Nya sakrätter?¹ I SvJT 1940 s. 673 har professor NIAL upptagit till bemötande en av professor HASSLER framförd tolkning av 68 § utsökningslagen. Nial påvisar, att Hasslers tolkning av lagrummet skulle medföra betänkliga följder. Möjligen förtjäna dock några anmärkningar med anledning av Nials ståndpunktstagande att anföras innan diskussionen avstannar.
    Trots den fasthet som utmärkt doktrinens på historiska skäl grundade uppfattning frågar man sig, huruvida icke den rättsliga samfärdseln och det ekonomiska livet numera utvecklats och differentierats i så hög grad att det är domarens plikt att lösa även nu ifrågavarande intressekollisioner på ett sätt som bättre svarar mot rimliga krav. Den av Hassler kritiserade uppfattningen finnes ju icke uttryckt i lag, och det kan fördenskull — om också den största tvekan måste råda om den tillåtna ramen — icke gärna anses såsom en otillbörlig maktutövning från domstolarnas sida att giva frågan en efter olika situationer avpassad lösning. Ett sådant tillvägagångssätt torde äga viss hemul i tilllämpningen av ålderdomliga kasuistiska lagbud som blivit uttryckligen inskrivna i 1734 års lag.
    Till en början synes emot Nial kunna anföras, att en nyttjanderättshavare otvivelaktigt mången gång har ett mycket starkt intresse av att bibehållas vid sin rätt och att även — sett i stort — summan av nyttjanderättshavarnas intresse ej är så ringa. Några exempel må anföras. En fabriksbyggnad upplåtes mot visst vederlag med nyttjanderätt, därvid avtalas att vissa betydelsefulla maskiner som ej äro att hänföra till fast egendom skola ingå i förhyrningen. Eller patenterade maskiner av synnerligen värdefull beskaffenhet uthyras för lång tid för att användas vid viss tillverkning.² Återtagas maskinerna, måste sannolikt driften stoppa. En liknande situation kan uppkomma, då någon arrenderat ett apotek med därtill hörande inventarier. Vid försäljning av fast egendom med inventarier kan vidare ägaren ha förbehållit sig att få nyttja, utom vissa byggnader, lös egendom som hör till dem eller som är avsedd för bruk av en viss jordlott i närheten. Tydligen kan det i alla dessa fall vara ekonomiskt uteslutet för nyttjanderättshavaren att förvärva nya inventarier.
    Nyttjanderättshavarens anspråk på skydd mot tredje man framträder med den största styrkan, när nyttjanderätten förbehållits vid överlåtelse av äganderätten till egendomen. Det är onekligen stötande,

 

    ¹ Jfr ovan s. 401 och s. 411. Red.
    ² Enligt uppgift i motion II: 59 vid 1932 års riksdag förekommer inom skomaskinbranschen, att dominerande företag för tillverkning av sådana maskiner överhuvudtaget ej försälja utan allenast uthyra dem, om de äro av större betydelse. 

att förvärvarens borgenärer i ett dylikt fall skola kunna tillgodogöra sig ett större ekonomiskt värde än gäldenären någonsin innehaft. Jag tror visserligen icke, att man kan gå så långt som att anse att överlåtaren är skyddad även om egendomen överlämnats i förvärvarens besittning; men har egendomen däremot fått kvarstanna i överlåtarens besittning, förefaller det hart när omöjligt att uppdriva något rimligt skäl som skulle kunna motivera att överlåtaren icke skyddas. På grund av lösöreköpsförordningens bestämmelser är, vid konflikt mellan överlåtarens borgenärer och förvärvaren, den senares rätt som bekant icke utan särskilda åtgärder skyddad. Att, när i samma yttre situation konflikt uppkommer mellan överlåtaren och förvärvarens borgenärer, göra en sådan helomvändning som att då i stället underkänna överlåtarens förbehållna och med besittning förenade nyttjanderätt synes uppseendeväckande. Såsom stöd för den här kritiserade ståndpunkten är rättsfallet NJA 1905 s. 329 ganska dåligt. Ty, även om den i detta rättsfall segrande meningen anses vägledande, märkes likväl, att överlåtaren icke synes ha innehaft egendomen på ett sätt som tydligt markerade att han ägde nyttja egendomen. Nyttjanderättshavaren var ju tillika förmyndare för ägaren. Den rimligare tolkningen kan däremot sägas stå i överensstämmelse med rättsfallet NJA 1904 s. 330, om ock alltför stor betydelse icke får tillmätas detta.
    Anses överlåtarens förbehållna, med besittning förenade nyttjanderätt böra skyddas, fordrar naturligtvis konsekvensen, att den som på ett eller annat sätt efterträder överlåtaren i nyttjanderätten också skyddas. Men härifrån är steget icke långt till att anse även nyttjanderätt, som upplåtits till viss person (således ej förbehållits) och är förenad med besittning, skyddad, om äganderätten överlåtes till annan person. Att här göra skillnad till nackdel för sistnämnde nyttjanderättshavare synes föga rimligt, i allt fall då förvärvaren är i ond tro. Möjligen är dock den gamla uppfattningen om att köp bryter legostämma så inrotad, att nyttjanderättshavaren de lege lata kan anses skyddad allenast om ägaren vid överlåtelsen uppställer såsom villkor att den upplåtna nyttjanderätten skall bestå. Men har sådant villkor uppställts, bör det också rimligen vara bindande även för förvärvarens borgenärer, så länge nyttjanderätten är förenad med besittning.
    Det förefaller antagligt, att den avvisande ståndpunkt som kommit att intagas mot nyttjanderättshavaren åtminstone när det gäller utmätning beror på att man tidigare alltför mycket fäst uppmärksamheten vid det fysiska föremål som det är fråga om. Riktigare är väl att taga sikte på gäldenärens rätt till saken (jfr t. ex. UNDÉN, Om panträtt i rättigheter, andra uppl., s. 12 m. fl. st.). Utmätning bör sålunda icke ens i enklaste fall uppfattas såsom avseende själva saken utan gäldenärens äganderätt därtill, låt vara utan någon särskild inskränkning. Att utmätningen icke avser själva saken framstår klart, om man tänker på utmätning av en avbetalningssäljares resolutivt villkorade eller en avbetalningsköpares suspensivt villkorade äganderätt till viss egendom. Utmätning kan vidare avse en viss persons panträtt, t. ex. i en inteck-

 

ning. Likaså synes principiellt hinder icke finnas mot utmätning av nyttjanderätt till viss egendom.
    Anlägges detta betraktelsesätt, förefaller det naturligt att utmätningen icke i och för sig bör giva bättre rätt än gäldenären haft till egendomen, även om detta icke är alldeles självfallet. Innehar gäldenären egendomen med viss begränsning i äganderätten, bör m. a. o. denna begränsning kvarstå efter utmätningen.
    Om nu en vid överlåtelse förbehållen, med besittning förenad nyttjanderätt av skäl som nyss anförts godkännes såsom innebärande en dylik vid utmätning bestående inskränkning i ägarens rätt, frågar man sig, huruvida även en av gäldenären upplåten nyttjanderätt skall anses innebära en begränsning i äganderättens utövning som gäller mot hans borgenärer. Han har ju då, kan det invändas, i allt fall en gång haft oinskränkt äganderätt till saken.
    Att denna fråga icke kan lösas enbart med tillhjälp av de gamla beteckningarna sakrätt och obligationsrätt, torde vara uppenbart. Av positiv rätt kan emellertid slutas, att nyttjanderättshavaren ej kan vara skyddad utan att ha fått saken i sin besittning. Då nämligen den som avser att förvärva äganderätten till saken — och i äganderätten ingår ju i regel även nyttjanderätten — icke är skyddad enbart genom avtalet, måste ex analogia eller kanske t. o. m. a fortiori gälla, att avtal om nyttjanderätt icke i och för sig skyddar nyttjanderättshavaren mot upplåtarens borgenärer. Att saken skall ha kommit i nyttjanderättshavarens besittning, är alltså det minsta man måste fordra. Men, om så skett, förefaller det ganska rimligt att, med HAGSTRÖMER, anse nyttjanderättshavaren skyddad. Den som förvärvar egendomen vid dess exekutiva försäljning har visserligen trätt i gäldenärens ställe och övertagit utövningen av de rättigheter som gäldenären haft, men gäldenären hade icke rätt att före nyttjanderättstidens utgång återfå besittningen av nyttjanderättshavaren — hans vindikationsrätt var suspensivt villkorad (jfr angående vindikationsrätten såsom ingående i äganderätten t. ex. UNDÉN, Svensk sakrätt I s. 97). Då nyttjanderättshavaren har egendomen i sina händer, måste det förefalla honom ganska överraskande att nödgas före nämnda tidpunkt lämna ut den till någon gäldenärens successor. Borde icke köparen för att kunna rikta grundad vindikationstalan mot innehavaren kunna åberopa en direkt förpliktelse för denne att utlämna egendomen? Det är emellertid — synes det — icke möjligt för honom att visa någon rättighetsövergång som ger fog för att utkräva egendomen vid en tidigare tidpunkt än förre ägaren kunnat. Utmätningen i och för sig kommer ju icke nyttjanderättshavaren vid och borde icke kunna skapa några nya förpliktelser för honom.
    Ur praktisk synpunkt må i detta sammanhang påpekas, att skillnaden mellan hyra och avbetalningsköp ofta är minimal. Att avbetalningsköparens suspensivt villkorade äganderätt skall skyddas (jfr ALMÉN och EKLUND, Lagen om avbetalningsköp, 1 § anm. 11 och NJA

 

1924 s. 588) men hyresmannens nyttjanderätt i ett eljest likartat fall tillspillogivas, förefaller föga tillfredsställande. Vidare bör framhållas, att även nyttjanderättshavarens borgenärer ha intresse av att nyttjanderätten icke är alltför osäker.
    Å andra sidan kan man naturligtvis ej bortse från att — såsom Nial betonat — en gäldenär, om det nyss anförda är riktigt, får vissa möjligheter att på ett enkelt sätt genom verkliga eller för skens skull upprättade avtal belasta sin egendom med inskränkningar till men för borgenärerna. Men är det då verkligen visat, att risken för dylika transaktioner är större i detta fall än eljest? Vad särskilt angår skenavtal, t. ex. till förmån för anförvanter, skulle man säkert kunna komma till rätta med dem i tillämpningen. Och den principiellt sett riktiga vägen att rygga verkliga men benefika eller eljest för gäldenären och hans borgenärer oförmånliga avtal borde väl vara att tillämpa konkurslagens bestämmelser,¹ även om denna väg är besvärlig. Då kan också konkursboet förpliktas att vid avtalets återgång utgiva vederlag som gäldenären uppburit i förskott. Vid utmätning kan återvinning ej ske, men varför skall t. ex. fullbordad gåva av äganderätt vara bättre skyddad än benefik upplåtelse av nyttjanderätt?
    Kan nu en »sakrättsligt» skyddad nyttjanderätt överhuvud taget anses förenlig med utsökningslagens bestämmelser? TRYGGER synes anse den omständigheten, att utsökningslagen uttryckligen ger panträtt och retentionsrätt visst skydd men icke särskilt nämner nyttjanderätt, tyda på att nyttjanderätt är oskyddad vid utmätning. Någon bindande slutsats kan man dock knappast draga av nämnda förhållande. Det synes tvärtom ganska naturligt, att utsökningslagen ingående reglerar panthavarens och retinentens rätt, då dessa ha ett intresse av samma slag som utmätningssökanden att (vid behov) få betalt ur egendomen. Däremot har det, kan man säga, för lagstiftaren varit föga anledning att i utsökningslagen närmare reglera andra intressenters »sakrättsliga» skydd. Såsom Nial antagit är det troligen helt enkelt så, att 68 § endast avser att ge en erinran om vad som gäller enligt annan lagstiftning, därvid den allmänt hållna formeln valts för att paragrafen icke skulle behöva ändras vid införande av ändrade rättsregler på andra områden.
    Den omständigheten att nyttjanderätt till fast egendom under vissa omständigheter får vika för ny ägares rätt synes icke heller utgöra något avgörande skäl för att nyttjanderätt till lös sak, förenad med besittning, skulle vara oskyddad. Betydelsen för ny ägare av att erhålla klarhet om de med en fastighet förenade rättigheter och skyldigheter är så stor, att det förefaller alldeles uppenbart att bestämmelser måste finnas för detta ändamål. Och då i fråga om fast egendom den faktiska besittningen ej är på långt när av samma betydelse som när det gäller lös egendom, synes det icke anmärkningsvärt, att en nyttjanderättshavare, trots besittning av den fasta egendomen, i vissa fall får vika. Beträffande fast egendom har ju i stort sett lagfart, resp. inteckning, tillerkänts den betydelse som i fråga om lös egendom till-

 

    ¹ I 28 § konkurslagen nämnes också lega.

 

kommer besittningen. Om ägaren däremot till en nyttjanderättshavare avhänt sig den faktiska besittningen till en lös sak, det förnämsta tecknet på hans rådighet över den, är nyttjanderättshavaren otvivelaktigt enligt allmänna uppfattningen närmare till att skyddas än t. ex. den som utan skriftligt kontrakt arrenderar eller förhyr fast egendom. Av hänsyn till den allmänna samfärdseln torde icke heller föreligga något större praktiskt behov av regler, vilka giva den som förvärvar lös egendom, vartill nyttjanderätt upplåtits, möjlighet att lätt och snabbt komma till klarhet om rättsläget. Att bestämmelser i ämnet finnas för fast egendom behöver alltså icke visa mer än att behovet av en reglering där är större.
    Vill man anse, att med besittning förenad nyttjanderätt skall respekteras vid utmätning, bör naturligtvis den exekutiva försäljningen ske med förbehåll för nyttjanderätten.
    Med det anförda har undertecknad icke vågat bestämt påstå, att skälen för att anse nyttjanderätten skyddad, då den är förenad med besittning, alltid skulle vara övervägande, i synnerhet som en motsatt uppfattning ligger till grund för den nyligen tillkomna bestämmelseni 4 kap. 7 § lagen om testamente. Det anförda avser icke mer än att framdraga några synpunkter på frågan. Dessutom bör anmärkas, att något försök här icke gjorts att närmare väga skälen för och emot i fall, då besittningen av lös egendom på grund av egendomens beskaffenhet, t. ex. i fråga om bevis om rättigheter, icke är av samma dominerande betydelse som när det gäller lösöre. I dessa fall torde emellertid upplåtelse av nyttjanderätt i praktiken knappast kunna innebära annat än en partiell överlåtelse av rättighet mot tredje man. Giltigheten av denna överlåtelse bör bedömas enligt reglerna om cession. Detta ger anledning till den reflexionen, att numera finnas så många möjligheter att partiellt överlåta ekonomiskt utomordentligt viktiga rättigheter att särskild omsorg till skydd för borgenärerna, när det gäller lösöret, knappast ter sig så starkt motiverat.

Gösta Walin.