Handräckningsförfarandet i civilmål enligt polsk rätt. Genom förordning den 7 september 1940 har tyske generalguvernören i Polen utfärdat föreskrifter rörande handräckningsförfarandet i civilmål mellan judiciella myndigheter i generalguvernementet och utlandet. I förordningens ingress motiveras föreskrifterna med att de överenskommelser, som den förutvarande polska staten avslutit med andra länder, genom Polens sammanbrott förloratsitt innehåll, blivit »gegenstandslos».
    Såsom grundsats fastslås att framställningar om handräckning skola ske på diplomatisk väg genom förmedling av riksjustitieministeriet och Auswärtiges Amt i Berlin. Önskar tysk eller polsk judiciell myndighet i generalguvernementet hos vederbörande utländska instans begära delgivning eller annan åtgärd, skall sålunda framställningen härom överlämnas till chefen för rättsavdelningen hos ifrågakommande distriktschef. Därifrån vidarebefordras ansökan efter granskning till generalguvernörens kansli, vilket slutligen tillställer riksjustitieministeriet densamma.
    Detaljerade anvisningar lämnas rörande form och skrivsätt m. m. Bl.a. stadgas att framställningar liksom bilagor skola vara hållna i en form, som motsvarar det mellanfolkliga umgängets krav. De måste givas en även för utländska myndigheter lätt begriplig, översiktlig avfattning. Förkortningar, särskilt förkortade beteckningar å författningar, må icke användas. Bilagor skola vid behov legaliseras och till antal och art angivas i ansökan samt fogas vid densamma på sådant sätt, att förväxling och förlust äro uteslutna.
    Från utländska myndigheter inkommande framställningar vidarebefordras av Auswärtiges Amt och riksjustitieministeriet i Berlin till chefen för rättsavdelningen i generalguvernörens kansli, vilken för vidare åtgärd översänder dem till vederbörande judiciella organ. Ansökningar, som i strid härmed överlämnas direkt till dessa, skola innan annan åtgärd vidtages ofördröjligen underställas generalguvernörens kansli.
    Beträffande behörigheten att handlägga framställningar från utländska myndigheter skola de bestämmelser tillämpas, som tidigare, genom förordning den 10 maj 1940, utfärdats rörande handräckningsförfarandet mellan judiciella myndigheter i generalguvernementet och Tyska riket. Härav följer att delgivning liksom handräckning i rättegång i regel skall verkställas av vederbörande tyska myndigheter med undantag för det fall att begäran om handräckning avser uteslutande person, som varken äger tyskt medborgarskap eller tysk »Volkszugehörigkeit», i vilket fall det åligger polsk myndighet att verkställa den äskade åtgärden.
    För handräckningsåtgärd utgår ingen avgift. Dock skola till vittnen och sakkunniga utgivna belopp ersättas av den stat, som begärt handräckningen.

B. Eng.

 

    Rätten i Generalguvernementet Polen. I den av Tyskland erövrade delen av Polen upprättades i slutet av september 1939 tysk militärförvaltning. Författningar utfärdades av den militäre överbefälhavaren »auf Grund vollziehender Gewalt». Den 16 oktober 1939 erhöll emellertid den högsta civila förvaltningsmyndigheten vid överbefälhavarens sida, den såsom »Oberverwaltungsrat» insatte riksministern Frank, befogenhet att utfärda

rättsföreskrifter. Den första av Frank utfärdade förordningen rörde socialförsäkring.
    Den 25 oktober 1939 trädde den alltjämt gällande ordningen i kraft. Enligt denna skall Polen med undantag av de med Tyskland och Ryssland införlivade områdena förvaltas såsom generalguvernement. Till utgångspunkt för nyordningen togs, att den polska staten genom fullständig underkastelse upphört att existera. Ny lagstiftning syntes därför ej kunna ske på den gamlapolska rättens grund. Den valda förvaltningsformen innebar emellertid å andra sidan, att man ej behövde bygga på rikstysk rätt.
    Den allmänna förvaltningen ledes från generalguvernörens kansli. Underställda generalguvernören, ehuru fristående i förhållande till kansliet, äro chefen för SS- och polisväsendet, vilken utfärdar föreskrifter för ordningens upprätthållande, samt vidare ledaren för fyra-årsplanens genomförande i guvernementet och ledaren för NSDAP där. Även dessa myndigheter äga, var inom sitt befogenhetsområde, att meddela föreskrifter.
    Beträffande den gamla polska rätten har stadgats, att polsk lagstiftning alltjämt skall förbli i kraft i den mån detta ej strider mot förvaltningens övertagande av tyska riket. Enligt den författare, från vilken denna redogörelse hämtats,¹ gör sig den dominerande ställning, som till följd av denna föreskrift tillkommer tysk rätt, särskilt gällande beträffande råvaruanskaffning, behandling av beslagtagen egendom m. fl. frågor på det ekonomiska området.
    Invånarna av tysk härstamning i guvernementet ha icke förvärvat tyskt medborgarskap. För dem har i stället skapats begreppet »deutsche Volkszugehörigkeit». Vissa undantagsregler gälla för denna folkgrupp beträffande skolväsen, fattigvård m. m. Även särskilda domstolar finnas för den. För judarna gäller en särordning, som t.v. huvudsakligen synes åsyfta mindre att fullständigt avkoppla dem från det övriga samhället än att åt dem uppbygga en minoritetsställning, varvid givetvis deras rättigheter starkt kringskurits.
    På det ekonomiska området ha särskilda författningar utfärdats rörande företags övergång till ny ägare, råvaruhushållning, monopolväsendet och bankväsendet.

I. S.