UNGDOMSFÄNGELSELAGENS
TILLÄMPNING.1
AV
SEKRETERAREN HOS UNGDOMSFÄNGELSENÄMNDEN TORGNY LINDBERG.
KLIENTELETS STORLEK.
Enligt ungdomsfängelsenämndens årsberättelse för 1940 intogos sagda år, bortsett från de återintagna, 136 män och 18 kvinnor å ungdomsanstalt; motsvarande siffror för åren 1938 och 1939 voro 112 män och 4 kvinnor, resp. 166 män och 8 kvinnor.2 Hela antalet under år 1939 intagna män (166) var sålunda betydligt högre än motsvarande tal förår 1938 (112). Härav kan man emellertid icke draga några slutsatser angående ökning av ungdomsbrottsligheten under år 1939, enär det mindre antalet intagningar år 1938 uppenbarligen beror på att under första hälften av året ungdomsfängelselagen ännu ej hunnit börja tilllämpas i full utsträckning. Under sista hälften av år 1938 voro intagningarna icke färre än under motsvarande tid år 1939. Betraktar man siffrorna för år 1940, finner man till en början att sammanlagda antalet intagna män (136) understiger motsvarande siffra för år 1939 med icke mindre än 30. Denna minskning faller helt och hållet på årets första del; under de sista 5 månaderna förekommer däremot en icke obetydlig ökning jämfört med motsvarande siffror för år 1939. Det torde icke vara för djärvt att påstå, att det minskade antalet intagningar under första delen av år 1940 åtminstone delvis har samband med att tillgrepp och olovligt begagnande av motorfordon — typiska brott för här ifrågavarande klientel — förhindrats genom det till följd av bensinrestriktionerna minskade antalet motorfordon i bruk. Man torde alltså av siffrorna icke kunna utläsa något annat än en tillfällig minskning av klientelet. Möjligt är dock, att sänkningen innebär en förskjutning av fördelningen å olika straffarter. En jämförelse för åren 1938—1940 mellan antalet å ungdomsanstalt intagna och antalet å fångvårdens övriga anstalter intagna personer under 21 år ger nämli-
gen till resultat att antalet manliga straffångar under 21 år väsentligen ökats under år 1940: detta år intogos 100 manliga straffångar under 21 år å fångvårdsanstalt mot endast 61 år 1939. För det kvinnliga klientelets vidkommande är ökningen av antalet till ungdomsfängelse dömda (4 intagna år 1938, 8 år 1939 och 18 år 1940) kontinuerlig och betydande.
KLIENTELETS BESKAFFENHET.
Av de under år 1940 å ungdomsanstalt intagna avgingo 3 män under året på grund av ändrat utslag; beträffande de återstående 133 männen och 18 kvinnorna äro följande uppgifter av intresse.
27 män (20.3 %) och 7 kvinnor (38.9 %) voro födda utom äktenskap. Ingen av de intagna hade högre bildningsgrad än vanlig folkskolebildning; 1 man kunde endast läsa och skriva.
En uppdelning med avseende å födelseort, hemort och gärningsort för brotten har givit till resultat att medan endast 70 (52.6 %) av de till ungdomsfängelse dömda männen voro födda i stad, voro 94 (70.7 %) vid tiden för brottens begående kyrkoskrivna i stad; den sammanlagda inflyttningen till stad överskred sålunda utflyttningen till landet med 24 personer eller 18.0 % av hela antalet. Den förhållandevis största inflyttningen hade ägt rum till Stockholm. Däremot hade städerna icke utgjort gärningsort för de begångna brotten i större utsträckning än gärningsmännen varit kyrkoskrivna i stad. Liknande iakttagelser kunna göras beträffande kvinnorna.
De intagnas fördelning med hänsyn till de begångna brotten framgår av i årsredogörelsen intagna tabeller. Det övervägande antalet brott som föranlett ungdomsfängelse utgöres av tillgreppsbrott (103 huvudbrott eller 77.4 % och 143 av samtliga begångna brott eller 61.1 %). Av dessa faller det största antalet på första resan kvalificerad stöld, medan enkel stöld intar den närmaste platsen. Bland bibrotten märkas främst tjuvgodsgömmeri och inbrott utan tillgrepp. Jämväl olovligt tagande och brukande av annans egendom utgör trots de minskade möjligheterna till billån en icke obetydlig andel (2 huvudbrott och 10 bibrott). Av andra förmögenhetsbrott än tillgrepp har bedrägeri förelegat i sammanlagt 9 fall samt förskingring och trolöshet mot huvudman i 14 fall. Förfalskningsbrott ha förekommit i sammanlagt 7 fall och brott mot offentlig myndighet i 9 fall; sedlighetsbrott endast i 3 fall. Våldsbrotten utgöra en mycket ringa andel (sammanlagt 4 fall av lindrig misshandel och resande av livsfarligt vapen).
En granskning av det intagna klientelets kontakt med fostrande samhällsåtgärder på grund av tidigare asocialitet ger till resultat att av männen 4 (3.0 %) tidigare undergått frihetsstraff, 56 (42.1 %) erhållit villkorlig dom med övervakning, 13 (9.8 %) varit föremål för tvångsuppfostran, 26 (19.5 %) för skyddsuppfostran och 33 (24.8 %) för annan åtgärd av barnavårdsnämnd. Dessa åtgärder hade förekommit i olika kombinationer: sammanlagt hade 90 män (67.7 %) varit föremål för en eller flera av dem, medan 46 (34.6 %) icke tidigare kommit i
kontakt med någon av dessa samhällets tillrättaförande behandlingsformer. Av kvinnorna hade sammanlagt 13 (72.2 %) varit föremål för en eller flera av nämnda åtgärder; 5 (27.8 %) hade icke tidigare givit anledning till någon av dem.
I fråga om klientelets sinnesbeskaffenhet har verkställts en approximativ beräkning med ledning av beträffande de intagna verkställda summariska läkarundersökningar och övriga tillgängliga upplysningar. Därvid har befunnits att de 133 männen fördela sig på följande sätt: normalfall 77 (57.9 %), debila (intelligensålder mellan 12 och 16 år) 25 (18.8 %), imbecilla (intelligensålder under 12 år) 9 (6.8 %), psykopater 22 (16.5 %). Av de 56 fall (42.1 %) som företedde från det normala avvikande sinnesbeskaffenhet hade 12 (9 % av hela antalet) av domstol hänförts under 5 kap. 6 § strafflagen, därav 10 på grund av psykopati och 2 på grund av utvecklingshämning. Av de övriga 45 abnormfallen torde 29 kunna beräknas hänförda under samma lagrum, därest de gjorts till föremål för sinnesundersökning i rättegången (några av dem kunde t. o. m. beräknas hemfalla under 5 kap. 5 § strafflagen); av dessa ledo 10 av psykopati och 19 av utvecklingshämning. Sinnesbeskaffenheten hos 41 män eller 30.8 % av hela antalet intagna kunde således betecknas såsom i betydande grad avvikande från det normala. För det kvinnliga klientelets vidkommande torde man hava att räkna med ett relativt ändå större antal abnormfall än för männen: i sammanlagt 8 fall eller 44.4 % avvek sinnesbeskaffenheten hos det kvinnliga klientelet i betydande grad från det normala; av dessa voro 3 psykopater och 5 utvecklingshämmade.
Det är uppenbart att den ovan åskådliggjorda utvecklingen1 av ungdomsfängelseklientelet till att omfatta ett procentuellt betydande antal abnormfall gör en differentierad anstaltsorganisation till en angelägenhet av största betydelse. Som nedan skall framhållas, har detta spörsmål blivit löst på ett tillfredsställande sätt, åtminstone för det manliga klientelets vidkommande. Lika uppenbart är, att man med klientelets nuvarande sammansättning måste räkna med ett betydligt större antal återfall än som skulle varit fallet, därest ungdomsfängelse tilllämpats endast gentemot »normala» unga lagöverträdare. Några olägenheter i övrigt av det växande antalet psykiskt defekta bland de till ungdomsfängelse dömda kunna icke anses föreligga med nuvarande anstaltsorganisation. Tvärtom synes det vara av stor kriminalpolitisk betydelse, att en rationell behandlingsform för det ungdomliga abnormklientelet mellan 18 och 21 år kunnat åvägabringas inom ramen för ungdomsfängelsestraffet.
ANSTALTERNA.2
Under år 1940 har K. M:t på förslag av fångvårdsstyrelsen medgivit att ungdomsfängelse må tillsvidare verkställas jämväl i en vid kronohäktet i Ystad anordnad avdelning för män. Genom sistnämnda beslut
ha möjligheterna för differentiering av ungdomsfängelseklientelet ytterligare ökats och man torde nu kunna med säkerhet fastslå, att inga som helst risker finnas för sammanblandning av olika kategorier till ungdomsfängelse dömda män. För närvarande finnas följande ungdomsanstalter för män: Nyköping (sluten, 26 pl., mottagningsavdelning), Skenäs (öppen, omkring 90 pl., avsedd för normalfall), Mäshult (öppen, 25 pl., avsedd för debila och imbecilla), Uppsala (sluten, omkring 40 pl., avsedd för vissa svårdisciplinerade och psykopater samt återintagna), Ystad (sluten, omkring 20 pl., avsedd för psykopater). För det kvinnliga klientelet verkställes ungdomsfängelse liksom tidigare å den vid centralfängelset i Växjö inrättade mottagnings- och övervakningsavdelningen (sluten anstalt) och vid Svenska Diakonissällskapets anstalt å Viebäck (öppen anstalt). På grund av det ökade antalet till ungdomsfängelse dömda kvinnor torde frågan om anskaffande av ytterligare anstaltsutrymme, eventuellt i förening med beredande av ökade differentieringsmöjligheter, snart komma att upptagas till prövning.
DE PÅ PROV UTSKRIVNA OCH DERAS ANSTALTSTIDER.
Under år 1940 utskrevos på prov 163 män och 7 kvinnor; motsvarande siffror för år 1939 voro 97 män och 1 kvinna. Sammanlagt hade alltså vid utgången av år 1940 på prov utskrivits 260 män och 8 kvinnor. Av de år 1940 provutskrivna voro 10 män och 1 kvinna vid tiden för utskrivningen återintagna å ungdomsanstalt.
Anstaltstiderna för de under år 1940 på prov utskrivna framgå av i årsredogörelsen intagna uppställningar. För att vinna en överskådlig bild av utvecklingen av nämndens praxis i utskrivningsfrågor ha jämväl intagningstiderna för de under år 1939 på prov utskrivna beräknats. Tabellerna giva vid handen, att nämndens praxis utvecklats i riktning mot en förlängning av anstaltstiden. Medan för de år 1939 första gången på prov utskrivna männen intagningstiden i icke mindre än 44 fall (45.1 %) understeg 11 månader, var motsvarande siffra för de år 1940 utskrivna 10 (6.6 %). Å andra sidan förekom en anstaltstid av 12—14 månader för de år 1939 utskrivna endast i 32 fall (33.0 %) mot för de år 1940 utskrivna i 96 fall (62.7 %); anstaltstid i över 14 månader förekom för år 1939 endast i 8 fall (8.4 %) mot för år 1940 i 20 fall (13.1 %). Den förhållandevis avsevärt kortare intagningstiden för de år 1939 på prov utskrivna eleverna har delvis sin förklaring i det förhållandet, att nämnden till en början tillämpade kortare intagningstid för de elever som på grund av platsbrist på öppen anstalt överförts till den slutna anstalten i Uppsala.1 Förbättrade möjligheter till ändamålsenlig yrkesutbildning å anstalterna ha även varit en bidragande orsak till tidernas förlängning. Jämväl det växande antalet psykiskt defekta har medfört en viss förskjutning i fråga om den genomsnittliga anstaltstiden. För de första gången provutskrivna kvinnorna varierade anstaltstiden år 194 0mellan 17 och 21 månader. Den genomsnittligt längre intagningstiden
för kvinnorna har samband med utbildningshänsyn och med det förhållandet, att å Viebäck jämväl äro intagna andra kategorier omhändertagna med förhållandevis långa anstaltstider. I fråga om anstaltstiden för de efter återintagning på prov utskrivna föreligga avsevärda tidsskillnader (2—11 månader). Dessa äro beroende dels av grunden för återintagningen, dels ock av den i vissa fall synnerligen dåliga prognosen. Materialet är ännu för litet för att tillåta några slutsatser angående den genomsnittliga anstaltstiden efter återintagning.
TILLSYN ÖVER DE PÅ PROV UTSKRIVNA.
I nämndens beslut om utskrivning på prov har alltid tillsynstiden bestämts till den längsta av lagen medgivna, i regel två år. I ett viss tantal fall (under år 1940 16) har tillsynstiden senare förkortats, därest den på prov utskrivne skött sig mönstergillt och ej heller andra skäl talat för fortsatt tillsyn. Detta förfaringssätt har ansetts psykologiskt riktigare än att redan vid utskrivningsbeslutets meddelande differentiera tillsynstiderna. I de fall där de på prov utskrivna under tillsynstiden ådömts tidsbestämt frihetsstraff (jfr nedan), brukar nämnden, därest strafftiden understiger återstoden av tillsynstiden, låta tillsynen fortfara efter frigivningen från det tidsbestämda straffet. Om däremot den nya strafftiden överstiger återstoden av tillsynstiden eller den tilltalade förklaras strafflös och i behov av vård å sinnessjukhus, fattar nämnden beslut om att tillsynen skall upphöra.
Bland de av nämnden förordnade tillsynsmännen återfinnas liksom under föregående år ett stort antal yrkesgrupper. Särskilt finnas många representanter för domstolsjurister, präster, folkskollärare, fångvårdstjänstemän och tjänstemän i skyddsvärnen.1 Inbegripet de fall där utbyte av tillsynsman ägt rum meddelades under år 1940 238 förordnanden för tillsynsmän, därav 219 för manliga och 19 för kvinnliga tillsynsmän. Nämnden framhåller att dess ansträngningar att anskaffa frivilliga krafter för de viktiga och ofta krävande tillsynsuppdragen mötts av stor förståelse bland olika samhällsgrupper. På grund av det kontinuerligt stigande antalet utskrivningar på prov är det emellertid ovisst, huruvida man i framtiden helt kan lita till oavlönade tillsynsmän; redan nu har det på vissa orter mött svårigheter att anskaffa lämpliga och villiga tillsynsmän. Dessutom synes det föga rimligt att tillsynsmännen över de från ungdomsanstalt på prov utskrivna skola vara sämre ställda än övervakarna för villkorligt dömda. Nämnden förordar därför att frågan om beredande av ersättning åt tillsynsmännen upptages till prövning så snart det statsfinansiella läget så medger.
MEDDELADE FÖRESKRIFTER FÖR DE PROVUTSKRIVNA.
I samtliga fall av utskrivning på prov, med undantag av ett par vårdfall, har tillsetts att de utskrivna erhållit ordnade arbetsförhållanden; i ett mindre antal fall har visserligen överlåtits åt tillsynsmannen att bestämma sysselsättning för den utskrivne men nämnden
har då på förhand förvissat sig om att tillsynsmannen ägt möjlighet att anskaffa arbetsanställning. Av de under år 1940 på prov utskrivna 163 männen och 7 kvinnorna inryckte 31 till värnpliktstjänstgöring. 40 placerades i jordbruk och trädgårdsarbete och 34 i metall- och maskinindustri; i övrigt förekom ett icke obetydligt antal näringsgrenar. En verkställd utredning rörande de på prov utskrivnas sysselsättning å anstalten och efter utskrivningen har givit vid handen att av de fall där jämförelse är möjlig 55.6 % av de första gången provutskrivna männen kunnat erhålla samma sysselsättning som under anstaltstiden, medan 44.4 % måst placeras i annat yrke än det de erhållit utbildning i. För kvinnorna voro motsvarande siffror 66.7 % i samma yrke och 33.3 % i annan verksamhet. Av de efter återintagning på prov utskrivna männen hade endast 28.6 % erhållit samma yrkesplacering efter utskrivningen som under senaste anstaltstiden. Någon positiv förändring av dessa siffror synes icke vara att förvänta under nu rådande svårigheter i fråga om arbetsanskaffning å fria marknaden; sedan ändring härutinnan inträtt torde de förbättrade utbildningsmöjligheterna å särskilt Skenäsanstalten komma att medföra en mera gynnsam proportion.
Jämväl i fråga om de på prov utskrivnas vistelseort och bostad har städse tillsetts att betryggande förhållanden vunnits. Att bestämma den utskrivnes bostad har ofta överlåtits åt tillsynsmannen. En verkställd jämförelse mellan de provutskrivnas vistelseort efter utskrivningen och deras födelseort resp. hemort före intagningen å ungdomsanstalt utvisar att medan antalet män som vid brottens begående voro kyrkoskrivna i stad betydligt översteg antalet i stad födda, hade efter utskrivningen från ungdomsantalt en viss återflyttning till landsbygden ägt rum; särskilt markerad var förflyttningen från de tre största städerna. Beträffande kvinnorna kunna icke motsvarande iakttagelser göras. En jämförelse mellan de utskrivnas vistelseort efter utskrivningen och deras hemort ger vid handen att miljöombyte ägt rum i fråga om 49.2 % av männen och 85.7 % av kvinnorna.
Alkoholförbud har ungdomsfängelsenämnden icke meddelat i större utsträckning; av de år 1940 på prov utskrivna ålades endast 8 män och 1 kvinna att iakttaga fullständig avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker. Över huvud taget synes alkoholfrågan vara av mindre betydelse för ungdomsfängelseklientelet: för endast 16 (9.8 %) av de 1940 på prov utskrivna männen torde alkoholen ha varit brottsbestämmande faktor.
Efter den ovan i korthet återgivna redogörelsen för tillämpningen av de föreskrifter som förutsetts i K. M:ts stadga angående vård och behandling av dem som ådömts ungdomsfängelse framhåller nämnden i årsberättelsen slutligen som önskvärt att 25 § i nämnda stadga ändras så, att nämnden i fråga om föreskrifter för den på prov utskrivne erhåller samma befogenhet som domstol jämlikt 8 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom har gentemot villkorligt dömd. Av särskild betydelse anser nämnden det vara, att möjlighet öppnas till föreskrifter för den utskrivne i fråga om hans vidare utbildning, användande av fritid och förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar.
ÅTERINTAGNINGAR OCH ÖVRIGA ÅTERFALL I BROTT.
Under år 1940 återintogos å ungdomsanstalt 24 män och 2 kvinnor, därav 14 män och 2 kvinnor enligt beslut av ungdomsfängelsenämnden och 10 män jämlikt domstols förordnande; motsvarande siffror för år 1939 voro 3 män enligt beslut av nämnden och 1 man efter domstols utslag. 2 av de år 1940 återintagna männen voro utskrivna på prov efter återintagning under år 1939. Sammanlagt hade alltså vid utgången av år 1940 26 män och 2 kvinnor återintagits å ungdomsanstalt; 2 av männen hade återintagits 2 gånger. Av de år 1940 återintagna hade 18 män förövat brott; de övriga hade överträtt för dem gällande föreskrifter, den återintagna kvinnan i förening med fylleriförseelse. Motsvarande siffror för år 1939 voro 3 återintagna på grund av brott och 1 på grund av svårighet att klara sig på egen hand. En av de såväl 1939 som 1940 återintagna männen hade båda gångerna förövat brott.
I fråga om det återintagna klientelets sinnesbeskaffenhet har en verkställd undersökning givit vid handen att 18 återintagna (64.3 %) i utpräglad grad ledo av psykiska defekter; av dessa voro 13 psykopater och 5 intellektuellt undermåliga. Dessutom var 1 man att betrakta som lätt debil och i 4 fall gåvo tillgängliga uppgifter icke tillräcklig ledning för bedömande av den psykiska beskaffenheten. Då ungdomsfängelsenämnden saknar summariska läkarundersökningar beträffande en avsevärd del av de år 1939 på prov utskrivna, kan ingen siffra angivas för hela det antal psykiskt defekta som haft möjlighet att på grund av återfall eller eljest bliva föremål för återintagning. Så mycket torde dock kunna sägas, att prognosen är avsevärt mycket sämre för abnormklientelet än för övriga till ungdomsfängelse dömda.
Bortsett från de på grund av brott å ungdomsanstalt återintagna personerna hade under år 1940 6 på prov utskrivna män av domstol dömts till frihetsstraff för begångna brott. De utmätta straffen varierade mellan 2 månaders fängelse och 8 månaders straffarbete. Som tidigare antytts fick tillsynen över samtliga dessa män fortfara sedan de utstått de tidsbestämda straffen. Vidare hade 1 provutskriven man efter begångna brott av domstol förklarats strafflös och i behov av vård å sinnessjukhus. Beträffande denne förordnade nämnden att tillsynen skulle upphöra.
Av de under åren 1939 och 1940 på prov utskrivna 246 männen och 7 kvinnorna (de två gånger utskrivna ha räknats endast en gång) hade sålunda vid utgången av 1940 sammanlagt 27 män återfallit i brott som förskyllt frihetsstraff; en av dem hade återfallit 2 gånger. Av dessa hade 20 återintagits å ungdomsanstalt.
Av de män för vilka ungdomsfängelse till fullo verkställts hade vid utgången av 1940 ännu ingen på grund av ny straffdom intagits på någon av fångvårdens anstalter.
UNGDOMSFÄNGELSENÄMNDENS YTTRANDEN.
På grund av remisser har ungdomsfängelsenämnden avgivit yttranden i 5 nådeärenden och yttranden till hovrätt i 8 fullföljda mål angående ådömande av ungdomsfängelse; i 2 av dessa mål ha hovrätterna i överensstämmelse med nämndens yttranden med ändring av underrättens utslag beviljat den dömde villkorlig dom. Jämlikt 19, 21 och 22 §§ lagen om ungdomsfängelse har nämnden avgivit yttranden angående sammanlagt 66 personer; överåklagarna och domstolarna ha i samtliga fall följt nämndens mening. Det har icke undgått nämndens uppmärksamhet att åtal i vissa fall anhängiggjorts utan att nämnden blivit hörd.1 Åklagare vid krigsdomstolar ha i regel icke inhämtat nämndens yttrande innan de fört talan i till krigsdomstol hänskjutna mål mot till ungdomsfängelse dömda. Detta fall synes icke vara reglerat i lagstiftningen om ungdomsfängelse. Från ungdomsanstalt på prov utskrivna personer ha under år 1940 i 5 fall ådömts tidsbestämda frihetsstraff utan att ungdomsfängelsenämnden beretts tillfälle att avgiva yttrande i målen; i 3 av dessa mål, vilka handlades av krigsrätt, hade nämnden ej heller fått yttra sig i åtalsfrågan. Det synes mindre tillfredsställande att den samlade erfarenhet nämnden vunnit beträffande den från ungdomsanstalt på prov utskrivne icke kommer processmaterialet till godo i mål mot honom angående nytt brott. Nämnden anser det därför kunna ifrågasättas, huruvida icke 22 § lagen om ungdomsfängelse bör ändras i sådan riktning, att skyldighet kommer att föreligga för domstol att inhämta nämndens yttrande icke blott — såsom för närvarande — innan förordnande meddelas om att det tidigare ungdomsfängelsestraffet skall avse jämväl det nya brottet utan även innan den utskrivne dömes till tidsbestämt frihetsstraff.
UNGDOMSFÄNGELSENÄMNDENS EFTERVÅRDANDE VERKSAMHET.
I årsberättelsen lämnas redogörelse för nämndens eftervårdande verksamhet, som i avvaktan på skyddskonsulentorganisationens ikraftträdande tagit allt större omfattning. Nämnden uttalar, att det jämväl sedan denna organisation kommit till stånd torde vara ofrånkomligt att till stor del bibehålla nämndens eftervårdande funktioner. Enligt den erfarenhet som vunnits under ungdomsfängelselagens tillämpning synes det nämligen vara av största vikt att en centraliserad kontroll över tillsynsverksamheten drives av den myndighet som har att avgöra frågan om återintagning av de på prov utskrivna.