JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1939.
Allmän juridik. Friherre R. A. WREDES »Valda juridiska uppsatser II» (278 s. Jfr SvJT 1940 s. 535) ha utgivits såsom bihang till Tidskrift, utgiven av Juridiska föreningen i Finland. Uppsatserna, vilka utvaldes av frih. Wrede före hans 1938 timade frånfälle, ha tidigare varit publicerade i nordiska tidskrifter, fest- och minnesskrifter. De äro till antalet 12. Av dem må här särskilt omnämnas blott en, »Juridiken underuniversitetets första tider i Helsingfors», enär den såsom offentliggjord i en mindre känd skrift möjligen undgått skandinaviska läsare.
Professor O. HJ. GRANFELTS vid Finska Vetenskaps-societetens sammanträde den 20 febr. 1939 hållna minnestal över friherre Rabbe Axel Wrede har utkommit av trycket, Societas scientiarum fennica, Årsbok XVII C (40 s.). I minnestalet skildras och värdesättes friherre Wredesverksamhet som vetenskapsman och akademikansler, medan hans insatser som domare och statsman fallit utanför uppgiften.
Viborgs hovrätt kunde den 1 oktober 1939 fira 100-årsminnet av sitt första sammanträde. Till jubileet utkom en festskrift »Viipurinhovioikeus 1839—1939» (470 s.) under redaktion av hovrättens president WÄINÖ KANNEL. Skriften innehåller skildringar av hovrättens tillblivelse och verksamhet samt biografiska uppgifter om hovrättens presidenter, ledamöter och tjänstemän. Den är rikt illustrerad.
En ny »Juristmatrikel» med biografiska uppgifter om Finlands jurister har utgivits av förutv. hovrättspresidenten J. E. WILSKMAN (647 s.). Arbetet är försett med porträtt, och biografierna äro avfattade antingen på finska eller svenska, efter envars önskan.
En diger finskspråkig offentligträttslig lagsamling, »Julkisen oikeudenlakikirja» (2418 s.) har ombesörjts av Republikens förutv. president, jur. dr K. J. STÅHLBERG. Det är första gången en dylik lagbok utkommit i Finland; den fyller ett länge känt behov. (SvJT 1940 s. 343.)
Rättshistoria. Professorn i rättshistoria RAGNAR HEMMER har i festskriften för Tulenheimo (nedan) publicerat en uppsats »Dödsstraffet för rubbande av råmärken enligt äldre svensk rätt» (13 s.).
Civil- och handelsrätt. I sitt arbete »Konkurrensklausuler vid tjänsteavtal» har numera professorn i handelsrätt vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors GUNNAR PALMGREN till behandling upptagit en rättsbildning, som i nordisk litteratur behandlats mycket knapphändigt. Arbetet utgör framför allt en tolkning av avtalslagens § 38, men även
kontinental och engelsk rätt har uppmärksammats. — Förf. påpekar, att konkurrensklausuler vid tjänsteavtal måste bedömas efter andra regler än när de förekomma t. ex. vid överlåtelseavtal och bolagsavtal. Han redogör för en anställds förtegenhetsplikt och för hithörande avsnitt av läran om illojal konkurrens samt skärskådar legala och avtalade konkurrensförbud, vilka gälla under anställningstiden. Förf. övergår sedan till sitt egentliga ämne, konkurrensförbud som avtalats att gälla efter det tjänsteförhållandet upphört. Förf. kommer till det slut, att ett konkurrensförbud av nu nämnt slag, för så vitt det ansluter sig till ett såsom grund för ett bestående tjänsteförhållande avsett avtal (d.v.s. icke till ett redan från början såsom blott temporärt uppfattat tjänsteavtal), måste uppfattas så, att den anställde bundits i sin handlingsfrihet endast under förutsättning att han får kvarstanna i tjänsten så länge han vill och skäligen fullgör på honom ankommande förpliktelser. Är det åter fråga om förbud, som anknutits till ett temporärt tjänsteavtal, eller om förbud, för vilka särskilt vederlag blivit utfäst, måste förhållandet i viss mån bedömas annorlunda. — Vid behandlingen av frågan när ett konkurrensförbud kan göras gällande, skiljer förf. mellan de fall, då tjänsteavtalet upphört på avtalad dag, och de, då det av någondera kontrahenten hävts eller uppsagts, varjämte betydelsen av ett för konkurrensförbudet särskilt utfäst vederlag undersökes. I avsnittet om konkurrensförbudets rättsverkningar behandlasdels spörsmålet, vilket band ett konkurrensförbud lägger på den anställde och när överträdelse av förbudet kan sägas föreligga, dels frågan om påföljderna av förbudets överträdande. Här uppmärksammas olika former av verksamhet i strid med ett förbud, såsom verksamhet medelst bulvan, genom ett aktiebolag, där den anställde äger bestämmanderätt eller är anställd, genom ekonomiskt engagemang i konkurrerande företag o.s.v. I fråga om påföljderna av överträdelse spela avtalade viten i praktiken en stor roll och dessa uppmärksammas ingående. — Förf. beaktar noggrant rättspraxis i Skandinavien och Finland. (Jfr rec. i SvJT 1940 s. 345.)
Under rubriken »Förlagsrättsliga studier jämte kritiska betraktelser över lagberedningens förslag till förlagsavtal» (73 s.) har justitierådmannen GUNNAR NYBERGH utgivit som särtryck en i FJFT 1939 publicerad uppsats.
Advokaten GUSTAF NORRMÉNS skrift »Illojal konkurrens enligt finskrätt» (65 s.) har till uppgift att för affärsmän och praktiserande jurister utlägga innehållet av lagen om illojal konkurrens av 1930. Rättsfall från Högsta domstolen refereras, likaså utlåtanden av den s.k. opinionsnämnden.
Finlands nya sjölagstiftning av den 9 juni 1939 har föranlett förvaltningsrådet, docenten RUDOLF BECKMAN att utgiva en ny, fullständigt omarbetad upplaga av sin »Handbok i sjörätt» (528 s. Jfr SvJT 1939 s. 780). Den i kommentarform uppställda handboken fullföljer samma ändamål som de tidigare upplagorna (SvJT 1930 s. 549).
Jurisdoktor ILMARI MELANDERS doktorsavhandling faller inom fa-
miljerätten och gäller vårdnaden av barn, »Lapsen huollosta» (283 s. inkl. en sammanfattning på tyska). Med vårdnad förstår förf. rätt och plikt att bestämma i alla angelägenheter rörande barnets person, såvida denna rätt icke tillkommer barnet självt. Förmynderskapet innefattar såväl vårdnaden om barnet som förvaltningen av dess egendom. Dock avser lagen stundom med förmynderskap endast skötsel av barnets egendom. Förf. skiljer mellan lagbestämda och förordnade vårdnadshavare och förmyndare. Emedan vårdnaden av barnet överflyttas på vårdnämnden, då denna på grund av §§ 11 eller 12 i L om barnskydd av den 17.1. 1936 eller § 59 i Fattigvårdslagen tager barnet i sin vård, kallar förf. vårdnämnden administrativ vårdnadshavare. I vårdnaden av barn såsom förmynderskapsrättsligt begrepp innefattar han alltså lagbestämd, förordnad och administrativ vårdnad. — Vårdnadsförhållandet grundar för legal och förordnad vårdnadshavare en subjektiv rätt att handha sin uppgift. Med denna rätt är för vårdnadshavaren förbunden skyldigheten att fylla den uppgift, som blivit honom anförtrodd. De ur vårdnadsrätten härflytande befogenheterna — såsom rätten att aga och övervaka barnet — ha givits vårdnadshavaren närmast för att möjliggöra uppfyllandet av denna skyldighet. Skyldigheten riktar sig åter främst och omedelbart mot barnet och i andra hand mot staten. Dessa uttlanden om legal och förordnad vårdnadshavares subjektiva rätt gälla dock icke administrativ vårdnad. Vårdnämnden har en offentlig myndighets kompetens, vilken motsvaras av en plikt att handla. Vårdnadsrätten kan icke genom privat avtal överlåtas till en annan. Förf. framhåller likväl, att vårdnadsrätten enligt § 11 i Barnskyddslagen kan genom avtal överflyttas på myndighet och att avtal, varigenom make för separationstiden avstår från sagda rätt till förmån för den andra maken, har rättslig betydelse. Ostridigt är även, att vårdnadshavare får anlita biträde och överlåta den faktiska omvårdnaden om barnet på annan person. — På tal om barnets uppfostran behandlar förf. den privat- och offentligrättsliga underhållsskyldigheten. En förutsättning för föräldrarnas plikt att underhålla sina barn är att barnet är i behov av underhåll. Har barnet egna medel få föräldrarna främst tillgripa dem för sitt barns underhåll och uppfostran. Blott om barnets egna medel äro otillräckliga för en sådan uppfostran, vartill barnet är berättigat, äro föräldrarna skyldiga att använda sina egna medel därtill. — Med övervakning förstår förf. vårdnadshavarens rätt och plikt att hålla uppsikt över barnet, att hindradet att skada sig till kropp eller själ, att begå brott eller åstadkomma skada. Försummelse av övervakningsplikten ger vårdnämnden rätt att inskrida och leder till straffpåföljder och skyldighet för vårdnadshavaren att ersätta uppkommen skada. — Med tvingande förstår förf. åtgärder, som äro tillåtna för att förmå barnet att följa vårdnadshavarensvilja; hit hör främst tuktorätten. Tvingande av barnet är tillåtet blott då det sker i uppfostringssyfte.
Straffrätt. Till överborgmästaren, förutv. professor ANTTI TULENheimos 60-årsdag den 4 december 1939 utgavs en festskrift med 18
uppsatser (249 s.) av straffrättsligt innehåll. Namnet på författarna och rubrikerna på uppsatserna ha tidigare angivits (SvJT 1940 s. 346).
Statsförfattningsrätt. »Suomen Tasavallan perustuslait» är namnet på ett av justitieombudsmannen ESKO HAKKILA utgivet digert arbete(1140 s.), i vilket han samlat ett 30-tal i Finland gällande grundlagar och andra lagar och förordningar av författningsrättsligt innehåll. Arbetet får sitt egentliga värde av utgivarens ingående kommentarer till varje paragraf. Han åberopar uttalanden i litteraturen och redogör för de förfaringssätt, som utbildat sig i praktiken. Boken har därför tillvunnit sig berättigad uppmärksamhet.
Förvaltningsrätt. En lärobok i skatterätt, kallad »Verooikeus» (379 s.), har utgivits av professor TAPIO TARJANNE. Arbetet omfattarbåde stats-, kommunal- och kyrkliga skatter samt är uppdelat i materiell och formell skatterätt. Som bihang ges dels en översikt av landskapet Ålands skatterättsliga särställning, dels en framställning om avgifter.
Folkrätt. Första delen av jurisdoktor ERIK CASTRÉNS arbete »Ilmasota» (luftkriget) har tidigare omnämnts (SvJT 1939 s. 773). I den nu föreliggande andra delen (206 s. inkl. en franskspråkig resumé) behandlar förf. neutralitetsreglernas tillämpning på luftkrig. Han betonar, att ett neutralt område bör respekteras också vid luftkrig, vare sig det gäller land, territorialvatten eller luftrum, en princip, som i huvudsak blev godkänd redan under världskriget. Vid sådant sakförhållande kan krigförande makts militära luftfartyg icke beviljas rätt till inoffensiv passage ens då det gäller kusthav eller luftrummet ovan om ett sådant. Ett undantag kan dock göras för luftfartyg, som transporteras ombord på ett krigsskepp — dock icke moderfartyg — så länge de befinna sig på själva skeppet. Ett militärt luftfartyg, som tillhör krigförande makt och som anträffas inom neutralt område, bör beslagtagas och jämte besättning interneras, utan hänsyn till på vilket sätt eller avvad anledning det anlänt till neutralt område. Flygare, som rymt ur krigsfångenskap, böra dock lämnas på fri fot. — En neutral stat åligger stävja varje försök till spioneri och rekognoscering från luftrummet ovan dess territorium, men i övrigt föreligger ej någon skyldighet att förbjuda flygtrafik ens inom sådana till en neutral makt hörande områden, som gränsa till krigförande stater. I luftrum över öppet hav eller över icke ockuperat territorium gäller samma rörelsefrihet, som på de under dem befintliga områdena, dock så att krigförande få utfärda förbud för luftfartyg att röra sig i närheten av deras krigsstyrkor under pågående krigsoperation. — I fråga om värvning av militärflygare samt utrustande och sändande till krigförande makt av luftfartyg, som äro lämpade för anfallsverksamhet, tillämpas reglerna förlant- och sjökrig. Om luftfartyg användas för transport av krigskontraband, skola närmast sjökrigsrättens regler åberopas, varvid det dock är skäl att skärpa till dem i någon mån. Normerna för sjökriget gälla vidare vid det s.k. prisförfarandet, däri inbegripet krigförande maktsåtgärd att visitera, anhålla och förstöra neutrala luftfartyg.
Processrätt. Docenten, skolrådet Bo PALMGREN har utgivit ett arbete »Målsägandens åtalsrätt. Dess innebörd, omfattning och utövning enligt Finlands gällande straffprocessrätt» (242 s. Rec. i SvJT 1939 s. 786).
— Förf. inleder framställningen med en rättshistorisk och rättsjämförande skiss och söker därvid även giva en förklaring till de betydande skiljaktigheter, som förefinnas mellan olika länders lagstiftning i fråga om målsägandens ställning i straffprocessen. Han framhåller, att lagstiftningen i Finland och Sverige, där målsäganden sedan äldre tider bibehållit en förhållandevis betydande roll, i förevarande avseende äger vissa anmärkningsvärda företräden fram om lagstiftningen i de länder, där målsäganden — ofta av mer eller mindre doktrinära skäl— fått en mera tillbakaträngd plats. Vid behandlingen av vissa grundläggande spörsmål har förf. fått anledning att beröra frågan om straffprocessens uppgift och föremål i nutida rätt. I denna fråga upptar och utvecklar han vissa nya tankar, som under senaste tid framträtt inom nordisk doktrin. En särskild uppmärksamhet ägnar förf. åt förhållandet mellan olika parter i straffprocessen. Han framhåller härvid, att mellan alla dem, som äga rätt att utföra åtal för ett visst brott, föreligger en processgemenskap av säreget slag — helt avvikande från de former av processgemenskap, som man vanligen har att göra med inom civilprocessen. Förf:s lära om den straffprocessuella processgemenskapen får avgörande betydelse vid bedömandet av ett flertal konkreta rättsfrågor i detaljframställningen. En annan fråga av grundläggande innebörd är den, vem som skall betraktas såsom rätt målsägande vid ett brott. Förf. utvecklar även här ett nyare processuellt betraktelsesätt, enligt vilket frågan icke kan lösas på deduktiv väg på basen av läran om angreppsobjekten vid de olika brotten, utan närmast framstår såsom ett legislativt problem, där processuella ändamålsenlighetssynpunkter vid sidan av de straffrättsliga synpunkterna få vara bestämmande, när det gäller att utpeka de personer, som skola få ta sig talan såsom målsägande vid ett brott. Enligt förf. ankommer det på lagstiftaren att i tvivelaktiga fall uppdraga gränsen kring de åtalsberättigade intressenterna. Detta gäller särskilt vid brott, som drabba större intressegrupper
— således vid brott, där det kan bliva fråga om en målsäganderätt på grund av ett mera kollektivt intresse. Förf. behandlar förekommande frågor icke blott de lege lata utan även de lege ferenda med beaktande av förslagen till rättegångsreform i Finland och Sverige.
Jurisdoktor ILMO OLLINEN har offentliggjort del II av sitt arbete om exekutiv auktion av fastighet, »Kiinteistön pakkohuutokauppa» (116s. inkl. en tyskspråkig översikt av innehållet), vars första del tidigare uppmärksammats i denna tidskrift (SvJT 1939 s. 774). I den nu utkomna senare delen behandlas utbjudandet av fastigheten och de därefter följande åtgärderna. Förf. ägnar särskild uppmärksamhet åt deprinciper, som följas när flere fastigheter skola försäljas på samma gång. Han kommer till det slut, att om på exekutiv auktion skall säljas en fastighet, i vilken två eller flera ha samäganderätt, vare sig med eller utan ideell delning, så är det icke fråga om olika fastigheter,
vadan i UL 5:37 omnämnt alternativt utrop icke bör verkställas, utan försäljningen förrättas såsom vid föryttring av en fastighet. Annat är emellertid förhållandet, ifall en ideell andel av den utbjudna fastigheten besväras, förutom av den utsökta fordran, av en särskild panträtt, likaså när en kvotdel av en fastighet utbjudes och en till den hörande kvotdel besväras av en panträtt. Kvotdelar, som på detta sätt besväras av särskilda panträtter, måste vid försäljningen behandlas som vore de skilda fastigheter. — När det högsta antagbara budet gjorts, fastställes det med hammarslag, vilket blott innebär, att konkurrensen om föremålet för auktionen avslutats. Försäljningen sker och äganderätten övergår till den som gjort budet i och med att auktionsförrättaren godkänner budet. Förf. uttalar sig ytterligare om ny auktion, skyldigheten att erlägga priset, fördelning och redovisning av medel influtna vid auktionen och om rättsmedel.
Jurisdoktor W. A. PALME har i en volym sammanfört två uppsatser, den ena kallad »En kort framställning av Finlands frivilliga rättsvård», den andra »Om förfarandet vid lagfart enligt gällande rätt i Finland» (57 + 105 s.; se SvJT 1940 s. 344). Förf. framhåller, att medan civilprocessen meddelar rättsskydd när part har ett konkret behov därav, avser den frivilliga rättsvården att skapa rättssäkerhet mot i framtiden möjliga rättsläsioner. Han uppräknar ett stort antal lagrum, som beröra den frivilliga rättsvården, samt indelar dem i tre huvudgrupper och dessa åter i ett otal underavdelningar. Efter att ha angivit domstolarnas och andra myndigheters instansordning och sakliga kompetens ävensom olika fora i fråga om de allmänna domstolarna, övergår förf. till frågan på vem inledandet av förfarandet ankommer samt påvisar i vilken utsträckning processrättens s.k. ledande grundsatser äga tillämpning. Den första uppsatsen avslutas med att förf. anger olika slag av avgöranden, som förekomma i den friv. rättsvården, och undersöker de rättsmedel, som givits i de skilda lagarna. — I den senare uppsatsen återkommer förf. till samma frågor men nu specialiserade på ett enda fall av frivillig rättsvård, lagfartsförfarandet. Förf. påpekar bl. a., att officialprincipen och förhandlingsmetoden vinna tilllämpning, men icke den kontradiktoriska principen. Fullt bevis bör presteras om sökandens fång och i regel jämväl om förre ägarens åtkomst. Domstols avgöranden vinna visserligen laga kraft, men stadgandena i RB om rättskraft hänföra sig icke till lagfartsförfarandet. Av de ordinära rättsmedlen komma här i fråga besvär i vanlig ordning och besvär medelst klagan, och av de extra ordinära blott resning.
Professor O. HJ. GRANFELT har ombesörjt en tredje upplaga av sin skrift »Skiljemannaförfarandet» (64 s.) och en andra upplaga av »Straffverkställigheten» (90 s.).
Erik af Hällström.