliva dömd tillstraff. Formellt har utslaget icke gått honom emot, utan hans talan innefattar en reformatio in pejus. Men ur hans synpunkt kan det —såsom ovan antytts — innebära ett större lidande att bli på obestämd tid intagen på sinnessjukhus än att få ett tidsbestämt straff. Och ävenom han förklarats straffri och läkarutlåtandet innehåller, att han icke är i behov av vård å sinnessjukhus, kan det vara av intresse för honom att få konstaterat, att han icke är sinnessjuk.
    Angående parts behörighet att fullfölja talan mot underrätts dom anför processlagberedningen,1 att sådan behörighet tillkommer part, så snart han har ett rättsligt intresse att vinna ändring i domen. Sedan beredningen beträffande åklagare anfört bl.a., att han i viss utsträckning bör vaka över att den tilltalade icke erhåller ett svårare straff än hans gärning rättsligen förskyllt och att åklagaren därför bör äga rätt att föra talan även till förmån för den tilltalade, yttrar beredningen vidare: »För den tilltalade kan ett intresse att söka ändring i underrätts dom föreligga ej allenast, då han fällts till straff eller skyddsåtgärd och önskar bliva frikänd eller dömd till lindrigare påföljd, utan även, då han vill i stället för skyddsåtgärd undergå straff. I vissa fall kan den tilltalade även ha intresse av att fullfölja talan mot underrättens dom, även då denna icke i egentlig mening gått honom emot, såsom då han av underrätten förklarats straffri enligt 5: 5 SL.»
    Även om man principiellt anser, att det är tillräckligt för behörighet att föra talan mot ett utslag, att parten har ett rättsligt intresse att vinna ändring i domen, kan man i föreliggande fall ifrågasätta, om den tilltalade bör få fullfölja. Teoretiskt är det väl möjligt, att den strafffriförklarade fullföljer talan, även då han ansetts icke vara i behov av vård å sinnessjukhus. Men i praktiken torde fullföljd allenast förekomma, då den straffriförklarade såsom följd av straffriförklaringen skall intagas å sinnessjukhus. Och även om den fullföljda talan då formellt riktar sig mot straffriförklaringen, gäller ändringssökandet i realiteten frågan om intagandet å sinnessjukhus. Och denna fråga är enligt svensk rätt icke en domstolsfråga. Men då talan formellt avseratt den tilltalade vill undergå straff, samt domstolen alltid är behörig

1 Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk s. 529.

686 ERIK BERGENDAL.att avgöra denna fråga, synes ej heller ur den synpunkten att frågan om intagandet å sinnessjukhus ej är en domstolsfråga hinder böra möta för den straffriförklarade att föra en talan av nyss angiven art. Det kan förefalla litet egendomligt, att domstolen icke kan undanröja förordnande om intagande på sinnessjukhus, därest straffriförklaringen står kvar, utan att domstolen för att undanröja detta förordnande måste upphäva straffriförklaringen. Denna egendomlighet orsakas av den dualism, som enligt mitt förmenande ligger däri, att domstolen väl kan frångå sakkunnigutlåtandet i frågan om straffriförklaringen men icke i frågan om intagandet å sinnessjukhus.
    Under de år som i denna rättsfallsredogörelse behandlas, har frågan, huruvida straffriförklarad kan klaga under yrkande att bliva dömdtill straff, varit föremål för prövning i ett flertal rättsfall. I de tidigare rättsfallen, vilka anmärkts 1936 s. 212 och 1937 s. 250, har den tilltalades besvär avvisats vanligen med den motiveringen, att hans talan icke vore av beskaffenhet att lagligen vinna prövning. I de anmärktarättsfallen hava dock i allmänhet starka minoriteter i HD velat upptaga den fullföljda talan till prövning. År 1938 hänsköts frågan till plenum. Hovrätten hade i detta rättsfall, 1938 s. 7, förklarat att den av den tilltalade förda talan icke vore av beskaffenhet att lagligen kunna vinna prövning. Sedan målet i HD hänskjutits till plenum, ansågo HD:s flesta ledamöter, att hinder icke mött för hovrätten att pröva den tilltalades fullföljda talan samt visade förty målet åter till hovrätten. En minoritet, bestående av nio ledamöter, funno ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag. HD:s pluralitet har sålunda biträtt den av processlagberedningen uttalade meningen.

 

12 KAP.

    NJA 1936 s. 423. I 12: 4 SL stadgas straff för förfalskning av enskild handling, som till bevis om rättighet eller befrielse från förbindelse tjänar. I föreliggande rättsfall har bland annat uppkommit frågan, huruvida viss åtgärd innefattade förfalskning av dylik handling. En person, som var anställd såsom försäljare hos ett bolag mot provision, hade i denna sin anställning icke rätt att av köpare uppbära betalning. Icke desto mindre mottog han av ett par köpare, av vilka han upptagit order, betalning för varorna. Därvid tecknade han på ordersedlarna, som upprättades i tre exemplar, kvitto å de mottagna beloppen. Sedermera bortraderade han kvittona på bolagets exemplar av ordersedlarna samt företedde ordersedlarna i detta förändrade skick för bolaget. Han erhöll därvid provision å orderna av bolaget utan att avdrag gjordes för de av honom uppburna förskotten. Försäljaren åtalades bl. a. för detta förfarande. RR:n fann honom icke förvunnen till brottslighet i detta hänseende. HovR:n dömde honom däremot till förfalskning jämlikt 12:4 SL. HD fann att förfarandet icke kunde svårare anses än såsom bedrägeri enligt 22:1 SL. Tre ledamöter i HD voro dock skiljaktiga och gjorde ej ändring i hovrättens utslag.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1936—1938. 687    HD:s pluralitet ansåg sålunda att förfalskning icke förelåg.
    Nu äro ju ordersedlarna sådana handlingar som omförmälas i 12:4 SL. De tjäna till bevis om innehållet i ett ingånget köpeavtal. I föreliggande fall var det emellertid icke själva ordersedeln, som ändrades, utan endast det å ordersedeln tecknade kvittot. Detta skulle utgöra ett bevis för köparna, att de betalat viss del av köpeskillingen, kvittot skulle alltså tjäna som bevis om befrielse från förbindelse. Dock vardet icke det å säljarens exemplar av ordersedeln tecknade kvittot, som tjänade till bevis som sådan befrielse, utan det kvitto som tecknades å köparens exemplar av ordersedeln. Det hade icke varit erforderligt att teckna kvitto å köparens exemplar. Då försäljaren ändock tecknade kvitto å detta exemplar, innebar detta egentligen endast en minnesanteckning, och bortraderandet av en minnesanteckning är ej förfalskning.
    Med ifrågavarande prejudikat kan jämföras NJA 1937 s. 237. Här hade en person L, vilken för ett bolags räkning försålt råoljemotorer, med köpare av motorerna upprättat kontrakt i två exemplar, ett förköparen och ett för säljaren. L., som icke var behörig att uppbära förskott å köpeskillingen, hade i kontraktet låtit intaga en bestämmelse, att av köpeskillingen 100 kr. skulle erläggas vid kontraktets tecknande. Detta belopp uppbar L. av köparen. Innan han till bolaget insände säljarens exemplar av kontraktet, ändrade han å detsamma texten så att köpeskillingen angivits skola gäldas sålunda: »vid leveransen erlägges100 kr. kontant, resterande inom tre månader». Sedan L. åtalats, förutom för ifrågavarande brott, för bedrägeri, dömdes han för ifrågavarande förfarande till ansvar för förfalskning jämlikt 12:4. I denna fråga förekom ingen skiljaktighet i domstolarna.
    I detta fall hade L. ändrat köpekontraktets bestämmelser om betalningsvillkoren, och detta innebar en förfalskning av kontraktet i en del,vari det skulle tjäna som bevis.
    NJA 1936 s. 190. I detta rättsfall uppkom frågan, huruvida en person A., som utan tillstånd undertecknat en handling med annan person B:s namn jämte tillägget »m.h.o.p.» (med handen om pennan) och därefter sig till nytta begagnat handlingen, begått förfalskningsbrott. HD dömde enhälligt för förfalskning med motivering att A. skrivit B:s namn å handlingen med tillägg som angav, att B. själv utfärdat handlingen. Tillägget »m.h.o.p.» antyder ju icke, att vederbörandes namn skrivits genom annan utan innebär, att handlingen egenhändigt undertecknats, ehuru med annans hjälp, och förfalskning föreligger sålunda,om namnet skrivits av annan.

 

16 KAP.

    NJA 1936 s. 614. Bohusläns köpmannaförbund, en provinsavdelning av Sveriges köpmannaförbund, har till ändamål att bevaka köpenskapens intressen, arbeta för höjandet av medlemmarnas yrkesinsikter samt verka för nödiga reformer i handelns utövande särskilt med av-

688 ERIK BERGENDAL.seende å detaljhandeln. I förbundet var J. sekreterare år 1934. Detta år började köpmannen K. att i Uddevalla bedriva handel med trävaror och andra byggnadsmaterialier. I oktober samma år lät J. till ett större antal leverantörer av omförmälta slags varor i olika delar av landet utsända en cirkulärskrivelse av följande lydelse:
    »Ärade leverantörer. K. har i dagarna startat byggnads- och trävaruhandel i Uddevalla. K., som sysslat med litet av varje, har enligt uppgift senast varit förvaltare. Då nödiga förutsättningar för denna nyetableringsbärighet, vederbörandes kvalifikationer och ekonomi samt andra förutsättningar, som kunna stå i samband med verksamheten, icke torde förefinnas, har förbundet ansett affären obehövlig, varom vi härmed vilja underrätta Eder.»

    Cirkuläret var undertecknat Bohusläns köpmannaförbund genom J.
    K. yrkade ansvar å J. för ärekränkning. HR:n och HovR:n dömde J. till ansvar jämlikt 16: 8 SL. HD fann däremot, att skrivelsen icke innefattade beskyllning för gärning eller last, som i 16:8 SL avses,men ansåg, att skrivelsens innehåll var smädligt för K., samt dömde förty J. till ansvar jämlikt 16:9 SL.
    För att ansvar skall kunna ådömas enligt 16:8 måste sålunda ärekränkningen innehålla beskyllning för bestämd gärning eller last.1dana allmänna uppgifter, som cirkulärskrivelsen innehöll, kunna endast föranleda ansvar enligt 16:9 eller 11.
    I tvenne andra rättsfall har fråga varit om intressekollision vid ärekränkning. I det ena av dessa, NJA 1937 s. 466, hade en folkskollärare J. hos folkskolestyrelsen i distriktet anhållit om tjänstgöringsbetyg. Styrelsen beslöt (med tre röster mot två), att i fråga om hans vandel tilldela honom betyget mindre hedrande. Över beslutet besvärade sig J. hos domkapitlet. I förklaring över besvären uppgav styrelsen såsom anledning till det innehåll, betyget fått, att J. fört ett onyktert levnadssätt och uppträtt vårdslöst i tal och handling, »vilket allt icke kunnat inskränkas till endast slutna sällskap och därför blivit allmänt bekant».Vid förklaringen var fogat ett intyg av tre personer L., O. och G., att J. under en festtillställning för allmänheten under sommaren 1933 uppträtt i berusat tillstånd. O. och G. voro vid tiden för förklaringens avgivande ledamöter i styrelsen och hade deltagit i beslutet om tjänstgöringsbetyg för J. L. var ordförande i den kommitté, som svarat föranordningarna vid festen. J. yrkade ansvar å L., O. och G. för ärekränkning. L. angav, sedan stämning i målet delgivits L., J. till åtalför det han vid festtillställningen uppträtt berusad, men åtal följde ej på angivelsen. G. och O. framhöllo i målet, att de såsom ledamöter i styrelsen hade ansett sig pliktiga att meddela vad de i förevarande hänseende själva sett och av andra personer hört.
    HR:n fann utrett, att L. och hans medparter i intyget beskyllt J. för brott enligt 18:15 SL, men ansåg tillika, att beskyllningen skett

1 Se RAGNAR BERGENDAL, Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler III Straffrätt, andra uppl. s. 347.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1936—1938. 689av obetänksamhet, samt dömde L. och hans medparter jämlikt 16:7 SL till dagsböter. HovR:n gjorde ej ändring i HR:ns utslag. HD:s flesta ledamöter fastställde på de av domstolarna åberopade skälen och då med hänsyn till utredningen i målet den omständigheten, att O. och G. voro ledamöter i styrelsen, icke kunde befria dem från ansvar fördet i intyget om J. gjorda uttalandet, det slut, HovR:ns utslag innehöll. Två ledamöter i HD voro skiljaktiga och funno med hänsyn till de omständigheter, under vilka intyget tillkommit, att L. och hans medparter icke genom vad de däri anfört kunde anses hava gjort sig skyldiga till ärekränkning mot J.
    I det andra rättsfallet, NJA 1937 s. 468, åtalades ledamöter av stadsfullmäktige för det de i en motion om ändring i den för stadsarkitekten gällande instruktionen beskyllt innehavaren av berörda tjänst för tjänstefel. De tilltalade invände bl. a., att motionens avfattning varit av omständigheterna påkallad.
    De i motionen förekommande uttalandena om stadsarkitekten voro ganska skarpt avfattade.
    RR:n fann, att de tilltalade måste anses hava ägt befogenhet att till stöd för sitt i motionen gjorda yrkande om ändring i stadsarkitektens instruktion närmare angiva de förhållanden, på vilka de grundat sin uppfattning härutinnan, samt att avfattningen av de i motionen förekommande uttalandena icke kunde anses vara för stadsarkitekten kränkande, och frikände förty de tilltalade. HovR:ns pluralitet dömde däremot de tilltalade jämlikt 16:7 SL för det de i motionen av obetänksamhet beskyllt stadsarkitekten för tjänstefel. HD fann på de av HovR:n anförda skäl och då även om hänsyn toges till de tilltalades uppdrag såsom ledamöter av stadsfullmäktige deras i motionen gjorda uttalanden om stadsarkitekten icke kunde anses försvarliga de tilltalade förfallna till ansvar jämlikt det av HovR:n åberopade lagrummet.
    Såsom jag tidigare framhållit1 måste man under vissa förhållanden äga befogenhet att uttala sig om annan person även på ett sätt som nedsätter dennes medborgerliga anseende och det blir i dylika fall en uppgift för domstolen att avgöra i vad mån på grund av den intressekollision som därvid uppstår en i och för sig ärekränkande handling blir tillåten. Sålunda måste en part i ett mål ha rätt att på ett sakligt sätt belysa motpartens handlingar eller andra förhållanden, som äro av betydelse för målet. Det kunde därför ifrågasättas om icke O. och G. i det besvärsmål inför domkapitlet, varom i det första av nu omförmälda prejudikat var fråga, såsom ledamöter i folkskolestyrelsen hade rätt att yttra sig på sätt, som skett i intyget. Emellertid blir detalltid i sista hand beroende på omständigheterna i det särskilda fallet, hur saken skall bedömas. Också förklarade HD i föreliggande rättsfall, att med hänsyn till utredningen i målet den omständigheten att O. och G. voro ledamöter i styrelsen icke kunde befria dem från ansvar. Och i det andra rättsfallet förklarade HD att även om hänsyn

1 Se SvJT 1936 s. 593.44

407004. Svensk Juristtidning 1940.

690 ERIK BERGENDAL.toges till de tilltalades uppdrag såsom ledamöter av stadsfullmäktige, deras i motionen gjorda uttalanden om stadsarkitekten icke kunde anses försvarliga. Här torde utgången ha berott på beskaffenheten av uttalandena i motionen.

 

18 KAP.

    NJA 1937 s. 378. K. åtalades för det han i en trappuppgång i ett hus i Stockholm gjort sig skyldig till tukt och sedlighet sårande handling, varav kommit allmän förargelse. Den otuktiga handling, vartill K. gjort sig skyldig, var s.k. exhibition. Fråga uppstod huruvida avhandlingen kommit allmän förargelse. Gärningen hade iakttagits allenast av två vuxna personer, av vilka den ena var en städerska i ett angränsande hus och den andre en portvakt.
    RR:n ogillade åtalet, enär K. icke, såvitt visats, genom sitt beteende åstadkommit allmän förargelse. HovR:n gjorde ej ändring i RR:ns utslag. HD yttrade, att enär för bedömande av frågan om den otuktiga handling som i målet lagts K. till last kunde anses hava åstadkommit allmän förargelse, fordrades utredning huruvida gärningen förövats under sådana omständigheter att den lätteligen kunnat iakttagas även av andra än de två nämnda vittnena, i vilket avseende särskilt vore av betydelse huruvida den trappuppgång, där K. uppehållit sig, vette mot, förutom i målet omförmäld gård och skollokal, även bostadslägenheter, kontor och andra lägenheter, visades målet åter till RR:n. Tre ledamöter i HD voro skiljaktiga och förklarade sig beredda att utan återförvisning pröva målet.
    Frågan har här gällt, vad som får anses ligga i begreppet »allmän» förargelse. Häri kan ligga ett krav på att handlingen skall hava skett inför en krets av ett flertal personer. Men man kan även tolka detta begrepp så, att det är tillräckligt att handlingen varit ägnad att väcka allmän förargelse. Det är enligt denna senare tolkning icke erforderligt, att någon »allmänhet» varit tillstädes utan det är nog, att med hänsyn till de omständigheter, under vilken gärningen förövats, så lätteligen skulle hava kunnat vara förhållandet. HD:s pluralitet har tydligen anslutit sig till den senare tolkningen, då den återförvisat målet för utredning huruvida gärningen förövats under sådana omständigheter att den lätteligen kunnat iakttagas även av andra än omförmälta två vittnen.

 

20 KAP.

    NJA 1938 s. 439. E. åtalades för det han å allmän landsväg tillgripit ett till A. adresserat förseglat brev samt tillägnat sig i brevet inneliggande penningar.
    HR:n dömde E. för stöld. HovR:n gjorde ej ändring i HR:ns utslag.HD yttrade: Sådana omständigheter hava ej visats föreligga, att E. genom att omhändertaga ifrågavarande å allmän väg borttappade brev kan anses hava gjort sig skyldig till tjuvnadsbrott. Däremot är styrkt,

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1936—1938. 691att E. icke blott obehörigen brutit brevet utan jämväl förskingrat det däri inneslutna penningebeloppet. En ledamot i HD var skiljaktig och fann lika med underrätterna, att E. gjort sig skyldig till tjuvnadsbrott.
    För att stöld skall föreligga erfordras att ett tillgrepp äger rum. Detta innebär, att ett besittningsförhållande rubbas. I föreliggande rättsfall är frågan, huruvida brevet, då E. tillvaratog detsamma, ännu kunde anses vara i ägarens besittning. Därest brevet icke längre var i ägarens besittning, rubbade icke E. genom att omhändertaga detsamma, något besittningsförhållande. Brevet var då hittegods, och E. gjorde, genom att taga hand om det, en vällovlig gärning. HD:s pluralitet förklarade, att sådana omständigheter ej visats förligga, att E. genom att omhändertaga ifrågavarande å allmän väg borttappade brev gjort sig skyldig till tjuvnadsbrott. Ofta kan det vara ganska vanskligt att avgöra, huruvida det föreligger ett rubbande av ett besittningsförhållande eller icke. Besittningsförhållandet kan nämligen ofta vara synnerligen uttunnat. Till jämförelse med ifrågavarande rättsfall kan jag hänvisa till rättsfallet NJA 1935 s. 387.1
    I föreliggande rättsfall har även frågan uppkommit, huruvida en tillvaratagare av hittegods kan straffas för förskingring, därest han tillgodogör sig godset. Enligt 22:19 SL dömes man, om man underlåter att lysa fynd eller hittegods, att böta högst dubbla värdet, och om man förtiger fynd eller hittegods, då ägaren eller annan berättigad sig anmäler eller eljest tillkännagiver, är straffet böter eller fängelse. Det gäller då att avgöra, om man, därest man vidtager annan förskingringsåtgärd än förtigande, om man t. ex. förfogar över hittegodset för egen räkning, kan dömas för förskingring enligt 22:11 eller om man även i detta fall skall dömas allenast enligt 22:19. Under hittegods faller enligt lagen om hittegods såväl det fall att man känner ägaren som att ägaren är okänd. Enligt THYRÉN2 och RAGNAR BERGENDAL3 skall iallt fall tillägnelse av hittegods, vars ägare man vid upphittandet känt till, straffas icke blott enligt 22:19 utan såsom förskingring enligt 22:11. I förevarande fall fick E. genom adressen å brevet omedelbart vid upphittandet kännedom om ägaren. Tillägnandet har också av pluraliteten i HD bedömts såsom förskingring.

 

22 KAP.

    NJA 1938 s. 193. H. och L., som voro försäljare för Aktiebolaget Lacta separator, vilket bolag drev försäljning av separatorer, kallade Lacta separatorer, åtalades för bedrägeri, alternativt illojal konkurrens. Det förfarande, som lades dem till last, var bland annat, att de tillköpare, vilka voro innehavare av gamla separatorer av Aktiebolaget Alfa Lavals eller Aktiebolaget Pumpseparators tillverkning och vilka

1 Se SvJT 1936 s. 596.

2 THYRÉN, Förberedande utkast till strafflag, speciella delen III s. 121.

3 RAGNAR BERGENDAL a. a. s. 496.

692 ERIK BERGENDAL.velat köpa separatorer av dessa bolags tillverkning, uppgivit, att Lacta separatorer tillverkades av nämnda bolag.
    HR:n yttrade: Enär H. och L. genom vad i målet lagts dem till last ej kunde anses hava gjort sig skyldiga till sådant förfarande, som jämlikt lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens vore straffbelagt, ogillades åtalet i denna del. Vad åtalet för bedrägeri anginge funne HR:n visserligen med hänsyn till den i målet förebragta utredningen att det måste för visst antagas, att H. och L. vid åtalade tillfällena, då de rest omkring för att sälja separatorer av Lactas tillverkning, svikligen bibragt fem namngivna målsägande den uppfattningen, att de separatorer, som dessa målsägande vid tillfällena i fråga köpt, vore av andra firmors än Lactas tillverkning; men då imålet ej styrkts, att dessa uppräknade målsägande lidit förlust därigenom att de i stället för de separatorer, de sålunda avsett att inköpa, bekommit separatorer av Lactas tillverkning, bleve åtalet jämväl i denna del ogillat. HR:ns utslag fastställdes av såväl HovR:n som HD.
    Vid bedrägeri fordras, att skada av ekonomisk art skall hava uppkommit, och regelmässigt är det den, som blivit vilseledd, som skall hava lidit skada. Det behöver dock ej alltid vara den skadelidande, som blivit vilseledd. Har den skadelidande företrätts av annan person, är det den, som sålunda företrätt den skadelidande, som skall hava vilseletts. Om man svikligen förleder en förmyndare att ingå en rättshandling för den omyndige, varigenom denne lider skada, blir det bedrägeri, ehuru det är förmyndaren, som vilseletts, och den omyndige, som liditskada. Från dessa fall bortser jag emellertid i detta sammanhang. I föreliggande rättsfall hava köparna av separatorerna icke lidit någon skada. De erhöllo visserligen maskiner av annat märke eller annat fabrikat än det av dem avsedda, men det har icke visats, att de därigenom lidit skada. De levererade maskinerna voro lika goda som de utlovade, ehuru av annat märke, och de voro värda sitt pris. Då det sålunda icke visats, att köparna lidit förlust, ogillades åtalet för bedrägeri. De, som i förevarande fall drabbades av förlust genom det bedrägliga förfarandet, voro konkurrenterna på separatorsmarknaden. Det var ju deras fabrikat, köparna velat erhålla, och man får väl utgåfrån att de skaffat sig separatorer av detta fabrikat, om de icke vilseletts. Också blevo försäljarna åtalade för brott enligt lagen om illojal konkurrens, men även detta åtal ogilades. Enligt lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens kan den straffas, som i utövning av näringsverksamhet i uppenbar strid mot god affärssed lämnar oriktig uppgift om utbjudna varor. Meddelandet skall emellertid vara avsett för ett större antal personer, och det uppräknas vissa sätt på vilka meddelandet kan ske, genom annons, prospekt med flera sätt. Det torde i förevarande fall hava varit klart, att den oriktiga uppgiften lämnats i uppenbar strid mot god affärssed. Men meddelandet skedde allenast vid besök hos de särskilda kunderna. Meddelandet har förty icke ansetts lämnat på det sätt, som i lagen avses, och förfarandet har därför icke ansetts straffbart enligt nämnda lag.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1936—1938. 693    Det synes knappast vara för rättskänslan tilltalande, att ett förfarande av denna art icke skall vara straffbart. Närmast till hands torde ligga att straffa förfarandet såsom illojal konkurrens, och i sådant fallborde en ändring vidtagas i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, så att förfarandet fölle under denna lags straffstadganden. Emellertid torde det väl låta tänka sig, att ett förfarande av ifrågavarande art kunde bestraffas icke blott inom specialstraffrättens område utan även i allmänna strafflagen. Det har gjorts gällande, att 22:13 andra stycket SL, där det bl.a. talas om att man föryttrar ont för gott och mängt för omängt, skulle så tolkas, att stadgandet innebure, att oredlighet i handel såsom sådan kunde straffas och att det för straffbarhet icke vore erforderligt att köparen lede skada. Denna tolkning är dock omtvistad, och frågan i vad mån det förfarande som omförmäles i föreliggande rättsfall bör bestraffas är en lagstiftningsfråga och ligger utanför ramen för denna uppsats.
    NJA 1936 s. 632. Här föreligger ett rättsfall, som ganska mycket liknar det i NJA 1935 s. 230 refererade. Sistnämnda rättsfall har jag närmare berört i min förra översikt av svensk straffrättspraxis.1det nu ifrågavarande rättsfallet hade en handelsagent H., som mot provision försålt varor för ett kvarnbolag, i veckorapporter, som han avgivit till bolaget, utelämnat en mängd av honom för bolagets räkning inkasserade belopp. H. åtalades för förskingring. RR:n och HovR:n ogillade åtalet, enär H. icke varit pliktig hålla de medel, som han förbolagets räkning uppburit, avskilda från sina egna tillgångar. HD fann i målet upplyst, att H. i en av honom förd dagbok antecknat samtliga av honom för bolagets räkning inkasserade belopp men i de veckorapporter, som han tillställt bolaget, underlåtit att av nämnda beloppupptaga sammanlagt 16,598 kr. 63 öre, och då, såvitt handlingarna utmärkte, H. ej blivit närmare hörd angående sin underlåtenhet i berörda hänseende, och ytterligare utredning i denna del och vad därmed sammanhängde erfordrades för bedömande huruvida H. gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman, visades målet åter till RR:n.I nytt utslag fann RR:n på samma grund, som förut anförts, att H. icke kunde anses ha begått förskingring samt yttrade vidare: Vad anginge H:s underlåtenhet att i sina veckorapporter upptaga sammanlagt 16,548kr. 63 öre av de utav honom för bolaget inkasserade beloppen kunde ej anses ådagalagt, att H. genom denna underlåtenhet uppsåtligen brustit i sina skyldigheter mot bolaget, och H. vore förty ej heller förvunnen att gentemot bolaget hava gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman. Sedan HovR:n ej gjort ändring i RR:ns utslag, utlät sig HD: I målet är upplyst, att H., som i en dagbok antecknat samtliga av honom för bolagets räkning inkasserade belopp, uppsåtligen underlåtit att i de veckorapporter, han regelbundet tillställt bolaget, upptaga dylika belopp om tillhopa 16,598 kr. 63 öre. Av utredningen framgår vidare, att H. genom berörda underlåtenhet velat förbolaget dölja, hur mycket han verkligen inkasserat, och att han för

1 Se SvJT 1936 s. 600.

694 ERIK BERGENDAL.egen del använt åtminstone en avsvärd del av det oredovisade beloppet utan att vara i stånd att göra rätt för sig. HD dömde förty H. till ansvarför trolöshet mot huvudman.
    Av ifrågavarande rättsfall synes, liksom av rättsfallet NJA 1935 s. 230, framgå, att ett uppsåtligt åsidosättande av obligatorisk förpliktelse i uppdragsförhållande kan straffas såsom trolöshet mot huvudman, även om något missbruk av behörighet icke föreligger. Med denna ståndpunkt synes det mig, att man bör komma till att ådöma ansvar för penningförskingring. Därest en person, som har penningar omhand för annan, är skyldig att hålla medlen avskilda, är det ju klart, att han gör sig skyldig till förskingring, om han för egen räkning förfogar över medlen utan att vara solvent och kunna redovisa. Om han däremot har att förvalta penningar för annan utan att vara skyldig att hålla medlen avskilda, blir det en svårare fråga att avgöra, om han enligt svensk rätt kan fällas till ansvar, därest han ej kan redovisa. När en person har att för annan förvalta penningar, innebär detta icke ett blott skuldförhållande, utan penningförvaltaren är, såsom THYRÉN säger, skyldig att hålla sig solvent, så att han, när så påfordras, kan redovisa penningarna. Tolkar man avtalet sålunda, bryter han, om han åsidosätter nämnda skyldighet, mot de förpliktelser, som enligt uppdraget åligga honom, och han synes alltså kunna bliva förfallen till ansvar för trolöshet mot huvudman. Den gärning, vartill man vid penningförskingring gör sig skydig, är, att man vidtager sådana åtgärder, att man blir ur stånd att redovisa, eller alltså, att man gör sig insolvent. Har man åtagit sig att för annan förvalta penningar, som man icke behöver hålla avskilda, åtager man sig alltså samtidigt en förpliktelse att hålla sig solvent.
    Det förfarande, varför H. i förevarande rättsfall ådömts ansvar, ligger penningförskingring mycket nära. Det synes dock icke vara förpenningförskingring, H. dömts, utan för den oriktiga redovisning, han avgivit. Det heter nämligen i motiveringen, att H. uppsåtligen underlåtit att i de veckorapporter, han tillställt bolaget, upptaga belopp om tillhopa viss summa, att H. genom berörda underlåtenhet velat för bolaget dölja, hur mycket han verkligen inkasserat, och att han för egen delanvänt åtminstone en avsevärd del av det oredovisade beloppet utanatt vara i stånd att göra rätt för sig. För att trolöshet skall föreligga skall sysslomannen hava vidtagit en åtgärd, genom vilken han främjar egen eller annans nytta och skadar huvudmannen. Från den subjektiva sidan — uppsåtet — bortser jag i detta sammanhang. Den nytta, H. i detta fall haft, är att han tillgodogjort sig en del av de oredovisade beloppen, och skada har huvudmannen lidit genom att H. varit urstånd att göra rätt för sig.
    Såvitt jag tolkat teorien rätt, skall vid trolöshet mot huvudman nyttan och skadan inträda just på grund av den åtgärd som är straffbar, därvid det anses tillräckligt att skadan eller nyttan blir en följd av åtgärden. Då en syssloman avgiver en oriktig redovisning, sker detta regelmässigt därför att han är ur stånd att redovisa, han är på balans

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1936—1938. 695och är insolvent, och han vill genom den oriktiga redovisningen dölja detta. Regelmässigt har sålunda skadan inträffat, innan redovisningen lämnats. Skadan inträder alltså icke i och med redovisningen och blir heller icke en följd av den oriktiga redovisningen. Naturligtvis kan det inträffa, att en person, som är fullt solvent, ger en oriktig redovisning. Han vill då vilseleda den, till vilken redovisningen lämnas. Lyckas han härutinnan, blir det bedrägeri, det är genom den oriktiga redovisningen, som han tillskansar sig ett belopp. Är den som avgiver redovisningensyssloman, åsidosätter han genom den oriktiga redovisningen sina plikter enligt avtalet och han torde därför kunna dömas för trolöshet, om han i samband med den oriktiga redovisningen tillgodogör sig huvudmannens medel. Men i det normala fallet, då han redan före redovisningens avgivande var på obestånd och den åtgärd, varigenom skada tillskyndas huvudmannen, alltså föregått redovisningen, synes sysslomannen, såvitt jag rätt tolkat teorien, icke kunna dömas till ansvar för trolöshet på grund av den oriktiga redovisningen. Av prejudikatet synes mig icke framgå, att sådana särskilda omständigheter förelegat, att man har skäl att antaga, att den oriktiga redovisningen icke avgavs för attdölja, att H. redan var på balans och var insolvent. För min del skullejag sålunda vilja anse, att i detta fall icke borde dömas till ansvar för trolöshet på grund av den oriktiga redovisningen. Däremot anser jag, att man skulle kunna döma till ansvar för trolöshet på grund av penningförskingring.
    I teorien torde man — såsom nämnt — hålla på att vid trolöshet den inträffade skadan skall ske genom själva den brottsliga gärningen eller att skadan åtminstone skall vara en följd av denna gärning. Väl är vår trolöshetsparagraf så avfattad, att man kanske icke med hänsyn till lagens avfattning behöver upprätthålla detta krav. Det tyckes mig dock, att det knappast föreligger tillräckliga skäl att i denna del frångå teorien. Vad man kriminalpolitiskt sett vill åt, är ju den för huvudmannen skadliga handlingen, icke någon efterföljande åtgärd, som vidtages för att dölja denna handling.
    Det förefaller mig, som om HD i detta rättsfall ville sträcka sig så långt som möjligt för att komma åt penningförskingring, utan att direkt döma för sådan förskingring. För min del tror jag att man antingen bör gå på den meningen, att penningförskingring såsom sådan är straffbar, eller ock erkänna att här föreligger en lucka i lagen och frikänna från ansvar, intill dess luckan kan genom ny lagstiftning bliva tilltäppt. Den väg, man i föreliggande rättsfall valt, torde knappast visa sig framkomlig.
    NJA 1937 s. 387. W. åtalades för det han, som på grund av förordnande i ett av O. upprättat testamente förvaltat medel för en testaments- och arvtagare H., använt medlen för egen räkning utan att kunna redovisa. Vidare hade W., som var förmyndare för J., erhållit överförmyndarens tillstånd att mot säkerhet av ett i en W. tillhörig fastighet intecknat skuldebrev, låna vissa av myndlingens medel. Sedermera hade W. emellertid pantsatt skuldebrevet för annan sin gäld.

696 ERIK BERGENDAL.Jämväl härför åtalades W. W. invände bl. a. med avseende å pantsättningen av skuldebrevet, att någon skada icke uppkommit för myndlingen, enär denne komme att med förmånsrätt enligt 17: 10 HB i W:s konkurs utfå sin fordran å W.
    HR:n fann på anförda skäl W. förfallen till trolöshet mot H. Beträffande W:s befattning med J:s medel anförde HR:n bl. a. att enär W. såsom förmyndare varit förpliktad tillse att, på sätt förutsatts i överförmyndarens medgivande till försträckningen, myndlingen tillförsäkrades panträtt i skuldebrevet men W. med åsidosättande av denna skyldighet svikligen främjat egen nytta genom att pantsätta skuldebrevet för egen skuld, alltså och då myndlingen måste anses hava genom förlusten av panträtten lidit skada, fann HR:n W. hava jämväl härutinnan gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman.
    HovR:n, där W. besvärade sig, yttrade: HovR:n funne beträffande W:s förfarande mot H. utrett, att W. mottagit ifrågakomna för H. förvaltade medel såsom syssloman för H. med skyldighet att hålla medlen avskilda från sina egna tillgångar, att W. emellertid sammanblandat medlen med sina egna och, efter någon tid från det han mottagit medlen, insatt dem i sin affärsrörelse, samt att W. numera voreur stånd att tillfullo redovisa de mottagna medlen. På grund härav och då W. måste hava insett, att i betraktande av hans affärsrörelses art och övriga omständigheter avsevärd risk förefunnes för att skada skulle tillfogas ägaren av de förvaltade medlen genom deras insättande i affärsrörelsen, funne HovR:n W. hava i förevarande hänseende gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman. I fråga om åtalet för W:s förfarande med J:s medel fann HovR:n ej skäl att göra ändring i HR:ns utslag.
    HD, där W. fullföljde talan, yttrade: Enligt det förvaltningsuppdrag, som W. mottagit i avseende å H:s arvslott efter O. har det ålegat W.att hålla medlen avskilda från egna tillgångar. Emellertid hava arvsmedlen, såvitt nu är i fråga, av W. sammanblandats med egna tillgångar och efter hand insatts i den av honom bedrivna handelsrörelsen, och W. är numera icke i stånd att tillhandahålla den egendom, som omfattats av uppdraget. W. har följaktligen i uppenbar strid mot sina skyldigheter såsom syssloman till sina huvudmäns skada främjat sin nytta. HD prövade förty lagligt fastställa HovR:ns utslag i vad därigenom W. i denna del av målet dömts för trolöshet mot huvudman. Beträffande målet i övrigt fann HD ej skäl att göra ändring i HovR:ns utslag. Två ledamöter i HD voro skiljaktiga och funno ej skäl att göra ändring i HovR:ns utslag.
    I föreliggande rättsfall har uppkommit frågan, huruvida orden »till huvudmannens skada» i 22:14 SL skall tolkas såsom ett objektivt överskott. Därest man så tolkar lagrummet, behöver icke i uppsåtet ingå, att skada tillskyndas huvudmannen. Det är tillräckligt, att gärningsmannen haft uppsåt att främja sin egen nytta och att hans åtgärd faktiskt länt huvudmannen till skada. I föreliggande rättsfall har HovR:n ansett, att skada för huvudmannen måste hava ingått i sysslo-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1936—1938. 697mannen-gärningsmannens uppsåt. HD:s pluralitet har däremot anslutit sig till den uppfattningen, att det är tillräckligt, att den brottsliga handlingen objektivt sett länt huvudmannen till skada. En minoritet biträdde dock HovR:ns mening. Jag har tidigare gjort gällande den uppfattningen,1 att enligt svensk rätt fordrades, att sysslomannen haft uppsåt att skada huvudmannen. Det är möjligt att redan tidigare prejudikat bort tydas i denna riktningen, ehuru jag med min uppfattning och då prejudikaten icke varit klara ej så tolkat dem. Emot den meningen, som biträtts av pluraliteten i HD, vill jag anföra, att trolöshet ingår i ett brottssystem, där det utgör ett parallellbrott till bedrägeri, utpressning och ocker. Men vid dessa brott fordras uppsåt att skada. Trolöshet synes brytas ut ur sin ram, om man frångår kravet på uppsåt att skada. Tolkar man trolöshet så att skadeuppsåt ej erfordras,kommer man därhän att man kan döma till trolöshet i åtskilliga fall där man på grund av bristande bevisning om uppsåtet ej kan döma för förskingring. Trolöshet kommer sålunda att bliva ett lindrigare brott än förskingring, men detta stämmer ej med strafflatituderna då dessa äro desamma för trolöshet och förskingring.
    För övrigt synes det mig ligga en contradictio mellan namnet å brottet och brottsbegreppet, därest man anser, att skadeuppsåt icke behöver ingå i brottsbegreppet. Då kan en syssloman fällas till ansvar för trolöshet, ehuru han icke insett, att hans åtgärd skulle bliva till skada för huvudmannen. Men att kalla en sådan syssloman trolös, förefaller mig väl hårt. Överhuvud synes det mig, att i begreppet trolöshet ligger icke så mycket, att sysslomannen främjar egen nytta, utan framförallt att han genom åsidosättandet av sina förpliktelser skadar huvudmannen. Också går utvecklingen i modern straffrätt i den riktningen, att man vid trolöshet uppgiver kravet på vinning och nöjer sig med skada. Men då fordrar man naturligen, såväl att skada objektivt sett inträtt som att uppsåtet omfattat skadan. Det synes mig därför så gott som uteslutet att vid en revision av förmögenhesbrotten trolöshetsbegreppet skulle kunna utformas i den riktning, vari prejudikatet går. På ovan angivna skäl och då jag icke kan finna, att lagens ordalydelse på något sätt nödvändiggör den tolkning, som i prejudikatet omfattats av HD:s pluralitet, är jag ganska ovillig att ansluta mig till denna tolkning.
    I ifrågavarande rättsfall förekommer även frågan när skada skall anses hava inträtt. Denna fråga vill jag emellertid behandla i sammanhang med nästa rättsfall.
    NJA 1938 s. 286. En juris kandidat R., som drivit advokatverksamhet, åtalades för det han av medel, som han i rörelsen för sina huvudmäns räkning uppburit eller omhänderhaft, för eget behov använt vissa belopp, oaktat han vid tiden för användandet varit på obestånd. Åklagaren uppräknade 20 fall, i vilka vissa belopp så använts. Åklagaren yrkade, att då R. i omförmälda 20 fall, oaktat en del av belop-

1 Se SvJT 1935 s. 544.

698 ERIK BERGENDAL.pen sedermera helt eller delvis ersatts, begått trolöshet mot huvudman, R. måtte fällas till ansvar härför.
    HovRa:n yttrade: Enär av vad i målet förekommit framginge, att R. av medel, som han vid vissa angivna tider inkasserat eller eljest uppburit för vederbörande uppdragsgivares räkning eller fått från uppdragsgivaren mottaga för användning för angivet ändamål, med vetskapom att han var på obestånd tillägnat sig vissa av HovR:n uppräknade belopp, samt R. förty oavsett att vissa av beloppen senare blivit ersatta med medel, som R. åtkommit genom brottsligt förfarande eller upplånat, gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman, fälldes R. till ansvar för nämnda brott.
    HD, där R. fullföljde talan, fann ej skäl att göra ändring i HovR:ns utslag.
    Här föreligger till besvarande frågan, när skada uppkommer vidett trolöshets- eller förskingringsbrott. Vid båda brotten fordras enligt gällande rättsuppfattning, att skada inträtt, men frågan, när skada kan anses inträda, har varit föremål för olika meningar. Tidigare har ansetts, att skada icke föreligger, om icke slutlig förlust konstaterats. Med denna åsikt kunde ansvar för förskingring icke ådömas, förrän genom utmätningsförsök eller på annat liknande sätt konstaterats, att vederbörande var insolvent. Först då ansågs det klart, att slutlig förlust förelåg.
    Denna uppfattning medförde emellertid den mindre lyckliga konsekvensen, att förskingraren kunde gå fri, därigenom att han med vänners och släktingars hjälp ersatte det förskingrade. Förskingringsbrottet var nära att erhålla en viss social prägel. Endast den, som hade en sådan social ställning, att han icke kunde få släktingar eller vänner att ersätta det förskingrade, blev dömd för förskingring. Numera torde vara klart, att frågan, huruvida skada inträtt, icke skall bedömas med hänsyn till om slutlig förlust inträtt, utan att man vid avgörandet av denna fråga skall utgå från huru saken tedde sig vid tiden för brottets begående d.v.s. vid den tid, då gärningsmannen tillägnade sig den främmande egendomen. Endast om gärningsmannen vid tillägnandet var fullt solvent är förskingring utesluten. Skada föreligger alltså, om icke ägaren i ekvivalent för den förskingrade egendomen får en säker fordran. Därest han i stället för egendomen allenast får en osäker fordran hos förskingraren, har han icke fått fullgod ekvivalent, och den, som tillägnat sig egendomen, kan dömas för förskingring. Jag har talat om förskingring, ehuru rättsfallet avser trolöshet. Det trolöshetsbrott, som här föreligger, står emellertid förskingring så nära, att vad i denna del gäller om förskingring kan tillämpas å ifrågavarande trolöshetsbrott. Idetta prejudikat föreligger just det fall, att vissa av de tillgripna beloppen ersatts, en del genom lån av en anförvant och en del genom tillgrepp från andra målsägande. Detta förhållande har uttryckligen förklarats icke kunna inverka på R:s brottslighet.
    Frågan när skada inträder var även föremål för prövning i nyss anmärkta rättsfallet 1937 s. 387. Där gjorde W. beträffande förmyndar-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1936—1938. 699medlen den invändningen, att någon skada ej uppkommit för myndlingen, enär denne komme att med förmånsrätt enligt 17:10 HB i W:s konkurs utfå sin fordran. W. ansåg alltså, att då någon slutlig förlust ej inträffade, skada ej uppkommit. Domstolarna lämnade emellertid invändningen utan avseende, enär myndlingen genom att han icke fick panträtt i det intecknade skuldebrevet lidit skada. Då W. kom på obestånd och pant ej lämnats, var den fordran, myndlingen fick hos W., osäker, och denna osäkra fordran utgjorde ej full ekvivalent förde av förmyndaren använda kontanta medlen. Därest myndlingen under den tid, konkursutredningen pågick, behövde pengar, kunde han tydligen ej tillgodogöra sin fordran hos W. En överlåtelse av fordringen under denna tid hade säkerligen endast kunnat ske med förlust. Myndlingen fick därför anses hava lidit skada, även om det slutligen visade sig, att han på grund av förmånsrätten kunde få ut fordringen helt.
    Föreliggande rättsfall, 1938 s. 286, är emellertid av straffrättsligt intresse även ur annan synpunkt än den, ur vilken det refererats. Härsynes nämligen en advokat hava dömts för penningförskingring. Såsom jag framhållit1 beträffande ett liknande tidigare prejudikat, NJA1915 s. 480, där en advokat dömts för trolöshet, är det möjligt, att det ansetts, att en advokat är skyldig hålla mottagna penningmedel avskilda. I så fall skulle såväl i förevarande rättsfall som i rättsfallet NJA 1915 s. 480 egentligen hava dömts för förskingring, fast 22:14 åberopats, då förskingringen skett av en syssloman. För min del kan jag dock icke förstå varför en advokat skulle vara mera skyldig änen kommissionär att hålla medel, som i kraft av uppdraget mottagits, avskilda. Möjligen skulle den skillnaden föreligga, att en advokat i allmänhet mottager penningar av sina klienter för att använda dem för visst ändamål, under det att sådan kommissionär, varom i prejudikaten varit fråga, vanligen mottager penningar av andra personer, vilka penningar han har att till huvudmannen redovisa. Uppdragsförhållandet synes framträda ännu klarare i det förra än i det senare fallet. Emellertid angives i motiveringen till föreliggande rättsfall, att R. för egen räkning använt dels medel, som han inkasserat eller eljest uppburit för vederbörande uppdragsgivares räkning, och dels medel, som han från uppdragsgivaren mottagit för användning för angivet ändamål. Nyssnämnda skillnad mellan advokat och kommissionär kan således icke hava tillagts avgörande betydelse. Motiveringen i förevarande fall tyder närmast på att här dömts för penningförskingring. Då rättsfallet emellertid icke refererats ur denna synpunkt, och vi nyss sett, huru obenägen HD synes vara att döma en kommissionär för penningförskingring, är det svårt att avgöra, huru man i detta hänseende skall tolka rättsfallet.
    NJA 1937 s. 185. H. åtalades för det han genom bedrägliga uppgifter förmått E. att teckna sig såsom utställare och endossent å en

1 Se SvJT 1935 s. 553.

700 ERIK BERGENDAL.av H. accepterad växel å 2,000 kr. RR:n yttrade, att enär genom vad i målet förekommit blivit utrett, att H. genom svikligt förfarande förmått E. att teckna sig såsom utställare och endossent å nämnda växel, fälldes H. till ansvar för bedrägeri. Detta utslag fastställdes av såväl Hovr:n som HD.
    I detta rättsfall föreligger vid bedrägeri samma fråga, som nyss berörts beträffande förskingring och trolöshet, nämligen frågan när skada inträtt och sålunda bedrägeriet är fullbordat. Domstolarna hava ansett, att skada föreligger redan, då den bedragne förletts att teckna sitt namn å växeln, och att man icke behöver avvakta, hursaken utvecklar sig, och om slutlig förlust inträder, därigenom att han måste inlösa växeln. Det torde numera vara allmänt erkänt, att vid bedrägeri skada skall inträda redan genom den handling, vartill den bedragne förletts, och att skadan icke får inträda först senare såsom en följd av handlingen. Förmås någon genom oriktiga uppgifter att ingå ett oförmånligt avtal, föreligger fullbordat bedrägeri redan härigenom. Man behöver icke avvakta hur saken slutligen utvecklar sig, och det förhållandet, att den bedragne lyckas undgå slutlig förlust på avtalet, kanske därigenom att han i civil tvist får avtalet förklarat ogiltigt, hindrar icke, att straff ådömes för bedrägeri. I föreliggande fall kunde möjligen något tvivel uppstå på den grund, attden bedragne allenast åtagit sig en ansvarsförbindelse. Emellertid måste ju vid bedömande av en persons ekonomiska ställning hänsyn tagas icke blott till hans skulder utan även till hans borgens- och ansvarsförbindelser. Endast därest det finnes giltig anledning antaga, att den förpliktade ej skall nödgas infria en borgen eller ansvarsförbindelse, kan man vid bedömande av hans ställning bortse från dessa.1 Genomingående av en dylik förbindelse försämras således i allmänhet den förpliktades ställning, och han lider sålunda skada genom förbindelsensingående. Endast om det finnes anledning till antagande som nyss nämnts, inträder icke skada, men därest en person genom oriktiga uppgifter förmås att ingå en ansvarsförbindelse, torde anledning till sådant antagande ytterst sällan föreligga.

23 KAP.

    NJA 1936 s. 78. Detta prejudikat avhandlar frågan, i vad mån styrelseledamöter i ett aktiebolag äro ansvariga för bolagets bokföring samt huruvida de vid bolagets konkurs kunna ådömas ansvar jämlikt 23:3 SL för uppenbar vårdslöshet mot borgenärer på grund avatt bolagets bokföring varit bristfällig. Ledamöterna i styrelsen för aktiebolaget Kreuger & Toll, direktören C. O. Andrén, direktören C. G. Juhlin Dannfelt, f. bankdirektören J. O. E. Rydbeck och ingenjören
    1 Jfr 4: 4 i lagen om boutredning och arvskifte, där det stadgas, att därest delägarna i boet efter en avliden hava giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria borgen, som den döde tecknat, eller viss annan förbindelse, skall den gälden ej såsom veterlig anses.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1936—1938. 701P.S.E. Toll ställdes, sedan bolaget gått i konkurs, under åtal föruppenbar vårdslöshet mot borgenärerna i bolagets konkurs. Åklagaren anförde till utveckling av sin talan bl. a., att Kreuger & Tolls bokföring i synnerligen stor omfattning varit oriktig och åklagaren framhöll vissa exempel på bokföringens oriktighet i väsentliga punkter. De tilltalade invände mot åtalet bl.a. att den direkta ledningen av bogets angelägenheter varit överlämnad åt civilingenjören Ivar Kreuger, majoren N. Ahlström och direktören E. Sjöström av vilka den sistnämnde närmast förestod bokföringsavdelningen. Det hade icke förefunnits anledning att antaga annat än att dessa styrelseledamöter vederbörligen fullgjorde sin plikt att tillse, att bolagets handelsböcker bleve förda i föreskriven ordning. Vid sådant förhållande kunde de anmärkta felaktigheterna i bokföringen, vilka enligt vad det senare visat sig tillkommit i samband med bedrägliga manipulationer av Kreuger, icke läggas de tilltalade till last. Andrén och Toll gjorde vidare gällande, att de, som haft till huvudsaklig uppgift att leda vissa till Kreugerkoncernen anslutna företag inom byggnadsbranschen, haft befogad anledning att fatta sin ställning inom Kreuger & Tolls styrelse sålunda, att de skulle representera sakkunskapen på sina särskilda fackområden. Att granska handelsböckerna hade synts dem så mycket mindre påkallat som i styrelsen sutto ett flertal personer, vilka pågrund av sina kvalifikationer och sin verksamhet inom bolaget voro långt närmare till att övervaka bokföringen.
    HD utlät sig i sitt utslag:
    Såsom HovR:n yttrat, har bokföringen hos Kreuger & Toll under en följd av år varit i väsentliga delar oriktig eller bristfällig.
    Då Rydbeck, Juhlin Dannfelt, Toll och Andrén icke omhänderhaft den omedelbara ledningen av Kreuger & Tolls angelägenheter, hava de väl varitfritagna från åliggandet att i första hand tillse att bokföringsskyldigheten fullgjordes. Ansvar för den felaktiga bokföringen kan emellertid drabba dem, om och i den mån de, genom underlåtenhet att utöva av omständigheterna påkallad övervakning och kontroll i detta hänseende, ådagalagt uppenbar vårdslöshet.
    Vad i målet förekommit visar, att skäl till granskning av bokföringensbeskaffenhet ingalunda saknats. Redan den omständigheten att det var tilllåtet för Kreuger att, på sätt som skett, utan samråd med övriga styrelseledamöter fritt och praktiskt taget okontrollerat disponera över Kreuger & Tolls medel och för dess räkning driva synnerligen omfattande affärer, vilkas resultat vanligen icke bragtes till styrelsens kännedom förrän i samband med de årliga balansräkningarnas upprättande, måste hava utgjort anledning att ifrågasätta, huruvida i bokföringen kunde vara lämnad sådan redovisning för rörelsens gång som är i lag föreskriven. Och vid balansräkningarnas behandling inom styrelsen borde det för de styrelseledamöter, som ej haft att omedelbart leda affärerna eller bestämma om sättet för deras redovisning i böckerna, hava framstått såsom i hög grad angeläget att undersöka, huru denna redovisning i stora drag var anordnad, eller att på annat sätt söka förvissa sig om att bokföringen fyllde de krav, som i lag

702 ERIK BERGENDAL.uppställts. Härtill kommer att åtskilliga poster i balansräkningarna för de senare verksamhetsåren och vissa av de vinstposter, som varit av väsentlig betydelse för årsresultaten, på grund av sin storlek och beskaffenhet i övrigt varit ägnade att väcka särskild uppmärksamhet samt visa nödvändigheten avatt närmare skärskåda bokföringen i dessa delar. Det oaktat har icke någon som helst åtgärd i angivet syfte blivit vidtagen.
    Det måste antagas, att redan en ytlig granskning av de räkenskapsposter,som i första hand påkallat uppmärksamhet, skulle hava yppat påtagliga brister i bokföringen och därigenom direkt eller indirekt lett till upptäcktav de bedrägliga förfaranden, till vilka Kreuger gjort sig skyldig.
    Vid nu angivna förhållanden och med hänsyn till den befattning Rydbeck och Juhlin Dannfelt på grund av sin ställning i styrelsen haft att taga med Kreuger & Tolls angelägenheter fann HD den omständigheten att bokföringen hos Kreuger & Toll icke behörigen fullgjorts böra i så hög grad läggas Rydbeck och Juhlin Dannfelt till last att de icke kunde undgå ansvar för uppenbar vårdslöshet mot Kreuger & Tolls borgenärer.
    Vad åter angår Toll och Andrén, vilka haft till uppgift att leda vissa till Kreugerkoncernen anslutna företag avseende byggnadsverksamhet och fastighetsförvaltning, hava de icke intagit sådan ställning inom Kreuger & Tolls styrelse att den försumlighet, till vilken de gjort sig skyldiga med avseende å övervakningen av Kreuger & Tolls bokföring, skäligen kan betecknas såsom uppenbar vårdslöshet mot borgenärerna.
    På grund härav fälldes Rydbeck och Juhlin Dannfelt till ansvar i förevarande hänseende, under det Toll och Andrén frikändes.

    Två ledamöter i HD voro skiljaktiga. Den ene av dem fann, att de tilltalade icke hade någon befattning med bolagets bokföring utan uppsikten över densamma ankom på vissa andra av styrelsens ledamöter. På grund härav och då utredningen icke visade att de tilltalade hade anledning antaga annat än att dessa styrelseledamöter vederbörligen fullgjorde sina skyldigheter därutinnan, samt de tilltalade varken på grund av sin ställning inom andra till Kreugerkoncernen hörande företag eller, såvitt visats, av särskilt förekommen anledning bort hava föranletts att själva verkställa en granskning av bokföringen, frikände denne ledamot samtliga de tilltalade från ansvar. Den andre skiljaktige ledamoten fann, att då den egentliga ledningen av bolaget var anförtrodd åt tre av styrelsens ledamöter, nämligen Kreuger, Ahlström och Sjöström, på vilka det bl.a. ankom att hava uppsikt över bokföringen, de tilltalade kunde hava ådragit sig ansvar för försummelse beträffande bokföringsskyldighetens fullgörande allenast under förutsättning att misstanke hos dem uppstått eller bort uppstå därom att samma skyldighet åsidosatts, och då i målet icke styrkts, att misstanke i sådant avseende uppkommit eller bort uppkomma hos Juhlin Dannfelt, Toll eller Andrén, men med hänsyn till den insikt Rydbeck efter vad i målet förekommit ägt beträffande Kreuger & Tolls affärer anledning till misstanke i sådan riktning måste hava förefunnits för Rydbeck, fällde denne ledamot Rydbeck till ansvar men frikände övriga tilltalade.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. STRAFFRÄTT 1936—1938. 703    I aktiebolagslagen finnas inga bestämmelser rörande fördelning av arbetsuppgifterna mellan ledamöterna i styrelsen för ett aktiebolag. I praktiken ordnas det vanligen så att den direkta ledningen av bolaget överlämnas åt en av ledamöterna i styrelsen, vilken kallas verkställande direktör. Gäller det större bolag, överlämnas ledningen möjligen åt ett par av styrelseledamöterna. Övriga ledamöter i styrelsen deltaga däremot icke i den direkta ledningen av bolaget. Vanligen torde de endast deltaga i ett par styrelsesammanträden om året samt möjligen fungera såsom rådgivare vid behandlingen av för bolagets ekonomi viktigare frågor. Det gäller då att avgöra i vad mån denna fördelning av arbetsuppgifterna mellan ledamöterna i styrelsen kan inverka på deras ansvar för att bolagets bokföringsskyldighet behörigen fullgöres. I prejudikatet har hänsyn tagits till denna arbetsfördelning, och enligt den mening, som omfattades av pluraliteten i HD hava de ledamöter i styrelsen för ett bolag, vilka icke handhava ledningen av bolagets angelägenheter, allenast att utöva den övervakning och kontroll av bokföringen, som kan av omständigheterna påkallas. Det må särskilt anmärkas, att redan det sätt, varpå ledningen av bolagets angelägenheter var organiserad, ansågs innebära ett skäl till granskning av bokföringen. Det heter nämligen, att redan den omständigheten, att Kreuger kunnat utan samråd med övriga styrelseledamöter fritt och praktiskt taget okontrollerat disponera över bolagets medel och för dess räkning driva synnerligen omfattande affärer, vilkas resultat icke bragtes till styrelsens kännedom förrän i samband med upprättandet av de årliga balansräkningarna, utgjort anledning att granska bokföringen. De skiljaktiga ledamöterna i HD ställde något mindre fordringar på ifrågavarande styrelseledamöter och ansågo, att dessa behövde ingripa allenast om de hade anledning antaga eller misstänka, att de ledamöter i styrelsen, som handhade den direkta ledningen av bolaget, icke vederbörligen fullgjorde sina skyldigheter beträffande bokföringen.
    Man kan särskilt lägga märke till att HD:s pluralitet ansåg, att även mellan de ledamöter, som icke handhade ledningen av bolaget, kunde göras viss skillnad. Den ställde sålunda större fordringar på två av de tilltalade, Rydbeck och Juhlin-Dannfelt, samt förklarade, att med hänsyn till den befattning, som de på grund av sin ställning i styrelsen haft att taga med bolagets angelägenheter, den omständigheten att bokföringen icke behörigen fullgjorts i så hög grad kunde läggas dem tilllast, att de icke kunde undgå ansvar för uppenbar vårdslöshet mot bolagets borgenärer, under det att den försumlighet, vartill Toll och Andrén gjort sig skyldiga, med hänsyn till deras ställning i styrelsen icke kunde betecknas såsom uppenbar vårdslöshet. Härav kan man sluta, att med uppenbar vårdslöshet avses en viss grövre försumlighet. Att dessa ord böra så tolkas, synes även framgå av straffsatsen i ifrågavarande lagrum.
    Jag vill anmärka, att i föreliggande rättsfall var fråga om ett bolag, vars rörelse var av synnerligen omfattande beskaffenhet. Det synes icke uteslutet, att de ledamöter, som icke handhava ledningen av ett bolags

704 ERIK BERGENDAL.angelägenheter, kunna hava en mera vittgående skyldighet att övervaka och kontrollera bokföringen i ett mindre bolag, vars rörelse är lättare att överblicka.
    Såsom jag tidigare framhållit,1 blir frågan om ledamöternas i styrelsen för aktiebolag straffrättsliga ansvarighet för bokföringen i sista hand beroende på vilka förpliktelser, som enligt aktiebolagslagen åligga dem i deras egenskap av styrelseledamöter. I detta hänseende ger gällande lag om aktiebolag föga ledning. Det torde vara att antaga, att i den aktiebolagslag, som är under utarbetande, kommer att närmare klargöras i vad mån arbetsuppgifterna kunna fördelas mellan ledamöterna i styrelsen samt vilka förpliktelser som åvila de ledamöter, som icke handhava ledningen av bolagets angelägenheter.

1 Se SvJT 1935 s. 142.