Lagstiftningsfrågor vid 1940 års urtima riksdag. Följande redogörelse omfattar de viktigaste av 1940 års urtima riksdag. de lagfrågor som förekommo vid 1940 års urtima riksdag; samtliga ha behandlats av tredje särskilda utskottet.
    Beredskapslagstiftningen för fall av krig, krigsfara eller utomordentliga förhållanden fullständigades genom ett flertal lagar. Bland dessa märkes främst en lag den 1 nov. 1940 med särskilda bestämmelser ang. stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (SFS nr 923). Lagen — som utgör en motsvarighet för förvaltningens vidkommande till lagen den 26 april 1940 med särskilda bestämmelser ang. domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. — överensstämmer i allt väsentligt med det sakkunnigförslag i ämnet, för vilket redogjorts i SvJT 1940 s. 658—659.
    För att avhjälpa de hinder, som på grund av krigsförhållanden kunna uppkomma för juridiska personer att utöva sin verksamhet, har tillkommit en lag den 8 nov. 1940 med särskilda bestämmelser ang. bolagföreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m. (SFS nr 926). Enligt lagen skall, när sådant påkallas av krigsförhållanden, avvikelse kunna ske från åtskilliga på grund av lag, bolagsordning, föreningsstadgar eller dylikt för den juridiska personen gällande bestämmelser. Sålunda skall ändring kunna ske i fråga om ort för styrelsens säte eller för bolagsstämma, föreningssammanträde etc. Vidare givas i lagen regler om komplettering av de förvaltande och kontrollerande organen — styrelse och revisorer — eller annan ändring av organens sammansättning, då detta påkallas av krigsförhållandena. Den under riksdagsbehandlingen mest uppmärksammade bestämmelsen i lagen var 7 §, i vilken stadgas att, där för styrelsen för bolag, förening eller sparbank på grund av krigsförhållanden hinder uppkommit att fullgöra sitt uppdrag eller att med bevarad handlingsfrihet ombesörja bolagets, föreningens eller sparbankens angelägenheter, Konungen skall, då anmälan därom sker eller det eljest varder kunnigt, äga entlediga ledamöterna och suppleanterna i styrelsen och förordna styrelseledamöter och styrelsesuppleanter till erforderligt antal. Enligt 13 § i det för riksdagen framlagda förslaget skulle bl. a. denna bestämmelse äga tillämpning jämväl å vissa särskilt bildade rättssubjekt ävensom å stiftelser. I enlighet med riksdagens beslut har emellertid till 13 § i lagen fogats det tillägget, attvad i 7 § stadgats icke skall äga tillämpning i avseende å ideella föreningar och stiftelser. Lagen, som för sitt sättande i tillämpning fordrar förordnande av K. M:t, gäller t. o. m. den 31 mars 1942.

 

    1 Under denna rubrik kommer hädanefter att samlas artiklar och notiser angående lagstiftningsarbetet, vilka tidigare varit spridda å olika delar av häftet. 

SVEN ROMANUS. 413    På beredskapslagstiftningens område är vidare att anteckna en lag den 1 nov. 1940 med särskilda bestämmelser ang. förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller krigsfara m. m. (SFS nr 925). Denna lag avser att möjliggöra förordnande av god man i fall då sådant påkallas av krigsförhållanden, även om de i förmynderskapslagen stadgade förutsättningarna icke äro för handen. Dessutom givas i den nya lagen bestämmelser att frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare, god man eller boutredningsman eller om omyndighetsförklaring eller förordnande om dödsbos avträdande till förvaltning av boutredningsman skola, då på grund av krigsförhållanden behov därav yppar sig, kunna upptagas jämväl vid annan domstol än den i gällande lag föreskrivna. Bestämmelserna sättas i tillämpning genom förordnande av K. M:t. Även denna lag gäller t. o. m. den 31 mars 1942.
    Genom en lag den 1 november 1940 ha givits särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. (SFS nr 924). Lagen innebär möjlighet till förlängning av vissa frister ävensom andra lättnader till förmån för patenthavare och patentsökande med hänsyn till krigsförhållandena. Lagen har utformats så, att K. M:t givits fullmakt att sätta lagens bestämmelser i tillämpning dels i fråga om svenska medborgare och dels, under förutsättning av ömsesidighet, jämväl i förhållande till utlandet. Förordnande i förstnämnda hänseende har givits genom kungörelse den 20 dec. 1940 (SFS nr 1011), och genom kungörelse samma dag (SFS nr 1012) har förordnande meddelats om tilllämpning i förhållande till Schweiz av vissa bestämmelser i lagen.
    Även på försäkringsväsendets område har beredskapslagstiftningen fortsatts. En lag den 4 oktober 1940 med vissa bestämmelser om livförsäkring m. m. vid krig (SFS nr 851) är föranledd av att i livförsäkringsavtal, som träffats före den 1 okt. 1939, försäkringsbolagen förbehållit sig att vara fria från ansvarighet, om den försäkrade i krig såsom stridande eller icke stridande tjänstgjort vid eller eljest åtföljt eget lands krigsmakt och avlidit antingen under kriget eller ock inom ett år efter krigets slut utan att det visas att dödsfallet varken förorsakats eller påskyndats av hans deltagande i kriget. Enligt de nya försäkringsvillkor, som numera tillämpas, skola däremot försäkringssummorna i princip utgå jämväl i anledning av dödsfall som föranletts av deltagande i krig. Den nya lagen innebär, att på lagstiftningens väg genomföres en sådan ändring av villkoren för de äldre försäkringarna, att förbehållen om ansvarighetsfrihet för krigsdeltagares dödsfall icke skola få åberopas, samt att försäkringstagarna skola vara skyldiga att i viss närmare angiven ordning jämte bolagen bestrida de kostnader, som uppstå på grund av förbehållens hävande ävensom till följd av civilbefolkningens ökade krigsrisk. Jämför SvJT 1940 s. 547—548. — Lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning har ändrats genom en lag den 6 dec. 1940 (SFS nr 980). Härigenom utsträckes den statliga försäkringen mot krigsrisk till i princip all inom riket befintlig lös egendom som ej redan faller under lagen om krigsskadeersättning och ej heller med stöd av lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring m. m. kan hos statens krigsförsäkringsnämnd frivilligt transportförsäk-

 

414 SVEN ROMANUS.ras mot krigsrisk. De nya bestämmelserna grunda sig i huvudsak på ett sakkunnigförslag, för vilket redogjorts i SvJT 1940 s. 748—749. — Nyssnämnda lag om statlig krigsförsäkring m. m. har undergått en mindre ändring genom lag den 22 nov. 1940 (SFS nr 942), varigenom transportförsäkring kan av staten meddelas även mot risken att den avsedda transporten av politiska eller vissa andra orsaker icke kan fullföljas, vilken risk i internationell transportförsäkring undantagits genom den s. k. frustrationklausulen.


    På straffrättens område märkes den nya lagen om straff för sabotage, utfärdad den 13 dec. 1940 (SFS nr 995). Lagen är föranledd av en skrivelse från 1940 års lagtima riksdag i samband med behandlingen av den nya lydelsen av 8 kap. strafflagen. I lagens 1 §, vilken upptar den centrala straffbestämmelsen, stadgas straff för den som, med uppsåt att skada försvaret eller folkförsörjningen eller att störa förvaltningen eller den allmänna ordningen, begår vissa exemplifierade handlingar — såsom att han förstör eller skadar anläggning, inrättning eller föremål, som är av betydelse för försvaret, folkförsörjningen eller förvaltningen — eller gör annat därmed jämförligt sabotage. Straffet är straffarbete i högst 10 år; vid synnerligen mildrande omständigheter må till fängelse dömas. Lagen, som gäller t. o. m. den 31 mars 1942, innehåller i övrigt bestämmelser om straff för försök, stämpling och förberedelse till sabotage, om straffskärpning därest våld eller hot övats samt om förverkande. — Lagen den 14 okt. 1939 om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen m. m. samt lagen den 9 jan. 1940 om vissa tvångsmedel vidkrig eller krigsfara m. m. ha gjorts tillämpliga även beträffande brott som avses i sabotagelagen (SFS nr 996 och 997); det bör emellertid i detta sammanhang anmärkas, att 1939 års tvångsmedelslag, vars giltighetstid utgår den 1 april 1941, icke avses skola förlängas.
    Förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjälp har undergått ändring på ett flertal punkter (SFS nr 786). Reformen avser i främsta rummet att främja en önskvärd enhetlighet vid mödrahjälpsverksamhetens bedrivande genom att med ledning av de erfarenheter, som vunnits under den tid förordningen tillämpats, och den på olika håll utbildade praxis centralt uppdraga vissa allmängiltiga riktlinjer för behovsprövningen. I samband härmed ha även vissa ändringar vidtagits i förordningen samma dag om moderskapspenning, förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor samt barnavårdslagen (SFS nr 787—789). — I syfte att utöver de redan förefintliga möjligheterna till familjebidrag skapa en ytterligare form för hjälp från det allmännas sida till sådana värnpliktiga, som till följd av en längre tids beredskapsinkallelse fått sin ekonomi väsentligt försvagad, har utfärdats en förordning om värnpliktslån (SFS nr 824). — Genom en ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling har socialstyrelsen erhållit möjlighet att, om den som erhållit tillstånd att fortsätta i förvärvssyfte bedriven arbets-

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1940 ÅRS URTIMA RIKSDAG. 415förmedling avlider, i vissa fall meddela tillstånd till fortsättande av verksamheten (SFS nr 784).
    Genom proposition begärde K. M:t riksdagens yttrande över ett förslag till sådan ändring av 10 § 2 mom. och 45 § 2 mom. hälsovårdsstadgan, att en standardisering av konsumtionsmjölkens fettinnehåll skulle bliva möjlig utan att det likväl behövde särskilt angivas vid försäljningen, att mjölken berövats något av sina naturliga beståndsdelar. Riksdagen avstyrkte förslaget (se tredje särskilda utskottets utlåtande nr 15), och någon ändring av hälsovårdsstadgan kom icke till stånd.
    Bland övriga författningsfrågor må nämnas, att mönstringen under hösten 1940 enligt § 32 värnpliktslagen inställts (SFS nr 857) samt att i stället utfärdats förordning ang. särskild beredskapsmönstring för år 1941 (SFS nr 971).

Sven Romanus.