EN EPISOD I
RÄTTEGÅNGSREFORMENS
HISTORIA.
AV
PROFESSOR THORE ENGSTRÖMER.
En intressant episod i det partiella reformarbete inom rättegångsväsendet, som följde på nya lagberedningens år 1884 avgivna principbetänkande, bilda försöken att genomföra en reform av bevisrätten. Dessa försök, vilka som bekant strandade, utgöra vittnesbörd om svårigheterna att inom centrala områden i processrätten komma fram på de partiella reformernas väg.
Sedan förstärkta lagberedningen yttrat sig över nya lagberedningens förslag, anbefalldes nya lagberedningen att med huvudsaklig ledning av de grundsatser, som omfattats av förstärkta lagberedningens flertal, utarbeta förslag till lag angående bevisning inför rätta. Dessa grundsatser voro först och främst den fria bevisprövningen, vidare parts sanningsplikt, sanktionerad i tvistemål medelst risk att parts underlåtenhet att avgiva förklaring eller besvara frågor kunde tolkas som erkännande och i brottmål medelst risk att sådan underlåtenhet måtte, om bevisning i samma hänseende eljest förebragts, kunna giva ökad tillförlitlighet åt sådan bevisning, samt slutligen parts hörande å sanningsed, tillåten i brottmål endast såvitt anginge ringare brott.
Ehuru under försöken att lösa denna uppgift olika meningar yppade sig även på periferiska punkter, skall här huvudsakligen den strid göras till föremål för uppmärksamhet, som uppstod kring den fria bevisprövningens princip. Beträffande denna hade redan i förstärkta lagberedningen Ivar Afzelius reserverat sig och anmärkt, att, ehuru han ansåge grundsatsen om bevisprövningens frihet i sig själv riktig, han likväl funne samma grundsats icke utan väsentlig inskränkning kunna genomföras med den ordning för rättegången beredningen i övrigt förordat.
De betänkligheter, som fått detta uttryck, blevo också bestämmande för det förslag till lag angående bevisning inför rätta, som nya lagberedningen i slutet av år 1889 framlade. I sina allmänna grunder betonar beredningen, att rättegångsordningen i framstående grad utgör ett sammanhängande helt, vars anordnande i en del nödvändigt betingas av anordningen i en annan, varför genomförandet av en i sig riktig grundsats på ett område kan möta hinder i bestämmelser, vilka gälla för ett annat och vilka i sin ordning icke utan än mer omfattande förändringar kunna rubbas. Tillämpad på den förevarande frågan leder denna synpunkt enligt beredningens mening till att den fria bevisprövningens grundsats icke då kan tillfullo genomföras. För att med lyckligt resultat kunna i rättegången såsom bevis tillgodogöra sig sådana upplysningar, vilkas tillförlitlighet enligt sakens natur måste vara underkastad berättigat tvivel, erfordras en uttömmande belysning av alla på frågan inverkande omständigheter och en kritisk prövning av varje även skenbart obetydlig detalj. Men en sådan belysning och skärskådan kan med det gällande rättegångsförfarandet svårligen ernås. Även om underrätten, vilken omedelbart förhandlar med parterna eller dessas ombud och i regel själv upptar beviset, skulle kunna anses, utan väsentlig ändring i förfarandet, vara i stånd att riktigt uppskatta betydelsen av dessa upplysningar, kan en sådan prövning icke med lika säkerhet verkställas av en överrätt, som därvid är hänvisad till en skriftlig uppteckning av vad vid underrätten förekommit.
På dessa grunder föreslog beredningen väsentliga inskränkningar i den fria bevisprövningen.1 Sålunda ansåg sig beredningen icke böra föreslå fullständigt upphävande av vittnesjäven. Vidare avvek beredningen från den fria bevisprövningens grundsats också därutinnan, att gällande rätts regler om den normerade partseden i huvudsak skulle bibehållas i stället för införande av fritt partsförhör, samt att dessa legala regler skulle gälla för uppskattning av bevisvärdet hos parts erkännande. Beträffande partseden framlades emellertid ett alternativt förslag till bestämmelser om fritt partsförhör.
Nya lagberedningens förslag remitterades till högsta domstolen för granskning. Två av de granskande, justitierådet Skarin, med vilken justitierådet Glimstedt instämde, yttrade därvid betänkligheter i fråga om lämpligheten att med den bestående organisa-
tionen av underrätterna i vårt land tillämpa den fria bevisprövningens grundsats. Den synpunkt, som därvid särskilt framfördes, var, att underrättsorganisationen lämnade för svaga garantier mot missbruk, vartill den fria bevisprövningen kan leda. Bristen förmentes ligga däri, att »våra underdomstolar på landet likasom alla de rådstuvurätter, där bisittarna äro illiterata, torde kunna hänföras till enmansdomstolar i den mening, att avgörandet i regeln faktiskt beror ensamt på den lagfarne ordförandens åsikt». Så länge denna organisation av underdomstolarna kvarstode, syntes det tvivelaktigt, huruvida nödvändiga förutsättningar förefunnes för införande av fri bevisprövning även i den modifierade form förslaget innehölle. När prövningen av bevisningsfrågan vore överlämnad åt en kollegial domstol eller åt en jury, således åt flera i regeln erfarna och samvetsgranna personer, låge däri åter en ganska stor garanti för att en ensidig subjektiv uppfattning ej erhölle för stort spelrum.
Dessa Skarins betänkligheter kommo att i fortsättningen av denna frågas öde utöva ett betydande inflytande. De hindrade emellertid ej, att proposition framlades till 1893 års riksdag om antagande i huvudsak av beredningens förslag. Ifråga om parts ed upptog propositionen det alternativa förslaget om edligt förhör. Med åtskilliga ändringar tillstyrkte lagutskottet propositionen. Beträffande parts ed fann sig utskottet dock ej kunna tillstyrka, att den normerade eden utbyttes mot ett edligt förhör under friare former. Från lantmannahåll avgåvos reservationer mot förslaget om införande av fri bevisprövning. I en av dessa anmärktes, att organisationen av häradsrätterna och de flesta rådstuvurätter icke väl lämpade sig för införande av den fria bevisprövningen, utan borde »dess införande föregås av en omorganisation av dessa domstolar i den riktning, att frihet i bevisprövning kunde åt dem med mera trygghet anförtros». I en annan reservation anmärktes, att »en alltför stor makt lägges i domarens händer, en makt, som åtminstone för vissa domare kan medföra en lockelse till maktmissbruk».
I första kammaren blev förslaget antaget, men yrkanden å avslag hade framställts och votering hade ansetts nödig. I andra kammaren mötte förslaget däremot starkt motstånd från lantmannahåll. Flera av bondeledarna yrkade avslag. Synpunkterna voro dock icke många. Betänkligheterna grundade sig mest på allmänna anmärkningar om domstolsorganisationens och förfa-
randets bristfälligheter. En betydande roll spelade misstron mot juristdomarens förmåga att handha den fria bevisprövningen. En lantman utbrast sålunda, att han icke kunde tro, att kammaren skulle antaga en lag som denna och »ställa folket under tjänstemäns godtycke». Den bekante Daniel Persson i Tällberg konkretiserade betänkligheterna på denna grund. Han var väl anhängare av den fria bevisprövningens princip, men då domarens makt i så hög grad utsträcktes, trodde han, att domarens suveränitet inom domstolen i sammanhang därmed något borde inskränkas, och att det vore nästan mycket, att häradshövdingen ensam i många fall skulle kunna uppväga nära nog ett helt dussin vanliga människor. Han åsyftade därmed omröstningsregeln i 23 kap. 2 § RB. Propositionen blev av andra kammaren med stor majoritet avslagen. Reformförslaget hade därmed fallit vid 1893 års riksdag.
Den av Daniel Persson i Tällberg framförda synpunkten kom att under följande år intaga en betydande plats i denna reformfrågas öde.
Vid 1894 års riksdag förelåg ingen proposition i ämnet, men flera motioner väcktes. I två av dessa framfördes kravet på ändrad omröstningsregel när häradshövding och nämnd ej äro ense. Den ena väcktes av så ledande män som Olof Jonsson i Hof, Anders Persson i Mörarp, Carl Carlsson Bonde och Werner G. von Schwerin och innehöll ett yrkande, som på denna punkt fixerades därhän, att om nämnden ej vore ense med häradshövdingen om vad i målet skulle anses bevisat, eller om till värjemålsed skulle dömas, eller om skadestånds belopp, skulle därutinnan gälla den mening, varom två tredjedelar av nämnden förenade sig. Ett liknande yrkande framställdes i en av bland andra Daniel Persson i Tällberg undertecknad motion. Riksdagen beslöt i anledning av motionerna, att i skrivelse till K. M:t begära framläggande av förslag till lag angående bevisning inför rätta och infogade i motiveringen till skrivelsen också en hänvisning till det väckta förslaget till ändring av omröstningsregeln i 23 kap. 2 § RB, vilket förslag, som det hette, »angåves av motionärerna själva såsom framkallat av ifrågavarande förändring av stadgandena angående bevisningen».
Med anledning av denna riksdagens skrivelse utarbetades nytt förslag till bevisningslag. Inom justitiedepartementet uppgjordes
dessutom förslag till ändring av 23 kap. 2 § RB därhän, att försåvitt tre fjärdedelar av häradsnämnden vore från häradshövdingen skiljaktiga och om en mening ense, den meningen skulle vara gällande. Sistnämnda förslag blev med det förra remitterat till högsta domstolen men blev av denna enhälligt avstyrkt. Till 1897 års riksdag blev därefter nytt förslag till bevisningslag framlagt. Någon ändring av omröstningsregeln i 23 kap. 2 § RB föreslogs därvid icke, och i propositionen berördes icke ens detta spörsmål, men en föreslagen omformulering av den allmänna regeln om fri bevisprövning ansågs skola tydligare än äldre formuleringar utvisa, att endast den omständighet finge anses bevisad, »rörande vilken en för varje sunt och oförvillat omdöme fullt övertygande bevisning åstadkommits». Genom enskild motion i andra kammaren bragtes emellertid frågan om ökning av nämndens inflytande under riksdagens prövning. Denna motion gick som nyss behandlade förslag ut på att om minst tre fjärdedelar av nämnden vore skiljaktiga från häradshövdingen och ense om en mening skulle den meningen gälla. Lagutskottet tillstyrkte i huvudsak det av K. M:t framlagda förslaget till bevisningslag, men en olycksbådande reservation av sex ledamöter anmäldes, vari avslag yrkades, enär »för stor makt lades i domarens händer». Beträffande motionen hemställde utskottet, att, om bevisningslagen antoges och av K. M:t godkändes, skulle riksdagen också antaga förslaget till ändring av 23 kap. 2 § RB med den innebörd, som nyss nämndes. Även mot denna hemställan förelåg reservation.
Frågan behandlades först i andra kammaren och föranledde där en stor debatt, i vilken de flesta av de ledande ledamöterna deltogo. Justitierådet Skarins förut omtalade betänkligheter mot att hos oss införa fri bevisprövning åberopades upprepade gånger och spelade tydligen åtminstone formellt en stor roll. Lantmännen stödde sålunda vanligen sina avslagsyrkanden på bristen på garantier för ett rätt handhavande av den nya grundsatsen. Denna ståndpunkt fastslogs av Daniel Persson i Tällberg sålunda, att han yrkade bifall till förslaget om bevisningslag under villkor, att den motionsvis föreslagna ändringen av omröstningsregeln i 23 kap. 2 § RB bleve bifallen. Karl Staaff, som också hörde till motståndarna, lade i ett vidlyftigt anförande upp anmärkningarna på ett bredare plan och ansåg denna reform böra infogas i en »verkligt djup och stor» rättegångsreform, »som
obestridligt för oss ordentligt framåt». Med Staaff instämde bland andra Branting. Carl Lindhagen befann sig däremot på andra sidan. Med stor majoritet, 171 röster mot 30, fälldes förslaget av andra kammaren, varefter också förslaget till ändring av 23 kap. 2 § RB avslogs.
När frågan några dagar senare upptogs i första kammaren, började debatten med ett anförande av häradshövdingen Gustaf Axel Berg, som inledde sitt anförande sålunda: »Då detta förslag nu är fallet i andra kammaren och fallet på ett sådant sätt, att det väl icke gärna kan i oförändrat skick snart till riksdagen återkomma, så saknar vad denna kammare beslutar någon egentlig praktisk betydelse för tillfället.» Men, fortsatte han, då för förslagets öde kunde vara av ganska stor betydelse, huru första kammaren komme att ställa sig till förslaget, borde frågan behandlas av kammaren. Efter en ganska utförlig debatt blev förslaget antaget av första kammaren med 88 röster mot 27.
Bergs spådom om frågans öde visade sig sann. Först vid 1902 års riksdag kom den upp igen, i det proposition framlades om ändring i vissa delar av RB. I stället för att såsom tidigare erhålla formen av en från RB fristående lag hade här den nya lagstiftningen införlivats med nämnda balk i dess 17 kap. Förslaget omfattade därjämte vissa andra delar av processlagstiftningen. Bestämmelserna om bevisning överensstämde till sitt huvudsakliga innehåll med tidigare förslag. Några jämkningar voro dock upptagna. Bland annat hade den allmänna föreskriften om den fria bevisprövningen utelämnats för att undanröja grunden för misstanken, att domaren skulle få makt att efter sitt subjektiva tycke avgöra vad som vore bevisat i en rättegång. Propositionen innefattade icke något förslag till ändring av 23 kap. 2 § RB. Förslag härom väcktes emellertid i motion i andra kammaren. Dess yrkande gick ut på sådan ändring av reglerna om nämndens rösträtt i häradsrätt, » att för att den mening, som nämnden faller på, må gälla, icke erfordras, att alla i nämnden äro om den meningen ense».
Vid denna riksdag kom frågan om den nya bevisningslagstiftningen närmare sin lösning än förut men blev likväl slutligen fälld.
Lagutskottet tillstyrkte i huvudsak propositionen och jämväl motionen blev gynnsamt behandlad. Det funnes visserligen ingen anledning betvivla domstolarnas samvetsgrannhet och opartisk-
het vid bevisningens bedömande, men »från lämplighetssynpunkt» vore det fördelaktigt att i någon mån utsträcka nämndens befogenhet. Därigenom betryggades den ostörda fortvaron av förtroende till häradsrätternas domslut, då det eljest kunde befaras, att hos allmänheten misstanke om godtycke vid bevisprövningen uppstode. Utskottet upptog därför det ovan omtalade inom justitiedepartementet utarbetade förslaget till särskild ändring av 23 kap. 2 § RB, vilket innebar, att om tre fjärdedelar av nämnden enade sig om annan mening än häradshövdingens, skulle den meningen gälla. Häremot var emellertid reservation anmäld.
I första kammaren blev propositionen i huvudsak antagen, men förslaget till ändring av 23 kap. 2 § RB fällt med 80 röster mot 20. Bland talarna mot förslaget var Ivar Afzelius, som vände sig mot det framförda skälet, att för nämnden utsträckt rösträtt skulle trygga mot en alltför stor lättrogenhet vid den fria bevisprövningen, och därvid fällde bland annat följande ord: »Jag frågar: vilken mena herrarna vara mera lättrogen, lekmannen eller domaren? Domarens yrke för helt naturligt med sig en viss skepsis i uppfattningen, och erfarenheten visar just detta: lekmannen tar för god en bevisning, vid vilken domaren sätter frågetecken. Jag tror således icke den uppgivna anledningen vara lyckligt funnen. Snarare skulle då utsträckningen av rösträtten kunna medföra fara.»
I andra kammaren, där frågan behandlades samtidigt som i den första, öppnades debatten av prosten O. W. Redelius, som talade för utskottets förslag och förklarade, att han biträdde förslaget om bevisningslagstiftning endast under villkor av bifall till förslaget om ändring av omröstningsregeln för häradsrätt. Andra kammaren antog både bevisningslagstiftningen och ändringen av 23 kap. 2 § RB. Frånsett divergensen beträffande sistnämnda fråga hade kamrarna emellertid på åtskilliga andra mindre avgörande punkter stannat i skiljaktiga beslut, varför utskottet försökte sammanjämka och avgav förslag härom. Utskottet förklarade därvid, att kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande förslaget till lag om ändring av 23 kap. 2 § RB icke kunde bliva föremål för sammanjämkning, varför detta förslag förfallit.
Sammanjämkningsförslaget blev av första kammaren antaget. I andra kammaren kom debatten att få en ganska dramatisk karaktär. Redan vid dess början åberopade Redelius det ovan
omtalade förbehåll han gjort, när frågan första gången behandlades i kammaren, och under hänvisning till att förslaget om ändring av 23 kap. 2 § RB fallit, yrkade han nu avslag å hela lagförslaget. Justitieministern, som var Hjalmar Hammarskjöld, uttalade sitt beklagande över denna ståndpunkt och anmärkte, att det vid sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga beslut icke vore fråga om att uppriva redan fattade beslut eller att fatta nya beslut i sådana ämnen, om vilka kamrarna redan uppnått enighet. Denna erinran följdes av en stort upplagd opinionsyttring från lantmannahåll under ledning av Jansson i Djursätra, som yrkade avslag under hänvisning till att förlaget om utsträckt rösträtt för nämnden fallit i första kammaren och därvid fällde bland annat följande ord: »När det gäller lagstiftningen i vårt land, då kunna vi lantmän sitta här i riksdagen i dess andra kammare. Vi få då även bli delegerade i lagutskottet, och det kan således åt oss anförtros att stifta lagar. Men då det gäller att tillämpa dessa lagar, som vi själva varit med om att stifta, då är man mycket rädd för att släppa in oss. Jag kan nu icke förstå, att detta motstånd är rättvist eller lämpligt, och det ingiver åtminstone föga förtroende, då det gäller samarbete mellan oss lekmän och våra lärda jurister.» Förgäves uppträdde justitieministern än en gång och förklarade, att han för sin del ej vore obenägen för en utvidgning av häradsnämndens befogenhet. Med 118 röster mot 77 fällde kammaren hela lagförslaget.
Med 1902 års riksdag upphörde K. M:t att ta initiativ till en mera omfattande reform av bevisningslagstiftningen. Vid åtskilliga följande riksdagar kom frågan dock upp genom motioner. Vid 1903, 1907 och 1908 års riksdagar förelågo sålunda förslag till ny bevisningslagstiftning, utarbetade på grundval av de tidigare förslagen. På motsättningen mellan första och andra kamrarna i fråga om utsträckning av nämndens rösträtt föllo de dock alla. Vid 1905 års riksdag försökte Carl Lindhagen att bryta ut de bestämmelser om bevisning inför rätta, som förmenades vara oberoende av frågan om nämndens rösträtt, men försöket misslyckades; förslaget föll i båda kamrarna.
Efter alla dessa bemödanden började 1911 arbetet på fullständig rättegångsreform. Motioner, som vid 1915 och 1928 års riksdagar fortfarande av Carl Lindhagen väcktes rörande bevisningslagstiftningen, möttes därför med hänvisning till detta ar-
bete. 1915 års riksdag beslöt emellertid att hos K. M:t hemställa att — i ändamål att för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning kan komma till stånd i görligaste mån avhjälpa bristen på tidsenliga stadganden rörande bevisning inför rätta — taga under övervägande, huruvida och i vad omfattning arbetet på en reform av bevisningslagstiftningen lämpligen bör återupptagas samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill övervägandet kan föranleda. Vid 1928 års riksdag föll däremot också yrkandet å skrivelse till K. M:t med begäran om förslag till ny bevisningslag. Utskottet hänvisade till att lagrådets utlåtande då snart väntades över processkommissionens betänkande, men fällde också följande sakliga anmärkning: »Huruvida en tillfredsställande nydaning av bevisningslagstiftningen låter sig genomföras utan samband med en allmän processreform, därom råda olika meningar.»
Den vid 1908 års riksdag i andra kammaren av ett antal representativa ledamöter väckta motionen började med dessa ord: »Ett bland de bedrövligaste kapitlen i riksdagens lagstiftningsarbete på senaste tiden är bevisningslagens oavbrutna olycksöde.» För en nutida iakttagare, som befinner sig på avstånd från dessa strider, måste onekligen det hårda sammanbindandet av denna lags öde med frågan om häradsnämndens rösträtt te sig föga imponerande, men denna dom gäller kanske i lika hög grad den ena som den andra av de två motsatta ståndpunkterna, vilka båda förfäktades med samma envetenhet. Måhända ligger förklaringen till alla missöden, som drabbade denna fråga, på ett djupare plan. Den ligger kanske däri, att hela tiden mer eller mindre omedvetet den uppfattningen gjort sig gällande, vilken tydligast kom fram vid 1897 års riksdag och klart återges i det nyss citerade utskottsuttalandet från 1928, att en så radikal reform inom ett ytterst centralt område av rättegångsväsendet måste mötas med misstro, om den ej förenas med en grundlig förändring också av själva den processuella omgivning, vari detta område har sin plats.