Nya instruktioner för JO och MO. Genom de nu slutligt antagna ändringarna i grundlagarnas stadganden om JO och MO har ombudsmännens ställning i olika avseenden stärkts, främst genom en förlängning av mandattiden från ett till fyra år. I samma riktning verkar den av riksdagen beslutade höjningen av ombudsmännens löner jämte införandet av pensionsrätt för ombudsmännen. I samband härmed ha också nya instruktioner för ombudsmännen antagits av riksdagen och utfärdats av K. M:t den 14 mars 1941 (SFS nr 140 och 141). De äldre instruktionerna tillkommo år 1915 i samband med MO-ämbetets inrättande och ha sedan dess icke undergått ändring.
En revision av instruktionerna har ansetts påkallad redan av vidtagna författningsändringar inom andra områden. I övrigt innefatta de nya instruktionerna dels vissa kompletteringar och förenklingar, huvudsakligen av formell natur, dels ock vissa anordningar som syfta till att effektivisera arbetet och därigenom även bidraga till ett stärkande av ombudsmännens ställning. Ändringarna avse dock i huvudsak detaljbestämmelser; i stora delar ansluta sig de nya instruktionerna till de äldre, och dessas språkliga uttryckssätt har i allmänhet bibehållits. Några av de viktigare bestämmelserna i de nya instruktionerna skola här nedan beröras.
Mot bakgrunden av ett par ärenden som handlagts av MO under år 1940 fästes vid riksdagsbehandlingen uppmärksamheten på bestämmelserna i instruktionerna om förhållandet mellan ombudsmännen och JK. I 12 § av instruktionen för JO och 10 § av instruktionen för MO upptagas stadganden,
i vilka — i sak överensstämmande med motsvarande stadganden i de äldre instruktionerna — utsäges att ombudsmännens befogenheter icke inskränkas av det förhållandet att JK lämnat klagomål i samma sak utan avseende. I anslutning till dessa stadganden framhöll första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande i ärendet, nr 8, att i analogi härmed gällde att, om K. M:t eller departementschef, i anledning av ett uppgivet missförhållande beträffande en underordnad tjänstemans verksamhet, ej funnit anledning vidtaga någon åtgärd i saken, detta icke rubbade vederbörande ombudsmans rätt och plikt att inom området för sin verksamhet fritt bedöma frågan. Ansåge ombudsmannen att tjänstemannen förfarit i strid med gällande föreskrifter, ägde han sålunda anhängiggöra åtal mot tjänstemannen eller eljest förfara i enlighet med sin instruktion. Inskränkning i ombudsmannens åtalsrätt kunde dock följa av abolitionsrätten, d. v. s. K. M:ts rätt att befria från åtal för viss brottslig gärning.
I 19 § av den äldre instruktionen för JO stadgades, att JO borde inhämta noggrann kännedom om anledningarna till häktande av personer, som åtalades vid annan domstol än krigsdomstol, och om tiden för deras hållande i fängsligt förvar. Vidare föreskrevs, att det ålåge honom att besöka fängelserna för att göra sig underrättad om fångarnas skötsel och underhåll, samt att de fånglistor, som enligt särskilda författningar inkomme till JO, skulle av honom granskas. De sakkunniga som behandlade frågan om stärkande av JO:s och MO:s ämbetsställning (stat. offentl. utredn. 1939:7, se SvJT 1939 s. 487) föreslogo att motsvarande paragraf i den nya instruktionen, 17 §, skulle erhålla en något vidsträcktare innebörd. De framhöllo i sin motivering, att omredigeringen avsåg att fastslå, att JO borde med avseende å området för sin ämbetsutövning inhämta noggrann kännedom icke allenast om anledningarna till häktning av för brott misstänkta personer utan även om orsakerna till anhållanden och andra dylika frihetsberövanden vilka, därest de missbrukades, kunde innebära en allvarlig fara för medborgarnas rättigheter. I sistnämnda hänseende tänkte de sakkunniga bl. a. på sådana fall då förment sinnessjuka, alkoholister, lösdrivare m. fl. provisoriskt omhändertagas, ofta efter beslut av allenast underordnad polismyndighet, eller då utlänningar hållas i förvar i avvaktan på tillfälle att sända dem till annat land. Icke endast fängelser utan även förvarings-, internerings- och andra fångvårdsanstalter borde besökas.
Efter förslag av första lagutskottet blev denna paragraf i den nya instruktionen ytterligare utvidgad. Utskottet framhöll att paragrafen borde givas sådan formulering, att den icke inskränkte sig till att avse provisoriska frihetsberövanden samt, när det gällde fångvårdsanstalterna, ej blott avsåge kontroll över de där intagnas skötsel och underhåll. Redan i 2 § av instruktionen inskärptes, att JO borde förnämligast beivra fel som syntes honom bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter. En av de viktigaste uppgifterna för ombudsmannen i detta avseende vore övervakandet av frihetsberövanden i olika former. Man kunde med den nuvarande utvecklingen av samhällets olika reaktionsformer icke sätta som det viktigaste ändamålet att övervaka provisoriska omhändertaganden; med de föreliggande möjligheterna till obestämda straffdomar och andra frihetsberövanden på obe-
stämd tid borde en vaksam tillsyn av ombudsmannen utövas även på verkställighetsstadiet, såsom i fråga om omhändertagandets längd o. dyl. En följd härav vore, framhöll utskottet, att JO:s granskningsuppgift i nu förevarande hänseenden borde avse icke blott domstolarna utan även andra myndigheter, såsom socialstyrelsen, sinnessjuknämnden, interneringsnämnden och ungdomsfängelsenämnden.
I 17 § av den nya instruktionen för JO stadgas i enlighet härmed, att JO bör noggrant övervaka tillämpningen av lagar och författningar angående kvarhållande och häktande av personer, vilka skola åtalas vid annan domstol än krigsdomstol, samt att JO även i fråga om andra frihetsberövanden har att med avseende å området för sin ämbetsverksamhet öva vaksam tillsyn. Vidare stadgas att det åligger honom att besöka fångvårds- och liknande anstalter för att göra sig underrättad om de där intagnas skötsel och underhåll, samt att de fånglistor, som enligt särskilda författningar inkomma till JO, skola av honom granskas.
Motsvarande paragraf i den nya instruktionen för MO, 14 §, har också utvidgats i jämförelse med den äldre instruktionens lydelse. Med hänsyn till att MO:s granskning, när det gäller verkställighetsstadiet, är begränsad till personer som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff, har det emellertid ansetts tillräckligt föreskriva, att MO bör noggrant övervaka tillämpningen av lagar och författningar angående kvarhållande och häktande av personer, vilka skola åtalas vid krigsdomstol, samt om hållande i förvar av sådana personer, som vid krigsdomstol dömts till frihetsstraff, varjämte i den äldre instruktionen upptagna stadganden om besök å militärhäkten, arrester och fängelser samt granskning av fånglistor bibehållits.
Sven Romanus.