EN PERSONA JURIDICA PÅ 1750-

TALET (LOKA HÄLSOBRUNN).

 

AV

 

HOVAUDITÖREN  CARL LJUNGHOLM.

 

Vid forskning i Riksarkivet för några år sedan rörande Loka hälsobrunn anträffades ett rådsprotokoll från 1759 rörande en av brunnens intendent gjord framställning, vilket protokoll icke gärna kunde givas någon annan tolkning, än att de i beslutet deltagande riksråden betraktade och behandlade denna anstalt såsom ett självständigt rättssubjekt, en juridisk person enligt nutida terminologi. Protokollet väckte hos mig undran, huru anstalten kunde hava vunnit en sådan självständig existens och vilken syn dåtidens jurister hade på det sedan gammalt omtvistade problemet om de juridiska personerna. Då Juristtidningens redaktion nu hemställt om en uppsats av rättshistoriskt innehåll, föllo mina tankar på detta ämne, som syntes erbjuda tillräckligt intresse för en liten undersökning. Som grundval för denna bör till en början lämnas en översikt av, huru organisation och förvaltning i allmänhet gestaltade sig vid de svenska hälsobrunnarna under tiden fram till mitten av 1700-talet.Under slutet av 1600-talet och förra delen av 1700-talet pågick en livlig verksamhet bland läkare och andra för att upptäcka och utnyttja hälsobrunnar eller surbrunnar, som de vanligen kallades. Särskilt Urban Hjärne gjorde mycket för att väcka ett allmännare intresse för de svenska mineralkällorna. Den anstalt, som tidigast exploaterades och fick sin verksamhet officiellt sanktionerad, var Medevi. Redan den 6 juni 1681 utfärdade Karl XI ett plakat angående Medevi surbrunn.1 Ingressen till plakatet förtjänar att citeras såsom ett uttryck för tidens syn på hälsobrunnarna och deras verksamhet:

 

    1 Riksregistraturet.

 

216 CARL LJUNGHOLM.    »Wij Carl, — — — Giöre witterligit, at såsom iblandh annat gott, därmedh Gudh den Aldrahögste Wårt Rijke och Fäderneslandh uthj Lekammeligh måtto hafwer täckts wählsigna, icke för det ringaste ähr till at skatta den kostelige Hälsokällan eller Suurbrun, som för någon tijdh sedan widh Medwij Gårdh i Östergiötlandh, Wadstena Lähn och Ny Sochn ähr upfunnen, hwilken sin stoora wärkan till åthskillige Menniskelige Krankheeternes heelande har låtit förspöria; Altså på det een så Ädell Gudzgåfwa icke annars ähn tillbörligit ähr, medh wörnad hmå skönias, och wijdh nyttiandet af samma Suurbruns watten godh skick och ordningh hollas, men oskick och oordningh, sampt hwadh till Gudzförtörnelse länder, förekommit och betagit warda; Ty hafwe Wijnödigt achtat förmedelst detta wårt nådiga Påbud effterfölliande stycker derwid at ihugkomma, williandes at dhe af alla dhem, som till bem:te Suurbrun för deras hälso skuldh reesa, i noga acht tagas och hörsammeligen effterkommas.»

 

    Bestämmelserna i plakatet utvecklades närmare i K. M:ts Råds förordning den 27 maj 1707,1 varefter de givna föreskrifterna ytterligare stadfästes och kompletterades i K. M:ts resolution den 4 maj 1721 uppå en supplik av riksrådet och presidenten greve Carl E. Gyllenstierna.2
    Nämnda författningar hava haft en stor betydelse för de svenska hälsobrunnarnas verksamhet under 1700-talet. Bestämmelserna rörande Medevi utsträcktes genom särskilda kungl. beslut3 att gälla för andra hälsobrunnar, och även utan sådant förordnande torde anstalter av detta slag hava sökt att i möjligaste mån inrätta sig efter desamma. Resolutionen den 4 maj 1721 slutar med följande sats: »lärandes Kgl. M:tt med det första låta igenom trycket utfärda en allmen förordning, som wid alla surbrunnar här i riket kommer at efterlefwas». Därav blev dock intet, åtminstone icke inom den tidsperiod, som här är i fråga. Den, som studerar författningarna rörande Medevi för att bilda sig en uppfattning om hälsobrunnarnas organisation och förvaltning, blir emellertid besviken. Där finnas föreskrifter om skyldighet för brunnsgästerna att besöka morgon- och aftonbönerna, att undvika eder och bannor, att föra ett tuktigt och ordentligt leverne samt andra levnadsregler av kulturhistoriskt intresse ävensom straffbestämmelser för överträdelser av dessa föreskrifter, men beträffande ledningen och förvaltningen av anstalten finnes icke mycket. I dessa delar förutsätta författningarna en redan bestå-

 

    1 OTTO E. A. HJELT, Svenska och finska medicinalverkets historia 1663—1812. 3dje delen, Helsingfors 1893, s. 603. Arbetet citeras i det följande HJELT.
    2 Inrikes Civilexpeditions registratur. Riksarkivet.
    3 HJELT s. 605.

 

EN PERSONA JURIDICA PÅ 1750-TALET. 217ende organisation och inskränka sig till att i vissa hänseenden utrusta denna med offentlig auktorisation. I 1681 års plakat är egentligen endast följande bestämmelse i punkt 9 förtjänt av uppmärksamhet:

    »Ytterst, på det alt deste bättre widh merbem:de Suurbrun må tillgå, och all oreda afbögdh warda, weele Wij Brun-Intendenten eller Medicum fullkombligen authoriserat hafwa om godh ordningz och skickz bijbehållande behörigh omwårdnadh at draga, tagandes Wij honom her medh uthj Wårt Kongl. beskydd emoth hwariehanda oförrät och öfwerwåldh, så at ehwem honom anten medh ordh eller gerningar otillbörligen angrijper, den samme, Wårt alfwarlige ressentiment och näpst derföre skall hafwa at förwänta.»

 

    Därjämte kan påpekas en föreskrift i punkt 6 av plakatet att brunnsintendenten eller doktorn tillika med några andra, synnerligen de som hade god kunskap om ortens beskaffenhet och lägenhet, årligen när folket begynte att samlas vid brunnen, skulle författa och anslå en viss taxa »på alle tarfwelige warur» för att hindra oskälig prisstegring. Huru överträdelser av plakatet skulle beivras, lämnas öppet. Emellertid torde brunnsintendentens auktorisation enligt plakatet att draga behörig omvårdnad om god ordnings och skick bibehållande hava ansetts medföra befogenhet för honom att även bringa straffbestämmelserna i tilllämpning. Av ett Göta Hovrätts brev till brunnsintendenten Block den 4 juni 17061 framgår, att tvist uppkommit mellan denne och häradshövdingen i orten rörande de vid Medevi förefallande kriminalmålens upptagande och avstraffande under brunnstiden. Brevet meddelar, att på hovrättens und. relation över denna tvist hade »K. M:ts till justitiens administrerande förordnande och befullmägtigade hrr grefvar och rådh» svarat, att mål av vikt skulle avdömas av häradshövdingen vid extraordinarie ting där i orten, medan andra mål, »som icke äro av någon vigt eller hvad eljest till oeconomien och en god ordnings bibehållande hörer», lämnas till brunnsintendentens befrämjande. Antagligen har intendenten plägat att till hjälp och stöd i sin verksamhet kalla lämpliga bisittare bland brunnsgästerna och på detta sätt konstituerat en brunnsrätt. I 1707 års förordning förutsättes i varje fall en sådan institution såsom befintlig, då det i punkt 12 heter, att ingen, som av brunnsintendenten tjänligen anmodas kan, bör utan laga förfall undandraga sig att vara bisittare, när ransakning och brunnsrätt hållas skall.

 

    1 HJELT s. 619.

 

218 CARL LJUNGHOLM.    Av handlingar rörande surbrunnarnas verksamhet kunna vi— ehuru organisation och förvaltning vid brunnarna ej heller i fortsättningen blev författningsmässigt utformad — konstatera, att brunnsrätten icke blott tjänstgjort såsom rannsakande och dömande myndighet utan även synes hava handhaft förekommande förvaltningsärenden, »oeconomien» enligt Göta hovrätts brev. Markägaren synes visserligen, åtminstone om han intog en sådan samhällsställning att han kunde göra sig gällande, hava i huvudsak bibehållits vid rätten att förfoga över sin egendom, men brunnsintendenten bestämde, under intim samverkan med brunnsrätten, i fråga om sjukvården och ordningen vid brunnen samt »brunnskassan» och de särskilda anstalter, lasarett m. m., som bildades genom donationer eller sammanskott bland brunnsgästerna. Någon allmän gräns mellan ägarens och brunnsintendentens befogenheter fanns icke uppdragen, utan förhållandet dem emellan ordnades väl efter omständigheterna.
    Varje nyupptäckt hälsokälla skulle anmälas i collegium medicum och vinna dess godkännande, innan den finge allmänt begagnas. Den 15 mars 1734 underrättade collegium egarne till en ny, i tidningarna anmäld surbrunn i Härads socken i Södermanland, att ingen publikation bort ske, innan vattnet blivit examinerat och av collegium approberat.1 Men då collegium ville införa ett vite av 100 rdr att erläggas av den ägare, som utan vederbörlig prövning och erhållna privilegier läte verkställa drickning eller vattenhämtning ur mineralkälla, avböjde K. M:t detta i skrivelse den 13 januari 1802, »helst collegium enligt medicinalordningarne och instruktion eger rätt förbjuda skadliga källors nyttjande».2 Att meningen icke var att skjuta brunnens ägare helt åt sidan, framgår av det sätt, varpå brunnsintendenten tillsattes. När förvaltarne av Vårby egendom i Huddinge socken, å vars mark Vårby brunn var belägen, anhöllo att collegium medicum ville förordna någon »medicum» att vara brunnsläkare beslöt collegium, »som aldrig tillförende sig åtagit eller hädanefter åtager sig något jus fundi, der surbrunnar finnas», den 2 juni 1714 att lämna sökanden uti sin frihet att söka sig själv en medicum, »den collegium sedan will adprobera, så framt han dertill finnes skickelig».3 Redan vid denna tid

 

    1 HJELT s. 601, not 1.
    2 HJELT s. 608.
    3 HJELT s. 609.

 

EN PERSONA JURIDICA PÅ 1750-TALET. 219hade alltså det förfarande kommit i bruk, att brunnens ägare hade rätt att anställa brunnsläkare, men att denne skulle godkännas av collegium medicum. Hjelt refererar i sitt citerade arbete (s. 612 o. ff) ett flertal fall rörande tillsättande av brunnsläkare, vilka väl kunna ge ett visst intryck av växlande praxis, men dock synas kunna hänföras under nyssnämnda princip, att brunnens ägare, »possessor fundi» hade rätt föreslå brunnsläkare. Att förordnande i vissa fall direkt meddelades av K. M:t eller vederbörande landshövding, synes i regel hava sammanhängt med att brunnen låg å kronojord.
    Efter denna översikt av hälsobrunnsväsendet under 1700-talets förra del övergår jag till att i korthet redogöra för vad man vet om uppkomsten och utvecklingen av Loka hälsobrunn. Beträffande brunnens läge meddelar brunnsintendenten Claes Sohlbergår 1759 i en underdånig skrivelse,1 som nedan närmare beröres, att källan vore belägen i Örebro län, Grythytte socken, i en sank och ofruktsam mosse, som, innan ordentlig brunnskur där inrättades, varit så oländig och av kärrvatten översvämmad, att den icke kunde nyttjas till minsta bruk och gagn. I denna mosse sammanstötte två kronobergsmanshemmans ägor, nämligen Westgötetorpet och Långkärnshöjden, vilka icke räknat och icke kunde räkna någon fördel av denna för bergsbruken onyttiga lilla plats.
    När och av vad anledning Loka källa börjat användas för botande av sjukdom är höljt i dunkel. I ett »Tal om kalla bad i gemen och Loka badningar i synnerhet», hållet för Kungl. Vetenskapsakademien den 2 november 1763,2 framför professor P. J. BERGIUS såsom en tradition, att källan från uråldriga tider varit i värde såsom en betydande offerkälla, den man på gamla viset förnämligast midsommarnatten besökt, vilket skulle styrkas av att denna sed då ännu ville hänga vid den nästgränsande allmogen. Hälsobrunnens senaste krönikör BERTIL WALDÉN3 redogör för olika i orten gängse berättelser men finner det icke troligt, att källan är någon mycket gammal — icke ens medeltida — offer- eller hälsokälla. De första säkra underrättelserna om brunnen kunna dateras till 1725, då arkiatern Magnus Bromell erhöll upp-

 

    1 Bilaga till K. Bdes i Örebro län und. skrivelse 22/9 1759, Riksarkivet.
    2 Tryckt i Stockholm hos Lars Salvius 1764, s. 67.
    3 Loka, en kunglig hälsobrunns krönika, Stockholm 1940, Nordisk Rotogravyr, s. 11 o. f. 

220 CARL LJUNGHOLM.drag av konung Fredrik I att undersöka vattnet till dess art och halt, »emedan åtskillige så av inländske som utländingar särdeles från Norge tagit sig före att vid Loka anställa ordenteliga brunnskurer och givit vattnet gott lovord».1 Tydligen har undersökningen utfallit till belåtenhet, ty den 24 maj 1726 erhöll doktor Erik Victorin k. konstitutorium att vara brunnsintendent och läkare vid Loka.2 Enligt Bergius gjordes ock genom landshövdingen baron Conrad Ribbings försorg goda anstalter till brunnens iståndsättande med sjövattnets bortledande från källan, med vägarnas upprödjande, med skjutsens inrättande, med tillförsels anskaffande och mera dylikt. Den 13 december 1726 föredrogs i rådet ett brev från Ribbing, däri denne anhöll om ersättning med ett belopp, som utöver redan anordnade 1,200 dlr åtgått till kärr- och sjövattnets avledande från Loka källa, vilket belopp beviljades att betalas av statskontoret av extra utgiftsmedlen.Ordnandet av brunnen har alltså till någon del bekostats av statsmedel. Ingående upplysningar om brunnens förvaltning stå att vinna endast genom ytterligare arkivundersökningar, men vissa huvudlinjer äro dock skönjbara redan i de här åberopade handlingarna. Bergsmännen, å vilkas hemman brunnen låg, hade tydligen icke intresse eller förmåga att taga hand om den. Brunnsintendenten har under sådana förhållanden blivit brunnens företrädare, och ehuru han i saknad av kungliga privilegier för brunnen näppeligen kunnat organisera en verklig brunnsrätt, synes han i förvaltningsangelägenheter hava samarbetat med brunnsgästerna eller en representation för dem. Redan i en upplåtelsehandling den 20 november 1725, till vilken jag nedan återkommer, omnämnes, att brunnsgästerna förärat några hundra daler kopparmynt till brunnens ordnande, och de hava säkerligen i fortsättningen kraftigt bidragit till dess höjande. När brunnsintendenten år 1759 gjorde sin redan omnämnda underdåniga supplik, åberopar han brunnsgästernas uppdrag. Man kan sålunda antaga, att förvaltningen handhafts av brunnsintendenten med stöd av brunnsgästerna och att denna förvaltning, då någon särskild ägare till själva brunnen ej framträdde, kommit att omfatta jämväl huvudparten av de angelägenheter, som i vanliga fall avgjordes av brunnens ägare.

 

    1 BERGIUS, Tal, s. 67.
    2 HJELT s. 610.
    3 Rådsprot. i civilärenden 1726 fol. 157 o. 161.

 

EN PERSONA JURIDICA PÅ 1750-TALET. 221    Bergsmännen i Westgötetorp och Långkärnshöjden, uppläto genom handling den 20 november 1725 till bergsfogden Johan Mohraeus rätt att uppföra en byggnad till husrum för brunnsgästerna å platsen omkring själva källan, vilken upplåtelse godkändes av landshövdingen.1 Flera upplåtelser skedde sedan av byggnadstomter och täppor, till slut i sådan omfattning att oreda och olägenheter för verksamheten vid brunnen uppstodo. Däremot har jag ej kunnat finna, att någon upplåtelse av själva källorna skett. För att uppnå bättre förhållanden i bebyggelsen inlöste »Brunnen» åren 1758 och 1759 med brunnskassans medel och med hemmansåboernas samtycke åtskilliga lägenheter, varjämte brunnsintendenten Sohlberg enligt brunnsgästernas uppdrag hos K. M:t sistnämnda år gjorde sin förut omtalade framställning med begäran om vissa förmåner för brunnen. Suppliken behandlades i rådet den 3 oktober 1759. Om vad därvid förekommit meddelar protokollet2 i huvudsak följande:
    » Stats secreteraren Arnell föredrog härpå
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
    6. Lands Höfdingen Gref Mörners underdånige föreställning af d. 22 sidstl. Septembr, med Medicinae Doctoren och Bruns intendentens wid Loka Hälso brun Sohlbergs underdånige böneskrifft, at till Jnrättningarnes sättiande derstädes på bättre fot, Kongl. Maij:t täcktes Nådigst fastställa, 1:0 at den tract och area, som på en wid suppliquen bifogad Charta är utstakad må förklaras för Loka bruns egentelige territorium, innom hwilcket brunnen kan äga sin jurisdiction och lika rättighet med Medevi Surbrun. 2:0 at ej någre Hus eller bygnader, innom den plats som brunnen anslagen blifwer hädanefter må anläggas, utan bruns intendentens och Gästgifwarnes godtfinnande. 3:0 at alla täppor, och intagor, innom brunnens district, måtte rättas effter den ordning, som jntendenten och gästerne nyttigast pröfwa. Och 4:0 at den eho han wara må, som antingen redan äger, eller hädan effter förwärfwar sig hus eller täppor, och intagor innom bruns districtet, och will större eller mindre del deraf till någon uplåta, bör först göra brunnen hembud deraf, emot samma penningar, som en annan redeligen biuder. — — — J. betracktande af hwilcket alt, med det mera, såsom hwarigenom större ordning och beqwämlighet wid hälsobrunnen winnes, deras Excellencier icke funno någon swårighet, at bifalla till alla delar, 2, 3 och 4 momentet i förberörde supplique, helst Kongl. brefwet af d: 4 maij 1721 lofwar alla hälso brunnar i Riket sådane fri- och rättigheter, samt Medevi och flere Hälso Kiäller med domrättighet blifwit tillförene försedde. Men hwad första momentet angår, at den begiärdte tracten måtte förklaras för brunnens egenteliga territorium, war Hans

 

    1 Bilaga till K. Bdes i Örebro län und. skrivelse 14/10 1726, Riksarkivet.
    2 Rådsprotokoll i inrikes civilärenden 1759; II, s. 669 ff, Riksarkivet.

 

222 CARL LJUNGHOLM.Excellence Herr Riks Rådet Baron Seth af den tanckan, at som härigenom abalieneras 2:ne Bergsmans hemmans ägor till brunnens ewärdeliga ägo, så borde Kammar Collegium häröfwer först höras, innan hans Excellence derutinnan sig kunde utlåta. De öfrige deras Excellencier Herrar Riksens Råd instämde enhälleligen derutinnan, at som allenast nyttiande rätten af desse oländige och för Bergsbruken onyttige platzer, till Källan härigenom updrages, hwaraf hemmanen mera winna uti afsättningen af dess producter, så wore både billigare och nyttigare, at brunnen till dess förmån och gästernes beqvämlighet dem innehade, än at private personer, som hittils skiedt, desamma nyttiade;
    och funno fördenskull icke någon swårighet wid, at styrcka till bifall, äfwen af detta första momentet.»

    Nådig resolution med bifall till framställningen utfärdades, daterad samma dag. Inom det område, som sålunda blev brunnens »territorium», voro även källorna belägna.
    I ärendets behandling deltogo enligt protokollet riksråden greve Wrangel, baron Höpken, greve Ekeblad, baron Seth, baron Hamilton, baron Lagerberg och baron Fleming. Av dessa ägde åtminstone kanslipresidenten von Höpken, rikskanslirådet Klas Ekeblad, d. y., Gabriel von Seth och Karl Lagerberg genom sin föregående utbildning förutsättningar att behärska de juridiska spörsmål, som förelågo i ärendet. Om von Seth — dissidenten — upplyser Nordisk Familjebok att han icke var politiker men med nit och skicklighet ägnade sig åt sina ämbetsplikter; han var tydligen en god »konsult».
    Till belysning av rådets diskussion bör kanske påpekas, att de hemman, på vilka brunnsområdet låg, till sin jordnatur voro kronobergsmanshemman med stubbe- och röjselsrätt. Beträffande sådana gällde, att åboerna, man efter man, på dem njöto en ständig besittningsrätt, så länge de fullgjorde sina skyldigheter. Om någon ville transportera besittningsrätten på annan, så tilläts det under förutsättning av landshövdingens medgivande.1 När majoriteten inom rådet uttalade, att allenast nyttjanderätten till brunnsområdet genom bifall till suppliken uppdroges till »källan», avsågs av allt att döma, att ett bifall till suppliken skulle fråntaga åboernaderas besittningsrätt till ifrågavarande område (vilken rätt dessa för övrigt redan i huvudsak avhänt sig) och till anstalten upplåta området med ungefär samma rätt som den, med vilken åboerna innehade sina hemman, d. v. s. under en besittningsrätt av permanent art. Von Seth har tolkat suppliken såsom av-

 

    1 KF om skatteköp den 19 september 1723 mom. 5) samt Kungl. res. den 4 december 1693 och den 6 december 1733; BACKMANS lagsamling I s. 101. 

EN PERSONA JURIDICA PÅ 1750-TALET. 223seende »abalienation» (= avhändande) av hemmanens ifrågavarande mark till brunnens evärdeliga ego och ville i anledning därav höra Kammarkollegium, innan ärendet avgjordes.
    I en sak synas emellertid excellenserna hava varit ense, nämligen däruti att nyttjanderätt, respektive äganderätt, till ifrågavarande jordområde kunde förvärvas av »källan» som sådan. De föreliggande omständigheterna — att källan låg å kronojord, att statsmedel anslagits för dess ordnande, att brunnsintendent utnämndes av konungen — kunde tänkas hava lett till att hälsobrunnen i sin helhet betraktats såsom kronoegendom, men så blev icke fallet, utan man har tydligen tagit för givet, att »källan» var ett självständigt, från kronan skiljt rättssubjekt. Efter nutida betraktelsesätt ter sig brunnen närmast såsom en stiftelseliknande juridisk person. Den har dock icke veterligen tillkommit genom ett avsättande av tillgångar för stiftelsens ändamål såsom en stiftelseakt, utan snarare spontant vuxit upp kring den hälsobringande källan genom brunnsintendentens och brunnsgästernas samarbete under K. M:ts och länsstyrelsens befrämjande. Det återstår nu att undersöka, huru en sådan rättsbildning kan hava betraktats av dåtidens vetenskapsmän och ämbetsmän.
    Läran om juridiska personer behärskades under 1700-talet i Sverige såväl som utomlands av naturrättens principer.1 Den grundläggande tanken i naturrätten var som bekant uppfattningen, att människorna från början levat i ett samhällslöst tillstånd men med hänsyn till den därmed förenade osäkerheten förenat sig i samhällen med tvångsmakt över individerna. Detta antogs hava skett genom frivillig överenskommelse, det s. k. samhällsfördraget, vilket, sedan det väl var ingånget, tillskrevs bindande kraft för all framtid. I det samhällslösa tillståndet voro individerna utrustade med vissa s. k. naturliga rättigheter, från vilka de genom samhällsfördraget avstodo till förmån för en regent eller för folket såsom sådant. Olika meningar rådde i frågan, huruvida detta avstående varit totalt, eller om individerna för sig bibehållit vissa av de naturliga rättigheterna, såsom tankefrihet och säkerhet till liv och egendom. Denna uppfattning om samhällenas uppkomst och natur satte sin prägel även på läran om andra sammanslutningar. För att belysa naturrättens ställning till samfundsproblemet skall jag söka ge en kortfattad framställning av

 

    KARL OLIVECRONA. Studier över begreppet juridisk person i romersk och modern rätt, Uppsala 1928, s. 110. 

224 CARL LJUNGHOLM.det med mycken skarpsinnighet utformade system, som till lösande av dithörande spörsmål uppställdes av den framstående naturrättsläraren SAMUEL PUFENDORF, vilken med hänsyn till hans intima förbindelse med Sverige (han var professor i Lund 1668—1677 och senare svensk rikshistoriograf) kan antagas hava övat stort inflytande på den svenska rättsuppfattningen under 1700-talet.
    I fråga om sammanslutningar av ifrågavarande slag (stat, kyrka, kommun, korporation, familj) uppställer Pufendorf begreppet »persona moralis composita». Detta begrepp anknytes till en kollektiv bildning, för vilken följande drag äro utmärkande.Grunden till en persona moralis composita lägges, då flera kroppsliga individer förena sig med varandra på sådant sätt, att det, som de vilja eller handla i kraft av denna förening, bör betraktas såsom uttryck för en vilja och en handling, icke flera sådana. En sådan förening anses föreligga, då särskilda individer underordna sin vilja under en individs eller en församlings vilja på sådant sätt, att de dels avse att såsom allas vilja och handling erkänna allt, vad den enda viljan beslutar eller utför i fråga om det, som angår sammanslutningens natur såsom sådan och överensstämmer med dess ändamål, dels ock avse att andra människor skola på samma sätt betrakta den styrande viljans beslut och åtgärder av denna natur. I andra fall, då flera individer vilja eller utföra något gemensamt, urskiljas lika många viljor eller handlingar, som antalet deltagande individer utgöra, men i en persona composita tillkommer de sammanslutna en enda vilja; en talan, som väckes av de sammanslutna såsom sådana, betraktas såsom en enda talan, ehuru flera kroppsliga individer äro förenade i denna samma talan. Härav följer även att en så sammansatt person kan och plägar innehava förmögenhet och rättigheter, vilka de särskilda medlemmarna i sammanslutningen, såsom sådana, ingalunda kunna tillägna sig eller göra anspråk på. Men likasom en fysisk kropp förblir densamma, även om däri under tidens lopp mycket förändras genom att smådelar i tysthet och av olika orsaker tillkomma eller avgå, så upphör ej heller en persona composita att vara samma person, därigenom att individerna delvis efterträda varandra, med mindre samtidigt

 

    1 PUFENDORF, De jure naturæ et gentium, Frankfurt 1694, liber I, kap. 1, § 13, (s. 12). 

EN PERSONA JURIDICA PÅ 1750-TALET. 225en sådan förändring inträffar, att den helt och hållet upphäver sammanslutningens väsen.
    En så bestämd kollektiv person var enligt Pufendorf av samma rättsliga natur som den enskilda personen; de föllo båda under samma begrepp.1 Vägen till detta gemensamma begrepp banade han sig genom att lösgöra det rättsliga begreppet person »persona moralis» från det kroppsliga personbegreppet. Han förutsatte därvid, att rättens värld överhuvud icke uppbygges av fysiska utan av andliga ting och — då det här är fråga om den sedliga sidan av det andliga — närmare bestämt av sedliga ting, »entia moralia». Dessa »entia moralia» äro i och för sig blotta attribut, som av förnuftiga väsen tillskrivas fysiska föremål och rörelser för att inverka ledande och begränsande på människans fria vilja och därmed ordna det mänskliga livet på ett harmoniskt sätt. »Personæ morales» kunna nu som okroppsliga »entia moralia» tilläggas människorna ej blott som individer utan även som sammanslutningar, och äro till följd härav antingen »simplices» eller »compositæ». Såsom »persona moralis simplex» framträder individen, dock icke i sin sinnliga totalitet, utan i den mån en bestämd »status moralis» attribueras honom.2 Därför kan också en kroppslig individ uppbära flera rättsliga personer. En »persona moralis composita» åter är såsom ovan nämnts för handen, så snart ett på behörigt sätt enat flertal av individer tillskrivas en enda vilja och därmed en särskild rättssfär. Följaktligen hava enskilda personer och sammanslutna personer samma slags existens: de senare såväl som de förra skilja sig från »personæ fictæ», vilka såsom blott »simulacra et umbræ personarum moralium» framställas till sken eller på lek, utan att någon rättslig verkan anknytes därtill.

 

    1 Följande översikt av PUFENDORFS lära utgör ett sammandrag av framställningen i OTTO VON GIERKE, Das deutsche Genossenschaftsrecht, 4:e bandet, Berlin 1913, s. 415 o. ff.
    2 Denna PUFENDORFS abstraktion kan sammanställas med HJALMAR KARLGRENS påpekande i »Studier över privaträttens juridiska personer och samfälligheter utan rättspersonlighet», s 9, att den enskilda individen såsom rättssubjekt är något blott för tanken existerande, ett begrepp, som icke har någon yttre tillvaro. I bestämningen enskild individ = rättssubjekt är allt bortabstraherat utom detta enda att rättigheter och förpliktelser kunna uppbäras av individen. Pufendorfs hela teori synes för övrigt drabbas av Karlgrens därefter följande anmärkning om försök att under abstraktionens täckmantel dölja veritabla fiktioner: en rättsvetenskaplig abstraktion förutsätter förhandenvaron av det med begreppet åsyftade förhållandet; att skapa detsamma eller dess erforderliga enhet under åberopande av nödvändigheten att abstrahera, är allenast en form av fiktion.

15—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

226 CARL LJUNGHOLM.    Det mötte svårigheter för Pufendorf själv att fullt genomföra denna tankebyggnad. För hans lärjungar förlorade hans lära om entia moralia och persona moralis snart sin natur av grundval för hela rättsfilosofien och degraderades till ett medel att förklara vissa rättsfenomen, som motsträvigt läto förlika sig med sinnevärlden. Så förlorade också begreppet persona moralis mer och mer den generella betydelse, som Pufendorf förlänat detsamma. Så småningom försvann uttrycket persona composita nästan helt, medan uttrycket persona moralis blev det tekniska namn, med vilket naturrätten betecknade den kollektiva personen.
    Om vi härefter övergå till den svenska jurisprudensen, så bemärkes att akademiska konsistoriets i Uppsala notarie, sedermera juris practises professorn, OLOF RABENIUS år 1760 i form av akademiska dissertationer utgav sina »Primae jurisprudentiae communis svecanae lineae», där i §§ 173—178 (s. 34) behandlas frågan om personerna. Framställningen, vilken sålunda är nästan samtidig med diskussionen i rådet, kan återges på ungefär följande sätt. Status är en bestämning, under vilken man ser människorna tillgodonjuta olika rättigheter.1 När en människa betraktas med hänsyn till en viss status, är hon en person i juridisk mening. En människa kan innesluta flera juridiska personer, och flera människor kunna tillsammans utgöra en juridisk person. I det senare fallet äro den enes rättigheter och förpliktelser också den andres. I anledning härav indelas de juridiska personerna i enkla och sammansatta (simplices et compositæ). Den kroppsliga individen och persona simplex tagas här nästan synonymt; den förstnämnda kan likväl hava flera olika status. Så urskilja vi hos en kroppslig person hans status, t. ex. såsom statsborgare, adelsman, familjefader etc., och lika många som dessa status äro, lika många juridiska personer finnas också i denna enda enskilda person. De sammansatta personerna äro antingen publika eller privata. De sammansatta privata personerna kunna uppkomma på tre olika sätt: 1:o) genom den högsta myndighetens bud eller godkännande (varunder hör menigheter, publika verk och inrättningar); 2:o) genom bildning av lagen, när denna betraktar två eller flera personer såsom en, ehuru de äro skilda

 

    1 »Status est qualitas, cujus ratione homines diverso jure utuntur». Det är svårt att adekvat återgiva tankegången, men mot bakgrunden av den framställning, som givits av Pufendorfs lära om »entia moralia», vilka tillskrivas fysiska föremål som attribut, torde den givna översättningen bliva begriplig. 

EN PERSONA JURIDICA PÅ 1750-TALET. 227personer; 3:o) genom enskildas beslut, antingen tillåtet då en förening av sådant slag mellan flera människor icke är förbjuden i lagen, såsom äktenskap eller bolag, eller otillåtet då den är hemlig och saknar tillstånd i lagen t. ex. religiösa konventiklar.
    Att Rabenius' lära om de juridiska personerna, direkt eller indirekt, leder sitt ursprung från Pufendorf synes uppenbart. Med sitt persona juridica-begrepp har emellertid Rabenius kommit långt bort från Pufendorfs allmängiltiga lära och han förmår icke vidhålla abstraktionen i Pufendorfs begrepp persona moralis utan använder benämningen »persona simplex» på sådant sätt, att det kan avse både »homo» och »persona juridica simplex». Rabenius' lära ter sig som godtyckligt uppställda satser utan logiskt sammanhang, vilka bli någorlunda begripliga endast genom att ses mot bakgrunden av Pufendorfs tankebyggnad. För studenternas skull är det att hoppas, att den muntliga akademiska undervisningen förmått skaffa något kött på de torra benen. Rabenius' satser återgå hos senare svenska författare ända in på 1800-talet. Ännu i MATTIAS CALONIUS' »Praelectiones in jurisprudentiam civilem», ett föreläsningsmanuskript, vars tredje läsning enligt författarens anteckning slutade den 12 april 1810,1 återfinnas Rabenius' satser utan större förändringar i kap. 5 om juridiska personer (s. 106), ehuru Calonius' framställning är utförligare och avvikande i detaljer.
    Naturrätten nådde icke under 1700-talet fram till ett från korporationsbegreppet avskiljt stiftelsebegrepp. »Pia corpora» räknades till »universitates» och även andra allmännyttiga anstalter hänfördes under korporationsbegreppet. Frågan huru detta läte förena sig med den till grund för alla definitioner liggande förutsättningen att »universitates» vore en art av sammanslutningar, blev över huvud icke uppställd eller besvarades med hänvisning till sammanfattningen av destinatärerna. Ansatser till en lösning av problemet genom föreställningen om en sakpersonifikation förekommo, utan att man ens härigenom föranleddes att formulera ett självständigt anstalts- eller stiftelsebegrepp vid sidan av korporationsbegreppet.2
    Om man enligt naturrättens läror skulle konstruera Loka hälsobrunn såsom ett särskilt rättssubjekt, finge man alltså utgå från destinatärerna, d. v. s. de personer som besökte brunnen,

 

    1 Tryckt i Hälsingfors 1908.
    2 v. GIERCKE a. a. s. 552.

 

228 CARL LJUNGHOLM.och anse att sammanfattningen av dessa i deras status av brunnsgäster utgjorde en persona juridica composita. Alldeles omöjligt är detta kanske icke, enär de obestridligen för några sommarveckor utgjorde en genom gemensamma intressen och stränga ordningsregler bunden sammanslutning och i brunnsintendenten och brunnssocieteten hade sina organ, som ville och handlade för sammanslutningen. Det är dock knappast troligt, att riksrådens tankar skulle hava gått denna väg, om de reflekterat över »källans» natur såsom rättssubjekt. Mera antagligt är att de skulle hava sökt anslutning till det kyrkliga stiftelsebegrepp, som sedan gammalt funnits även i Sverige och antagligen kvarlevde oberoende av de naturrättsliga spekulationerna. Subjekt för den kyrkliga förmögenheten var enligt landskapslagarna i regel sockenkyrkan. Ursprungligen framstod även prästbostället såsom objekt för sockenkyrkans rätt, men i den mån särskilda gåvor tillföllo prästbostället, framträdde detta såsom ett särskilt rättssubjekt.1 Enligt den senare romerska rätten gällde även de fromma stiftelserna (välgörenhetsinrättningar till förmån för fattiga, sjuka etc.) såsom särskilda rättssubjekt, därvid man anlade den synpunkten, att stiftelsens tillgångar vore ett slags kyrklig egendom och stiftelsen själv en kyrklig, d. v. s. offentlig anstalt.2 Det är väl sannolikt, att även i Sverige de fromma stiftelserna njöto förmånen att betraktas såsom särskilda rättssubjekt, och då hälsobrunnen utgjorde en hälsovårdsanstalt, ligger det nära till hands att betrakta en hälsobrunn, som icke befann sig i statens eller någon enskild persons ägo, såsom ett särskilt rättssubjekt i enlighet med vad som torde hava gällt för fromma stiftelser.
    Uteslutet är ej heller att man, mer eller mindre medvetet, i tanken gjorde en verklig sakpersonifikation. Hälsobrunnarna voro högt uppskattade såsom en Skaparens välgärning mot människorna; deras undergörande krafter, vilka endast i ringa mån förklarades av vetenskapen, kunde kanske giva grundval för antagande av något slags personligt väsen hos källan. Såsom ett exempel på huru högt sakkunskapen skattade en hälsobrunn må citeras ett brev från Urban Hjärne till landshövdingen Gustaf Cronhielm den 19 juni 1701, i vilket Hjärne omtalar, att han

 

    1 WILHELM SJÖGREN, »De fornsvenska kyrkobalkarna», Tidsskrift for Retsvidenskab, 1904, s. 138.
    2 SOHM, Institutionen, 17 uppl., s. 204.

 

EN PERSONA JURIDICA PÅ 1750-TALET. 229besett och proberat Sätra 5 brunnar, om vilka han hyser de bästa förhoppningar, och därefter tillägger:

    »och det mig aldra mäst behagar, at desse brunnar äro uthi högwälborne herr landzhöfdingens tijdh komne i bruuk, hwilken heder ingen af dhe förre herrar landzhöfdingar har kunnat belefwa, ty inventio alicujus acidulæ är inte så ringa ting, som man troor. I Tyskland, Franckrijke och Engeland, enär sådant skeer, blijr der aff ett starkt roop och alla avisor fulla, och dhe som dhet upfunnit eller i bruuk bracht, med särdeles nådetecken ansedde. Re vera är det en särdeles wälsignelse, at dhe i herr landzhöfdingens tijdh upkommit, förhoppandes jag at dhe med tijden lära komma i större renomé än man troor och täncker».1

    Brunnens senare öden falla utanför ramen för denna undersökning. Det må endast nämnas, att den numera kallas » Kungl. Gyttjebad- och Brunnsanstalten Loka» och under Riksmarskalksämbetets överinseende förvaltas av en styresman och en styrelse. Under tidernas lopp har det alltemellanåt diskuterats, vem som egentligen ägde Loka brunn. En styresman på 1880-talet, som tydligen funderat mycket över problemet, kom till följande resultat: » Det kring Loka hälsokälla liggande lilla jordområde med därå varande byggnader, undantagandes en enda, äges nämligen av Loka brunn, men Loka brunn äges däremot, mig veterligen, icke av någon.» Kanske skall en och annan mena, att denne lekman på ett mera träffande sätt klarlagt begreppet »persona juridica» än som skett i denna uppsats.

 

    2 HJELT s. 602.