Jydske Lov. Ett 700-årsminne. I mars 1241 stadfäste konung Valdemar II på ett riksmöte i Vordingborg det viktiga lagverk, som kallas »Jydske Lov» eller Jyllandslagen (JL). Han lät, heter det i förordet, »skriva denna bok och gav denna lag, som här står skriven på danska», med råd och samtycke av »alla de bästa män, som voro i hans rike». Det är troligt — ehuru ej styrkt genom något bevarat dokument —, att lagen dessförinnan har blivit godkänd av Jyllands landsting. I varje fall hävdas i förordet på det mest otvetydiga sätt, att lagen kan ändras endast genom beslut av både konung och folk: »Icke heller får någon döma mot den lag, som konungen giver och landet vidtager, utan efter den lagen skall landet dömas. Den lag, som konungen giver och landet vidtager, kan han icke heller utan landets vilja upphäva eller ändra, utan att han handlar uppenbart emot Gud.»
    JL:s stadfästelse inleder en tid av livligt lagstiftningsarbete över hela Norden, under ledning av konungamakten. År 1244 företager konung Håkon Håkonsson i Norge en revision av de norska landskapslagarna. Hans son och efterföljare Magnus Lagabötir utfärdar omkr. 1274 en för hela riket gällande lag. I Sverige har sannolikt Magnus Ladulås utfärdat en lag för Närke, som emellertid har gått förlorad. Den första bevarade svenska lagbok, som erhållit kunglig stadfästelse, är Upplandslagen av år 1296.
    Till sitt innehåll är JL i stort sett av samma art som de andra danska landskapslagarna, för Skåne och Själland. Dessa äro skriftliga uppteckningar från 1200-talets början av den rätt, som vid denna tid tillämpades på tingen i Skåne och på Själland, sådan denna rätt dittills hade blivit bevarad från släkte till släkte i lagkunniga och minnesgoda mäns hågkomst. I huvudsak är JL sålunda en med offentlig sanktion utförd kodifiering av de på landstinget i Viborg och de jylländska häradstingen gällande rättsreglerna. Huruvida denna jylländska »lagsaga» hade blivit nedskriven före 1241, veta vi icke. I varje fall har någon sådan uppteckning icke blivit bevarad till vår tid. Om landstinget i Viborg berättas redan i början av 1100-talet i en latinsk levnadsteckning av konung Knut den helige: »Dit samlas ofta stora skaror från hela Jylland, dels för att förhandla om gemensamma angelägenheter, dels för att dryfta, huruvida lagarna äro rättfärdiga eller ännu giltiga, och tillika giva dem fasthet. Och vad som där har blivit fastslaget med enigt samtycke av den församlade menigheten, kan icke ostraffat sättas ur kraft i någon del av Jylland.»
    I motsats till Skånelagen och Själlandslagarna är JL en verklig lagbok. Det är icke lätt att i detalj bedöma, vad som kan ha kommit till eller förändrats vid den revision, som utan tvivel föregick stadfästel-

 

sen. En jämförelse med Skånelagen skulle härvidlag liksom i andra avseenden vara mycket lärorik. Så mycket är i varje fall säkert, att JL alltigenom är byggd på dansk rätt och icke innehåller några inslag av tysk eller romersk rätt. Den har samma folkliga ursprung som de andra nordiska landskapslagarna. Men märker föga av de nya samhällsklasser, som just under Valdemarstiden hade uppkommit i Danmark: herremän, präster och borgare. JL är en lag för ett samhälle av fria bönder, även om också halvfria brytar och ofria trälar på några ställen omtalas.
    I olikhet mot de svenska landskapslagarna innehålla de danska icke någon kyrkorätt. En annan olikhet är, att lagtexten icke är indelad i balkar. Detta torde sammanhänga med att man i Danmark icke såsom hos oss har haft lagmän, vilka årligen på tinget skulle föredraga lagen. I samband med denna »lagsaga» torde balkindelningen på ett naturligt sätt ha utvecklat sig. JL är indelad i tre böcker med sammanlagt 239 kapitel. Första boken handlar om giftermål och arv, om köp av jord och om ägorättsförhållanden i byn. Köp av jord skulle ske genom den ceremoni, som kallas »skötning», och skulle styrkas genom tingsvittne. »Med tingsvittne menas, att gode män, som voro på tinget, vittna om det de hörde och sågo. Färre än sju män må icke hålla ting. Så många män utgöra också fullt tingsvittne.» — Andra boken handlar om rättegång och om brott av olika slag: dråp, lemlästning, sår, våldtäkt, härverk, rån, stöld m. m. Vid dylika mål avgjordes själva skuldfrågan i regel genom nämnd. En sådan fast nämnd var de s. k. »sanningamän», åtta självägande bönder i häradet, på livstid utnämnda av konungen. De skola med ed bekräfta sin utsago. »Vilja sanningamän svärja någon till böter, då skola de bedja Gud hjälpa sig, så sant som den mannen hämnades antingen sår eller hugg eller var tvungen att värja sitt liv eller sitt eget gods, och han skall därför behålla sin fred. Men vilja de svärja honom fredlös, då skola de svärja, att han dräpte en saklös man och därför skall mista sin fred. Men blir en dråpssak lyst på landstinget, då skola sanningamännen finna honom banemannen och vad som blev honom till dråp och död.» »Men svärja de nu alla ett, och dock så uppenbarligen falskt, att envar vet, att de svuro falskt, så som om de svärja, att en man är en annans baneman, som ej var i bygden, då den andre blev dräpt, eller ej i landet, då skola de förverka sin egendom, ty sanningen skall alltid vara starkare och kärare än lagen. Men om de flesta gode män i bygden icke klaga över dem och de alla svärja ett och detsamma, då skall det stå vid makt.» Rättegång med sanningamän är sannolikt en nyhet i JL år 1241. — Tredje boken har ett mycket blandat innehåll: om ledungsordningen, om böter för olika våldsgärningar, om bin, om kreatur och inhägnader och andra byalagets angelägenheter, om strandvrak och skeppsbrott, om bedrägeri, om mordbrand och stigmän och skogsbrand på heden. Där finnas också bestämmelser om makars rätt att genom skötning skänka varandra jord; den göres beroende av arvingarnas samtycke. »Ty man kan väl vänta, att mannen antingen genom aga eller med vänlighet kan få hustrun att skänka vad han vill, och somliga kvinnor äro så listiga, att de väl kunna

 

få sina män att skänka dem vad de bedja om.» Sådana motiveringar och förklarande tillägg förekomma här och där i JL; de påminna om Andreas Sunesons latinska version av Skånelagen och tyda sannolikt på en kyrklig författare.
    Det jylländska rättsområdet omfattade också Fyn med Langeland och Samsö. I senare tid blev JL ofta åberopad som subsidiär rätt utanför detta område, i olika delar av det danska riket, även i Skåne och på Gotland. Ny rätt tillkom genom kungabrev och s. k. recesser. Däremot dröjde det mycket länge, innan man i Danmark nådde fram till en för hela riket gällande lagbok. Det skedde först genom Kristian V:S »Danske Lov» 1683, varigenom de gamla landskapslagarna sattes ur kraft och rättslig likformighet genomfördes i riket. I icke ringa omfång ingingo bestämmelser från JL i rikslagen. Märkligt nog blev »Danske Lov» icke införd i Sönderjylland. Och JL förblev därför gällande lag där ända till 1 jan. 1900, då »Biirgerliches Gesetzbuch» trädde i kraft. Ja, ännu så sent som i början av 1930-talet skola JL:s bestämmelser ha blivit åberopade i ett domstolsutslag; det gällde ägoförhållanden och vägar före 1900.
    JL inledes, såsom redan nämnt, av ett förord, som har fått en djupare och vidsträcktare betydelse än lagen i övrigt. Där uttalas de fundamentala rättsprinciper, på vilka lagen skall vara byggd. Där kräves, att sanning och rättfärdighet, som äro grundade i en högre ordning, skola bestämma själva lagen:
    »Med lag skall land byggas. Men ville envar åtnöjas med sitt eget och låta andra njuta rättvisa, då behövde man icke någon lag. Ingen lag är så god att följa som sanningen. Där man är oviss om sanningen, där skall lagen söka finna, vad som är sanning. Funnes ej lag i landet, då finge den mest, som förmådde gripa mest. Därför skall lagen vara för alla, så att rättrådiga och fridsamma och oskyldiga må njuta gott av sin rättrådighet och fridsamhet och dårar och orättfärdiga rädas det som är skrivet i lagen och därför ej våga utföra det onda, som de hava i sinnet . . . Lagen skall vara vördnadsvärd, rättfärdig, ej alltför svår att bära, efter landets sedvana bekväm och nyttig, och tydlig, så att alla kunna veta och förstå, vad lagen säger. Ej heller skall den vara gjord eller skriven för någon särskild mans gunst, utan efter allas behov, som bo i landet.»
    Tankarna äro visserligen icke alltigenom originella, då en del av dem återfinnas i kanonisk rätt, sådan denna hade utformats i det s. k. Gratiani dekret från 1150-talet. Men man måste beundra den språkliga formen och den logiska uppbyggnaden. Och själva inledningsorden »Med lag skall land byggas» äro av nordiskt ursprung. De återfinnas icke endast i två svenska landskapslagar, Upplandslagen och Hälsingelagen, utan även i den norska Frostatingslagen och i Njåls saga på Island. I Upplandslagen tillägges: »Ty då går det landen väl, när lagen följes.» Därmed uttryckes tilliten till att land och folk skola trivas väl under lagens hägn, en rättsidéns optimism, varpå nordisk rättsordning sedan urminnes tider vilar.

Elias Wessén.