Om s. k. summarisk läkarundersökning. »Summarisk läkarundersökning» som kriminalpolitiskt instrument föreslogs första gången i betänkandet om ny tvångsuppfostringslag 1935.1 De sakkunniga ansåg det olämpligt, att abnorma eller sinnessjuka personer skulle ådömas tvångsuppfostran och föreslog därför en kortfattad läkarundersökning i samband med förundersökningen. Om det vid denna undersökning framkom, att det fanns skäl att anta att den tilltalade föll under 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen, borde domstolen förordna om rättspsykiatrisk undersökning i vanlig ordning.
    Förslaget utsattes för kritik av medicinalstyrelsen som ansåg att en sådan summarisk undersökning icke erbjöd tillräckliga garantier för att eventuella psykiska rubbningar hos den tilltalade bleve vederbörligen beaktade. Sådana kunde förbises även om undersökningen företogs av en fackman. Styrelsen föreslog därför, att den summariska läkarundersökningen skulle ersättas av en fullständig rättspsykiatrisk undersökning. De sakkunnigas förslag antogs emellertid av riksdagen och i den nya lagen stadgas att det är förundersökaren (eller personundersökaren, se nedan), som skall föranstalta om läkarundersökning. Sedermera har en sådan kortfattad undersökning av sinnesbeskaffenheten och det allmänna hälsotillståndet ingått som en betydelsefull detalj i flera andra kriminalpolitiska sammanhang.
    I betänkandet om den villkorliga domen2 föreslogs en särskild »Lag om personundersökning». I samband med obligatorisk »personundersökning» skulle företagas en summarisk läkarundersökning av personer som kunde ifrågakomma för tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring eller internering, enkel eller kvalificerad villkorlig dom. Även tilltalade under 21 år skulle undersökas obligatoriskt. Sakkunnigeförslaget följdes delvis. I den nya lag om förundersökning i brottmål,som antogs av 1939 års lagtima riksdag, stadgades bl.a., att läkarbetyg skulle införskaffas, innan någon dömdes till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse. Dessutom fick domstolen eller dess ordförande befogenhet att, när skäl därtill förefanns, besluta att läkarbetyg angående den tilltalade skulle anskaffas i samband med särskild förundersökning. När det gällde häktade skulle intyget utfärdas av fängelseläkaren, annars av en annan läkare, om möjligt en psykiater.
    Även för andra kategorier av asociala har kortfattade läkarundersökningar diskuterats. I skyddshemsstadgan av år 1937 föreskrives bl.a., att före intagande av ett barn på skyddshem skyddshemmets styrelse skall inhämta skriftligt utlåtande av en psykiatriskt särskilt sko-

1 SOU 1935: 67. - 2 SOU 1937: 38.

728 GUNNAR INGHE.lad läkare. I ett lagförslag om alkoholförbrytare1 har också föreslagits en summarisk medicinsk undersökning. I betänkandet om arbetsfostran2 föreslås, att beträffande manliga lösdrivare det skall ankomma på »övervakningsnämnden» att pröva, om läkarundersökning erfordras för att utröna eventuell förekomst av föregiven arbetsoförmåga eller själsliga defekter. Om nämnden anser att vederbörande bör intagas på arbetshem, skall dock ett läkarintyg om sinnesbeskaffenheten först införskaffas. Beträffande kvinnliga lösdriverskor föreslås bl. a.ett tillägg till barnavårdslagen, som går ut på att personer mellan 21 och 24 år, vilka för ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv och som, utan att vara sinnessjuka eller sinnesslöa, lider av rubbad själsverksamhet (psykopati) eller hämmad själsutveckling (debilitet), kan omhändertas av barnavårdsnämnden. Innan åtgärd beslutas, skall nämnden införskaffa läkarintyg enligt ett särskilt formulär. De sakkunniga understryker för övrigt mycket starkt, att övervakningsnämnderna bör tillse, att en summarisk psykiatrisk undersökning regelbundet vidtages även av lagförda prostituerade, om sådan icke utföres genom domstolens försorg.
    Medan utredningsarbetet till detta betänkande pågick, fick undertecknad av Överståthållarämbetet från den 1 jan. t. o. m. den 30 juni 1939 uppdrag att verkställa summariska läkarundersökningar av kvinnor som äro föremål för procedur avseende dom å tvångsarbete (d.v.s. prostituerade enligt ännu gällande lösdrivarlag). Antalet undersökta fall uppgick under det halvår förordnandet varade till 17. Det är således alldeles för litet för att tillåta något välgrundat omdöme om den summariska läkarundersökningens värde för ifrågavarande klientel. Det har emellertid synts mig vara av intresse att redan nu få denna institution diskuterad, då den är en betydelsefull länk i den nyare kriminalpolitiken. Ett stort antal läkare kommer dessutom, när de relaterade förslagen och lagarna går igenom resp. träder i kraft, att konfronteras med summariska läkarundersökningar som psykiater ellersom fängelseläkare.
    Vid den summariska läkarundersökningen skall således ett intyg avges över vederbörandes sinnesbeskaffenhet utan att det processuella förfarandet därigenom försenas, detta i motsats till vad fallet är vidvanlig rättspsykiatrisk undersökning. Intyget skall sålunda avges isamband med förundersökningen, t.ex. vid ifrågasatt villkorlig dom eller dom å ungdomsfängelse, på begäran av övervakningsmyndigheten eller barnavårdsnämnden beträffande lösdrivare, om det nya förslagetantas o.s.v. Beträffande lösdrivarna understrykes särskilt, att undersökningen inte får medföra, att den tid förskjutes, inom vilken nämnden har att fatta beslut angående en omhändertagen person. Detta medför, att tiden är begränsad och att undersökningen därför också måste begränsas samt att intygens tillförlitlighet självfallet inte kan jämställas med vanliga rättspsykiatriska utlåtandens.
    I en bilaga till betänkandet om den villkorliga domen lämnade pro-

1 SOU 1936: 4. — 2 SOU 1939: 25.

OM S. K. SUMMARISK LÄKARUNDERSÖKNING. 729fessor OLOF KINBERG följande synpunkter beträffande den summariska läkarundersökningens utformning:
    Läkarintyg enligt lagen om personundersökning synes böra lämna upplysningar i huvudsak på följande punkter.
    Kroppskonstitutionens allmänna typ (eurysom, leptosom, atletisk) samt avvikelser i typen, vilka hänvisa på utvecklingsrubbningar i samband med egendomligheter i insöndringsorganens beskaffenhet (infantilism, förekomst av feminina konstitutionsdrag hos män och tvärtom, för tidig eller försenad kroppsutveckling, evnuckoidism m. m.). Vidare böra angivas lyten och rubbningar i rörelseorganen, kroppsliga sjukdoms- och svaghetstillstånd (tuberkulos, andra kroniska och invalidiserande sjukdomar, defekttillstånd efter hjärnsjukdomar, hjärnskador, såsom sömnsjuka, hjärnhinneinflammationer, hjärnskakningar m. m.). Betydelsen av konstaterade rubbningar av hithörande slag för arbetsförmåga och försörjningsmöjligheter angives, ävensom förefintligt behov av sjukvård (å sjukhus eller annorstädes), eventuellt vårdbehov å annan anstalt.
    En summarisk undersökning av intellektuella utrustningen verkställes. Beskaffenheten av känslo- och viljeliv beskrives. Framträdande psykiska konstitutionsdrag skildras. Förefintliga symptom på narkomani, neuros eller annan psykisk sjukdom beskrives i korthet. Där så ske kan angives den kliniska rubriceringen av tillståndet.
    Slutligen anges om skäl finnas att underkasta den tilltalade undersökning enligt sinnessjuklagen för att utreda om den tilltalade bör behandlas enligt5 kap. 5 eller 6 § strafflagen.
    Föranleder undersökningen slutsatser rörande den tilltalades behandling anges detta.
    Vid undersökningarna hade undertecknad att följa ett inom medicinalstyrelsen utarbetat formulär av i huvudsak följande utseende:
    Namn o.s.v.

I. ANAMNES.

    Här lämnade uppgifter böra framför allt omfatta vad som har medicinsktintresse

II. STATUS PRESENS.

    Status somaticus. Härunder angivas kroppskonstitutionens allmänna typ (astenisk, pyknisk, atletisk), avvikelser, som häntyda på inresekretoriska rubbningar, samt lyten. Vidare angivas kroppsliga svaghets- och sjukdomstillstånd, varvid särskild uppmärksamhet ägnas åt eventuellt förefintliga defekttillstånd efter hjärnsjukdomar eller hjärnskador, samt motilitetens och de viktigaste reflexernas beskaffenhet
    Status psychicus. Härunder lämnas en kortfattad skildring av kvinnans allmänna uppträdande och stämningsläge, uppmärksamhet, uppfattningsförmåga, orientering och minnesfunktioner samt omdömesförmåga. Vidare angives huruvida sinnesvillor, tankevillor eller tvångsfenomen kunnat konstateras. Gör kvinnan intryck av att vara intellektuellt undermålig, börså vitt möjligt en summarisk intelligensmätning verkställas. Där så ske kan angives klinisk diagnos

III. SLUTSATS.

    Finnas skäl alt underkasta den häktade undersökning enl. 46 § sinnessjuklagen?

    Undersökningen har måst företagas samma dag eller möjligen dagen efter meddelandet från polisdomstolen. Den har i allmänhet tagit 2—3 timmar per patient och i enlighet med formuläret omfattat en kort anamnes, bestämning av konstitutionstypen, ett somatiskt status medbl. a. även ett summariskt nervstatus. Vid den psykiska explorationen har använts Wåhléns nya prov för bestämning av intelligensålder. Detbör tilläggas, att polisrapporten funnits tillgänglig vid undersökningen.
    Såsom kunde väntas (jfr ADELL-JONSSONS undersökningar från tvångsarbetsanstalten i Landskrona1), företedde de flesta av de undersökta psykiska defekter. I 14 fall föreslogs rättspsykiatrisk undersökning. Ett av dessa fall gällde en debil kvinna, som även företedde grava hysteriska drag. Hon släpptes emellertid av polisen efter en varning. De övriga 13 skickades till undersökning. I dessa fall har alltså erhållits en kontroll av den summariska undersökningen och dess tillförlitlighet. I de tre fall, som icke föreslogs till sinnesundersökning är det naturligtvis omöjligt att veta, om fallen felbedömts eller icke. I dessa tre fall rörde det sig enligt undersökarens mening om personer med lätta underutvecklingar av de emotiva och conativa funktionerna. Defekterna var icke så framträdande, att det enligt undersökarens erfarenhet fanns den minsta chans för att de vid en rättspsykiatrisk undersökning skulle kunnat anses vara i behov av vård på sinnessjukhus. Den kategori, som i vanliga brottmål hänföres till 5 kap. 6 § strafflagen, måste ju, när det gäller lösdrivare, föras till gruppen icke vårdbehövande. I ett av de tre fallen var patienten icke ens tilltalad för prostitution utan hade anhållits i samband med ett fyllerislagsmål, emedan hon och hennes man efter inflyttning till Stockholm en kortare tid varit utan bostad.
    De kontrollerade fallen redovisas i nedanstående översikt.
    Såsom alltid vid sådana här jämförelser kan den skiljaktiga terminologin hos de olika undersökarna för lekmannen medföra vissa bedömningssvårigheter. Vid den rättspsykiatriska undersökningen enligt 46 § sinnessjuklagen har de 13 fallen fördelats på 6 olika läkare. I de flesta fall synes de viktigaste iakttagelserna vid den summariska undersökningen ha bekräftats vid den rättspsykiatriska. I fall 8 förbisågs tecknen på nervsyfilisen emedan dessa kliniskt framträdde huvudsakligen i känselrubbningar, och sensibiliteten i enlighet med formulärets direktiv icke undersöktes. De lätta psykiska förändringar, som vid den rättspsykiatriska undersökningen uppfattades såsom utslag av psykopati, hade vid den summariska undersökningen tillskrivits den kroniska alkoholismen. I 6 fall iakttogs vid båda undersökningarna framträdande oligofrena drag. I ytterligare 3 fall konstaterades vid den rättspsykiatriska undersökningen lättare intellektuella brister, vilka emellertid, liksom vid den summariska undersökningen, ansågs mindre betydelsefulla än vissa andra psykopatologiska drag. I flera fall förelåg varken

1 Bilaga F, SOU 1939: 25.

NrDiagnos vid den summariska läkarundersökningenDiagnos vid den rättspsykiatriska undersökningenBehandlingsförslag vid denna

1

Eretisk oligofren, kron. alkoholismEretisk imbecill, kron. alkoholismI behov av vård
2Psykopatia hysterica et infantilisPsykopat med grava känslo- och viljelivsdefekter»
3Oligofren, torpid, lättsuggestibelImbecill, etiskt undermålig, energilös, viljeslapp»
4Psykopatia hysterica et infantilis dyskriniHysterisk, infantil, etiskt undermålig»
5 Oligofren, dessutom schi- zofreni eller organisk hjärnsjukdom, för tidigt klimakteriumImbecill, etiskt och conativt underutvecklad, präsenil hjärnsjukdom, för tidigt klimakterium»
6Oligofren, hypoplasia emotiva et conativaIntellektuellt undermålig, psykiskt infantil, förhöjt stämningsläge och flackt känsloliv»
7Emotivt och conativt avtrubbadPsykopati, kron. alkoholism, särskilt med tecken från känslo- och viljelivet samt minnet»
8Kron. alkoholismPsykopati, kron. alkoholism, tecken på nervsyfilis»
9Psykopatia hysterica gravis, hypoplasia emotiva et conativaPsykopati, bristfälligt utvecklat känslo- och viljeliv, intellektuell utveckling i underkantEj i behov av vård
10 Imbecill, infantil, hypoplasia emotiva et conativaImbecillI behov av vård
11Psykopatia hysterica, kron. alkoholism, labil, psykiskt sönderfallenMytomant hysterisk, kron. alkoholism, lätt oligo- freni, präsentil psykos »
12Kron. alkoholism, emotivt och conativt avtrubbad, intellektuellt någorlunda bibehållenPsykopati, möjligen lätt grad av debilitet»
13Oligofreni, psykopatia hys- tericaImbecill»

sinnessjukdom, nervsjukdom eller intellektuella rubbningar utan endast psykopati. I 4 fall (fall 2, 4, 7 och 9) var det således fråga om hysteriska psykopatier eller om hypoplasier av de emotiva och conativa funktionerna. I ett av dessa fall, vid vilket visserligen diagnosen bekräftades, ansågs dock, att vederbörande icke var i behov av vård. Om det gällt ett brottmål hade troligen 5:6 tillämpats.
    Medicinalstyrelsens farhågor, att det vid denna kortfattade läkarundersökning skulle föreligga risk för förbiseende, bekräftas endast i ett fall (8). Emellertid synes det genom hittills föreliggande erfarenhet obestridligt, att undersökningen är till stor nytta för det beslutande organet vid dess bedömning av fallen. Det har aldrig förekommit tidigare, att polisdomstolen i Stockholm skickat så många kvinnor på rättspsykiatrisk undersökning. De flesta har förut utan vidare ådömts tvångs-

732 GUNNAR INGHE.arbete och således uppenbart felbehandlats. Att det kriminalpolitiskt lättmanövrerbara och billiga instrument, som den summariska läkarundersökningen utgör, därför måste tillmätas stor betydelse är påtagligt. Genom att utnyttja successivt vunna erfarenheter måste det emellertid göras så tillförlitligt som möjligt.
    Av stort värde skulle därvid vara, om läkaren i oklara och besvärliga fall hade möjlighet att begära uppskov med intygets avlämnande ett pardagar. Under tiden skulle vissa kompletterande undersökningar kunna göras t. ex. ett noggrannare nervstatus, Wassermanns reaktion i blodet o.a. Vid ifrågasatt villkorlig dom möter väl detta icke något hinder, då den vanliga förundersökningen i alla fall brukar ta några dagar. Men även vid intyg över lösdrivare, där man synes vara särskilt angelägen undvika tidsspillan, borde en försening på ett par dagar av dylikt skäl kunna tillåtas. Då ersättningen för intygens avgivande torde komma att bli ganska blygsam (10 kr., undertecknad hade 15 kr. förintygen åt Ö.Ä.), kan man dock knappast begära, att läkaren skall kunna ägna mer än en kort tid åt undersökningen.
    Emellertid är det tydligt, att den undersökande läkaren ofta kommer att ställas inför svåra och för många läkare ganska främmande problem. Särskilt med införandet av det nya institutet kvalificerad villkorlig dom och vid en reformering av lösdrivarbehandlingen i avsedd riktning uppstår en rad nya behandlingsmöjligheter. För personundersökaren och domstolen är det därvid värdefullt, om läkaren inte blottnöjer sig med att konstatera förekomsten av en viss psykisk defekt utan även försöker ställa en kriminalpsykologisk diagnos. Ju mer det kriminalpolitiska förfarandet rationaliseras, förfinas och individualiseras, desto önskvärdare blir det, att läkarens frågeställning inte inskränkes till ett snävt: »Är den tilltalade sinnessjuk, abnorm eller undermålig?» utan i stället kommer att lyda: »Vilken behandling av den tilltalade synes ur psykologiska och medicinska synpunkter böra ge den bästa socialaprognosen?». Kännedomen om behandlingsmöjligheterna och de olika kriminalpolitiska alternativen och deras praktiska utformning är sålunda en nödvändig förutsättning, för att läkaren skall kunna ge råd rörande behandlingen och uttala sig angående den sociala prognosen. Attdetta varit de sakkunnigas mening framgår t.ex. av professor OLOFKINBERGS ord på tal om den summariska läkarundersökningen: »Överhuvud taget räknar man med att läkarundersökningen skall skänka ökad möjlighet att för varje brottsling välja den för honom bäst lämpade behandlingsformen.»1
    För närvarande finns det få läkare, som är kapabla att lämna en domstol dylika råd. Det är emellertid uppenbart, att det ur kriminalpolitisk synpunkt vore ytterst värdefullt, om det så småningom kunde utbildas ett större antal sådana läkare. För detta ändamål torde det lämpligen böra föreskrivas att vissa socialläkare, vilka ha att befatta sig med kriminalpolitiska uppgifter, skulle inom viss icke alltför kort tid ha tjänstgjort vid rättspsykiatrisk klinik såsom assistent eller biträdande läkare.

1KINBERG, Summarisk läkarundersökning, SvJT 1938.

OM S. K. SUMMARISK LÄKARUNDERSÖKNING. 733Inom kort kommer ett ganska stort antal läkare landet runt att behöva utföra summariska läkarundersökningar. Tillsvidare skulle det därför vara en stor hjälp om det utarbetades en orienterande vägledning eller handbok i kriminalpolitik och kriminalpsykologi. Denna borde innehålla en redogörelse för den moderna kriminalpolitiken, principer och utvecklingslinjer samt dess praktiska utformning, vidare en kriminalpsykologisk översikt och de olika behandlingsalternativens lämplighet för olika sorters individer, allt rikligt illustrerat med fall. Med en sådan handbok till sitt förfogande skulle läkarna ha betydligt större möjligheter att verka som rådgivare åt de dömande instanserna, medan deras verksamhet utan en dylik orientering ofta skulle bli av ganska tvivelaktigt värde.
    En sådan handbok skulle även vara ett gott skydd mot den ojämnhet i bedömningen, som annars troligen skulle komma till synes. Klientelet skulle också skyddas för en ojämn och därför orättvis behandling. Redan de rättspsykiatriska undersökningarna av häktade personer, vilka är fördelade på ett fåtal undersökningskliniker, visar stora olikheter.1 Ännu ojämnare skulle sannolikt dessa summariska undersökningar te sig i praktiken.
    Även för de vanliga rättspsykiatriska undersökningarnas likformighet och överensstämmelse med de riktlinjer, som den moderna kriminalpolitiken följer, skulle handboken utan tvivel vara av värde. Förnärvarande är det ofta svårt för en läkare, som kommer i kontakt med rättspsykiatriska problem, att hitta rätt i det kriminalpolitiska virrvarret. Åtskilliga psykiater anser numera, att även rättspsykiatriska undersökningar över icke häktade tilltalade bör verkställas av ett fåtal rättspsykiatriskt specialutbildade läkare. En och annan tror alltjämt, att rättspsykiatrin är ungefär detsamma som psykiatri tillämpad på ett visst område. Detta är emellertid endast formellt riktigt, ity att rättspsykiatrin här i Sverige i undervisningshänseende anses utgöra en underavdelning av psykiatrin. I själva verket är det emellertid stor olikhet mellan psykiatri och rättspsykiatri inte bara beträffande problemställningar och praktiska arbetsuppgifter utan också i fråga om undersökningsmetodik och patientmaterial. Vissa sjukdomsbilder, som är vanliga påen psykiatrisk klinik, förekommer mera sällan på en rättspsykiatrisk, medan å andra sidan en rättspsykiater ideligen har att syssla med personer tillhörande psykologiska och psykopatologiska varianter som hospitalspsykiatern knappast har någon erfarenhet av. Man kan därför inte rimligen begära, att en psykiater skall ha samma blick för kriminalpsykologiskt väsentliga drag hos undersökningsfallen som en erfaren rättspsykiater. Handboken skulle emellertid vara en värdefull hjälp även för honom.
    Vid de summariska läkarundersökningarna är det slutligen viktigt med hänsyn till deras noggrannhet och effektivitet, att formuläret utarbetas omsorgsfullt med utnyttjande av tillgänglig kriminalpsykologisk och kriminalpolitisk erfarenhet. Det formulär undertecknad använde

1 INGHE, Rättspsykiatrisk praxis, Svenska läkartidningen 1938.

734 OM S. K. SUMMARISK LÄKARUNDERSÖKNING.är alldeles för summariskt. Arbetet skulle underlättas betydligt för läkaren, om formuläret gjordes utförligt och detaljerat och försågs med minnesord för sådana karaktärsdrag och patologiska drag, som erfarenhetsmässigt är särskilt vanliga att möta hos det klientel det gäller (t.ex. rubbningar i affektlivet och viljelivet, hysteriska och asteniska drag, rubbningar i pubertetsutvecklingen och annat, som kännetecknar en stor del av de individer, som befolkar våra skyddshem, uppfostringsanstalter, fängelser och andra tvångsinrättningar). Lindrigare och därför mera svårdiagnosticerbara abnormtillstånd kommer sannolikt att vara ofta förekommande företeelser vid den summariska undersökningen.

Gunnar Inghe.