SIGURD AHLMARK. Den nya hyreslagstiftningen. Sthm 1939. Fritzes hovbokhandel.
207 s. Inb. kr. 4.75.
GÖSTA WALIN. Den nya hyreslagen m. m. Sthm 1940. Norstedt. 252 s. Inb. kr. 6.50.
Advokaten SIGURD AHLMARK,ledamot av hyreslagstiftningskommittén, samt byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet GÖSTA WALIN, föredragande i lagrådet och riksdagens andra lagutskott av 1939 års förslag till ny hyreslagstiftning, ha i nu nämnd ordning utgivit kommentarer till de nya bestämmelserna om hyra i N. J. B. Författarna representera var på sitt område en aktningsvärd sakkunskap, Ahlmark såsom den i fastighetsförvaltning väl förfarne praktiserande juristen och Walin såsom den i lagstiftningsarbete och rättsskipning tränade ämbetsmannen. Ahlmarks arbete vänder sig i främsta rummet till fastighetsägare och fastighetsförvaltare (författaren är förste ombudsman i Sveriges fastighetsägareförbund och Stockholms fastighetsägareförening) samt innehåller en rad rent praktiska vinkar och råd, medan Walins kommentar, som är späckad med hänvisningar till förarbeten och prejudikat, i första hand torde rikta sig till en juridiskt bildad läsekrets. De båda arbetena komplettera varandra på ett förträffligt sätt, och nyttan av parallella studier av desamma ökas genom de stundom kritiska, stundom välvilliga kommentarer till Ahlmarks tolkning av vissa spörsmål, varmed Walin försett sitt arbete. Walins verk är det fullständigaste (det innehålier bl. a. en kommentar till lagen den 19 april 1940 om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. ävensom socialstyrelsens normalkontrakt och bränsleklausul), medan Ahlmark, som behandlar spörsmålen under vissa huvudrubriker, »Begreppet hyra», »Hyresavtals ingående» etc., på ett populärt sätt uppehåller sig mera vid de för fastighetsägarna betydelsefullaste partierna.
Det må tillåtas mig att i korthet beröra ett par av de i arbetena behandlade frågorna. Walin som icke ryggat tillbaka för att giva sig i kast med åtskilliga svårbedömbara frågor inom hyresrätten, uttalar sig tämligen tvek-
samt angående avträdarens skyldighet att före avträdesdagen hålla lägenheten delvis tillgänglig för den som kommer efter i det fall att avflyttning sker å annan dag än laga fardag. Enligt min uppfattning är denna tveksamhet obefogad. N. J. B. 3:4 innehåller visserligen i första st. en bestämmelse som utslutande fixerar de legala fardagarna, men andra st. i samma paragraf, som reglerar skyldigheten för den avträdande att hålla lägenheten tillgänglig, anknyter icke till fardag utan använder det generella uttrycket avträdesdag. Något behov av att — såsom Walin synes förutsätta — söka stöd i lokal sedvänja för uppfattningen, att avträdande hyresgäst städse skall hålla bostadslägenhet tillgänglig för efterträdaren viss tid före avträdesdagen, torde alltså icke föreligga. — I fråga om rätten för dödsbo enligt N. J. B. 3: 8 att uppsäga hyresavtal angående lägenhet, som helt eller till väsentlig del är uthyrd till bostad, hava båda kommentatorerna enligt min uppfattning uttryckt sig litet oförsiktigt. Ahlmark förklarar felaktigt att dylik rätt föreligger när lägenhet delvis är uthyrd till bostad. Walin åter torde vara litet för kategorisk, då han såsom exempel på det fall att en lägenhet till väsentlig del är uthyrd till bostad angiver förhyrning av en butikslokal om två rum, varav det ena enligt kontrahenternas åsämjande skall användas såsom bostad.
De erinringar som av Walin på åtskilliga punkter framställas mot tolkningar som hävdas av Ahlmark synas i allmänhet hava fog för sig. Däremot torde den för hyresgästen liberala tolkning som Walin anlägger i fråga om omfattningen av hyresvärds ersättningsskyldighet, när hyresavtal upphör till följd av att hyresvärden uppställt obilliga hyresvillkor m. m., vara i viss mån diskutabel. Hyreslagstiftningskommittén utformade hyresgästens rätt i dessa fall såsom en verklig skadeståndsrätt; hyresgästen skulle med andra ord äga rätt till ersättning för genom flyttningen tillskyndad skada. Den nya lagstiftningen kom emellertid att definiera denna rätt såsom omfattande gottgörelse för de kostnader som äro förenade med flyttningen från lägenheten. I likhet med Ahlmark och i motsats till Walin anser undertecknad det vara synnerligen tveksamt, huruvida härmed skall förstås annat än transportkostnad. Verba formalia synas åtminstone icke, såsom Walin förutsätter, täcka även gottgörelse för särskilda kostnader för iordningställande av den nya lägenheten. — I detta sammanhang må det tillåtas mig att uttrycka en viss tveksamhet angående riktigheten av att, såsom båda författarna göra, beteckna den gottgörelse som hyresgäst i nu nämnda fall kan erhålla såsom skadestånd. Särskilt gäller denna tveksamhet ifråga om affärsmans rätt till ersättning, som ju är ställd i relation till den ökning av lägenhetens värde på hyresmarknaden som hans verksamhet må hava medfört. Såsom hyreslagstiftningskommittén anförde blir hyresgästen sålunda berättigad till ersättning även om någon förlust för honom icke uppkommit.
Sv. L.