Om innebörden av bestämmelserna i 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen, sådant lagrummet ursprungligen lydde, har i olika avseenden rått ovisshet. Ur förarbetena till jorddelningslagen hava inga närmare upplysningar stått att vinna, och ej heller har någon nämnvärd ledning kunnat hämtas från motiven till fastighetsbildningslagen, som i 5 kap. 5 § innehåller enahanda stadganden.
    Enligt jorddelningslagens nämnda bestämmelser har det tydligen vid avstyckning ålegat lantmätaren att, vare sig gränsbestämning påfordrats av sakägare eller ej, pröva huruvida dylik åtgärd varit av nöden. Oavsett om lantmätaren ansett gränsbestämning erforderlig eller icke, synes han hava haft att i förrättningsprotokollet anteckna grunderna för sitt beslut i frågan. Har gräns för avstyckningsområde skolat sammanfalla med stamfastighetens gräns och har osäkerhet rått om gränsens rätta sträckning, har lantmätaren otvivelaktigt haft anledning att föranstalta om gränsbestämning. Beträffande frågan om erforderligheten av sådan åtgärd, då avstyckningsområde varit beläget intill en icke i laga ordning bestämd gräns för stamfastigheten, vilken gräns funnits tydligt utmärkt på marken och icke varit föremål för tvist, hava olika meningar gjort sig gällande; under den första tiden för bestämmelsernas tillämpning har i regel gränsbestämning förmenats ej behöva verkställas, medan däremot sedermera bestämning av dylik gräns ansetts böra äga rum. I fall sådana som det i rättsfallet NJA 1933 not. B 1116 föreliggande — då gräns för avstyckningsområde skolat sammanfalla med stamfastighetens gräns i vatten mot annan fastighet samt sistnämnda gräns icke varit annorlunda bestämd än enligt reglerna i 12 kap. 4 § jordabalken — har det ifrågasatts, om det kunnat vara försvarligt att underlåta gränsbestämning; och då fordran på sådan bestämning eftergivits, får detta antagas hava berott därpå, att någon oreda beträffande fastighetsförhållandena ansetts icke kunna uppstå genom underlåtenheten, varjämte hänsyn även synes hava tagits till det förhållandet, att kostnaderna för en gränsbestämning icke kunnat uppvägas av de fördelar, som därigenom stått att vinna.
    Jämlikt den ändrade lydelsen av 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen skall numera vid avstyckning — bortsett från visst angivet undantagsfall — gränsbestämning ske, då gräns ej är i laga ordning bestämd. De för laga skifte i 7 kap. jorddelningslagen meddelade föreskrifterna skola följaktligen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

 

576 ETT JORDDELNINGSRÄTTSLIGT SPÖRSMÅL.Härvid är emellertid att märka, att under särskilda förhållanden hinder mot fastställelse å laga skifte ansetts icke möta därav, att bestämning av ägogräns i vatten ej verkställts. Detta framgår av det i slutet av assessorn Dahlins artikel anmärkta rättsfallet NJA 1936 s. 629. Omständigheterna i det med detta rättsfall avsedda målet voro i korthet följande. Skifteslaget, en hemmansdel, omfattade bl. a. ett vid sjö beläget ägoskifte, och till hemmansdelen hörde även vattenområdet utanför detta ägoskiftes strand. Förrättningsmännen ansågo det vara önskvärt att ägogränserna i sjön gjordes till föremål för bestämning vid förrättningen, men sedan sakägarna framhållit, att vattenområdet vore ur ekonomisk synpunkt värdelöst, samt förklarat, att de ansåge bestämning av områdets gränser endast medföra ökade kostnader utan någon nytta, beslöto förrättningsmännen — enär delägarnas synpunkter vore grundade samt bestämning av samtliga gränser inom hela hemmanets vattenområde borde ske samtidigt för dessa gränsers verkliga fastslående — att gränsbestämning ej skulle verkställas i samband med förrättningen. För säkerställande av äganderätten upprättades emellertid en förening av innehåll att det till hemmansdelen jämlikt 12 kap. 4 § jordabalken hörande vattenområdet i sjön tillerkändes viss delägare för den i ovan omförmälda ägoskifte utlagda ägolotten. Lantmäteristyrelsen, som i samband med prövningen av frågan om fastställelse å laga skiftet avgav utlåtande i saken, framhöll i utlåtandet, att vattenområdet rätteligen skulle hava ingått i och på vanligt sätt redovisats vid förrättningen men att utan tvivel starka praktiska skäl talade för det vid densamma använda tillvägagångssättet; genom detta uppkomme uppenbarligen icke någon orättvisa eller oreda, och en gränsbestämning omkring vattenområdet skulle medföra dryga kostnader utan motsvarande nytta.
    Med hänsyn till den uppfattning, som kommit till uttryck i sist omförmälda rättsfall, synes nu ifrågavarande spörsmål — vilket, såvitt jag kunnat finna, icke varit föremål för Högsta Domstolens bedömande — böra besvaras sålunda, att vid tillämpningen av de nya bestämmelserna i 19 kap. 10 § första stycket jorddelningslagen annat förfaringssätt än det som tidigare blivit vedertaget ej torde behöva ifrågakomma. I den mån en styckningsfastighets allenast enligt reglerna i 12 kap. 4 § jordabalken bestämda gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen, tillika skall utgöra gräns för avstyckningsområdet, lärer alltså en gränsbestämning, som skulle medföra mera avsevärda kostnader utan däremot svarande nytta, ej behöva verkställas, om det kan förutsättas, att underlåtenheten icke kommer att för framtiden vålla någon oreda eller rättsosäkerhet.

Å. Braunstein.