KUNGL. MAJ:T SOM

REVISIONSRÄTT 1614—1632.

 

EN ORIENTERING MED SÄRSKILD HÄNSYN

TILL KÄLLMATERIALET

 

AV

 

PROFESSOR  JAN ERIC ALMQUIST.

 

Genom den s. k. 1615 års rättegångsprocess (p. 35), som likvisst redan året förut provisoriskt trätt i kraft,1 hade nya formella förutsättningar skapats för den kungliga domsmaktens utövning i Sverige. Därigenom hade nämligen tillkommit ett nytt rättsmedel revisionsansökan, vilket innebar, att den med hovrättens dom missnöjda parten ägde att till konungen ingiva en »ödmjuk böneskrift», vari han gav »sitt besvär tillkänna». Inom åtta dagar, räknat från domens datum, skulle klaganden dessutom hava till hovrätten erlagt en summa av 200 daler s. m., den sedermera s. k. revisionsskillingen, som skulle tillfalla nämnda domstol, vare sig domen ändrades av konungen eller icke. Utöver dessa knapphändiga föreskrifter innehåller rättegångsprocessen intet beträffande formerna för revisionsförfarandet. Trots detta skulle det dröja ännu 47 år, innan myndigheterna ansågo det nödigt att giva publicitet åt några utförligare regler i ämnet, vilket skedde genom revisionsplakatet den 28 juni 1662. Det är därför ganska naturligt, att de författare,2 som sökt skildra högsta domsmaktens historia genom tiderna, haft ganska litet att förmäla om K. M:t som revisionsrätt3 under den äldsta perioden. Revisionsförfarandet har tydligen från början nästan helt och hållet utvecklats genom praxis, vilket givetvis försvårar en un-

 

 1Se härom närmare SvJT 1940, s. 477—78.

2 Se t. ex. H. BLOMBERG, Om Sveriges högsta domstols statsrättsliga ställning och betydelse (1880). — Revisionsförfarandets historiska utveckling har senast varit föremål för behandling hos T. ENGSTRÖMER, Några anmärkningar rörande de processuella rättsmedlen (1935).

3 Termen »revisionsrätt» som ett uttryck för den kungliga domsmakten är belagd redan under Gustaf II Adolfs tid. Se nedan.

4—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

50 JAN ERIC ALMQUIST.dersökning av hithörande art. Den förnämsta källan, som därvidlag står till buds, är revisionsprotokollen med tillhörande domar, genom vilka man i detalj kan följa revisionsmålens handläggning och slutliga avgörande. Frågan uppstår då, huruvida och i vilken grad detta material är tillgängligt för en nutida forskare. I det följande skall detta spörsmål upptagas till behandling beträffande den äldsta och dessutom minst kända perioden 1614—32. Redan påföljande år eller 1633 kunna nämligen källorna sägas öka i antal, enär den stora i riksarkivet förvarade fortlöpande serien av revisionsakter då tager sin början.1
    Den allmänt gängse uppfattningen2 synes vara den, att revisionsprotokollen från Gustaf II Adolfs regeringstid, i den mån de äro bevarade, finnas tryckta i N. A. KULLBERGS publikation avsvenska riksrådets protokoll 1621—32, vilka i tvenne band utgivits genom riksarkivets försorg 1878, resp. 1880. Att revisionsprotokollen m. a. o. endast och allenast vore att betrakta som vanliga rådsprotokoll, kan också tyckas vara en naturlig konsekvens av det historiska faktum, att »revisionssakerna» konstitutionellt sett från början handlades på samma sätt som övriga regeringsärenden. Denna uppfattning synes ytterligare bliva bestyrkt, då man slår upp första sidan i de av Kullberg redigerade protokollen, ty serien inledes där med en urkund, vilken givetvis måste betecknas som ett revisionsprotokoll i egentlig mening. Till detta återkommer jag senare. Först måste emellertid termen riksrådsprotokoll närmare analyseras.3
    Av förordet till meromnämnda publikation framgår, att Kullberg där sammanfört rådsprotokoll av två olika slag, nämligen sådana som förts dels under konungens vistelse utomlands och dels under hans hemmavaro. Denna indelning har i själva ver-

 

1 Jfr C. G. BERGMANS inledning till avhandlingen om Testamentet i 1600-talets rättsbildning (1918), s. 8. Tilläggas må, att en äldre serie, dock blott omfattande målen från de transbaltiska överrätterna och i synnerligen ofullständigt och bristfälligt skick, finnes bevarad i riksarkivets samling av Livonica. Denna serie har till fullo utnyttjats av A. PERANDI i hans arbete: Das ordentliche Verfahrenin bürgerlichen Streitsachen vor dem estländischen Oberlandgericht zur schwedischen Zeit (1938), och det har därvid visat sig, att i denna källa föga eller intet varit att hämta beträffande formerna för det kungliga revisionsförfarandet under Gustaf II Adolfs tid. Se även SvJT 1940, s. 629.

2 Jfr t. ex. BERGMAN, a. a., s. 10, som utan vidare likställer råds- och revisionsprotokoll.

3 Jfr för det följande S. BERGH, Rådsprotokoll och därmed jämförliga i riksarkivetförvarade protokoll (i Medd. från sv. riksarkivet, Ny följd I: 28—30), s. 280—81. 

KUNGL. MAJ:T SOM REVISIONSRÄTT 1614—1632. 51ket en viktig principiell innebörd och ger samtidigt enligt Kullberg förklaringen till det egendomliga förhållandet, att några rådsprotokoll ej existerat före 1621. Då nämligen konung Gustaf Adolf nyssnämnda år skulle resa över till Livland och därvid hans frånvaro från riket beräknades bliva långvarig, utfärdade han den 16 juli en instruktion1 för nio riksråd att vara tillförordnad regering. Denna skulle oavbrutet vistas i huvudstaden. Antagandet ligger då nära till hands, att konungen i samband härmed framhållit lämpligheten av protokollsföring i syfte att underlätta en kontroll över vad rådet under hans frånvaro uträttat. I varje fall finnes under därpå följande period bevarad en fragmentarisk protokollsserie från juni månad 1622. Om man bortser från ett enstaka protokoll från den 10 december 1624, vilket förts i konungens närvaro, börjar emellertid den sammanhängande serien rådsprotokoll först i januari 1626. Dessa senare protokoll hava under alla omständigheter tillkommit på konungens uttryckliga befallning, nämligen genom instruktionen för riksrådet den 24 juni 1625.2 Det heter däri, att hädanefter skulle hållas »ett riktigt protokoll och registratur uppå vad som delibererat, beslutat och befallt varder, att göra där besked och reda för, när Gud vill [att] K. M:t kommer tillbaka igen». Huvudmassan av rådsprotokoll från Gustaf II Adolfs regering härrör på denna grund från de tider, då konungen befann sig utom riket. Sedan man i rådet vant sig vid att föra kontinuerliga protokoll, är det enligt Kullberg lättförklarligt, att sådana förekommo, även då konungen själv förde ordet i rådsförsamlingen. Att dylika protokoll äro jämförelsevis fåtaliga,3 beror emellertid icke endast på det allbekanta faktum, att Gustaf Adolf under senare delen av sin regering under långa perioder var bunden vid utländska krigsskådeplatser. I minst lika hög grad är det ett uttryck för det statsrättsliga förhållandet, att riksrådet såsom sådant ännu under ifrågavarande tid ej deltog i behandlingen av de ständigt återkommande regeringsärendena, så länge konungen vistades inom riket och själv förde styrelsen. Av protokollen

 

1 Tryckt av KULLBERG i Svenska riksrådets protokoll, Bd 1, s. III ff.

2 Tryckt därsammastädes, Bd 1, s. IX ff.

3 Till denna grupp höra förutom det tidigare omnämnda protokollet av den 10 december 1624 protokollen för följande dagar: 23 november 1626, 4 november 1627, odaterat från december 1628, 18 och 23 april, 16 maj, 27 oktober samt 3 och 10 november 1629, 4 och 29 maj 1630. 

52 JAN ERIC ALMQUIST.framgår i detta avseende tillfyllest, att riksrådet vid dessa tillfällen icke sammanträdde oftare, än när konungen ansåg sig böra underställa dess prövning frågor av för hela landet genomgripande betydelse, såsom t. ex. den utländska politiken och vad därmed ägde sammanhang.1 Härav måste följa, att revisionssaker under Gustaf II Adolfs regeringstid fått komma till uttryck i rådsprotokollen endast, då riksrådet fört regeringen å konungens vägnar, vilket a priori förefaller en smula besynnerligt ej minst med tanke på den underrätterna åliggande skyldigheten att föra fullständiga protokoll över domstolsförhandlingarna. Det är detta problem, som kommer att utgöra det huvudsakliga föremålet för den följande framställningen. För att komma till rätta härmed blir det nödvändigt att företaga en grundlig undersökning av rådsprotokollens anteckningar om revisionssakerna. Först därefter torde berättigade slutsatser kunna dragas i  eller andra riktningen. Därvid är det lämpligt att först rikta uppmärksamheten på perioden 1622—30, som ungefär motsvarar innehållet i Kullbergs första band.
    Det är bekant,2 att konungen i det längsta sökt undvika att överlämna revisionssakerna till rådet. Generellt skedde detta först genom instruktionen den 30 maj 1630.3 Dessförinnan hade han dock några enstaka gånger unden åren 1621, 1625 och 1627 uppdragit åt riksrådet att avgöra vissa revisionsmål, som kommit under hans prövning, men som han före avresorna till utlandet ej hunnit slutligt behandla.4 Härav framgår, att under perioden 1622—30 rådet behövt kungligt bemyndigande i varje särskilt fall för att få verkställa revision. Under den senare perioden 1630—32 fingo däremot jämlikt instruktionen samtliga inkommande revisionsmål avgöras i rådkammaren utan speciellt tillstånd från konungens sida.5 Gustaf II Adolfs ovillighet att före 1630 lämna ifrån sig avgörandet i sista instans avspeglar sig också negativt i rådsprotokollen, i den mån dessa äro bevarade. Ty-

 

1 Se förutom KULLBERGS ovan anförda förord även N. EDÉN, Den svenska centralregeringens utveckling 1602—34 (1902), s. 133.

2 Se EDÉN, a. a., s. 132.

3 Tryckt av KULLBERG i Svenska riksrådets protokoll, Bd 1, s. XLI ff.

4 Jfr EDÉN, a. a., s. 132 not 1 och 2.

5 Detta hindrade dock icke, att enskilda parter stundom fortfarande uppsökte konungen i utlandet i syfte att begära beneficium revisionis, och i dylika fall brukade Gustaf Adolf brevledes uppdraga åt rådet att företaga saken ad revidendum. Se t. ex. Svenska riksrådets protokoll, Bd 2, s. 129. 

KUNGL. MAJ:T SOM REVISIONSRÄTT 1614—1632. 53värr hava dessa, som redan antytts, gått förlorade för såväl 1621 som 1625, och vi äro sålunda icke i tillfälle att konstatera, huruvida rådsprotokollen innehållit några anteckningar om de fåtaliga revisionsmål, som konungen dessa år uppdragit åt riksrådet attavgöra. Under den 15 september 1627 påträffas emellertid följande notis: »Upptogs saken emellan Bartoll[omeus] Stephani och hovrätten i Finland, vilken Måns Olofsson1 haver annoterat.» Då det är känt,2 att rådsprotokollet under denna tid uppsatts av sekreteraren Johan Larsson, följer härav, att ett särskilt revisionsprotokoll måste hava förts av annan person vid sidan av det allmänna rådsprotokollet. Riktigheten härav bestyrkes av förhållandet, att detta revisionsprotokoll i avskrift ännu finnes bevarat i Svea hovrätts arkiv, varom mera nedan. I rådsprotokollet den 1 oktober 1627 föreligger ytterligare en anteckning om samma mål, vilken går ut på att avgörandet av vissa skäl lämpligen borde uppskjutas, tills »H. K. M:t hemkomme». Bortsett från detta enda mål, som ej ens blivit slutligt avdömt av rådet, saknas bland rådsprotokollen för åren 1622—30 varje upplysning om någon behandling av revisionssaker.
    Under den senare perioden 1630—32, som representeras av Kullbergs andra band, hava revisionssakerna i rådet av nyss anförda skäl i någon mån ökat i antal. Under den 15 september 1630 heter det till en början: »Blev hustru Valborg Lars Hanssons sak emot Arvid Larsson, borgare uti Söderköping, upptagen till revision, efter som specialprotokollet det med mera innehåller och förmäler.» Detta specialprotokoll har enligt Kullberg gått förlorat. Följande dag den 16 september heter det vidare i rådsprotokollet: »Blev kontinuerat med den revisionssaken, som dagen tillförene upptogs, uti vilken, ehuruväl där blev in till klockan tre skärskådat och parterna förhörda, kunde likväl samma sak för den tillstundande böndags skull som ock pestilentians inritande här i Stockholm den gången icke slitas, utan blev uppskjuten till den 3 oktober nästkommande att upptagas vid Vaxholm.» På grund av föreliggande omständigheter måste emellertid uppskovet ytterligare förlängas till den 8 oktober 1630, då rådsprotokollet i ärendet fortsätter på följande sätt: »Upptogs hustru Valborg Lars Hanssons uti Norrköping sak emot Arvid

 

1 Ang. honom, se A. ANJOU, Kongl. Svea hofrätts presidenter samt embets- och tjänstemän (1899), s. 189.

2 Svenska riksrådets protokoll, Bd 1, s. 37.

 

54 JAN ERIC ALMQUIST.Larsson, borgare uti Söderköping, till revision, och blev dagen därefter däruti sententia definitiva avsagd, efter som är till att se av dess specialprotokoll.» Ej heller detta har numera kunnat tillrättaskaffas. Själva domen synes också hava gått förlorad. Egendomligt nog fortsatte likväl rättegången enligt rådsprotokollet den 18 februari 1631. Det gällde emellertid då närmast frågan om rättegångskostnaderna, vilken riksråden synas hava glömt bort vid avkunnandet av sin slutdom i oktober 1630. Tack vare detta förbiseende erhålles nu upplysning om att hustru Valborg vunnit målet. Hennes krav på rättegångskostnader tillmötesgick revisionsrätten i efterhand genom en särskild tilläggsdom den 23 februari 1631, vilken jämväl omtalas i rådsprotokollet under nämnda datum och f. ö. finnes bevarad i riksrådets registratur (RA). — Den 18 februari 1631 omnämnes i rådsprotokollet ett annat revisionsmål i följande ordalag: »Hölls revisionsrätt över Andreas Martens och Simon Blom.» Även i fortsättningen äro notiserna om detta mål synnerligen kortfattade. Den 5 mars: »Företogs revisionsrätten med parterna från Åbo»; den 7 mars: »Fullföljdes revisionsrätten med parterna från Åbo»; den 14 mars: »Företogs revisionsrätten och kontinuerades med parterna från Åbo»; den 15 mars: »Upplästes akterna mellan de tvistiga parter från Åbo, nämligen Anders Martens och Simon Blom»; och slutligen den 22 mars: »Blev domen, som emellan parterna från Åbo koncipierad var, översedd..., publicerad och underskriven.» Ehuru det här icke direkt utsäges, måste det förutsättas, att även i detta mål funnits särskilda revisionsprotokoll, som emellertid gått förlorade. Däremot är själva domen bevarad i riksrådets registratur. I denna dom kallar sig riksrådet uttryckligen för »revisionsrätt».
    Innan K. M:t beviljade revision, företogs som regel en formell prövning av ärendet.1 Denna hörde strängt taget icke till själva revisionsmålet, ty det var först efter det att ansökan blivit beviljad, som regeringen konstituerade sig såsom revisionsdomstol. Logiskt sett borde alltså den formella prövningen, åtminstone i den mån den föranledde diskussion, hava återgivits i det allmänna rådsprotokollet under perioden 1630—32, eftersom ju konungen då helt och hållet avstått ifrån att taga befattning med

 

1 Jfr det tryckta rådsprotokollet 23/7 1645 s. 134: »Fältherren [= riksmarsken Jakob De la Gardie] sade salig K. M:t alltid hava tagit uti revisionsakter några av hovrätten, hört deras skäl och intet lätteligen låtit skrida till revision.» 

KUNGL. MAJ:T SOM REVISIONSRÄTT 1614—1632. 55revisionssakerna. Ett dylikt ärende förekommer också där den 4 och 5 november 1631. Förstnämnda dag upplästes nämligen i rådet »en supplikation», som ingivits av en borgare i Hudiksvallvid namn Casten Matthiasson, och vari han begärde, »att senaten ville på H. K. M:ts vägnar sitta revisionsrätt över honom och hans vederpart» borgaren i Lybeck Cort der Helle i ett mål rörande krav. Med anledning härav underrättades supplikanten om »att han dagen efter vid klockan 8 skulle komma tillstädes och presentera alla sina skäl och documenta, och där de då sådana voro, som kunde för en revisionsrätt upptagas, skulle honom och hans vederpart föresättas en termin, när de comparera skulle». Undersökningen av hans »documenta» gav vid handen, att målet i hovrätten avslutats genom dom redan i juni 1628. Till följd härav inkallades Gasten Matthiasson i rådet den 5 november 1631 och tillspordes, varför »han icke hade i rättan tidsökt revisionen». Denne försvarade sig med att han redan 1628 inställt sig hos konung Gustaf Adolf med en supplikation, »varav han en kopia inlade», men då fått till svar, att hans sak skulle bliva »framdeles på en lägligare tid ad revidendum upptagen». Året därefter 1629 hade han åter varit i Stockholm och talat med H. K. M:t om saken i riksråden Per Banérs och Claes Horns närvaro, men konungen hade denna gång svarat, »att H. M:t för annat viktigt beställande icke hade tid att upptagahans sak». Dock hade konungen försäkrat honom, att han skulle få hjälp, och även omedelbart anmodat de närvarande riksråden, att de skulle hjälpa klaganden till rätta. Men trots detta hade intet blivit åtgjort, utan hade han måst draga »ohulpen hem tillbaka igen». Då konungen sedermera »mest varit ur landet», hade klaganden ansett sig sakna anledning att återkomma, och detta desto hellre, som han själv under tiden varit »mycket sjuklig». Först nu hade han f. ö. fått veta, att riksens råd hade befogenhet »att upptaga revisionssaker», och han hade då genast dit ingivit en böneskrift. Tvenne representanter för Svea hovrätt,1 vilken myndighet avkunnat den överklagade domen, voro emellertid också tillstädes samt gjorde gällande, att Casten Matthiasson hela tiden hade handlat »dolose och fraudulenter» och intet annat försökt än att draga »saken på långbän-

 

1 Den ene av dessa var den bekante juris professorn i Upsala Benedictus Olai Crusius, som författat vår äldsta kommentar till landslagen och från och med hösten 1630 tjänstgjorde som assessor i Svea hovrätt. 

56 JAN ERIC ALMQUIST.ken», i det han »sub prætextu revisionis» velat »förhålla sin vederpart betalningen, som han efter hovrättens dom honom skyldig var». De anhöllo därför hos riksens råd, att klaganden icke skulle tillåtas njuta beneficium revisionis, »med mindre han kan bevisa sina lagliga skäl och hinder». Sedan vederbörande intressenter avlägsnat sig, företog rådet ärendet till omprövning, och då klaganden ansågs hava gjort vad på honom ankom för att fullfölja saken, bestämdes slutligen, »att saken skulle den 23 januari 1632 ad revidendum upptagas», då parterna ägde att komma tillstädes. Detta hindrade emellertid icke, att målet först den 27 november s. å. upptogs till behandling och därefter fortsatte den 28 och 29 november, varom kortfattade anteckningar under nämnda data i rådsprotokollen giva upplysning. Den 3 december 1632 skulle revisionsdomen äntligen hava avkunnats, men parterna hade då tröttnat på att vänta och i stället ingått förlikning.
    Sammanfattas resultatet av undersökningen, är det tydligt, att under perioden 1622—32 några revisionsprotokoll i verklig mening icke blivit införda i rådsprotokollen. Det har ej heller varit avsikten, att de kortfattade anteckningar om revisionssakerna, som förekommo, skulle utgöra något slags ersättning för utförliga rättegångsprotokoll. Härom vittna tillräckligt ovan anförda uppgifter om tillvaron av särskilda specialprotokoll i de olika målen. Även där revisionsprotokoll icke uttryckligen åberopats, måste det antagas, att dylika existerat, då det ju varit meningslöst att endast i vissa mål föra specialprotokoll, samtidigt som anteckningarna i rådsprotokollen för de övriga fått behålla sin vanliga onöjaktigt kortfattade form.
    I den kullbergska publikationens första band har emellertid, som redan tidigare delvis antytts, intagits två protokoll, vilka måste betecknas som verkliga revisionsprotokoll. Detta ändrar intet av vad som ovan sagts, ty sammanställningen får helt och hållet skrivas på utgivarens konto och har intet att skaffa med rådsprotokollen som sådana. Under de förberedande arbetena på publikationen upptäckte Kullberg, att de flesta specialprotokoll, till vilka hänvisning skedde, voro försvunna, men ett sådant lyckades han finna, nämligen det ovan redan omtalade revisionsprotokollet av den 15 september 1627. En avskrift härav befanns nämligen vara införd i liber causarum 33 nr 10 (Svea hovrätts arkiv). Frågan blev då, i vilken form denna upptäckt skulle

 

KUNGL. MAJ:T SOM REVISIONSRÄTT 1614—1632. 57publiceras. Rätteligen borde handlingen hava tryckts som bilaga till rådsprotokollen jämlikt en metod, som sedermera — om än högst inkonsekvent — tillämpats av S. Bergh vid utgivningen av yngre riksrådsprotokoll. Men Kullberg valde i stället att insätta den i texten omedelbart efter det rådsprotokoll, från vilket hänvisning till specialprotokollet gavs, och detta utan att genom mindre stil eller på annat sätt tydligt utmärka, att läsaren här hade framför sig en urkund av annan art än de övriga. Mera vittgående konsekvenser får emellertid Kullbergs tilltag att inleda serien av rådsprotokoll med ett fragmentariskt revisionsprotokoll, vars blotta existens i publikationen utgör ett allvarligt hot mot hans i förordet mödosamt uppbyggda teori rörande rådsprotokollens uppkomst. Som vi minnas såg Kullberg i Gustaf II Adolfs avresa till Livland 1621 den naturliga utgångspunkten för rådsprotokollens tillblivelse, och denna hypotes bestyrkes onekligen av förhållandet, att vi från juni månad 1622, då konungen fortfarande vistades utomlands, hava i behåll ett mindre antal rådsprotokoll, som alltså får antagas i själva verket utgöra rester av en mera omfattande samling med början omedelbart efter konungens avfärd i slutet av juli månad 1621. Det revisionsprotokoll, som Kullberg avtryckt i början av sin publikation, är emellertid daterat den 6 juli s. å. och är till yttermera visso avfattat i konungens närvaro. Kullberg hade förmodligen från början tänkt sig att utgiva rådsprotokollen 1622—29, ty det var först sedan dessa voro rentryckta, som han av en slump vid ordnandet av en från kammarkollegium till riksarkivet överlämnad samling äldre handlingar av blandat innehåll påträffade det ifrågavarande fragmentet. Han beslöt sig då för att låta detta inleda serien, vars begynnelseårtal härigenom å titelbladet kom att ändras från 1622 till 1621. I förordet har emellertid Kullberg själv framhållit, att Gustaf II Adolf ej brukade sammankalla riksrådet annat än vid särskilt viktiga utrikespolitiska ärenden, och att ej ens dylika sammanträden före 1622 ansågos behöva särskilt protokolleras. Någon motivering för tillvaron av det undantag från regeln, som han själv framlagt, letar man dock förgäves efter i hans framställning.
    En granskning av fragmentet ger vid handen, att innehållet utgöres av ett slarvigt uppsatt konceptprotokoll i ett revisionsmål mellan Reinhold och Ludvig Taube rörande arvet efter deras

 

58 JAN ERIC AI.MQUIST.gemensamma släkting jungfru Elisabet Taube.1 Målet hade tidigare avdömts av lantrådet i Estland (ej Livland, som det gång på gång påstås i protokollet), och denna domstol hade tilldömt Ludvig hela arvet i egenskap av den dödas farfars brorson (= femte led å fädernet), medan Reinhold, som i egenskap av morbror var släkt med den döda i tredje led å mödernet, hade blivit avvisad. Anledningen härtill förklarades av de närvarande representanterna för lantrådet vara den, att gods, som ursprungligen kommit från fädernesidan, enligt estlänsk sedvana ej kunde ärvas av mödernefränder, så länge släktingar på fädernet funnos. Tillvaron av en dylik för svensk rättsuppfattning främmande sedvana kunde de dock icke för tillfället stödja med några skriftliga bevis, och ej heller framgick av handlingarna med full tydlighet, huruvida de omtvistade godsen härstammade från fädernet eller mödernet. Under sådana omständigheter beslöts, att målet skulle uppskjutas till en senare tidpunkt för att giva vederbörande möjlighet att införskaffa felande bevismaterial.2
    Den okände protokollsföraren inleder revisionsprotokollet på ett tämligen ovanligt sätt. Han omtalar nämligen blott, att målet behandlats i närvaro av K. M:t och »riksens råd» utan att samtidigt angiva vilka rådsmedlemmar, som kommit tillstädes. Detta beror dock troligen på protokollets karaktär av koncept, och i den numera förkomna renskriften får det antagas, att denna brist blivit gottgjord. Av vissa antydningar i protokollet ser det dock ut, som om riksrådet in corpore vid detta tillfälle varit inkallat. I vanliga revisionsmål talas det blott om att konungen beslutar, men i detta speciella fall nämnes uttryckligen, att beslutet »blev av H. K. M:t [och riksens] råd samtyckt». Denna formulering kan hava tillkommit utan närmare eftertanke från koncipistens sida, men den kan också hava varit i full överensstämmelse med situationens krav. Under Gustaf II Adolfs tid pågick sålunda en ständig dragkamp mellan den svenska regeringen och lantrådet i Estland angående rätta tolkningen av det gamla estländska privilegiet de non appellando. Lantrådet förnekade i princip den svenska konungens rätt att revidera dess domar och sökte på

 

1 Reinhold Taube hade tydligen avlidit under rättegången, men hans arvingar hade fortsatt processen närmast representerade av änkan, i protokollet kallad »Taubeskan». — Målet omnämnes i förbigående hos PERANDI, a. a., s. 142 ff.

2 Uppskovsbeslutet i detta mål finnes i form av en utförlig sententia interlocutoria infört i riksregistraturet (RA) 1621 juli, fol. 390. 

KUNGL. MAJ:T SOM REVISIONSRÄTT 1614—1632. 59allt sätt genom protester och passivt motstånd hindra eller försvåra en dylik utveckling.1 Det kan därför väl tänkas, att Gustaf II Adolf just i detta fall känt behov av ett moraliskt stöd genom sammankallandet av hela riksrådet, då det gällde att inaugurera en ny rättsprincip av internationell räckvidd.2 Den taubeska arvstvisten var dock icke det enda revisionsmålet, som behandlades den 6 juli 1621. Samma dag avkunnade nämligen K. M:t en revisionsdom mellan Carl Carlsson Gyllenhielm och Richard Clerck, angående giltigheten av ett dem emellan ingånget kontrakt. Domen är införd i riksregistraturet (RA) under nyssnämnda datum, men själva protokollet synes däremot hava gått förlorat.3
    Även om det skulle vara riktigt, att riksrådet in corpore inkallats av konungen den 6 juli 1621 för att biträda vid behandlingenav visst eller vissa revisionsmål, kan det därvid förda protokollet näppeligen karakteriseras som rådsprotokoll i vanlig mening. Till en dylik slutsats kommer man först och främst genom att utgå från Kullbergs egna premisser. Ty protokollering har i detta fall säkerligen skett endast och allenast av den orsaken, att det här var fråga om en revisionssak. Den nära till hands liggande invändningen, att även revisionsprotokoll kunna betraktas som rådsprotokoll (i vidsträckt bemärkelse), eftersom riksråd i båda fallen varit närvarande, betyder föga mot det faktum, att samtiden, såsom tydligt framgått av den föregående utredningen, i tekniskt avseende skilt mellan dessa båda begrepp. Även om den kullbergska ståndpunkten accepteras, är det f. ö. icke konsekvent att sätta 1621 som begynnelseår, ty rådsprotokoll i dylik vidsträckt bemärkelse hava naturligt nog funnits dessförinnan.I Svea hovrätts arkiv finnes exempelvis en volym, som bär titelnr eferentbok, och som innehåller protokoll i justitieärenden inför

 

1 Se härom närmare PERANDI, a. a., s. 133 ff. Jfr SvJT 1940, s. 629.

2 Enligt 1614 års rättegångsordinantia, p. 13, skulle missnöjd part t. o. m. hava rätt att vädja från lantrådet i Estland under den konungsliga hovrätten i Stockholm, men till följd av det starka motståndet häremot från estländskt håll såg sig Gustaf II Adolf nödsakad att dispensera från denna föreskrift och tillät sålunda 1621 i den taubeska arvstvisten vederbörande att hos konungen direkt anhålla om beneficium revisionis.

3 Enligt en anteckning i Svea hovrätts protokoll (RA) 3/12 1619 tog revisionsmålet sin början hos K. M:t redan nämnda dag.

4 Jag bortser i detta sammanhang från några fragment av allmänna rådsprotokoll från 1617, vilka publicerats av A. B. CARLSSON i Historisk tidskrift 1919, s.203 f. 

60 JAN ERIC ALMQUIST.K. M:t från och med 1619. Dessa hava emellertid icke medtagits av Kullberg vare sig före eller efter 1621. Det är visserligen här närmast fråga om sådana ärenden, som jämlikt rättegångsprocessens föreskrifter skolat underställas konungen, och sålunda icke om revisionssaker, vilka förutsatte tillvaron av enskilda parters böneskrifter. Men även revisionsprotokollen kunna ju näppeligen antagas hava begynt först 1621, då själva institutet revision tillskapats ej mindre än sju år tidigare. Kullberg hade som nämnt bland libri causarum i Svea hovrätts arkiv funnit ett revisionsprotokoll från år 1627. Denna omständighet borde då lämpligen hava föranlett honom att göra en systematisk undersökning av denna källa i syfte att utröna, huruvida även andra handlingar av samma slag till äventyrs vore att finna därstädes. Om han gjort en sådan undersökning, skulle han fått tillfälle att flytta begynnelseårtalet för rådsprotokollen icke endast såsom skett från 1622 till 1621 utan ända till 1616. Härmed har jag icke velat sagt, att detta varit lyckligt. Det hade endast varit ett följdriktigt förfaringssätt från Kullbergs sida. Om de äldsta revisionsprotokollen i en framtid skulle anses förtjänta av att tryckas, böra de enligt min mening utgivas separat, möjligen tillsammans med motsvarande delar av den ovannämnda referentboken,1 varvid »protokoll inför K. M:t i justitieärenden» kan tänkas som lämplig gemensam titelrubrik.
    De protokoll över revisionssakers behandling, som jag funnit i Svea hovrätts arkiv från perioden 1616—21, utgöra emellertid blott ett tiotal, fördelade på fyra olika mål. Att detta endast är en ringa del av vad som ursprungligen funnits tillgängligt, framgår av olika antydningar både i hovrättens akter och annorstädes. Så gott som säkert kan fastslås, att detaljerade protokoll alltsedan början förts över varje förekommande revisionsmål, och att dessa förvarats i det kungliga kansliet. De hava emellertid gått förlorade, och det som återstår utgöres alltså blott av samtida avskrifter, som verkställts genom hovrättens eller enskilda parters försorg. I varje fall gäller detta de två äldsta revisionsmålen

 

1 Vissa utdrag ur denna referentbok hava dock redan befordrats till trycket. Se t. ex. Handlingar rörande 1642 års lagkommission, dess förutsättningar och verksamhet (ed. J. E. Almquist, 1937), s. 43 not b och d, s. 44 not a, s. 45 not c, s. 51—53, s. 73 not a samt s. 82 not a. Jfr även Svenska riksrådets protokoll, Bd 15, s. 204—08. 

KUNGL. MAJ:T SOM REVISIONSRÄTT 1614—1632. 61från 16161 resp. 1617,2 för vilka fullständiga protokollsavskrifter finnas bevarade. Det protokoll, som är daterat den 6 december 1619, och som rör en tvist mellan borgarna Elias Bülow och Hans Steman, förefaller däremot stå på gränsen till ett rådsprotokoll i senare tids mening. Här avhandlas nämligen endast den formella prövningen av en revisionsansökan, vilken prövning slutade med att H. K. M:t icke ville »tillstädja klaganden någonrevision».3 Troligen fördes vid detta tillfälle två olika protokoll, det ena mera utförligt av kanslisekreteraren Erik Simonsson och det andra mera kortfattat av hovrättsaktuarien Sven Bloma, vilka båda omtalas som närvarande. Endast det sistnämnda är bevarat.4 Beslutet av den 6 december 1619 synes emellertid hava upprivits, ty genom kungliga brevet den 16 juli 1621 anbefallde Gustaf II Adolf bl. a. samma mål åt riksrådets avgörande. Då målet sedermera företogs till behandling i rådet den 2—7 november s. å. hava minst två, möjligen tre parallella protokoll förts, dels det fullständiga revisionsprotokollet av kanslisekreteraren Jonas Bureus, vilket särskilt omtalas men som numera synes gått förlorat, dels ett relativt utförligt protokoll av någon närvarande representant för hovrätten5 och dels slutligen ett kortfattat rådsprotokoll (såvida det är riktigt, som ovan antagits, att dylika förekommit vid denna tid under konungens bortovaro). Även kännedomen om det fjärde revisionsmålet grundar sig uteslutande på ett hovrättsreferat.6 Anledningen till att från och med 1619 speciella revisionsprotokoll blivit uppsatta av hovrättens sek-

 

1 Erik Tönnesson [Tott] m. fl. •/• Elin Johansdotter [Månesköld], ang. rätt till utfäst morgongåva: revisionsprotokoll 26/8, 5/9 och 6/9 1616; revisionsdom 13/9 s. å. (Lib. caus. 2 nr 2, Svea hovrätts arkiv, RA). Detta mål har jag gjort till föremål för en ingående behandling i Personhistorisk tidskrift 1939—40, s. 1 ff. — Anledningen till att dessa protokoll återfinnas i hovrättens arkiv är, att parterna efter revisionsdomen fortsatte att i hovrätten tvista om vissa outredda detaljer.

2 Borgmästare och råd i Stockholm •/• hovrätten, ang. domvilla: revisionsprotokoll och dom 26/11 1617 (Lib. caus. 11 nr 8, Svea hovrätts arkiv, RA).

3 Bülow hade erlagt revisionsskilling först på tionde dagen efter hovrättens dom, men trots denna försummelse hade konungen »av barmhärtighet» godkänt hans ansökan i formellt hänseende.

4 Detta förekommer i två tämligen likalydande redaktioner dels i hovrättens konceptprotokoll 1619. och dels som renskrift i Lib. caus. 22 nr 11.

5 I Lib. caus. 22 nr 11 (Svea hovrätts arkiv, RA).

6 Detta mål, som rörde en tvist om krav mellan borgarna Henrik Wilde (Wild) och Johan Cooth, avgjordes av K. M:t 6/12 1619 (Svea hovrätts konceptprotokollunder nämnda datum). Den överklagade domen var en s. k. sententia interlocutoria. Jfr EDÉN, a. a., s. 252 not 3, där de närvarande rådsherrarna uppräknas. 

62 JAN ERIC ALMQUIST.reterare sammanhänger därmed, att K. M:t under denna tid lät tillkalla hovrättens samtliga ledamöter för att med dem diskutera de olika revisionsmålen antingen i sin egen »kammare» eller i »rådkammaren»,1 ungefär på enahanda sätt, som samtidigt skedde med övriga justitieärenden, vid vilka ävenledes protokoll fördes genom hovrättens försorg. Stundom synas vissa av hovrättens ledamöter t. o. m. fått tjänstgöra som bisittare i revisionsrätten.2 Detta oegentliga förfarande upphörde dock tämligen snart,3 och som en följd härav saknas efter 1621 alla spår efter några parallella revisionsprotokoll i hovrättens arkiv.
    Det källmaterial, för vilket nu redovisats, är visserligen det bästa men icke det enda medlet vid utforskandet av den kungliga revisionsrättens verksamhet under Gustaf II Adolfs regeringstid. Spridda notiser i libri causarum kunna sålunda giva upplysningar om ett eller annat revisionsmål, vars handlingar fullständigt försvunnit.4 I förbigående har tidigare omtalats, att ett flertal revisionsdomar bevarats genom införandet i registraturen. Dessa domar äro i allmänhet så pass utförligt motiverade, att de kunna sägas utgöra en viss ersättning för revisionsprotokollen, i den mån sådana saknas. Dessutom finnes en originaldom i behåll bland kungliga breven i Svea hovrätts arkiv.5 En innehållsrik revisionsakt från 1616 har ävenledes påträffats därstädes,varigenom man får en god inblick rörande bl. a. skriftväxlingenhos K. M:t o. s. v.
    Det första, som faller i ögonen vid ett studium av det nyfunna

 

1 Lokalen betydde därvid intet. Även vanliga rådssaminanträden hava stundom ägt rum i konungens kammare. Se t. ex. det tryckta rådsprotokollet 23/11 1626.

2 Se t. ex. Svea hovrätts konceptprotokoll (RA) 6/12 1619.

3 Jfr Riksregistraturet (RA) 16/7 1621.

4 Se t. ex. Lib. caus. 7. Jfr S. LJUNG, Erik Jöransson Tegel (1939), s. 79.

5 Denna dom är daterad 13/6 1626 och är märklig så till vida, som där första gången påträffas de bekanta slutorden: »Och detta allt med rätta», vilka sedermera kommo att åtfölja revisionsdomarna till inemot slutet av 1640-talet. I SvJT 1938, s. 689—90 har den icke okända signaturen B. W. meddelat några notiser rörande »refrängens» förekomst i Svea hovrätts domböcker. Det omnämnes där, att frasen under formen: »Och sådant allt med rätta» första gången användes i hovrätten 17/6 1628 och sista gången 15/12 1840, då den avskaffades på initiativ av dåvarande presidenten friherre E. G. von Rosén. I slutet av sin artikel efterlyser B. W. bl. a. refrängens genesis. Att frasen ursprungligen kommit till hovrätten genom ovan anförda revisionsdom torde nu utan vidare vara klart. Och detta förefaller desto mera troligt, sedan en närmare undersökning visat, att refrängen begagnats i hovrätten första gången redan 26/10 1626.

6 Lib. caus. 2 nr 2.

 

KUNGL. MAJ:T SOM REVISIONSRÄTT 1614—1632. 63materialet, är att revisionsbegreppet i äldsta tid hade ett helt annat omfång än i våra dagar. Enär revisionsansökningen var den enda lagliga formen för ett överklagande av hovrättens domar, måste den i praktiken tagas i anspråk jämväl, då man numera i motsvarande fall använder de extraordinarie rättsmedlen resning, återbrytande av dom, som vunnit laga kraft, och nullitetsbesvär. I olikhet mot vad senare blev fallet, gjordes under Gustaf II Adolfs regering i revisionshänseende heller ingen skillnad mellan civilmål och sådana brottmål, som ej automatiskt jämlikt rättegångsprocessen under alla förhållanden skulle underställas K. M:ts prövning. Även den, som var missnöjd med hovrätts sententia interlocutoria, d. v. s. beslut under rättegången, ägde möjlighet att klaga hos konungen genom en ödmjuk anhållan om revision, vilken i princip allt fortfarande måste åtföljas av hovrätts intyg om i vederbörlig ordning nedsatt revisionsskilling. Den enda inskränkning, som stundom gjordes i de rättsliga föreskrifterna, var att fatalietiden, som ju endast omfattade åtta dagar från hovrättsdomen, måste efterskänkas i de fall, då ansökningen grundades på förekomsten av nya skäl, som under rättegången i hovrätten ej kunnat framskaffas. Under dylika omständigheter kunde det hända, att K. M:t icke, såsom varit naturligast, återförvisade målet till hovrätten, utan i stället underkastade det själv en förnyad prövning och dom med särskild hänsyn till det nytillkomna bevismaterialet.1
    Vad själva förfarandet i revisionsrätten angår, kan det betecknas som muntligt-protokollariskt. Dock tilläts ingivandet avskrifter, vanligen två från vardera partens sida,2 men dessa lades ad acta och intogos vid denna tid aldrig i protokollet. I det stora hela kan sägas, att principerna för förfarandet överensstämde med dem, som samtidigt tillämpades i hovrätterna.3 Då konung Gustaf Adolf var närvarande, var det han personligen, som förde ordet och utfrågade såväl parter som vittnen. Det var också han, som i sista hand avgjorde målen. Bisittarna i revisionsrätten, som för varje gång tillkallades av konungen, hade endast en rådgivande uppgift.4 Deras antal varierade allt efter

 

1 Så var förhållandet exempelvis i 1616 års revisionsmål. Se härom J. E. ALMQUIST i Personhistorisk tidskrift 1939—40, s. 15.

2 Se t. ex. J. E. ALMQUIST i nyssnämnda tidskrift 1939—40, s. 17 ff.

3 Härom se S. WILDTE i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, Bd 2 (1934), s. 1142 ff.

4 Jfr EDÉN, a. a., s. 252.

 

64 JAN ERIC ALMQUIST.omständigheterna men översteg sällan åtta personer. Under konungens bortovaro fungerade riksrådet in corpore som revisionsrätt. Vid sidan av parterna skulle i regel representanter för den domstol, vars dom överklagats, instämmas att komma tillstädes inom viss tid, sedan revision beviljats. Dessa representanter ålades samtidigt att införskaffa avskrifter av de protokoll och andra handlingar, som varit av betydelse för målets tidigare avgörande, ävensom att låta utarbeta ett extrakt över akterna i syfte att därigenom underlätta målets föredragning inför K. M:t. Denna föredragning verkställdes icke liksom senare av någon sekreterare utan av revisionsrättens egna ledamöter. Systemet att låta den lägre instansens medlemmar uppträda som ett slags part i överklagade mål har gamla anor i svensk rätt. Inom lagstiftningen hade det senast kommit till synes i 1602 års öppna mandat om rättarting vid Distingen,1 då det stadgades, att de lagmän och häradshövdingar, från vilka vädjats till rättartinget, skulle »stå på golvet och försvara deras dom, om de det kunna».
    Den nu avslutade undersökningen har givit vid handen, att det källmaterial, som står oss till buds i och för belysningen av rättskipningen i högsta instans under perioden 1614—32, är både torftigt och ofullständigt. Huvudsakligen beror detta på att revisionsprotokollen, som efter 1621 förts parallellt med riksrådsprotokollen och både före och efter nämnda år bildat en särskild samling, numera till största delen gått förlorade. Att samma principer beträffande revisionsprotokollen tillämpats även efter 1632 framgår av en anteckning i 1636 års rådsprotokoll (s. 153), där det föreskrives, att i det kungliga kansliet skulle finnas tillgänglig en särskild bok »efter årtalet» innehållande revisionssaker. Förmodligen åsyftade denna föreskrift, att även de tidigare revisionsprotokollen skulle sammanföras i renskrivna volymer och i detta avseende bilda en parallellserie till de allmänna rådsprotokollen, vilka numera åtminstone delvis föreligga i såväl koncept som renskrift.2 Om dylika volymer kommit till stånd på grundval av 1636 års beslut och sedermera blivit förstörda i den stora slottsbranden, är det förklarligt, att de revisionsprotokoll, som finnas kvar från förra hälften av 1600-talet, allenast utgöras

 

1 Tryckt hos SCHMEDEMAN.

2 Som en tredje parallellserie kan betecknas de förut omtalade protokollen inför K. M:t i justitieärenden, som i två band finnas bevarade i Svea hovrätts arkiv (RA), och som omfatta tiden 1619—67. 

KUNGL. MAJ:T SOM REVISIONSRÄTT 1614—1632. 65av spridda koncept eller avskrifter.1 Först 1694 erhålles ett slags ersättning för en dylik specialserie i de särskilda rådsprotokoll i justitieärenden, som med nämnda år taga sin början2 och därefter så gott som oavbrutet fortsätta ända till 1789, d. v. s. fram till den nuvarande högsta domstolens tillblivelseår.3

 

1 Ett fåtal av dessa har tryckts som bilagor till riksrådets utgivna protokoll (se t. ex. Bd 10, s. 687 ff., Bd 13, s. 370 ff.), under det att flertalet införts i själva texten.

2 N. EDLING har i en uppsats benämnd »Ur de svenska rådkammarprotokollen i justitieärenden vid slutet av 1600-talet» i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, Bd 2 (1934), s. 992 ff. redogjort för innehållet i 1694 års protokoll ur formell synpunkt.

3 S. BERGH, Rådsprotokoll och därmed jämförliga i riksarkivet förvarade protokoll (Medd. fr. sv. riksarkivet, N. F. I: 28—30), s. 344.

 

5—417004. Svensk Juristtidning 1941.