Franska strafflagsändringar. Den nya franska regimen medhann redan under sina första månader att genomföra ett par strafflagsändringar av  intresse.
    Den ena hänför sig till anordningarna för omhändertagande av brottslingar i åldern 13—17 år, beträffande vilka fransk strafflag som bekant förutsätter olika behandling för dem som varit tillräckligt mogna för att äga insikt (discernement) om gärningens brottslighet och dem som saknat denna insikt. Unga brottslingar tillhörande den sistnämnda kategorin skola frikännas men kunna sedan efter omständigheterna antingen lämnas kvar hos föräldrarna, anförtros åt särskild vårdnadshavare (enskild person eller institution) eller — i värsta fall — insättas i straffkoloni (colonie pénitentiaire). Dessa ungdomskolonier ha hittills företett den organisatoriska egendomligheten, att de mottagit ej blott den värsta kategorien av de »oansvariga» ungdomsförbrytarna utan även en hel del »ansvariga» yngre brottslingar,

nämligen sådana som för sitt brott dömts till kortare fängelsestraff (sex månader—två år). I denna både principiellt och praktiskt föga lyckliga sammanblandning har nu genom en i augusti i år (Journal Officiel 25. 8. 1940) publicerad författning skett den förändringen att de »oansvariga» ungdomsförbrytare, som hittills sänts till straffkolonier, i fortsättningen skola sändas till rena uppfostringsanstalter. Den nuvarande beteckningen på klientelet, »détenus», ersättes med termen »gardés», och en hittills befintlig möjlighet till förlängning av den ursprungliga tiden för kvarhållandet slopas.
    Om reformen, i vad den hittills refererats, kan sägas hava en mildrande tendens, är förhållandet motsatt ifråga om de ungdomsförbrytare, som befunnits straffrättsligt ansvariga och erhållit en strafftid överstigande två års fängelse. Den hittillsvarande specialanstalten för denna kategori — i Eysses — indrages nämligen, och dessa unga förbrytare skola i fortsättningen intagas i de vanliga straffängelserna (maisons centrales), låt vara att de där skola förvaras i särskilda avdelningar.
    Den andra strafflagsändringen sammanhänger med Vichyregeringens energiska kamp mot den smygande alkoholism, som under de sista decennierna starkt gjort sig märkbar i Frankrike. Denna kamp har som bekant tagit sig uttryck i ganska drakoniska restriktioner av spritkonsumtionen. På det straffrättsliga gebitet har man samtidigt funnit påkallat föreskriva, att rus vid brottets begående under inga omständigheter får anses konstituera förmildrande omständigheter (circonstances atténuantes) med därav följande möjligheter till straffminskning. Tvärtom synes man nu avse att den omständigheten att ett brott begåtts under rusets inflytande skall anses som försvårande.

K. H.