OM S. K. SPEGLANDE STRAFF.1

 

AV

 

DOCENTEN  HENRIK MUNKTELL.

 

Det är en mången gång gjord iakttagelse att rätten under tidigare utvecklingsstadier dels på ett helt annat sätt än i våra dagar anknyter till yttre, i sinnevärlden iakttagbara fakta, dels gärna rör sig i symboliska former. Som exempel på det förra förhållandet kan erinras om hurusom processrätten i hög grad är beroende av de uttalade orden, straffrätten av de i verkligheten faktiskt iakttagbara följderna av en brottslig handling (s. k. Erfolgsstrafrecht). Som exempel på det senare förhållandet kan man åter t. ex. bringa i minnet handslagets, handpåläggningens eller omfamningens betydelse vid vissa rättshandlingar.
    Som ett utslag av båda dessa tendenser kan man ur viss synpunkt betrakta de s. k. speglande straffen. Dessa straff — namnet har först präglats av BRUNNER — avse att på ett mer eller mindre lätt iakttagbart ofta symboliskt sätt åskådliggöra själva den handling, vars följd straffet är. Det karakteristiska är m. a. o. att straffets yttre utformning tager sikte på och vill åskådliggöra själva brottet. Detta sker ibland mycket påtagligt, ibland mer eller mindre symboliskt. Typiska fall av speglande straff före-

 

    1 I de fall, där förvaringsorten för viss otryckt källa icke angivits, är den Riksarkivets huvudavdelning; materialet från Svea hovrätt förvaras i Riksarkivets Östermalmsavdelning, från Göta hovrätt i hovrättens arkiv i Jönköping. — Förkortningar: B = Allmänna handskriftsamlingen, Avd. B, Ups. Univ. Bibl.; BECKIUS = Beckii-Palmcrantz' juridiska samlingar, RA; Förarb. = Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686—1736, utg. av V. Sjögren (1900—1909); GH = Göta hovrätt(s); KBr = kungligt brev; Kres 1619—1749 = en i Göta hovrätts arkiv förvarad prejudikatsamling; N = Nordinska samlingen, Ups. Univ. Bibl.; P = Palmskiöldska samlingen, Ups. Univ. Bibl.; Prompt. = Promptuarium in rebus criminalibus, en i Svea hovrätts arkiv förvarad prejudikatsamling; res = resolution; SCHMEDEMAN = Kongl. Stadgar — angående Justitiae- och Executions-Ährenden —, utg. av J. Schmedeman (1706); SH = Svea hovrätt(s); W = Westinska samlingen, Ups. Univ. Bibl.
    2 BRUNNER-SCHWERIN, Deutsche Rechtsgeschichte II (1928) s. 767.

 

OM S. K. SPEGLANDE STRAFF. 255ligga sålunda då mordbrännaren dömes till döden i eld, då våldsverkaren förlorar den hand med vilken våldsdådet utförts, då myntförfalskaren ställes vid skampålen med det falska myntet i handen. Men även straffarter där den speglande karaktären vid första påseende knappast alls framträder måste vid närmare betraktande hänföras till den behandlade gruppen. M. a. o. symboliken kan vara mindre påtaglig men dock finnas där. I den mån ett visst straff endast användes vid ett visst brott måste det i det allmänna medvetandet endast förknippas med detta och således i realiteten bliva speglande. Härpå skall i det följande exempel givas. Å andra sidan kan ett straff, som från början uteslutande användes för ett särskilt brott — t. ex. hängning för tjuvnad — under utvecklingens gång komma till tillämpning även vid många andra brott, varvid den speglande karaktären förloras. Detsamma gäller möjligen — åtminstone i huvudsak — avskärande av öronen,1 ett även i svensk medeltidsrätt vanligt straff för tjuvnad.
    Då man betraktar de speglande straffen faller lätt jämförelsen med talionsprincipen i ögonen. De speglande straffen ha t. o. m. betecknats »als eine Abschwächung der Talio».2 Riktigare är emellertid då BRUNNER säger att »durch die Androhung spiegelnder Strafen entsteht im einzelnen Falle leicht der Schein einer Talion». Den principiella skillnaden är att talionsstraffen taga sikte på och vilja upprepa följden av ett brott, medan de speglande straffen vilja åskådliggöra eller symbolisera själva den brottsliga handlingen. De speglande straffen ha sålunda ingalunda utvecklat sig uteslutande ur talionsprincipen: redan i äldre germansk rätt möta vi de speglande straffen på en tid då den mera utpräglade talionsprincipen på biblisk grundval4 ännu ej hunnit göra sig gällande. Många av de rituella straffen i äldre germansk rätt ha i själva verket speglande karaktär.5 Att däremot

 

    1 Jfr R. His, Das Strafrecht des deutschen Mittelalters I (1920) s. 519.
    2 R. v. HIPPEL, Deutsches Strafrecht I (1925) s. 46.
    3 A. st.
    4 Beträffande talionsprincipen och dess uppträdande i äldre germansk rätt ansluter jag mig till den av R. HEMMER, SVJT 1937 s. 858 f., uttalade uppfattningen.
    5 BRUNNER har, a. a. s. 768, framhållit att »dass die Rechtssitte in den zahlreichen Fällen, in welchen Satzung und Urteil keine bestimmte Art der Todesstrafe vorschrieb, mit Zähigkeit an den rituellen Strafen festhielt, die einstens das Heidentum für einzelne Missetaten ausgebildet hatte, erklärt sich zum Teile aus dem Bestreben, durch Anwendung der herkömmlichen Strafe das bestrafte Verbrechenkenntlich zu machen». 

256 HENRIK MUNKTELL.talionsprincipens successivt ökade betydelse och framträngande bidrog till uppkomsten av nya former av speglande straff torde vara ovedersägligt. Faktiskt kan även ett talionsstraff och ett speglande straff komma att i tillämpningen sammanfalla.1
    I svensk rätt finnes redan i flera av landskapslagarna stadganden om speglande straff. Detta är bl. a. fallet med mordbrand.2 I Östgötalagen3 bestämmes sålunda t. ex. att vid gripande av mordbrännare »må man saklöst skjuta honom i elden». I Uplandslagen, Västmannalagen och Hälsingelagen4 inträder straffet endast vid oförmåga att utgöra böter: »den skall brinna i bål, som har bränt för bonden». Såväl i båda landslagarna som i stadslagen5 förekommer bålet som straff för mordbrand. I gårdsrätterna är det t. o. m. i vissa fall stadgat för eldstiftande av vangömmo.6
    I praxis har jag icke funnit att straffet blivit verkställt, även om det ibland utdömdes av underrätterna.7 Däremot förekommer ganska ofta att en mordbrännare först avrättas och kroppen sedan brännes.8 Även i övrigt kommer emellertid den i de speglande straffen innehållna tanken till synes. Sålunda dömdes

 

    1 Ett gott exempel härpå är om en person avhuggit en annan handen och själv härför dömes till handens förlust. Jfr G. DAHM, Das Strafrecht Italiens im ausgehenden Mittelalter (1931) s. 284: »Beide Erscheinungen, Talion und Spiegelung, sind begrifflich unterscheidbar, gehen aber tatsächlich ineinander über.» Om speglande straff se vidare bl. a. BRUNNER a. st., His a. a. I s. 356 ff., E. OSENBRÜGGEN, Studien zur deutschen und schweizerischen Rechtsgeschichte (1881) s. 160 ff., L. GUNTHER, Die Idee der Wiedervergeltung (1889) s. 240 ff. Det kan anmärkas att de speglande straffen förekomma redan i den babyloniska lagstiftningen; se t. ex. M. SAN NICOLO, Beiträge zur Rechtsgeschichte im Bereiche der keilschriftlichen Rechtsquellen (1931) s. 74, 191 f. och R. THURNWALD, Werden, Wandel und Gestaltung des Rechts im Lichte der Völkerforschung (1934) s. 141 f.
    2 För romersk rätt och äldre tysk rätt se Th. MOMMSEN, Römisches Strafrecht (1899) s. 923 och His a. a. II s. 353 f. — Erinras må att även flera andra brott straffades med bålet.
    3 Edsöresbalken kap. 31 pr.
    4 Resp. Byalagsbalken kap. 25: 1, Byggningabalken 25: 1 och Byalagsbalken 20.
    5 Högmålabalken kap. 10, 11 och 9 i resp. Magnus Erikssons landslag, Kristoffers landslag och Magnus Erikssons stadslag. Tydligt kommer även den speglande karaktären i straffet till uttryck i 1643 års lagkommissions förslag, C. J. WAHLBERG, Åtgärder för lagförbättring 1633—1665 (1878) s. 163. Där stadgas att i alla högmål skall man steglas, kvinna först halshuggas och sedan brännas utom beträffande mordbrand, ty »den skall i bål brinna, som bränt haver för bonden».
    6 Se HADORPH, Gambla stadgar s. 9 p. 7, 34 p. 15.
    7 Se för ett fall så sent som 1735 KBr 12/6 d. å.
    8 Se flera ex. i B 110 M.

 

OM S. K. SPEGLANDE STRAFF. 2571657 en kvinna, vilken anlagt mordbrand (som strax upptäcktes) att stå vid kåken två timmar dagligen under sex dagar med en brinnande lunta i handen.1
    Vid sedlighetsbrotten framträda ofta speglande straff. Redan Tacitus berättar hurusom den otrogna hustrun naken av mannen utdrevs ur hemmet, sedan hennes hår, ärbarhetens symbol, klippts av.2 Denna tanke går igen i Uplandslagen, beträffande straffet för kvinna vid dubbelt hor i brist av böter: »då skall hon böta med sina lockar och med öron och näsa och hete alltid stympad horkona».3 Även i Södermanna-4 och Västmannalagarna5 förekommer stympningen, men endast som hämnd. Den vanärande benämningen ingår däremot i straffet.6
    Också i stadslagarna förekomma speglande straff för sedlighetsbrott. I Visby stadslag7 är sålunda avlösbar stympning av näsan stadgad för koppleri: »förleder en kvinna en god mans äkta hustru eller dotter så att hon varder utskämd till sin kvinnliga ära — — — ». I Bjärköarätten8 stadgas för hor för kvinnan att bära »stadens mantel»9 medan mannen av kvinnan eller ev. av stadstjänaren skall ledas runt staden. Vidare är avlösbar stympning av näsan stadgad för var och en som lockar en mans hustru eller dotter, så att hon blir skämd »at sinni quinku». Delvis förefalla alltså dessa regler stå i strid med varandra, men förklaringen erhålles genom en jämförelse med det nyss återgivna stadgandet om koppleri i Visby stadslag. De båda ifrågavarande stadgandena överensstämma mycket nära och allt synes tala för att de gå tillbaka till en gemensam källa. I så fall försvinner

 

    1 BECKIUS, vol. V s. 979.
    2 Germania kap. 19. Jfr angående hårets symboliska betydelse L. CARLSSON, De medeltida skamstraffen, Rig 1934 s. 130 ff. Samma tanke kommer även annorstädes till uttryck: se DAHM a. a. s. 306.
    3 Ärvdabalken 6 pr.
    4 Giftermålsbalken 4 pr.
    5 Ärvdabalken 6 pr.
    6 Jfr ett i viss mån liknande förfarande i Yngre Västgötalagen Giftermålsbalken kap. 5: vid hustrus hor skulle hon ledas till tröskeln, där skulle hennes mantel avryckas och bakstycket skäras ur hennes kjortel, varefter hon skulle utdrivas ur hemmet.
    7 Kap. 48.
    8 Kap. 15.
    9 Det kan anmärkas att detta straff är mycket ovanligt. Jfr emellertid J. G. L. NAPIERSKY, Die Quellen des rigischen Stadtrechts, Inl. s. XXIX och s. 38 f. samt G. BOLIN, Stockholms uppkomst (1933) s. 110 f. och samma förf.: Bjärköarätten — Stockholms äldsta stadsrätt, Vår stad 1935 s. 230.

17—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

258 HENRIK MUNKTELL.emellertid den skenbara motsägelsen i Bjärköarättens stadganden, som till sin senare del således torde ha avsett koppleri.1
    Allmänna stadslagens hithörande stadganden2 bygga på Bjärköarätten. Motsvarigheten till den sist behandlade bestämmelsen har i stadslagen undergått en stark betydelseförskjutning och avse här mökränkning. I övrigt kvarstår emellertid straffbestämmelsen oförändrad och härav har bl. a. blivit den följden, att det ifrågavarande stympningsstraffet, eljest som regel uteslutande avsett för kvinnor vid sedlighetsbrott, här även blivit ett manligt straff. Sin speglande karaktär bibehåller emellertid straffet även i stadslagen, då det icke kommer till användning utanförsedlighetsbrottens område.
    För övrigt märkes i stadslagen den ändringen att Bjärköarättens bärande av »stadens mantel» ersatts av »stadens stenar».Bestämmelserna om ledande runt staden upprepas i utförligare, speglande form: förfarandet är nästan ordagrant översatt från lübsk rätt.4
    Beträffande praxis har jag icke funnit något fall av näsans förlust. Ett exempel på ledande runt staden finnes från 1587.Stenbärandet, vilket utanför Sverige väsentligen endast förekommer som (kvinnligt) straff för ärekränkning,6 har hos oss åter att döma av bevarad praxis endast använts som straff för sedlighetsförbrytelser.7 Säkerligen beror detta på att detta förfarande — såsom nyss framhållits — i stadslagen ersatt det tidigare stad-

 

    1 Nämnas kan, dels att stadgandets källa varken kan vara lybsk eller hamburgsk rätt, dels att detta stympningsstraff överhuvud är mycket ovanligt i tysk medeltida rätt, men dock förekommer just för koppleri; se angående dess användning och utbredning BRUNNER a. a. s. 784 med hänvisningar samt His a. a. I s. 520, II s. 163. N. STJERNBERG, Några blad ur horsbrottets historia i svensk rätt, Festskrift för B. J. Grotenfelt s. 128, har icke observerat sammanhanget med koppleristadgandet utan antar att Bjärköarätten kap. 15: 1 gäller mökränkning. Samma uppfattning hos L. CARLSSON a. a. s. 137. Redan det höga bötesbeloppet (40 marker) talar emellertid häremot. I landslagarna är motsvarande bot 3 marker; däremot är koppleristraffet alltid mycket hårt.
    2 Giftermålsbalken kap. 3 och 10.
    3 Se ang. detta straff E. v. KÜNSSBERG, Über die Strafe des Steintragens (1907).
    4 Se J. F. HACH, Das alte lübische Recht (1839) s. 198 (43) och 249 (8); jfr NAPIERSKY anf. ställen och F. FRENSDORFF, Das Stadtrecht von Wisby, Hansische Geschichtsblätter 22 (1916) s. 69 f.
    5 G. BOLIN i Rig 1934 s. 222 f.
    6 Jfr E. v. KÜNSSBERG a. a. s. 13, 17 ff.
    7 Arboga tänkebok II s. 59 (1475); Stockholms stads tänkebok I s. 21, jfrd m. s. 16 (1475); Jönköpings tänkebok s. 97 f. (1513); N. ÖSTMAN, De förlorade tänkeböckerna 1530—38, S:t Eriks årsbok 1931 s. 206; Jönköpings historia I (1917) s. 

OM S. K. SPEGLANDE STRAFF. 259gandet om bärande av stadens mantel, medan det i lag ingenstädes omnämnes i samband med ärekränkning.
    Någon enstaka gång möter även relativt sent en reminiscens av uppfattningen om lockarnas symboliska betydelse. 1614 föreskrives i ett av hertig Johan utfärdat patent örons, näsas och lockars förlust för första gången enkelt hor,1 och 1664 dömer Göta hovrätt en kvinna vid upprepade återfall i hor och tjuvnad bl. a. till att få hårlockarna avskurna och fästade vid kåken.2
    Även vid andra sedlighetsbrott möter det speglande straffet. Sålunda kan erinras om Svealagarnas bestämmelser om tidelag.Enligt Uplands-, Dala-, Södermanna- och Västmannalagarnakunde följden av brottet under vissa omständigheter bli att begravas levande tillsammans med det djur med vilket brottet begåtts. Reglerna gå — närmast i Södermannalagens form — igen i Kristoffers landslag.5 Endast ett fall är bekant, där detta straffblivit tillämpat.6
    Relativt tidigt uppträda även de speglande straffen vid ärekränkning. I Magnus Erikssons stadslag stadgas7 sålunda 12 marks böter för okvädinsord: »orkar han ej boten, slå sig för munnen och säge själv att han ljög».8 Detta stadgande upprepas

 

403 (1601); S. WIESELGREN, Sveriges fängelser och fångvård — — — (1895) s. 26 (1626). Jfr även OLAVI MAGNI Historia om de nordiska folken III (1916) s. 110, om Turelang, som »framställes bärande på axeln en klubba, från vilken tvenne sammankedjade stenar nedhänga». Detta berodde på att »han satte — — — sin ära i att med laga bot näpsa eller till livet straffa envar, som tog sig före att med skändligt våld kränka den äktenskapliga ärbarheten». Jfr även STIERNHÖÖK, De jure sveorum et gothorum vetusto s. 326 f.
    1 B. R. HALL, Ur den kyrkliga folkdisciplineringens historia II (1927) s. 96. Jfr även Lagförslag i Carl IX:s tid (1864) s. 127 (Carl IX:s lagförslag) och 312 (Rosengrenska lagförslaget). Ett fall ur underrättspraxis från 1606 anföres av K. G. WESTMAN, Från landskapslagar och folkting till rikslag och ämbetsmannamässig rättstillämpning, Minnesskrift ägnad 1734 års lag I (1934) s. 35.
    2 GHres 16/3 1664 (Kronobergs län nr 1). H. MATTHIESSENS fantasifulla skildring i De Kagströgne (1919) s. 55 med dess framhållande av hurusom »Skøgernes afklippede Haar vajade» omkring kåken torde dock knappast motsvara verkliga förhållandet. För ett exempel från Nordtyskland från början av 1600-talet, se BADER, Der Pranger (1935) s. 146.
    3 Jfr J. E. ALMQUIST, Tidelagsbrottet 2 uppl. (1938) s. 11 ff.
    4 Se Kyrkobalkarna resp. kap. 15: 8, 10, 15:1 och 23.
    5 Högmålabalken kap. 14. — Jfr även Lagförslag i Carl IX:s tid s. 485 och ALMQUIST a. a. s. 24 f.
    6 G. HAFSTRÖM I SvJT 1936 s. 448 (1616).
    7 Rådstubalken kap. 31.
    8 Utländskt inflytande är sannolikt: jfr His a. a. I s. 577 f., II s. 126.

 

260 HENRIK MUNKTELL.i det s. k. Upsala beslut av 1538.1 Vid vissa svårare arter av brottet kunde straffet under särskilda omständigheter enligt stadslagen stiga till tungans förlust.2
    Något fall av det sistnämnda straffet för ärekränkning har jag emellertid ej påträffat.3 Däremot förekommer det att en infamant dömes att slå sig själv på munnen;4 en speglande karaktär har straffet tydligen även när för ärekränkning utdömda böter benämnas »läppegjäld».5 Ibland äro dessa sistnämnda straffarter förenade, såsom när det heter att brottslingen blir » sakfälld för läppegjäld till penningar 9 mark och slå sig själv på munnen och gå aviger av rätten».6 Ännu kort före 1734 års lag skymtar ibland detta skamstraff.7 Som på sitt sätt speglande kan också uppfattas när domstolarna ibland även i ärekränkningsmål döma till ständig tystnad i saken eller — som termen i regel lyder —till »perpetuum silentium».8 Likaså kan nämnas att det icke sällan beträffande smädeskrifter bestämmes att de skola uppbrännas av bödeln.9
    En egendomlig mellanform mellan talion och speglande straff framträder så småningom vid ett visst fall av grov ärekränkning, nämligen vid falskt vittnesbörd, där det pådiktade brottet kunde medföra dödsstraff. Under inflytande av den segerrikt framträngande mosaiska rätten började man nämligen, med en ut-

 

    1 SCHMEDEMAN s. 8.
    2 Jfr även Konungabalken kap. 12 § 3.
    3 Åbo hovrätt hotar en gång (1634) därmed vid återfall: se Bidrag till Åbo stads historia I:6 (1890) s. 177.
    4 Åbo rådsturätts prot. 11/9 1620, B 201.
    5 Östra härads dombok, W 483 (ex. från 1604, 1615, 1618); Vendels sockens dombok, utg. av N. EDLING (1925) s. 4 (1615); SHdom 25/9 1622; SHdom 22/3 1662, N 332.
    6 G. O. HYLTÉN-CAVALLIUS, Wärend och Wirdarna II (1868) s. 405 f. (1626). Jfr även dylika fall från 1615 i Ångermanlands landstingsakter, utg. av J. NORDLANDER (1923) s. 117, från 1637 hos K. W. HERDIN, Upsala på 1600-talet, Rättsväsendet I (1926) s. 152 och från 1655 i SHBr 11/10 d. å., Ups. landsarkiv. Detta förhållande överensstämmer med det i vissa varianter av den yngre landslagen (Add. C. 1 i Schlyters edition) stadgade förfarandet. — Beträffande Rosengrenska lagförslaget samt 1643 och 1665 års förslag, se Lagförslag i Carl IX:s tid s. 453 och WAHLBERG a. a. s. 175, 238.
    7 Se Å. HOLMBÄCK, Cronhielm och 1734 års lag, Minnesskrift ägnad 1734 års lag I s. 90.
    8 SHdomar 13/11 1647 och 19/3 1653; GHres 24/10 1654 (Elfsborgs län nr 7); ett flertal fall från 1684, 1688, 1689 och 1691 i B 110.
    9 Huvudstadgandet i Kungl. placat 21/4 1665, SCHMEDEMAN s. 438 f. För ettexempel ur praxis se SHdom 20/5 1678. 

OM S. K. SPEGLANDE STRAFF. 261vidgad tillämpning av talionsprincipen, även här utdöma dödsstraff trots att någon följd av brottet ej inträffat.1 Karakteristiskt är ett fall från 1629—30, där en gift man, O. M., påstått att han belägrat en gift kvinna, K., men ej kunnat bevisa det. Då målet underställdes K. M:t resolverades2 att eftersom O. M. bekänt dubbelt hor skulle han enligt egen bekännelse mista livet: »och om han än icke hade gjort samma hor, så borde han likväl mista livet för falskt vittnesbörd och för det han haver velat ljuga livet av hustru K.».3,4 Uppenbart är att samtiden uppfattade detta som ett rent talionsstraff.5
    I praxis är emellertid dödsstraff för falsk anklagelse mycket ovanligt. Jag har endast påträffat ett exempel därpå: Göta hovrätt dömde en gång en person till döden på grund av falsk anklagelse för tidelag.6
    En straffbestämmelse av speglande karaktär innehålles även i allmänna stadslagens dobblarebalk. Om man dobblade med omyndig eller om man dobblade bort bolagsgods, kunde under vissa omständigheter förlust av handen ifrågakomma.
    En brottstyp, där de speglande straffen ej möta i svensk medeltidsrätt (men väl ganska ofta i utländsk),7 är förfalskningsbrotten. Hos oss visa sig (med undantag av vissa regler om förstörande av det förfalskade) på detta område speglande straff först på 1600-talet.8 Det första förtecknade fallet beträffande

 

    1 Denna princip förekommer även i romersk rätt: se MOMMSEN a. a. s. 496 f.
    2 Kres 10/3 1630 nr 2, Kres 1619—1749.
    3 Kurs. i källan. I marginalen är vid resolutionen antecknat: »jus talionis».
    4 Tydligen med anledning av detta fall framhåller SH samtidigt för K. M:t att Sveriges lag endast stadgar vissa böter om man ville ljuga liv och ära av annan »vilket straff synes vara alltför ringa för en sådan sak.» K. M:t svarar (s. d.; anf. st.) att man skall rätta sig efter Guds lag i högmålssaker »som är i bland annat falskt vittne». Det är denna res., som innehåller den kända hänvisningen till de i slutet av lagboken införda utdragen av den heliga skrift »att det skall givas själ för själ, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot». Jfr K. OLIVECRONA, Om dödsstraffet, 2 uppl. (1891) s. 16 och G. OLIN, Några blad ur det svenska straffsystemets historia, Minnesskrift ägnad 1734 års lag II (1934) s. 834 (där odaterad). Resolutionen återfinnes även i Prompt. s. 156 och i BECKIUS, vol. 13, s. 353 f.
    5 Jfr de två föregående noterna. Samma grundsats går ofta igen: se t. ex. Kristoffers landslag Edsöresbalken kap. 38, Lagförslag i Carl IX:s tid s. 440 och WAHLBERG a. a. s. 175.
    6 GHres 9/10 1656 (Kronobergs län nr 7). Jfr GHdomar 11/4 1663 (nr 25) och 4/4 1665 (nr 23).
    7 Se BRUNNER-SCHWERIN a. a. s. 767; HIS a. a. I s. 356, II s. 276 ff.; J. C. W. THYRÉN, Förfalskningsbrotten (1895) s. 36.
    8 Se dock även ett egendomligt fall i Stockholms stads tänkeböcker från

 

262 HENRIK MUNKTELL.myntförfalskning är från 1664, beträffande sedelförfalskning från 1662, beträffande handlingsförfalskning från 1666. Straffet var regelmässigt så anordnat att brottslingen fick stå vid skampålen med ett vid brottets begående använt eller åstadkommet föremål i handen: vid myntförfalskning lägeln eller det falska myntet, vid sedelförfalskning den falska sedeln, vid handlingsförfalskning den raderade eller eljest förändrade handlingen o. s. v. Ibland uppsattes även en tavla på vilken brottet var beskrivet, varjämte ibland stadgas att det förfalskade skall brännas eller eljest förstöras. Givetvis var detta ej hela straffet utan i detta ingick även andra beståndsdelar, såsom spöslitning, förvisning, arbete eller fängelse.1
    Även vid åtskilliga andra brott ser man särskilt under senare hälften av 1600-talet de speglande straffen här och där uppträda. De äro ofta utmärkta av en ibland makaber, ibland mera godmodig humor. Sålunda dömdes 1657 en person till döden för försåtligt förgiftningsförsök mot flera personer, bl. a. husbonde och matmor. I domen heter det bl. a. att »när han till rätteplatsen utföres skall han i den ena handen bära den potta, som förgiftet är kastat uti och i den andra en pappersstrut, den verderlik, som samma gift varit uti förvarat».2 I ett annat fall, där brottslingen för liknande brott bl. a. dömdes till kroppsstraff och livstids landsförvisning, bestämmes även att han skall stå vid skampålen »med en tavla över huvudet, på vilken dess brott skulle vara beskrivet samt med en pappersstrut i handen».3
    I några fall av gravskändning dömas de skyldiga till böter eller kroppsplikt samt att stå tre söndagar utanför kyrkan med en skovel i handen.4
    Några fall av mera godmodig natur äro anförda av K. W. HERDIN.5 De beröra tjuvnad, ett brott där speglande straff åt-

 

1592, s. 83, där den speglande karaktären tydligt framträder. Jfr till det närmast följande H. MUNKTELL, Till förfalskningsbrottens historia, Minnesskrift ägnad 1734 års lag II s. 783 ff.
    1 Utöver rättsfall, anförda i den i föregående not nämnda studien, må hänvisas till följande KBr såsom karakteristiska: 19/6 1695, 16/4 1696, 16/4 1710 (samtliga i GH arkiv) samt 7/2 1716; jfr även SHBr 2/11 1696, Ups. landsarkiv.
    2 BECKIUS, vol. V s. 1051 f.
    3 ARNELL, Swerikes Stads-Lagh (1730) s. 743 (1730).
    4 Kres 7/9 1682, ARNELL a. a. s. 802, SHres 22/10 1687, P 122 och KBr 18/4 1699; jfr även FLINTBERG a. a. III s. 310 f.
    5 A. a. s. 169, 207 (fall från 1663, 1666, 1669, 1688 och 1690).

 

OM S. K. SPEGLANDE STRAFF. 263minstone i Sverige ej synas ha varit vanliga.1 Vid snatteri av kålhuvuden dömes den brottslige att bära ett kålhuvud i handen eller en kålkasse på ryggen, ett par gåstjuvar få stå vid rådstugudörren med en gås under vardera armen och vid stöld av gärdsel får den skyldige bära en dylik börda.
    Stympnings- och liknande straff av speglande karaktär komma även ibland till synes, men äro i Sverige relativt ovanliga. Sålunda förekommer sporadiskt utskärande av (en del av) tungan, såsom straff för grov blasfemi;2 i ett par av fallen verkställes sedan omedelbart dödsstraff. Svea Hovrätt dömde en gång en förrädare att »dö en förrädaredöd således att hjärtat skall levande skäras utur hans bröst och slås honom därmed på munnen».FLINTBERG uppger4 att Svea Hovrätt 1642 dömt en person, som bedragit kronan på en större summa penningar, »att, jämte huvudet, mista de tvenne fingrar, varmed han K. M:t all trohet tillsvurit hade».
    Stympning stadgas även vid olika fall av våldsdåd.5 Ofta har denna stympning ren talionskaraktär, men den speglande karaktären kommer också ofta tillsynes. Enligt Uplandslagen stadgas sålunda vid »högsta sår» för huvudmannen i regel talionsstraff eller någon gång förlust av bägge händerna. För medhjälpare är straffet förlust av ena handen.6 Bland stadslagarna är det Wisby stadslag, som (omväxlande med talionsstraff) har de talrikastes traffen av detta slag, tydligtvis under hanseatiskt inflytande. Såväl i Bjärköarätten som i allmänna stadslagen förekommer straffet även; härvid är särskilt att märka att stadslagen vid brist i

 

    1 Det i vissa landskapslagar (Yngre Västgötalagen Tjuvabalken 24, Östgötalagen Vådamålsbalken 32, 1) förekommande förfarandet att binda tjuvgodset på tjuvens rygg är ej ett straff utan en åtgärd till underlättandet av bevisningen.
    2 Svenska riksrådets protokoll bd 10 s. 71 (1643); SCHMEDEMAN S. 319 (1662); KBr 29/10 1664, GH arkiv; SHBr 16/2 1669, Ups. landsarkiv; J. A. FLINTBERG, Lagfarenhets-Bibliothek, V, s. 7 (1706). Jfr N. STJERNBERG, Kommentar till strafflagen kap. 7 (1926) s. 3. Se även NEHRMAN, Föreläsningar 1723, De la Gardieska saml. cod. II: 2, Lunds Univ. Bibl. Det upplyses där att i »grova brott brukas väl ock att tungan först utskäres av den brottslige — — —; vilket likväl ej utan högsta överhetens befallning ske plägar».
    3 SHdom 7/12 1622.
    4 A. a. III s. 310.
    5 Jfr till det närmast följande R. HEMMER, Studier rörande straffutmätningen i medeltida svensk rätt (1928) s. 61 f. och C. G. E. BJÖRLING, Om bötesstraffet i den svenska medeltidsrätten (1893) s. 126 med hänvisningar. Se även C. J. SCHLYTER, Juridiska afhandlingar I (1891) s. 90 f.
    6 Manhelgdsbalken kap. 30. Jfr Hälsingelagen Manhelgdsbalken kap. 15 pr.

 

264 HENRIK MUNKTELL.boten tillämpar straffet vid alla enligt Edsöresbalken med 40 marks böter belagda brott. I landslagarna förekommer det däremot endast i ett fall, nämligen om lösker man gör »avhugg» eller »fullsår» och böter ej erläggas.
    Även genomstingande av handen är ett speglande straff. Särskilt i Wisby stadslag förekomma flera fall av detta straff men även i övriga lagar möter det: i Bjärköarätten och allmänna stadslagen för resande av vapen, i landslagarna för olovligt bärande av vapen och för den händelse att lösker man gör »skena» och böter ej erläggas.1
    Förutom i den allmänna lagstiftningen förekommer stympningsstraffen även i speciallagstiftningen. Sålunda stadgas i Magnus Erikssons gårdsrätt att om man hugger »annan sår, slår eller stinger till blodvite» skall man mista högra handen. Vid slag,varpå ej följde blodvite var straffet handens genomstingande.Ungefär samma stadganden återfinnas även i drottning Margaretas gårdsrätt3 samt i Erik av Pommerns gårdsrätt.4 Mycket tydligt träder den speglande karaktären till synes i ett par nästan likalydande bestämmelser i Erik XIV:s hovordning av 15605 och Johan III:s gårdsrätt av 1569.6 I den förra heter det: »Vilken som värja med vredesmod utdrager på slott och gårdar, där som borgfred — hållas borde, ändock han ingen skada gör, ristes genom den samma handen han utdrog samma värja med; sker ock därav såramål, då hugges samma hand utav honom med vilken han gjorde samma gärning och naglas alla andra till varnagel och försyn på borgporten.»7 Mer eller mindre liknande stadganden av växlande hårdhetsgrad återfinnas i hertig Carls gårdsrätt av 1590,8 krigsartiklarna av 16219 och hovartiklarna av 1655.10 Någon gång är straffet alternativt.11
    I praxis visar sig ytterst sällan avhuggande av handen såsom huvudstraff; detta är emellertid bl. a. händelsen i några fall av

 

    1 Jfr Lagförslag i Carl IX:s tid s. 505 f.
    2 HADORPH a. a. s. 8 p. 2, 3.
    3 A. a. s. 33 p. 2, 3.
    4 Småstycken på fornsvenska, utg. av G. E. KLEMMING (1868—81) s. 63, p. 2—4.
    5 SCHMEDEMAN S. 39 p. 26.
    6 A. a. s. 46 p. 19.
    7 Kurs. här.
    8 SCHMEDEMAN s. 96 p. 8.
    9 A. a. s. 199 p. 35, 36; jfr även p. 32.
    10 A. a. s. 305 f. p. 21, 28.
    11 Sjölagen 1667 kap. XXI, a. a. s. 493.

 

OM S. K. SPEGLANDE STRAFF. 265tjuvnad från senare delen av 1500-talet1 och i ett fall av föräldramisshandel, rån och hemgång från 1620.2 I regel användes emellertid detta stympningsstraff endast när dödsstraff utdömes. Då är det ganska vanligt, t. ex. vid grövre brott såsom föräldramisshandel, röveri, mandråp, grov stöld o. s. v.3 Även vid till synes relativt lindriga fall av övervåld kommer det emellertid till användning.4 Ibland kommer den speglande karaktären särskilt tydligt till synes då det heter att »deras högra händer, med vilka de hade detta mord gjort, [skola] avhuggas.»5
    Någon enstaka gång omtala källorna ristande genom handen;typiskt för stympningsstraffens ringa användning i praxis torde vara en K. M:ts dom av 1635, där detta av borgrätten ådömda straff förändrades till gatulopp.7
    I samband med stympningsstraffen må nämnas några ord om brännmärkning,8 ett straff, vilket ofta har speglande karaktär. Brännmärket innehöll ofta bilden av en galge9 och var oftast ett tjuvnadsstraff. Bland våra lagar är det endast Bjärköarätten, som upptager detta straff;10 det är där stadgat alternativt till öronens förlust för viss stöld. I Sverige omnämnes denna straffart blott ett fåtal gånger och synes ha spelat en relativt obetydlig roll. I våra medeltida tänkeböcker möta ett fåtal fall, samtliga avseende tjuvnad.11 Också i slutet av 1500-talet kommer straffet till användning.12 Nämnas bör även att det omtalas i den s. k. Carl IX:s straffordning av 1611 för den som förtalt sin överhet,13 att Göta hovrätt en gång 1651 hos K. M:t alternativt före-

 

    1 Stockholms stads tänkeböcker från 1592 s. 178.
    2 BECKIUS, vol. 12, s. 97. Jfr SHBr 9/7 1647, Ups. landsarkiv.
    3 Se SHregistratur 4/10 och 2/11 1616; SHdom 20/12 1651; SHBr 6/12 1682, Ups. landsarkiv; vidare exempel i B 110; jfr även bl. a. ovan s. 263 n. 2 anf. fall från 1706.
    4 SHdom 11/4 1674.
    5 Stockholms stads tänkeböcker från 1592 s. 347.
    6 Västsvenska hembygdsstudier, tillägnade HJ. LINDROTH (1928) s. 245 (1638).
    7 Svenska riksrådets protokoll bd 5, s. 12.
    8 Ang. brännmärkning se His a. a. I s. 530 f. och HEMMER a. a. s. 62.
    9 Se t. ex. J. SKEIE, Den norske straffret I (1937) s. 121, 146.
    10 Kap. 11 pr; ang. stadgandet i Gotlandslagen 38, se HEMMER a. st. n. 9.
    11 Se de av L. CARLSSON, Bödelsämbetet i det medeltida Stockholm, S:t Eriks årsbok 1934, s. 101 f. anförda fallen.
    12 Stockholms stads tänkeböcker från 1592 s. 9 och Nya Lödöse tänkeböcker, utg. av S. GRAUERS (1923), s. XV, 414, 418; jfr L. CARLSSON, De medeltida skamstraffen, Rig 1934, s. 135.
    13 SCHMEDEMAN S. 131.

 

266 HENRIK MUNKTELL.slår det som straff för tjuvnad1 samt att tanken på detta straff ett par gånger skymtar vid förfalskning.2 Ännu i början av 1700-talet synes straffet ej vara helt försvunnet: det upptages 1727 i ett förslag om ersättningar till skarprättare för olika exekutioner.3
    Ett i viss mån hithörande fall är symbolisk bestraffning av frånvarande brottsling. Detta förekommer emellertid ej ofta i Sverige. Det är dock stadgat i 1683 års krigsartiklar för överlöpande till fienden: brottslingens namn skall anslås på galgen och hans gods konfiskeras. Vid ertappande inträdde livsstraff.Under förarbetena till 1734 års lag föreslog även Lundius 1713 att rymd förrädares avbild med avstympat huvud och därtill hörande överskrift skulle fästas vid kåken.5
    En för förkärleken för symboliska straff belysande grupp rättsfall utgöras av några mål, där brottslingen förskonats från ris- eller spöstraff men likväl, till symboliserande av det straff vederbörande egentligen ansågs ha förtjänt, fick undergå skamstraff, hållande ett ris i handen med blottade axlar.6
    Ganska vanligt är ett stadgande om att brottslingen skall undergå det mer eller mindre tydligt speglande straffet på den ort eller den plats, där brottet hade begåtts eller som eljest hade anknytning till brottet. Sålunda kan nämnas att en gravskändare skall stå med skoveln framför kyrkan,7 sedelförfalskaren utställes framför banken,8 kökspojken, som av våda råkat döda en kock,

 

    1 KBr 18/6 1651, GHarkiv.
    2 SH codex rationum 8/11 1652 samt KBr 11/3 1686 jfrt med BECKIUS vol. 4, s. 946. Jfr till det senare fallet MUNKTELL a. a. s. 785.
    3 ARNELL a. a. s. 46. Jfr NEHRMANS uttalande, W 471, att det »av K. Maj:t allena och sällan pålägges». Även i lagförslagen från 1600-talets mitt kommer straffarten några gånger till synes, beträffande tjuvnad: se ALMQUIST, Handlingar rörande 1642 års lagkommission (1937) s. 136 och WAHLBERG s. 165 ff. (p. 4, 5, 8, 10, 12) och 240.
    4 SCHMEDEMAN s. 815 p. 78.
    5 Förarb. V s. 289. Förslagsställaren tyckes själv ha tvivlat på möjligheterna av förslagets realiserande. Han säger nämligen att det framställts i enlighet med »Jurisconsultorum skrifter ad legem Jul. majestatis, och exempel hos andra populos, till Kongl. Lagcommissionens vidare gottfinnande eller correktion». (Kurs. här.)
    6 Se t. ex. Kyrkohistorisk Årsskrift 1915 s. 360 (1620); BECKIUS, vol. 12, s. 50 (1642); GHres:er 5/5 1648 (Skaraborgs län nr 9) och 5/3 1664 (Kronobergs län nr 4); SHBr 22/3 1653, Ups. landsarkiv och SHres 22/11 1688, P 122.
    7 KBr 18/4 1699.
    8 K. F. 17/5 1740 och 10/12 1741, MODÉE, Publique handlingar, III, s. 1643 ff., 1810 ff.; för ett par ex. ur praxis se KBr 19/5 1744 och 26/6 1754. 

OM S. K. SPEGLANDE STRAFF. 267sliter ris framför köket,1 och den förrymde knekten skall hängas »på gränsen där han sig förhållit hade».2
    Mycket vanligt är det även att över huvudet på en brottsling, som undergår skamstraff, uppsättes en tavla eller ett anslag, varpå brottet är angivet eller beskrivet. De tidigaste exemplen av detta slag möta vid mitten av 1600-talet och förfarandet tillämpades i Stockholm ända in på 1860-talet.3 Likaledes förekommer icke sällan att föremål, symboliserande brottet, uppsättas på skampålen eller kåken.4
    En speglande karaktär har det slutligen när brottslingar uttryckligen tilläggas vissa vanärande epitet. Ibland äro dessa visserligen helt allmänt hållna, t. ex. att vara »mindre man» eller »icke man dess bättre».5 Ofta åter taga de direkt sikte på det ifrågavarande brottet. Detta förhållande är vanligt redan under landskapslagarnas tid men fortsätter även därefter. Som exempel kan nämnas de i Västgötalagarna förekommande bestämmelserna: »hete graespari»6 och »hete vrmyliae»;7 i Uplands-8 och Västmannalagarna9 liksom i Kristoffers landslag10 talas det om att tjuv skall böta och dessutom heta tjuv; i Uplandslagen,11 Dalalagen12 och i flera andra lagar förekommer för mordbrännare det vanärande epitet »kasnavarger» o. s. v.13

 

    1 Prompt. fol. 240 (1635).
    2 HYLTÉN-CAVALLIUS a. a. s. 347 f. (1629).
    3 Se ex. hos LEVANDER a. a. s. 193. Däremot är det generella uttalandet beträffande 1734 års lag hos BERNER, Schweden — — — und seine Strafanstalten, Der Gerichtssaal, bd XXX (1878) s. 611, att »über dem Kopfe des (am Pranger) Ausgestellten befand sich eine Tafel, welche sein Verbrechen ankündigte» av allt att döma missvisande.
    4 Se t. ex. Stockholms stads tänkeböcker I s. 279 (1481): en kvinna hade dömts till böter för »orätt kanna» och kannan uppspikades på kåken.
    5 Se t. ex. Gustav Wasas gårdsrätt 1544 p. 18, Erik XIV:s hovordning 1560 p .29, 37, Johan III:s gårdsrätt 1569 p. 21, SCHMEDEMAN s. 19, 39 f., 46; Gustav Adolfs ordinance för kopparbergsmännen 1627 p. 8, Kungl. stadgar — — angående — —Justitien — — vid Bergverken (1736) s. 64 f. För exempel ur praxis se t. ex. GHdomar 5/3 1659 och 29/11 1662. Jfr även WAHLBERG a. a. s. 168, 241.
    6 Äldre Västgötalagen Jordabalken kap. 17: 2, Yngre Västgötalagen Jordabalken kap. 41.
    7 Äldre Västgötalagen Jordabalken kap. 19: 1, Yngre Västgötalagen Jordabalken kap. 45.
    8 Manhelgdsbalken 52, 2.
    9 Manhelgdsbalken kap. 31 pr.
    10 Byggningabalken kap. 27: 2.
    11 Byalagsbalken kap. 25.
    12 Byggningabalken kap. 45, 4.
    13 Erinras kan även om det ovan s. 257 anförda exemplet.

 

268 HENRIK MUNKTELL.    Som av den föregående framställningen framgått förekommo de speglande straffen tämligen talrikt under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Det är därför icke förvånande att i lagkommissionens förhandlingar ibland möta uttryck för de bakom straffarten liggande tankegångarna. Ett par karakteristiska dylika må anföras. Det uttalas t. ex. vid behandling av mordbrand att »i detta mål synes bekvämast både man och kvinna brännas, medan de böra straffas med eld, som eld upptända».Vid ett annat tillfälle, när fråga var om försmädande av Gud heter det att man borde tillägga »de orden efter omständigheterna, ty om han talar försmädligen, bör han mista tungan, men skriver han således, miste hand sin».2 I de olika förslagen till straffrättsliga balkar möter också vid olika tillfällen de speglande straffen. Bl. a. förekommer tungas eller hands mistande för grova religionsbrott.3 I de slutliga förslagen äro de emellertid mycket inskränkta. Överhuvud taget intaga skamstraffen en påfallande obetydlig plats i 1734 års lag,4 ehuru de ingalunda spelat ut sin roll.5 Den antagna lagen har relativt sett föga av de speglande straffen. Det viktigaste är att vid ett flertal grova brott, särskilt grövre våldsdåd dödsstraffet var förenat med (högra) handens avhuggande.6 Vid viss kvalificerad mordbrand skulle den avrättade brännas i bål.7 Vidare kvarstod den tidigare regeln beträffande falsk angivelse att den brottslige skulle stånda samma straff som den anklagade i händelse av överbevisning skulle undergått.8 Vid sidan härav fanns även den först 1855 upphävda bestämmelsen att den som mjölkade annan mans ko, får eller get skulle stå en timme framför tings- eller rådstugudörren med mjölkkärl i handen.9

 

    1 Förarb. II s. 144 f. (5/10 1699).
    2 Förarb. II s. 327 (14/11 1707).
    3 Förarb. IV s. 383, V s. 285, VI s. 318.
    4 Fallen äro förtecknade hos OLIN a. a. s. 860. Se även Handelsbalken 16: 4, 5.
    5 Jfr för uppfattningen vid tiden för 1779 års straffrättsreform OLIVECRONA a. a. s. 43 f.
    6 Se Missgärningsbalken t. ex. kap. 4: 1; 6: 3; 11: 1; 14: 1; 15: 1; 21: 1; 23: 1 (edsörde, vari kommer dråp eller rån) o. s. v. Självständigt stympningsstraff förekommer ej.
    7 Kap. 11: 1.
    8 Kap. 60: 1.
    9 Kap. 43: 4; i huvudsak samma regel fanns redan i 1696 års förslag till Tjuvabalk, Förarb. IV s. 431, och återfinnes sedan i samtliga följande förslag (a. a. V s. 329, 342, 357; VI s. 355, 394, 432). Jfr utlåtanden över 1696 års förslag a. a. VII 

OM S. K. SPEGLANDE STRAFF. 269    Denna sistnämnda regel har uppenbarligen också tämligen flitigt tillämpats vilket bl. a. visas av att minnet därav lever livligt i folktraditionen.1,2 Även andra liknande straff förekomma.3
    Vad tillämpningen i övrigt av lagens hithörande bestämmelser beträffar kan med tillhjälp av Tabellkommissionens handlingarkonstateras, att (högra) handens avhuggande vid dödsstraff för mord icke varit ovanligt. Under åren 1749—1801 ha sålunda mer än tjugo personer undergått detta straff. Endast i ett fall har under samma period en för mordbrand avrättad persons kropp blivit bränd (däremot förekommer detta förfarande flerfaldiga gånger beträffande vissa andra grova brott). Även beträffande mordbrand förekommer det f. ö. att en person före dödsstraffets verkställande avhugges handen. Detta är likaså händelsen beträffande några fall av poströveri.
    Slutligen bör avsikten och ändamålet med de speglande straffen något beröras. Klart är därvid först att den väsentliga orsaken till att dessa straffarter fingo en så relativt vidsträckt användning är att de voro mycket lämpliga ur synpunkten av de ledande principer, som dominerat straffrätten, nämligen avskräcknings- och vedergällningsgrundsatserna. Sålunda har vedergällningstanken ofta spelat en mycket stor roll, ja, kanske varit den avgörande för framdrivandet av många speglande straff, särskilt av de sedan mitten av 1600-talet framträdande nya formerna därav. När talionsprincipen fick allt större betydelse men man ofta ej ville — på grund av att det skulle medfört allt

 

s. 383, 394, 436. — Det kan erinras om att ABRAHAMSSON här som vid flera andra tillfällen visade en stark reformvänlighet och ville ha detta straff borttaget: se a. a VIII s. 75 och P. A. ÖSTERGREN, Till historien om 1734 års lagreform, I, (1902) s. 89 f.
    1 Ett flertal belägg i Upsala Landsmålsarkivs samlingar: se sålunda nr 3311: 34 s. 1 f. (två fall), 4781 s. 12, 4782 s. 29. Jfr vidare LEVANDER a. a. s. 189, 197 och L. F. RÄÄF, Ydre härads — — — förhållanden (1861) s. 59. Anmärkas kan att även andra liknande straff leva kvar i folktraditionen: en man, som stulit en psalmbok fick undergå skamstraff, hållande en psalmbok i handen; en kvinna, som olovandes brutit brev, förlorar handen (nyss anf. saml. nr 5402 s. 20), en annan som stulit lövkärvar får stå vid kyrkodörren med en lövkärve i handen (LEVANDER s. 189).
    2 Att även efter 1734 års lags antagande speglande straff kunde stadgas, se ovan s. 266 n. 8 anf. förordningar angående förfalskande av bankosedlar (1734 års lag hade, egendomligt nog, inga bestämmelser om detta brott).
    3 Se KBr 9/1 1754, NEHRMAN, Inledning til then swenska jurisprudentiam criminalem (1756) s. 347.
    4 I hithörande delar tryckta hos OLIVECRONA a. a. s. 110 ff.

 

270 HENRIK MUNKTELL.för stor hårdhet — eller ej kunde — på grund av faktisk omöjlighet — tillämpa densamma, låg det nära till hands att söka skapa en ersättning därför, söka skapa former, vilka så mycket som möjligt liknade och erinrade om huvudgrundsatsen. Säkerligen är detta en av de väsentligaste orsakerna till uppkomsten av många speglande straff.
    Starkt framträdande är även avskräckningstanken, som ju överhuvud taget spelar stor roll vid skamstraffen. Bland de speglande straffen framträder detta måhända tydligast beträffande stympningsstraffen. Men i många fall framgår även att den skärpning av de gängse skamstraffen, som de »mildare» speglande straffen inneburo, även av samtiden sågos ur synpunkten »sig själv till skräck, androm till sky och varnagel».1
    Vid sidan av dessa straffändamål gör sig emellertid även specialpreventiva synpunkter gällande. Beträffande vissa stympningsstraff har sålunda tanken att i fortsättningen rent fysiskt omöjliggöra samma brott varit av en viss betydelse. Dessutom framträder även genomgående en tanke, vilken i övrigt inom straffrättshistorien spelar mindre roll, nämligen att göra brottslingen lättare igenkännbar, överhuvud taget mera känd, och att utmärka att han begått just ett visst bestämt brott. Denna synpunkt framträder såväl beträffande stympning och brännmärkning som beträffande övriga former av speglande straff. Särskilt stympning och brännmärkning gjorde ju även brottslingen lättare igenkänd vid återfall.2
    Karakteristiskt är därför att då bättringstanken börjar göra sig gällande opposition uppstår mot skam- och stympningsstraff.När man som straffets ändamål börjar uppställa att brottslingen åter skulle kunna bli en nyttig medlem i samhället, framträder tydligt olämpligheten i såväl skam- som kroppsstraffen och därmed även särskilt i de speglande straffen.

 

    1 Jfr His a. a. I s. 375.
    2 Jfr t. ex. DAHM a. a. s. 303.
    3 Se för tidiga svenska exempel härpå MUNKTELL i SvJT 1939 s. 529.