Ny steriliseringslag. Lagen d. 18 maj 1934 om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet har ersatts av en ny lag om sterilisering, utfärdad d. 23 maj 1941 (SFS nr 282).1 Den nya lagen innefattar en utvidgning av 1934 års lag i flera hänseenden. 1934 års lag avsåg, såsom dess rubrik antyder, allenast personer som på grund av rubbad själsverksamhet sakna förmåga att lämna giltigt samtycke till steriliseringsåtgärden. Personer, som äro i stånd att lämna giltigt samtycke till sterilisering, ansågos kunna utan stöd av särskild lagstiftning steriliseras, om de samtyckt därtill och bärande skäl av eugenisk, social, humanitär eller kriminalpolitisk natur förelåge. Verkställd utredning rörande de fall då sterilisering skett sedan 1934 års lag trätt i kraft har nu visat, att de steriliseringar, som ägt rum utan tillämpning av lagen och sålunda grundats å vederbörandes eget samtycke, varit betydligt flera än de steriliseringar som skett med tillämpning av 1934 års lag. Den nya lagen har ansetts böra reglera även sterilisering av personer som äro i stånd att lämna giltigt samtycke till åtgärden. Lagen är utformad så, att när vissa i 1 § angivna indikationer för sterilisering föreligga, sterilisering må företagas under förutsättning att vederbörande samtyckt därtill. Om han åter på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden, må han, enligt 2 §, steriliseras även utan samtycke. Indikationerna för sterilisering äro således desamma, vare sig vederbörande kan lämna samtycke till åtgärden eller ej.
Den nya lagen innefattar vidare en utvidgning och närmare precisering av indikationerna för sterilisering. Dessa äro enligt 1 § av tre slag, nämligen eugenisk, social och medicinsk indikation.
Den eugeniska indikationen har, såsom den principiellt grundläggande, nämnts först i lagtexten. Indikationen föreligger, då någon med skäl kan antagas komma att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller ock svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag. I jämförelse med 1934 års lag innebär den nya beskrivningen av indikationen bl. a. att även risk för överförande av svårartad kroppslig sjukdom eller svårt lyte medtagits.
Såsom social indikation upptages till en början, att någon prövas på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn. Detta innebär en mildring av det i 1934 års lag för motsvarande fall uppställda kravet på att vederbörande skulle vara för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden. Jämväl enligt den
nya formuleringen är grunden för indikationen rubbning av själsverksamheten.
Den sociala indikationen har emellertid i den nya lagen utvidgats till att omfatta även det fall att någon prövas på grund av asocialt levnadssätt vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn. Denna utvidgning har föranletts av ett förslag av socialstyrelsen att undermålighet, som framträtt däri att en person för ett utpräglat asocialt liv, skulle utgöra tillräcklig grund för sterilisering. Till motivering av sitt förslag anförde socialstyrelsen, att steriliseringslagstiftningen borde vara tillämplig på den som hemfallit åt svårt alkoholmissbruk ävensom på oförbätterliga lösdrivare, starkt kriminella m. fl., oavsett huruvida rubbning av själsverksamheten kunde påvisas. Socialstyrelsen framhöll, att sådant höggradigt asocialt levnadssätt visserligen i stor utsträckning sammanhängde med psykisk undermålighet, men att det icke vore säkert att själslig rubbning kunde ådagaläggas hos varje person inom den ifrågavarande kategorien beträffande vilken sterilisering vore önskvärd. I den till innevarande riksdag avlåtna propositionen i ämnet (nr 13) uttalade departementschefen på denna punkt, att den sociala indikationen borde utvidgas till att omfatta även vissa fall, som icke eller åtminstone icke i främsta rummet kännetecknades av rubbning av själsverksamheten. Den sociala indikationen borde därför med anledning av socialstyrelsens förslag utsträckas till att omfatta även asocialt levnadssätt, varvid den erforderliga begränsningen av indikationen ernåddes genom kravet på att levnadssättet skulle vara sådant att den ifrågavarande personen prövades på grund därav vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn.
Den nya lagen upptar slutligen — i motsats till 1934 års lag — även bestämmelser om sterilisering på medicinsk indikation. I nära anslutning till bestämmelserna om abort på medicinsk indikation i 1938 års lag om avbrytande av havandeskap stadgas sålunda i den nya lagen, att sterilisering får företagas, där det på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinna är påkallat att hon steriliseras för att förebygga havandeskap som skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.
I fråga om ordningen för behandlingen av frågor om sterilisering gäller enligt 3 § i lagen — liksom enligt 1934 års lag — såsom huvudregel, att prövningen huruvida sterilisering må företagas skall ankomma på medicinalstyrelsen. Det i 1934 års lag stadgade undantaget, att sinnesslö må steriliseras utan sådant tillstånd, om två legitimerade läkare efter samråd funnit skäl till åtgärden föreligga och skriftligt samtycke erhållits av den eller dem som skola få tillfälle att yttra sig, har icke upptagits i den nya lagen. Denna medger i stället två andra undantag från huvudregeln om medicinalstyrelsens prövning; de hänföra sig båda till sterilisering på medicinsk indikation och återfinnas i 3 § andra stycket samt 5 §. I förstnämnda lagrum stadgas, att sterilisering får äga rum efter prövning i viss ordning av två läkare, därav en
tjänsteläkare, när sterilisering grundas på kroppslig sjukdom eller kroppsfel samt kvinnan kan lämna giltigt samtycke till åtgärden; att märka är särskilt, att denna förenklade anordning således icke medgives för prövning av om medicinsk indikation på grund av »svaghet» hos kvinnan föreligger. 5 § avser åter vissa brådskande fall av sterilisering på medicinsk indikation i samband med abort enligt 7 § lagen om avbrytande av havandeskap.
Vid riksdagsbehandlingen framfördes i vissa motioner önskemål om utredning av frågan om lagbestämmelser angående tvångssterilisering av vissa asociala individer, som äro i stånd att lämna samtycke till åtgärden. Första lagutskottet, som behandlade ärendet, fann sig i sitt utlåtande (nr 31) icke kunna tillstyrka utredningsyrkandet utan hänvisade till att erfarenheterna av den nya lagens praktiska tillämpning borde avvaktas men underströk samtidigt att lagens tillämpning borde följas med uppmärksamhet.
Den nya lagen äger icke tillämpning å sterilisering av terapeutiska skäl. Ej heller reglerar lagen frågan i vilka fall kastrering kan anses tillåten. Spörsmålet om kastrering av vissa förbrytare, varom riksdagen begärde utredning i samband med antagandet av 1934 års steriliseringslag, har icke upptagits i förevarande sammanhang. Denna fråga torde enligt uttalande av justitieministern vid ärendets behandling i första kammaren bliva föremål för utredning i särskild ordning.
Sven Romanus.