HALLAND-SVERIGE.
ETT LITET STYCKE RÄTTSHISTORIA.
AV
PROFESSOR SVEN TUNBERG.
»De naturliga gränserna» hava tidigt spelat en ej oväsentlig roll i den politiska föreställningen. För Sveriges vidkommande träder detta förhållande klart i dagen beträffande de sydsvenska, en gång danska provinserna Skåne, Halland och Blekinge. Gång efter annan möter man i gamla källor den uppfattningen, att gränsen mellan Sverige och Danmark av den gudomliga försynen förlagts till Öresund. Särskilt aktualiserades denna åskådning omkring tidpunkten för Skånelandens första samlade övergång till Sverige. Fornsvenska legendariet innehåller uttalandet, att »Sithia, som nu heter Sverige», sträckte sig från Österlanden till Öresund. Tankegången återkommer sedermera på flera ställen i den senmedeltida litteraturen. Av särskilt intresse är att konstatera, att den heliga Birgitta i sina uppenbarelser bestämt låter förstå, att Gud själv satt skiljegränsen mellan svensk och dansk bebyggelse i vattnet mellan Sverige och Danmark.1
Det är givetvis av en viss betydelse att klargöra, huruvida övertygelsen om »Skånelands» naturliga samhörighet med Sverige i någon mån sugit näring ur vetskapen om äldre faktiska folkliga och politiska förbindelser mellan områdena i fråga. Vi vilja ägna denna fråga ett ögonblicks uppmärksamhet.
Skåne, åtminstone vad dess huvudparti angår, har föga gammalsvenska relationer att åberopa. De stora skogsnejderna i norr ha länge utgjort en effektiv gränsspärr mot det svenska grannlandet. För visso har en svensk-dansk samfärdsel förekommit, men i tämligen blygsam omfattning. Till någon närmare förbin-
delse mellan länderna av mera stadigvarande art har man tydligen ej nått fram. Vad Saxo i sin danska krönika synes antyda i denna riktning, kan ej tillmätas något egentligt värde.
Blekinges situation är helt annorlunda. Redan en tilldragelse i fjärran urtid har måhända förbundit landets öden med de rent svenska landsdelarna. Den grekiske författaren Prokopios förtäljer, hurusom en del av herulerfolket, vilket ursprungligen varit bosatt i Norden men därifrån utvandrat söderut, återvände till sina skandinaviska hemtrakter och där slogo sig ned vid sidan av götarna. Forskningen har varit tämligen ense om att det område, som herulerna sålunda tagit i besittning, varit Värend, västra Blekinge och östra Skåne. Ett slags bekräftelse på här antydda samband synas vi också få några århundraden senare, då Wulfstans reseberättelse, från tiden omkring 900, låter Blekinge tillhöra svearnas rike. Det är tydligen först under den nordiska forntidens sista decennier, som Blekinge kommit under Danmark. Jag har på annat ställe sökt uppvisa, att den danska expansionen på denna punkt genomförts av Knut den Store på 1020-talet och att den skedda förändringen officiellt fastslagits i samband med en gränsreglering mellan Sverige och Danmark ett par decennier senare.1
Det tredje »skånska» landskapet, Halland, intager en mellanställning mellan de båda övriga. Någon ursprunglig närmare förbindelse mellan Halland och det bakomliggande Sverige kan inte fastställas – trots allt vad senare traditioner därom velat förmäla. Däremot fördes landet något tidigare än Skåne och Blekinge in på den väg, som så småningom ledde fram till den svenska statsöverhögheten. Norra delen av Halland, som under 1200-talet utdelats som län inom den danska konungens familj, avträddes i början av 1300-talet till konungen av Norge, vilken i sin tur lämnade det i förläning till sin blivande måg, den svenske hertig Erik, och efter honom hans son Konung Magnus Eriksson av Sverige. Södra Halland, som också togs i anspråk såsom förläningsobjekt inom danska konungahuset, drogs genom Magnus Erikssons moder, hertiginnan Ingeborg, och hennes äregirige förtrogne och senare make Knut Porse under Sverige, ehuru dess formliga avträdande till detta rike först skedde i samband med den stora svensk-danska uppgörelsen 1341-1343.
Hallands försprång framför systerlanden vid den statliga glidningen mot Sverige fick sina speciella historiska återverkningar.
Det har sedan gammalt ansetts, att mellan »Skånelands» ledande befolkningsskikt och motsvarande kretsar i Sverige tidigt uppkommit nära familjeförbindelser, vilka högeligen bidragit till den senare statliga sammanknytningen. Uppfattningen har av den historiska forskningen befunnits i stort sett ogrundad. Men i ett fall – och detta är av intresse för oss här – har ett bestämt undantag kunnat konstateras, nämligen beträffande Halland. Den berömde danske historikern KR. ERSLEV har i en känd undersökning över »Slægtskabsforbindelser mellem dansk og svensk Adel i Tiden før Kalmarunionen»1 kunnat uppvisa ett flertal släktskapstrådar mellan äldre halländsk och svensk frälsearistokrati. Namnen Porse, Ribbing, Pig m. fl. äro talande. Vi stå onekligen inför ett förhållande, som bör inordnas och beaktas i förevarande sammanhang.
En andra omständighet av vikt kommer så härtill. Då Skåne och Blekinge lades under Sverige, betraktades tydligen den skedda förbindelsen såsom en art av union. Så ej beträffande Halland. Detta landskap ansågs såsom inkorporerat med Sverige och i det väsentliga underkastat huvudlandets villkor. Ett direkt bevis härför är den kungliga förordningen av den 17 juli 1345 – sedermera införd i Magnus Erikssons allmänna landslags kungabalks kapitel 11 – rörande vapensyn: i denna förordning upptagas utan vidare Norra och Södra Halland.2 Det bör också påpekas, att åtgärder synas hava vidtagits för att lösgöra Halland från det kyrkliga beroendet av Lunds ärkebiskopdöme.3
Men just på sistnämnda punkt kan en intressant, hittills i detta samband ej beaktad omständighet åberopas. I några handskrifter av Skånelagen från slutet av 1400-talet och från 1500-talet återfinnes en dansk översättning och bearbetning av Södermannalagens kyrkobalk, vilken i en av handskrifterna försetts med överskriften: »Enn andenn Kirckelow offuer Syndre och Norre Hallandt.»4 Det finnes ingen anledning att ej på grund härav antaga, att Hallands särställning på det kyrkliga området marke-
rats ända därhän, att landskapet erhållit en särskild kyrkobalk, som att vänta var, hämtad från en svensk landsdel.
Men varför har just Södermannalagens kyrkobalk kommit till användning för ifrågavarande syfte?
Vid svaret på denna fråga ledes blicken ovillkorligen hän till den man, som först genomförde Hallands anknytning till Sverige, nämligen hertig Erik, konung Magnus Ladulås andre son. Denne märklige man var hertig över Södermanland och kunde redan av detta skäl föranledas att till sina nyvunna områden överflytta hembygdens lag och rätt. Men han kan också ha fått en speciell impuls till sin uppseendeväckande åtgärd. I slutet av 1200-talet och början av 1300-talet har landskapet Södermanlands gamla rätt blivit underkastad en genomgående revision, vilken resulterat i en ny, moderniserad »lagbok».1 För landets unge furste kan det då ha synts så mycket naturligare att bringa sörmlandslag till giltighet också inom andra, med Södermanland ej omedelbart sammanhängande rättskretsar.2
Det är onekligt, att detta nya – visserligen hypotetiskt framställda – faktum på ett verkningsfullt sätt bidrager till hertig Eriks karakteristik. Vi känna honom förut såsom en ärelysten, kraftfull, av nya uppslag och idéer sprudlande furste, vilken på sin vanskliga politiska färd ej lät sig hindras av några som helst hänsyn. »Den nordiska unionspolitikens fader», såsom han någon gång blivit kallad, omspände han med sitt intrignät hela Norden. Framför allt grundade han sin position på sina västsvenskt-norska besittningar med centrum i Varberg – det »nordiska Burgund» – varifrån han effektivt kunde influera på samtliga de nordiska ländernas skandinaviska politik. Vi finna nu också möjligheter föreligga, att han för att konsolidera dessa sina besittningar i sin hand låtit lösgöra dem i vissa avseenden ur tidigare rättsliga sammanhang.3