RAGNAR HEMMER. 485TORSTEN WENNSTRÖM. Brott och böter. Rättsfilologiska studier i svenska landskapslagar. Lund 1940. Gleerup. 312 s. Kr. 20.00.

 

    Förf. anger arbetets huvudsyfte vara att ge en inblick i den struktur, som bötesstraffet har i svensk folklig straffrätt (s. 13). Dess innehåll kommer sålunda ej att väl korrespondera med titeln, då spörsmålet om relationen mellan brott och böter ej närmare behandlas. De resultat som framläggas bygga delvis på mera ingående, av förf. tidigare utförda undersökningar angående bötesstraffet, offentliggjorda i »Studier över böter och myntvärden i Västgötalagarna» (1932) samt »Tjuvnad och fornæmi» (1935).
    Enligt Wennströms uppfattning lida de flesta tidigare framställningar av bötesstraffet av vissa genomgående fel. Dels har man jämfört med varandra bötesbelopp i samma eller skilda lagar utan att först undersöka deras reella värde, dels har man anlagt ett schematiskt betraktelsesätt av bötesbeloppen. Det måste erkännas, att dessa anmärkningar i stort sett äro befogade. Dock bör erinras om att bötesstraffet i den äldre svenska rätten tidigare endast blivit föremål för en specialundersökning, nämligen av BJÖRLING i hans år 1893 utgivna doktorsavhandling »Om bötesstraffet i den svenska medeltidsrätten». Denna är ett förtjänstfullt arbete, som ännu ej förlorat vetenskaplig betydelse. Någon mera ingående behandling ha de olika spörsmålen likväl där ej fått. I stort sett ansluter sig dess förf. till redan tidigare uttalade åsikter.
    Wennström uttalar, att de flesta bötesbelopp ha ett reellt underlag i tidens och landskapets ekonomiska förhållanden. Med hänsyn härtill disponerar han sitt ämne på så sätt, att först i skilda kapitel meddelas en deskriptiv framställning av varje landskapslags bötessystem. De tre sista kapitlen, som bära rubrikerna »Värdemätare och värdören», »Bötessystemets struktur», »Bötesbeloppens ålder och ursprung», ägnas sedan åt en komparativ undersökning av bötesbestämmelserna i de olika lagarna. Man måste fråga sig, huruvida icke en annan disposition av ämnet kunnat genomföras eller om ej åtminstone den deskriptiva delen, som upptager mera än två tredjedelar av bokens omfång, betydligt kunnat förkortas genom ett mindre utförligt referat av lagrummen. Vid läsningen av de tre sista kapitlen känner man sig ha bra litet stöd av den föregående framställningen med dess mångfald av skiftande bestämmelser, som redan hunnit falla ur minnet. Att en forskare har stor nytta av den deskriptiva delen kan dock ej förnekas. Såsom en brist bör även nämnas att många slutsatser fått en alltför knapphändig motivering. Ibland ges någon sådan ej alls.
    Wennströms uppfattning om utvecklingen av bötessystemets struktur är i korthet följande. Ursprungligen innehåller varje landskapslag ett rikt utformat bötessystem, uppställt kasuistiskt och därför innehållande såväl pennings- och örtugs- som öres- och markböter. Med tiden framkallade rättsutvecklingen en standardisering av bötesbeloppen och den ekonomiska utvecklingen en förhöjning av dessa. Äldst erlades böterna in natura. Senare beräknades de i vägt silver och sedan myntpräglingen blivit allmännare i räknade penningar. Bruket att

 

486 RAGNAR HEMMER.räkna med vägt silver upphörde dock ej, varför böter i räknade penningar ej blevo konsekvent införda i alla landskapslagar. Enligt Wennströms mening äro i landskapslagarna sålunda de i örtugar och ören uttryckta bötesbeloppen de äldsta. I samma mån som dessa på grund av penningväsendets utveckling och penningens sjunkande värde försvinna, utbreder sig 3-marksboten. Denna är icke någon grundbot i landskapslagarnas bötessystem som man tidigare allmänt antagit. Flere olika omständigheter ha bidragit till att den kommit att intaga en dominerande ställning. Ett mycket diskuterat problem har 40-marksbotens ursprung varit. Wennström anser att den ej utgör någon självständig bot utan att den har utvecklat sig ur äldre bötessatser. Han har även lyckats påvisa, att 40-marksboten, som utgår i penningar, till värdet exakt motsvarar ett äldre bötesbelopp i VgL, 27 mark i silver (s. 252 f). »Verkliga förhållandet är enligt min mening», uttalar förf. (s. 297), »att 40-marksboten liksom andra böter är av folkligt ursprung och utgör straff för brott mot enskild, och att den senare upptagits av konungamakten såsom en lämplig bötessats även för grövre brott mot det allmänna.»
    För att kunna fatta en bestämd position till förf:s allmänna slutsatser, som basera sig på ett mycket vidlyftigt källmaterial, borde man egentligen själv ingående ha studerat just de problem, som arbetet behandlar. Det förefaller emellertid som om han riktigt uppdragit de huvudlinjer, efter vilka utvecklingen av bötessystemets struktur försiggått. Angående Wennströms framställning om 40-marksboten kan framhållas, att även om denna har sin motsvarighet i äldre bötesbelopp, beror dess senare stora utbredning dock till icke ringa del på att den fått ersätta tidigare lägre bötesbelopp, även sådana som stadgats för brott mot enskild person; dess utbredning står med andra ord sagt i samband med en betydande skärpning av straffsystemet.
    Ännu må här framföras några anmärkningar av enskild art. Wennström lanserar en del nya termer för beteckning av olika slag av böter, vilka icke förefalla att vara i allo lyckade. Sålunda uttalar han s. 12: »Komponentbot kallar jag ett bötesbelopp, som aldrig utgår ensamt såsom en självständig bot utan alltid tillsammans med ett eller flere andra bötesbelopp och således bildar blott en komponent i en större bötessumma. Den bötessumma, som uppstår av adderade komponentböter, kallar jag kompositionsböter, emedan varje kompositionsbot är bildad av ett antal sammanlagda komponentböter.» Därav att ett belopp aldrig utgår som en självständig bot följer dock ej att det enligt lagarnas mening bildar en komponent i en större bötessumma. Såsom en typisk komponentbot betecknas lytesboten. »Den utgår nämligen aldrig», säger förf. (s. 13), »ensam utan alltid tillsammans med t. ex. sårbot eller läkebot. Sårbot + lytesbot + läkebot är ett typiskt exempel på en kompositionsbot.» Dessa böter betraktas dock ej på något sätt av lagarna som en enhet, utan hållas tvärtom alltid åtskils. De båda senare ha karaktären av skadestånd. Med addendbot avser förf. ett belopp, som adderas ihop med ett eller flere andra, varigenom uppkom-

 

ANM. AV TORSTEN WENNSTRÖM: BROTT OCH BÖTER. 487mer en.summa summarum, kallad totalbot (s. 12). Såsom en addendbot nämnes den Ъokkabot (= bot för skymf), som utgår jämte andra böter (s. 309 ff). Även här bör dock den regeln gälla att man icke skall sammanföra sådana bötesbelopp, som lagarna hålla åtskils. Alldeles missvisande blir beteckningen i de fall, då Ъokkaboten tillfaller en annan person än den som är målsägare i fråga om det andra bötesbeloppet (t. ex. konungen vid dråp å hans tjänare). På sid. 309 uttalar förf., att böterna även utmättes efter den större eller mindre offentlighet, som utmärkte den brottsliga handlingen. Detta är dock ej riktigt. Offentlighet såsom sådan utgjorde ej enligt fornsvensk rätt någon försvårande omständighet. I det av Wennström anförda exemplet från SdmL Manhelgdsb. 38, pr, att för hotelse av annan med sten, stång eller dödsbringande vapen ej gäldas någon bot utom ifall det sker i stugobänk, i kyrka eller inför samlat ting, beror handlingens straffbarhet på att den försiggår under en särskild frid (jfr även HOLMBÄCK o. WESSÉN, SdmL s. 200219).
    Wennström gör gällande att i de flesta tidigare framställningar av bötesstraffet uttalas, att alla böter på tre mark eller därutöver, till och med lytesboten, äro treskiftesböter (s. 249 f, 290 f, 294). Ett så grovt felaktigt återgivande av andras åsikter borde dock ej få förekomma i ett vetenskapligt arbete.

Ragnar Hemmer.