Lagboken och domarreglerna.I SvJT 1940 s. 183 f. har J. E. A. uttalat tvekan om det lämpliga i att för framtiden låta domarreglerna kvarstå i lagboken. Hans tvekan är dock ej föranledd av reglernas sakliga innehåll; det är deras språkliga dräkt som gjort honom betänksam. Ytterst få nutida personer, säger han, behärska fullt 1500-talets svenska språk, och det fordras tämligen ingående specialkunskaper för att kunna överflytta reglerna till modern begriplig svenska. Särskilt framhålles att den förskjutning i betydelse, som vissa ord undergått, lätt inbjuder till missförstånd.
    För min del har jag svårt att dela J. E. A:s betänkligheter. Huruvida domarreglerna försvara sin plats i lagboken beror ju ej av om de rätt förstås eller icke av den stora allmänheten. Det är blott juristernas lilla grupp det gäller, och enkannerligen domarekåren. Kanske har J. E. A. rätt i att många i våra dagar stå frågande inför »hött är med intet bött». Men har han råkat någon enda jurist, eller ens en juris studerande, som missförstått meningen? Eller skulle det verkligen förhålla sig så, att genomsnittsjuristen är okunnig om vad reglerna åsyfta med »laggång» eller saknar sinne för betydelseförskjutningen i »känd sak», »beskedlig domare», »väldiga vittnen»? Man får ju icke hysa alltför låga tankar om det kunskapsmått som den blivande domaren inhämtat under sin akademiska studietid.
    Nu behjärtar dock J. E. A. att reglerna alltjämt kunna ha en uppgift att fylla i lagboken, den »att i enlighet med traditionen utgöra en ej oviktig föreningslänk mellan nutid och forntid i svenskt rättsliv». Han ser sig därför om efter utvägar att göra deras förekomst i lagboken bättre försvarlig. Ingen av de utvägar han anvisar synes dock vara rekommendabel. Tanken att reglerna skulle få »en ny språklig dräkt genom ett lyckligt samarbete mellan en språkman och en jurist» verkar avskräckande. Väl säger J. E. A. att en sådan omklädnad borde ske med största möjliga hänsynstagande tilldet gamla kärnfulla språket. Men då man sett att J. E. A. vill modernisera även sådana kanske t. o. m. utom juristvärlden bevingade ord som »en god och beskedlig domare är bättre än god lag», »hött är med intet bött», »känd sak är så god som vittnad», blir man förstämd. En omskrivning av reglerna vore, förefaller det, ett våld mot en ärevördig text, och ett våld som nöden ej alls kräver.
    Mera oskyldigt vore att förtydliga blott vissa uttryck. Jag skulle dock ej vilja, såsom J. E. A. ifrågasätter, låta de föråldrade uttrycken ersättas av andra, t. ex. utbyta »väldiga» mot »partiska». Men jag kunde tänka mig att å lämpligt ställe i lagboken, kanske närmast efter Förkortningar, infördes Förklaring av ord i domarreglerna. Många rader behövde det ej bli. Stort flera dunkla uttryck än de som J. E. A. anmärkt torde ej stå att uppleta.
    Ej heller anbringandet i lagboken av en sådan Förklaring synes mig lik-

 

520 LAGBOKEN OCH DOMARREGLERNA.väl tilltalande. Lagboken är icke något verk ad usum Delphini, det kan icke begäras att »den omisstänksamme läsaren», som J. E. A. ömmar för, skall finna den avpassad efter sin andliga horisont. Lagboken förutsätter för sitt rätta bruk att läsaren besitter en viss intellektuell mognad, ett icke ringa förråd av vetande. Detta förråd bör omfatta även de språkliga insikter som krävas för domarreglernas rätta begripande. De borde, tyckes det, kunna inläras på några minuter under en rättshistorisk föreläsningstimme. Men man kan även tänka sig ett annat sätt för den nödiga undervisningens meddelande. Under de senaste lustrerna har åt domarreglerna ägnats ett intresserat och givande studium. En kortfattad kommentar, som utan tyngande vetenskaplig apparat belyste dem på en gång »rättsgenetiskt» och språkhistoriskt, skulle utan synnerlig möda kunna åstadkommas och bli både lärorik och roande. Till vänligt övervägande av J. E. A., Å. H—ck och andre kompetente hemställes vördsamt om icke en sådan liten kommentar borde utges till gagn och glädje för den studerande ungdomen inom våra juridiska fakulteter.

B. W.