Nordisk Tidsskrift for Strafferet. I h. 1 för 1941 jämför kontorchefen hos rigsadvokaten K. KIRCHHEINER dansk rätts bestämmelser om förskingring och bedrägeri med bestämmelserna i det svenska förslaget till lagstiftning om förmögenhetsbrott (SOU 1940:20, SvJT 1940 s. 747). Förf. framhåller särskilt, att i förslaget vinningsrekvisitet beskrivits objektivt medan danska strafflagen fordrar »Berigelseshensigt». Enligt förf:s mening är sistnämnda krav uppenbart för strängt vid Underslæb. Ansvar måste nämligen ådömas även om förskingraren hela tiden haft för avsikt att täcka bristen. I detta hänseende har dansk praxis frångått lagens bokstav för att komma i överensstämmelse med dess mening. I ett fall har emellertid Københavns Byret frikänt den som pantsatt anförtrott gods därför att han haft för avsikt att utlösa det pantsatta. Ett sådant förfarande bör enligt förf:s mening — på sätt det svenska förslaget innebär — bestraffas som förskingring. Kravet på Berigelseshensigt har i dansk praxis vidare lett till frikännande — enligt förf:s mening i strid mot allmän rättsuppfattning — vid bedrägeri i den vid större bedrägerier vanliga formen, att en person genom bedrägeri skaffar sig tillfälle att spekulera på annans risk, medan han själv blott deltager i vinstchansen. I vissa fall kompletteras den danska strafflagens alltför snäva bedrägeribegrepp av den särskilda bestämmelsen om kreditbedrägeri. Sålunda har i praxis enligt sistnämnda bestämmelse dömts den som lämnat sin huvudkreditgivare en oriktig status och på grund därav fått ny kredit; bedrägeriansvar ansågs uteslutet därför att han icke visats ha lämnat denna status just i avsikt att få den nya krediten. Enligt det svenska förslaget, som blott kräver objektiv förmögenhetsöverföring täckt av vanligt uppsåt, skulle bedrägeriansvar inträtt. Förf. gillar förslagets ståndpunkt och förordar, att den danska strafflagen — trots att den tillkommit så sent som 1930 — nu revideras till närmare överensstämmelse med det svenska förslaget. Härvid synes det förf. även böra övervägas, om icke jämväl bedrägeri av grov oaktsamhet bör straffbeläggas. Förf. anför ur praxis såsom exempel på straffvärda sådana fall bl. a. ett, då en leverantör krävde betalning för vida större kvantitet än han levererat och som förklaring uppgav att han icke uppmätt kvantiteten utan blott litat på sin erfarenhet om hur mycket hans bilar brukade lasta. Övriga skillnader mellan den danska strafflagen och det svenska förslaget betecknas av förf. såsom mindre väsentliga. Han förordar emellertid en övergång till det svenska förslagets åtalsregler beträffande olovligt förfogande över avbetalningsgods. — I häftet förekommer vidare bl. a. en artikel om kausalitetsfrågan inom straffrätten av cand. jur. FRIDTJOF LASSEN.

N. B.