OM S. K. SPEGLANDE STRAFF.1
AV
DOCENTEN HENRIK MUNKTELL.
Det är en mången gång gjord iakttagelse att rätten under tidigare utvecklingsstadier dels på ett helt annat sätt än i våra dagar anknyter till yttre, i sinnevärlden iakttagbara fakta, dels gärna rör sig i symboliska former. Som exempel på det förra förhållandet kan erinras om hurusom processrätten i hög grad är beroende av de uttalade orden, straffrätten av de i verkligheten faktiskt iakttagbara följderna av en brottslig handling (s. k. Erfolgsstrafrecht). Som exempel på det senare förhållandet kan man åter t. ex. bringa i minnet handslagets, handpåläggningens eller omfamningens betydelse vid vissa rättshandlingar.
Som ett utslag av båda dessa tendenser kan man ur viss synpunkt betrakta de s. k. speglande straffen. Dessa straff — namnet har först präglats av BRUNNER — avse att på ett mer eller mindre lätt iakttagbart ofta symboliskt sätt åskådliggöra själva den handling, vars följd straffet är. Det karakteristiska är m. a. o. att straffets yttre utformning tager sikte på och vill åskådliggöra själva brottet. Detta sker ibland mycket påtagligt, ibland mer eller mindre symboliskt. Typiska fall av speglande straff före-
ligga sålunda då mordbrännaren dömes till döden i eld, då våldsverkaren förlorar den hand med vilken våldsdådet utförts, då myntförfalskaren ställes vid skampålen med det falska myntet i handen. Men även straffarter där den speglande karaktären vid första påseende knappast alls framträder måste vid närmare betraktande hänföras till den behandlade gruppen. M. a. o. symboliken kan vara mindre påtaglig men dock finnas där. I den mån ett visst straff endast användes vid ett visst brott måste det i det allmänna medvetandet endast förknippas med detta och således i realiteten bliva speglande. Härpå skall i det följande exempel givas. Å andra sidan kan ett straff, som från början uteslutande användes för ett särskilt brott — t. ex. hängning för tjuvnad — under utvecklingens gång komma till tillämpning även vid många andra brott, varvid den speglande karaktären förloras. Detsamma gäller möjligen — åtminstone i huvudsak — avskärande av öronen,1 ett även i svensk medeltidsrätt vanligt straff för tjuvnad.
Då man betraktar de speglande straffen faller lätt jämförelsen med talionsprincipen i ögonen. De speglande straffen ha t. o. m. betecknats »als eine Abschwächung der Talio».2 Riktigare är emellertid då BRUNNER säger att »durch die Androhung spiegelnder Strafen entsteht im einzelnen Falle leicht der Schein einer Talion». Den principiella skillnaden är att talionsstraffen taga sikte på och vilja upprepa följden av ett brott, medan de speglande straffen vilja åskådliggöra eller symbolisera själva den brottsliga handlingen. De speglande straffen ha sålunda ingalunda utvecklat sig uteslutande ur talionsprincipen: redan i äldre germansk rätt möta vi de speglande straffen på en tid då den mera utpräglade talionsprincipen på biblisk grundval4 ännu ej hunnit göra sig gällande. Många av de rituella straffen i äldre germansk rätt ha i själva verket speglande karaktär.5 Att däremot
talionsprincipens successivt ökade betydelse och framträngande bidrog till uppkomsten av nya former av speglande straff torde vara ovedersägligt. Faktiskt kan även ett talionsstraff och ett speglande straff komma att i tillämpningen sammanfalla.1
I svensk rätt finnes redan i flera av landskapslagarna stadganden om speglande straff. Detta är bl. a. fallet med mordbrand.2 I Östgötalagen3 bestämmes sålunda t. ex. att vid gripande av mordbrännare »må man saklöst skjuta honom i elden». I Uplandslagen, Västmannalagen och Hälsingelagen4 inträder straffet endast vid oförmåga att utgöra böter: »den skall brinna i bål, som har bränt för bonden». Såväl i båda landslagarna som i stadslagen5 förekommer bålet som straff för mordbrand. I gårdsrätterna är det t. o. m. i vissa fall stadgat för eldstiftande av vangömmo.6
I praxis har jag icke funnit att straffet blivit verkställt, även om det ibland utdömdes av underrätterna.7 Däremot förekommer ganska ofta att en mordbrännare först avrättas och kroppen sedan brännes.8 Även i övrigt kommer emellertid den i de speglande straffen innehållna tanken till synes. Sålunda dömdes
1657 en kvinna, vilken anlagt mordbrand (som strax upptäcktes) att stå vid kåken två timmar dagligen under sex dagar med en brinnande lunta i handen.1
Vid sedlighetsbrotten framträda ofta speglande straff. Redan Tacitus berättar hurusom den otrogna hustrun naken av mannen utdrevs ur hemmet, sedan hennes hår, ärbarhetens symbol, klippts av.2 Denna tanke går igen i Uplandslagen, beträffande straffet för kvinna vid dubbelt hor i brist av böter: »då skall hon böta med sina lockar och med öron och näsa och hete alltid stympad horkona».3 Även i Södermanna-4 och Västmannalagarna5 förekommer stympningen, men endast som hämnd. Den vanärande benämningen ingår däremot i straffet.6
Också i stadslagarna förekomma speglande straff för sedlighetsbrott. I Visby stadslag7 är sålunda avlösbar stympning av näsan stadgad för koppleri: »förleder en kvinna en god mans äkta hustru eller dotter så att hon varder utskämd till sin kvinnliga ära — — — ». I Bjärköarätten8 stadgas för hor för kvinnan att bära »stadens mantel»9 medan mannen av kvinnan eller ev. av stadstjänaren skall ledas runt staden. Vidare är avlösbar stympning av näsan stadgad för var och en som lockar en mans hustru eller dotter, så att hon blir skämd »at sinni quinku». Delvis förefalla alltså dessa regler stå i strid med varandra, men förklaringen erhålles genom en jämförelse med det nyss återgivna stadgandet om koppleri i Visby stadslag. De båda ifrågavarande stadgandena överensstämma mycket nära och allt synes tala för att de gå tillbaka till en gemensam källa. I så fall försvinner
emellertid den skenbara motsägelsen i Bjärköarättens stadganden, som till sin senare del således torde ha avsett koppleri.1
Allmänna stadslagens hithörande stadganden2 bygga på Bjärköarätten. Motsvarigheten till den sist behandlade bestämmelsen har i stadslagen undergått en stark betydelseförskjutning och avse här mökränkning. I övrigt kvarstår emellertid straffbestämmelsen oförändrad och härav har bl. a. blivit den följden, att det ifrågavarande stympningsstraffet, eljest som regel uteslutande avsett för kvinnor vid sedlighetsbrott, här även blivit ett manligt straff. Sin speglande karaktär bibehåller emellertid straffet även i stadslagen, då det icke kommer till användning utanförsedlighetsbrottens område.
För övrigt märkes i stadslagen den ändringen att Bjärköarättens bärande av »stadens mantel» ersatts av »stadens stenar».3 Bestämmelserna om ledande runt staden upprepas i utförligare, speglande form: förfarandet är nästan ordagrant översatt från lübsk rätt.4
Beträffande praxis har jag icke funnit något fall av näsans förlust. Ett exempel på ledande runt staden finnes från 1587.5 Stenbärandet, vilket utanför Sverige väsentligen endast förekommer som (kvinnligt) straff för ärekränkning,6 har hos oss åter att döma av bevarad praxis endast använts som straff för sedlighetsförbrytelser.7 Säkerligen beror detta på att detta förfarande — såsom nyss framhållits — i stadslagen ersatt det tidigare stad-
gandet om bärande av stadens mantel, medan det i lag ingenstädes omnämnes i samband med ärekränkning.
Någon enstaka gång möter även relativt sent en reminiscens av uppfattningen om lockarnas symboliska betydelse. 1614 föreskrives i ett av hertig Johan utfärdat patent örons, näsas och lockars förlust för första gången enkelt hor,1 och 1664 dömer Göta hovrätt en kvinna vid upprepade återfall i hor och tjuvnad bl. a. till att få hårlockarna avskurna och fästade vid kåken.2
Även vid andra sedlighetsbrott möter det speglande straffet. Sålunda kan erinras om Svealagarnas bestämmelser om tidelag.3 Enligt Uplands-, Dala-, Södermanna- och Västmannalagarna4 kunde följden av brottet under vissa omständigheter bli att begravas levande tillsammans med det djur med vilket brottet begåtts. Reglerna gå — närmast i Södermannalagens form — igen i Kristoffers landslag.5 Endast ett fall är bekant, där detta straffblivit tillämpat.6
Relativt tidigt uppträda även de speglande straffen vid ärekränkning. I Magnus Erikssons stadslag stadgas7 sålunda 12 marks böter för okvädinsord: »orkar han ej boten, slå sig för munnen och säge själv att han ljög».8 Detta stadgande upprepas
i det s. k. Upsala beslut av 1538.1 Vid vissa svårare arter av brottet kunde straffet under särskilda omständigheter enligt stadslagen stiga till tungans förlust.2
Något fall av det sistnämnda straffet för ärekränkning har jag emellertid ej påträffat.3 Däremot förekommer det att en infamant dömes att slå sig själv på munnen;4 en speglande karaktär har straffet tydligen även när för ärekränkning utdömda böter benämnas »läppegjäld».5 Ibland äro dessa sistnämnda straffarter förenade, såsom när det heter att brottslingen blir » sakfälld för läppegjäld till penningar 9 mark och slå sig själv på munnen och gå aviger av rätten».6 Ännu kort före 1734 års lag skymtar ibland detta skamstraff.7 Som på sitt sätt speglande kan också uppfattas när domstolarna ibland även i ärekränkningsmål döma till ständig tystnad i saken eller — som termen i regel lyder —till »perpetuum silentium».8 Likaså kan nämnas att det icke sällan beträffande smädeskrifter bestämmes att de skola uppbrännas av bödeln.9
En egendomlig mellanform mellan talion och speglande straff framträder så småningom vid ett visst fall av grov ärekränkning, nämligen vid falskt vittnesbörd, där det pådiktade brottet kunde medföra dödsstraff. Under inflytande av den segerrikt framträngande mosaiska rätten började man nämligen, med en ut-
vidgad tillämpning av talionsprincipen, även här utdöma dödsstraff trots att någon följd av brottet ej inträffat.1 Karakteristiskt är ett fall från 1629—30, där en gift man, O. M., påstått att han belägrat en gift kvinna, K., men ej kunnat bevisa det. Då målet underställdes K. M:t resolverades2 att eftersom O. M. bekänt dubbelt hor skulle han enligt egen bekännelse mista livet: »och om han än icke hade gjort samma hor, så borde han likväl mista livet för falskt vittnesbörd och för det han haver velat ljuga livet av hustru K.».3,4 Uppenbart är att samtiden uppfattade detta som ett rent talionsstraff.5
I praxis är emellertid dödsstraff för falsk anklagelse mycket ovanligt. Jag har endast påträffat ett exempel därpå: Göta hovrätt dömde en gång en person till döden på grund av falsk anklagelse för tidelag.6
En straffbestämmelse av speglande karaktär innehålles även i allmänna stadslagens dobblarebalk. Om man dobblade med omyndig eller om man dobblade bort bolagsgods, kunde under vissa omständigheter förlust av handen ifrågakomma.
En brottstyp, där de speglande straffen ej möta i svensk medeltidsrätt (men väl ganska ofta i utländsk),7 är förfalskningsbrotten. Hos oss visa sig (med undantag av vissa regler om förstörande av det förfalskade) på detta område speglande straff först på 1600-talet.8 Det första förtecknade fallet beträffande
myntförfalskning är från 1664, beträffande sedelförfalskning från 1662, beträffande handlingsförfalskning från 1666. Straffet var regelmässigt så anordnat att brottslingen fick stå vid skampålen med ett vid brottets begående använt eller åstadkommet föremål i handen: vid myntförfalskning lägeln eller det falska myntet, vid sedelförfalskning den falska sedeln, vid handlingsförfalskning den raderade eller eljest förändrade handlingen o. s. v. Ibland uppsattes även en tavla på vilken brottet var beskrivet, varjämte ibland stadgas att det förfalskade skall brännas eller eljest förstöras. Givetvis var detta ej hela straffet utan i detta ingick även andra beståndsdelar, såsom spöslitning, förvisning, arbete eller fängelse.1
Även vid åtskilliga andra brott ser man särskilt under senare hälften av 1600-talet de speglande straffen här och där uppträda. De äro ofta utmärkta av en ibland makaber, ibland mera godmodig humor. Sålunda dömdes 1657 en person till döden för försåtligt förgiftningsförsök mot flera personer, bl. a. husbonde och matmor. I domen heter det bl. a. att »när han till rätteplatsen utföres skall han i den ena handen bära den potta, som förgiftet är kastat uti och i den andra en pappersstrut, den verderlik, som samma gift varit uti förvarat».2 I ett annat fall, där brottslingen för liknande brott bl. a. dömdes till kroppsstraff och livstids landsförvisning, bestämmes även att han skall stå vid skampålen »med en tavla över huvudet, på vilken dess brott skulle vara beskrivet samt med en pappersstrut i handen».3
I några fall av gravskändning dömas de skyldiga till böter eller kroppsplikt samt att stå tre söndagar utanför kyrkan med en skovel i handen.4
Några fall av mera godmodig natur äro anförda av K. W. HERDIN.5 De beröra tjuvnad, ett brott där speglande straff åt-
minstone i Sverige ej synas ha varit vanliga.1 Vid snatteri av kålhuvuden dömes den brottslige att bära ett kålhuvud i handen eller en kålkasse på ryggen, ett par gåstjuvar få stå vid rådstugudörren med en gås under vardera armen och vid stöld av gärdsel får den skyldige bära en dylik börda.
Stympnings- och liknande straff av speglande karaktär komma även ibland till synes, men äro i Sverige relativt ovanliga. Sålunda förekommer sporadiskt utskärande av (en del av) tungan, såsom straff för grov blasfemi;2 i ett par av fallen verkställes sedan omedelbart dödsstraff. Svea Hovrätt dömde en gång en förrädare att »dö en förrädaredöd således att hjärtat skall levande skäras utur hans bröst och slås honom därmed på munnen».3 FLINTBERG uppger4 att Svea Hovrätt 1642 dömt en person, som bedragit kronan på en större summa penningar, »att, jämte huvudet, mista de tvenne fingrar, varmed han K. M:t all trohet tillsvurit hade».
Stympning stadgas även vid olika fall av våldsdåd.5 Ofta har denna stympning ren talionskaraktär, men den speglande karaktären kommer också ofta tillsynes. Enligt Uplandslagen stadgas sålunda vid »högsta sår» för huvudmannen i regel talionsstraff eller någon gång förlust av bägge händerna. För medhjälpare är straffet förlust av ena handen.6 Bland stadslagarna är det Wisby stadslag, som (omväxlande med talionsstraff) har de talrikastes traffen av detta slag, tydligtvis under hanseatiskt inflytande. Såväl i Bjärköarätten som i allmänna stadslagen förekommer straffet även; härvid är särskilt att märka att stadslagen vid brist i
boten tillämpar straffet vid alla enligt Edsöresbalken med 40 marks böter belagda brott. I landslagarna förekommer det däremot endast i ett fall, nämligen om lösker man gör »avhugg» eller »fullsår» och böter ej erläggas.
Även genomstingande av handen är ett speglande straff. Särskilt i Wisby stadslag förekomma flera fall av detta straff men även i övriga lagar möter det: i Bjärköarätten och allmänna stadslagen för resande av vapen, i landslagarna för olovligt bärande av vapen och för den händelse att lösker man gör »skena» och böter ej erläggas.1
Förutom i den allmänna lagstiftningen förekommer stympningsstraffen även i speciallagstiftningen. Sålunda stadgas i Magnus Erikssons gårdsrätt att om man hugger »annan sår, slår eller stinger till blodvite» skall man mista högra handen. Vid slag,varpå ej följde blodvite var straffet handens genomstingande.2 Ungefär samma stadganden återfinnas även i drottning Margaretas gårdsrätt3 samt i Erik av Pommerns gårdsrätt.4 Mycket tydligt träder den speglande karaktären till synes i ett par nästan likalydande bestämmelser i Erik XIV:s hovordning av 15605 och Johan III:s gårdsrätt av 1569.6 I den förra heter det: »Vilken som värja med vredesmod utdrager på slott och gårdar, där som borgfred — hållas borde, ändock han ingen skada gör, ristes genom den samma handen han utdrog samma värja med; sker ock därav såramål, då hugges samma hand utav honom med vilken han gjorde samma gärning och naglas alla andra till varnagel och försyn på borgporten.»7 Mer eller mindre liknande stadganden av växlande hårdhetsgrad återfinnas i hertig Carls gårdsrätt av 1590,8 krigsartiklarna av 16219 och hovartiklarna av 1655.10 Någon gång är straffet alternativt.11
I praxis visar sig ytterst sällan avhuggande av handen såsom huvudstraff; detta är emellertid bl. a. händelsen i några fall av
tjuvnad från senare delen av 1500-talet1 och i ett fall av föräldramisshandel, rån och hemgång från 1620.2 I regel användes emellertid detta stympningsstraff endast när dödsstraff utdömes. Då är det ganska vanligt, t. ex. vid grövre brott såsom föräldramisshandel, röveri, mandråp, grov stöld o. s. v.3 Även vid till synes relativt lindriga fall av övervåld kommer det emellertid till användning.4 Ibland kommer den speglande karaktären särskilt tydligt till synes då det heter att »deras högra händer, med vilka de hade detta mord gjort, [skola] avhuggas.»5
Någon enstaka gång omtala källorna ristande genom handen;6 typiskt för stympningsstraffens ringa användning i praxis torde vara en K. M:ts dom av 1635, där detta av borgrätten ådömda straff förändrades till gatulopp.7
I samband med stympningsstraffen må nämnas några ord om brännmärkning,8 ett straff, vilket ofta har speglande karaktär. Brännmärket innehöll ofta bilden av en galge9 och var oftast ett tjuvnadsstraff. Bland våra lagar är det endast Bjärköarätten, som upptager detta straff;10 det är där stadgat alternativt till öronens förlust för viss stöld. I Sverige omnämnes denna straffart blott ett fåtal gånger och synes ha spelat en relativt obetydlig roll. I våra medeltida tänkeböcker möta ett fåtal fall, samtliga avseende tjuvnad.11 Också i slutet av 1500-talet kommer straffet till användning.12 Nämnas bör även att det omtalas i den s. k. Carl IX:s straffordning av 1611 för den som förtalt sin överhet,13 att Göta hovrätt en gång 1651 hos K. M:t alternativt före-
slår det som straff för tjuvnad1 samt att tanken på detta straff ett par gånger skymtar vid förfalskning.2 Ännu i början av 1700-talet synes straffet ej vara helt försvunnet: det upptages 1727 i ett förslag om ersättningar till skarprättare för olika exekutioner.3
Ett i viss mån hithörande fall är symbolisk bestraffning av frånvarande brottsling. Detta förekommer emellertid ej ofta i Sverige. Det är dock stadgat i 1683 års krigsartiklar för överlöpande till fienden: brottslingens namn skall anslås på galgen och hans gods konfiskeras. Vid ertappande inträdde livsstraff.4 Under förarbetena till 1734 års lag föreslog även Lundius 1713 att rymd förrädares avbild med avstympat huvud och därtill hörande överskrift skulle fästas vid kåken.5
En för förkärleken för symboliska straff belysande grupp rättsfall utgöras av några mål, där brottslingen förskonats från ris- eller spöstraff men likväl, till symboliserande av det straff vederbörande egentligen ansågs ha förtjänt, fick undergå skamstraff, hållande ett ris i handen med blottade axlar.6
Ganska vanligt är ett stadgande om att brottslingen skall undergå det mer eller mindre tydligt speglande straffet på den ort eller den plats, där brottet hade begåtts eller som eljest hade anknytning till brottet. Sålunda kan nämnas att en gravskändare skall stå med skoveln framför kyrkan,7 sedelförfalskaren utställes framför banken,8 kökspojken, som av våda råkat döda en kock,
sliter ris framför köket,1 och den förrymde knekten skall hängas »på gränsen där han sig förhållit hade».2
Mycket vanligt är det även att över huvudet på en brottsling, som undergår skamstraff, uppsättes en tavla eller ett anslag, varpå brottet är angivet eller beskrivet. De tidigaste exemplen av detta slag möta vid mitten av 1600-talet och förfarandet tillämpades i Stockholm ända in på 1860-talet.3 Likaledes förekommer icke sällan att föremål, symboliserande brottet, uppsättas på skampålen eller kåken.4
En speglande karaktär har det slutligen när brottslingar uttryckligen tilläggas vissa vanärande epitet. Ibland äro dessa visserligen helt allmänt hållna, t. ex. att vara »mindre man» eller »icke man dess bättre».5 Ofta åter taga de direkt sikte på det ifrågavarande brottet. Detta förhållande är vanligt redan under landskapslagarnas tid men fortsätter även därefter. Som exempel kan nämnas de i Västgötalagarna förekommande bestämmelserna: »hete graespari»6 och »hete vrmyliae»;7 i Uplands-8 och Västmannalagarna9 liksom i Kristoffers landslag10 talas det om att tjuv skall böta och dessutom heta tjuv; i Uplandslagen,11 Dalalagen12 och i flera andra lagar förekommer för mordbrännare det vanärande epitet »kasnavarger» o. s. v.13
Som av den föregående framställningen framgått förekommo de speglande straffen tämligen talrikt under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Det är därför icke förvånande att i lagkommissionens förhandlingar ibland möta uttryck för de bakom straffarten liggande tankegångarna. Ett par karakteristiska dylika må anföras. Det uttalas t. ex. vid behandling av mordbrand att »i detta mål synes bekvämast både man och kvinna brännas, medan de böra straffas med eld, som eld upptända».1 Vid ett annat tillfälle, när fråga var om försmädande av Gud heter det att man borde tillägga »de orden efter omständigheterna, ty om han talar försmädligen, bör han mista tungan, men skriver han således, miste hand sin».2 I de olika förslagen till straffrättsliga balkar möter också vid olika tillfällen de speglande straffen. Bl. a. förekommer tungas eller hands mistande för grova religionsbrott.3 I de slutliga förslagen äro de emellertid mycket inskränkta. Överhuvud taget intaga skamstraffen en påfallande obetydlig plats i 1734 års lag,4 ehuru de ingalunda spelat ut sin roll.5 Den antagna lagen har relativt sett föga av de speglande straffen. Det viktigaste är att vid ett flertal grova brott, särskilt grövre våldsdåd dödsstraffet var förenat med (högra) handens avhuggande.6 Vid viss kvalificerad mordbrand skulle den avrättade brännas i bål.7 Vidare kvarstod den tidigare regeln beträffande falsk angivelse att den brottslige skulle stånda samma straff som den anklagade i händelse av överbevisning skulle undergått.8 Vid sidan härav fanns även den först 1855 upphävda bestämmelsen att den som mjölkade annan mans ko, får eller get skulle stå en timme framför tings- eller rådstugudörren med mjölkkärl i handen.9
Denna sistnämnda regel har uppenbarligen också tämligen flitigt tillämpats vilket bl. a. visas av att minnet därav lever livligt i folktraditionen.1,2 Även andra liknande straff förekomma.3
Vad tillämpningen i övrigt av lagens hithörande bestämmelser beträffar kan med tillhjälp av Tabellkommissionens handlingar4 konstateras, att (högra) handens avhuggande vid dödsstraff för mord icke varit ovanligt. Under åren 1749—1801 ha sålunda mer än tjugo personer undergått detta straff. Endast i ett fall har under samma period en för mordbrand avrättad persons kropp blivit bränd (däremot förekommer detta förfarande flerfaldiga gånger beträffande vissa andra grova brott). Även beträffande mordbrand förekommer det f. ö. att en person före dödsstraffets verkställande avhugges handen. Detta är likaså händelsen beträffande några fall av poströveri.
Slutligen bör avsikten och ändamålet med de speglande straffen något beröras. Klart är därvid först att den väsentliga orsaken till att dessa straffarter fingo en så relativt vidsträckt användning är att de voro mycket lämpliga ur synpunkten av de ledande principer, som dominerat straffrätten, nämligen avskräcknings- och vedergällningsgrundsatserna. Sålunda har vedergällningstanken ofta spelat en mycket stor roll, ja, kanske varit den avgörande för framdrivandet av många speglande straff, särskilt av de sedan mitten av 1600-talet framträdande nya formerna därav. När talionsprincipen fick allt större betydelse men man ofta ej ville — på grund av att det skulle medfört allt
för stor hårdhet — eller ej kunde — på grund av faktisk omöjlighet — tillämpa densamma, låg det nära till hands att söka skapa en ersättning därför, söka skapa former, vilka så mycket som möjligt liknade och erinrade om huvudgrundsatsen. Säkerligen är detta en av de väsentligaste orsakerna till uppkomsten av många speglande straff.
Starkt framträdande är även avskräckningstanken, som ju överhuvud taget spelar stor roll vid skamstraffen. Bland de speglande straffen framträder detta måhända tydligast beträffande stympningsstraffen. Men i många fall framgår även att den skärpning av de gängse skamstraffen, som de »mildare» speglande straffen inneburo, även av samtiden sågos ur synpunkten »sig själv till skräck, androm till sky och varnagel».1
Vid sidan av dessa straffändamål gör sig emellertid även specialpreventiva synpunkter gällande. Beträffande vissa stympningsstraff har sålunda tanken att i fortsättningen rent fysiskt omöjliggöra samma brott varit av en viss betydelse. Dessutom framträder även genomgående en tanke, vilken i övrigt inom straffrättshistorien spelar mindre roll, nämligen att göra brottslingen lättare igenkännbar, överhuvud taget mera känd, och att utmärka att han begått just ett visst bestämt brott. Denna synpunkt framträder såväl beträffande stympning och brännmärkning som beträffande övriga former av speglande straff. Särskilt stympning och brännmärkning gjorde ju även brottslingen lättare igenkänd vid återfall.2
Karakteristiskt är därför att då bättringstanken börjar göra sig gällande opposition uppstår mot skam- och stympningsstraff.3 När man som straffets ändamål börjar uppställa att brottslingen åter skulle kunna bli en nyttig medlem i samhället, framträder tydligt olämpligheten i såväl skam- som kroppsstraffen och därmed även särskilt i de speglande straffen.