MINORITETSSKYDD I
AKTIEBOLAG.
AV
PROFESSOR HÅKAN NIAL.
Frågan om minoritetsskydd i aktiebolag diskuterades vid det femtonde nordiska juristmötet i Stockholm 1931 med professor L. CEDERBERG som inledare. De då diskuterade synpunkterna ha i vissa avseenden redan burit frukt i en partiell reform av den finska aktiebolagsrätten, och de ha prövats och beaktats vid det officiella nordiska samarbete på aktiebolagslagstiftningens område, som påbörjades 1934. Detta samarbete kunde ju tyvärr ej fullföljas så som man från början hoppats och trott, men i Sverige har dock arbetet kunnat föras fram till det av lagberedningen nyligen avgivna förslaget till ny lag om aktiebolag. Dagens diskussion kan betecknas som en fortsättning på det nordiska samarbete i frågan som inleddes vid 1931 års juristmöte, en granskning av de resultat vartill man sen dess kommit. Inledningsanförandet blir emellertid blott en redogörelse för de ståndpunkter i ämnet som kommit till uttryck i det svenska förslaget; måhända kommer från finskt håll att lämnas några upplysningar om den partiella finska reformen, i den mån den är av intresse för diskussionsämnet. —
Då den makt som i enlighet med aktiebolagets hela struktur principiellt måste tillkomma majoriteten lätt kan missbrukas, och efter erfarenhetens vittnesbörd också ej sällan missbrukas, är minoritetsskyddsproblemet inom aktiebolagsväsendet oundvikligt. Dess svårlösta, för att inte säga olösbara, beskaffenhet följer därav, att ju starkare minoritetsskyddet utbildas, dess större blir faran för att en handlingskraftig ledning av bolaget icke kan åstadkommas och att minoriteten missbrukar sina skyddsmedel i illojala, för bolaget skadliga syften.
Legislativt kan problemet angripas enligt två olika metoder. Den ena går ut på att uppställa ett antal speciella minoritetsskyddsregler, regler som i vissa bestämda avseenden begränsa majoritetens bestämmanderätt eller ge minoriteten bestämda rättigheter. Den andra metoden innebär i sin renodlade form lagfästandet av en allmän princip av innebörd att majoriteten förbjudes missbruka sin makt med rätt för minoriteten — eller kanske enskild aktieägare — att i form av klander mot bolagsstämmobeslut eller skadeståndstalan till domstols skönsmässiga avgörande hänskjuta frågan, huruvida i det särskilda fallet ett majoritetsmissbruk föreligger. En dylik »generalklausul» ger naturligtvis på det sättet större möjligheter att bekämpa maktmissbruk, att man kan reagera mot sådant missbruk i alla dess skiftande och oförutsebara former. Men generalklausulen har också allvarliga olägenheter. Om den göres så vid och obestämd som nyss antytts, kan den medföra ovisshet rörande giltigheten av viktiga beslut och åtgärder i bolaget, varigenom bolagets verksamhet kan störas och förlamas. Generalklausulen är också i vissa avseenden mindre effektiv än speciella minoritetsskyddsregler, som inom sina resp. områden ge ett preciserat och säkert skydd. Sådana regler kunna också tillförsäkra minoriteten positiva rättigheter, t. ex. rätt att öva inflytande över kontrollorganets sammansättning, medan generalklausulen blott verkar rent defensivt. Frågan kan för oss knappast vara annan än den — och därmed var man tämligen ense vid 1931 års diskussion — huruvida man vid sidan av de speciella minoritetsskyddsreglerna behöver någon mera allmän skyddsregel och hur den i så fall skall utformas för att ej bli alltför obestämd. Denna fråga behandlas senare.
Innan jag lämnar en redogörelse för förslagets minoritetsskyddsregler bör påpekas, att minoriteten indirekt skyddas genom alla regler som fastställa gränser och former för bolagsstämmans och andra bolagsorgans verksamhet. Så t. ex. erbjuda reglerna om styrelsens redovisningsskyldighet — vilka regler i förslaget väsentligt skärpts — möjligheter för minoriteten till kontroll över den vanligen med en majoritetsgrupp lierade styrelsens maktutövning. I det följande beröras emellertid endast sådana regler som mera direkt åsyfta att reglera förhållandet mellan majoritet och minoritet.
I.
En viktig förutsättning för ett tillfredsställande minoritetsskydd är att själva grundprincipen för majoritetsbildningen och maktfördelningen är ändamålsenlig. Som prof. Cederberg påpekade 1931 har spörsmålet om maktfördelningen inom aktiebolagen fått en ökad betydelse genom den faktiska utvecklingen inom det ekonomiska livet i allmänhet och aktiebolagsväsendet i synnerhet. I de första aktiebolagen i modern mening, 16- och 1700-talens handelskompanier, låg bestämmanderätten hos ett fåtal stora aktieägare, de s. k. huvudparticipanterna. De övriga aktieägarna betraktades närmast blott såsom långivare till bolaget. Denna aristokratiska organisation ersattes så småningom överallt genom den franska, i code de commerce utbildade demokratiska formen, där aktierna tänktes fördelade på ett stort antal principiellt likaberättigade delägare, vilka i parlamentarisk ordning regerade bolaget medelst majoritetsbeslut. Genom att besluten sålunda tänktes bli bestämda genom samverkan av ett större antal i bolaget intresserade personer trodde man sig äga en tillfredsställande garanti för att besluten skulle dikteras av hänsyn till bolagets och därmed alla aktieägarnas bästa. Den senare utvecklingen betecknar emellertid i viss mån en återgång till det äldre systemet därigenom att numera makten inom bolagen ofta koncentreras hos en grupp av större aktieägare, eller en enda aktieägare, icke sällan ett annat bolag (moderbolag), som innehar alla eller större delen av aktierna. Därmed har motsättningen mellan majoritet och minoritet skärpts och risken för majoritetsmissbruk ökats.
Man kan fråga sig, om icke lagstiftningen borde motverka en alltför stor maktkoncentration på få händer inom bolaget och sålunda verka för realiserandet av den demokratiska organisation, som dock föresvävat aktiebolagslagstiftarna under det sista seklet.
Den svenska lagen innehåller vissa stadganden, som verkligen uttrycka en strävan att förhindra en för stark maktkoncentration på få händer. I vissa fall — som beröras i det följande (under II) — skall vid röstning på bolagsstämma räknas inte efter antalet aktier eller antalet röster utan efter antalet röstande, per capita. Vidare ha vi en bestämmelse, att ingen må för egna eller andras aktier utöva rösträtt för mer än 1/5 av det på stämman
företrädda aktiekapitalet. Denna regel kan emellertid sättas ur kraft genom bestämmelse i bolagsordningen. Och det är klart att dessa regler inte i stort sett hindra en maktkoncentration hos ett fåtal aktieägare.
I själva verket kan det icke heller bli fråga om att inom aktiebolagsväsendet söka genomföra en motsvarighet till den politiska demokratiens system. Aktiebolaget är en privaträttslig kapitalassociation, och den naturliga och rimliga principen för maktfördelningen är den att makten i allmänhet står i förhållande till den kapitalinsats den enskilde gör och den risk han därmed ikläder sig. I denna princip, att makten skall stå i förhållande till risken, har man säkerligen att finna den viktigaste och bästa garantin för att maktutövningen i bolaget i allmänhet bestämmes av hänsyn till hela bolagets välfärd.
Men fastän svensk liksom andra länders aktiebolagslagstiftning utgår från tanken att rösträtten i allmänhet skall stå i förhållande till kapitalinsatsen, har även denna tankes förverkligande äventyrats genom utvecklingen. Ej minst i Sverige har det blivit vanligt, att aktierna i ett bolag erhålla olika röstvärde, vissa aktier ha t. ex. 1, andra 5 eller 10 röster, eller vissa aktier 1/100 eller 1/1000 röst och andra 1. Särskilt om skillnaden i röstvärde är mycket stor, möjliggöres ett behärskande av bolaget genom en förhållandevis ringa kapitalinsats, varigenom den regulator på maktutövningen, som ligger i den maktägandes egna ekonomiska intressen och risker i företaget i högre eller lägre grad bringas ur funktion. I någon mån motverkas detta visserligen genom de bestämmelser i aktiebolagslagen, enligt vilka vid vissa slag av bolagsstämmobeslut hänsyn skall tas till annat än röstvärdet, såsom andel i aktiekapitalet, antal röstande; sådana bestämmelser finnas t. ex. beträffande beslut om ändring av bolagsordningen. Men då dylika bestämmelser framträda blott såsom undantagsregler, kunna de ej hindra, att systemet med olika röstvärde för aktierna betyder ett avsteg från den naturliga normen för maktfördelningen.
Ur denna synpunkt har systemets berättigande på senaste tiden livligt diskuterats i olika länder; i vissa har man helt förbjudit eller åtminstone begränsat rätten att tillägga aktierna olika röstvärde. Under arbetet med det svenska förslaget har man utgått från att systemet med olika röstvärde i vissa förhållanden — bl. a. med hänsyn till den svenska lagstiftningen om hinder
för utlänningar m. fl. att förvärva fast egendom, aktier i vissa bolag m. m. — har sitt berättigande, men att det väl kan fylla de lojala behoven utan så stora differenser i röstvärdet som nu förekomma. Förslaget har därför stannat vid att begränsa bolagens handlingsfrihet så, att röstvärdet för aktie i ett bolag icke får överstiga tio gånger röstvärdet för annan aktie i samma bolag. Regeln drabbar icke aktier som redan äro utgivna vid den nya lagens ikraftträdande; om dess tillämpning i övrigt på äldre bolag hänvisas till övergångsbestämmelserna i förslaget (4 § 12 mom.).
I förslaget upptagas ytterligare ett par regler, som äro avsedda att hindra en felaktig eller konstlad majoritetsbildning. Enligt den ena regeln begränsas giltighetstiden för fullmakt att rösta på bolagsstämma till tre år. Den andra innehåller förbud att rösta för bolagets egna aktier resp. förbud för dotterbolag att på moderbolagets stämma rösta för dotterbolaget tillhöriga aktier i moderbolaget. Tiden medger mig ej att ingå på dessa regler.
II.
Ett viktigt led i minoritetsskyddet utgöra de regler som för vissa bolagsstämmobeslut, särskilt rörande ändring av bolagsordningen, kräva en på visst sätt kvalificerad majoritet. Sådana regler kunna sägas konstituera negativa minoritetsrättigheter, rättigheter för minoriteten att hindra dylika beslut. Regler av detta slag finnas i samtliga nordiska liksom i allmänhet i främmande aktiebolagslagar. Den svenska lagen uppvisar här ett par originella drag. För det första uppställer den ett utförligt system av regler med olika pluralitetskrav för ändring av bolagsordningen i olika avseenden, allteftersom ändringen ansetts vara mer eller mindre genomgripande. Även om det svenska systemet är ganska komplicerat, stelt och strängt, har det ansetts möta för stora betänkligheter att frångå det. Särskilt har man ej vågat sig på att, såsom i dansk och finsk rätt, låta bolagsordningen själv bestämma om sättet för ändring av bolagsordningen. Vid bolagsordningens antagande kan man ofta ej vänta sig en så noggrann bedömning av fråga om framtida ändring av bolagsordningen, att önskvärd trygghet vinnes mot de faror för minoriteten, som dylika ändringar kunna medföra. Förslaget nöjer sig därför med vissa justeringar i det svenska systemet. En redogörelse för des-
sa har knappast intresse för andra nordiska jurister än de svenska.
Ett andra särdrag i svensk rätt är att den för olika ändringar av bolagsordningen erforderliga pluraliteten skall vara en kvalificerad majoritet icke endast av aktiekapitalet utan även av de röstande vid stämman. I vissa fall fordras sålunda att samtliga röstande biträtt beslutet, i andra 3/4, i andra slutligen 2/3 av de röstande. Dessa regler medföra, att innehavare av enstaka aktier eller små aktieposter få ett betydande inflytande över frågan om ändring av bolagsordningen, ett inflytande som onekligen kan missbrukas. Förslaget bibehåller emellertid här våra hävdvunna regler, som kunna vara av särskild betydelse till skydd för små aktieägare mot ägare av aktier med högre röstvärde. Dock har i förslaget skett en uppmjukning av bestämmelserna, i det att icke som nu i vissa fall en enda röstande skall kunna stjälpa ett beslut utan att detta skall kunna fattas med stark pluralitet — 9/10 — av de röstande. I gengäld skall den eller de aktieägare som röstat mot beslutet kunna fordra, att deras aktier inlösas av de aktieägare som fattat beslutet. Dylik rätt att fordra inlösen, som är okänd för vår gällande rätt, är för olika fall stadgad i de övriga nordiska lagarna.
III.
Medan hittills berörda minoritetsskyddsregler äro av negativ, passiv art, i det att de blott innebära en rätt att hindra vissa beslut eller åtgärder, finnas i nordisk och i allmänhet även i främmande lagstiftning minoritetsrättigheter av positiv natur, innefattande rätt för minoriteten att aktivt ingripa i bolagets angelägenheter och genomdriva vissa beslut eller åtgärder: att begära sammankallande av bolagsstämma, tillsättande av minoritetsrevisor, att å bolagets vägnar väcka talan mot styrelsen etc. Dessa rättigheter betyda sålunda i själva verket att beslutanderätten i visst avseende flyttas över till minoriteten. Det är tydligt att sådana rättigheter endast i mycket begränsad utsträckning kunna utan fara för bolagets enhetliga och ostörda ledning tilläggas minoriteten. Och det är av stor vikt att minoritetsrätten kringgärdas med kauteler, som i möjligaste mån förhindra missbruk. I detta avseende bruka aktielagarna oftast uppställa krav på att minoriteten icke är för obetydlig. Enligt den svenska lagen fordras för utövning av minoritetsrättigheter att minoriteten repre-
senterar viss kvotdel av hela aktiekapitalet eller av det på stämman företrädda aktiekapitalet. Sålunda måste minoriteten representera minst 1/5 av hela aktiekapitalet för att utöva den gällande rättens viktigaste minoritetsrätt, rätten att vägra styrelsen decharge och på bolagets vägnar föra talan mot styrelsen. Detsamma gäller beträffande rätten att påkalla förordnande av minoritetsrevisor eller att begära domstols prövning av arvode, som bolagsstämman tillerkänt styrelseledamöter m. fl. En minoritet, som representerar 1/10 av hela aktiekapitalet, kan påfordra extra bolagsstämma samt förordnande av god man under likvidation. Rätt att på bolagsstämma avkräva aktieägare skriftlig försäkran om hans äganderätt till aktie tillkommer minoritet, som representerar 1/10 av det på stämman företrädda aktiekapitalet.
Dessa den svenska lagens krav på minoritetens storlek äro jämförelsevis stränga. I vissa andra länder ligger utövningen av viktiga minoritetsrättigheter i händerna på en minoritet, som består av blott ett visst antal aktieägare eller rent av en enda aktieägare. Enligt norsk rätt kan sålunda talan mot stiftare, styrelseledamöter m. fl. föras av en minoritet, som antingen innehar 1/10 av aktiekapitalet eller ock består av visst antal aktieägare, alltefter bolagens storlek varierande mellan 2 och 20. Enligt den nya schweiziska lagen kan t. o. m. en enda aktieägare föra sådan talan. Den svenska lagberedningen har ansett att man alltför mycket riskerar missbruk av minoritetsrättigheterna till skada för bolaget, om kraven på minoritetens kapitalintresse och risk i bolaget sättas så lågt som enligt sistnämnda lagar. Enligt förslaget måste därför fortfarande minoriteten representera en ej för obetydlig andel av aktiekapitalet eller åtminstone det på stämman företrädda aktiekapitalet. Emellertid föreslås en viktig ändring i avseende på den erforderliga kvotens storlek. Särskilt i nutidens stora bolag är det ofta svårt eller omöjligt att ens för en lojal och välbehövlig minoritetsaktion uppdriva 1/5 av hela aktiekapitalet. Beredningen har övervägt att sänka den nu gällande kvoten för de större bolagen men bibehålla den för de mindre. Bland annat på grund av de lagtekniska komplikationer detta skulle vålla har emellertid kvoten för alla bolag fastställts till 1/10, vilket sålunda för viktiga fall betyder en minskning med 50 %. De i förslaget upptagna minoritetsrättigheter, som jag nu går att beskriva, äro sålunda i regel anknutna till 1/10 av aktiekapitalet med vissa undantag, som jag i det följande skall påpeka.
Den under 1 a i teserna angivna rätten att påkalla extra bolagsstämma är internationellt vanlig och torde ej föranleda någon diskussion.
Däremot omnämnes under 1 b en originell svensk regel, nämligen att en minoritet om 1/10 av det på stämman företrädda aktiekapitalet kan avfordra den som vill rösta på stämman en skriftlig försäkran rörande hans aktieägarskap. Regeln avser att möjliggöra förhindrande av röstning genom bulvaner, särskilt från sådana personers sida som icke själva ha rätt att äga aktier eller att utöva rösträtt. Medan vissa länders lagar söka genom straffbestämmelser hindra obehöriga personer att rösta, har lagberedningen ansett en effektivisering av nyssnämnda regel vara att föredraga. Medan enligt gällande rätt försäkran ej kan avfordras den som redan på ordinarie bolagsstämma fört talan för aktien, kan sådan person enligt förslaget åläggas att avge försäkran under förutsättning att begäran därom framställes viss tid före stämman. Vidare slopar förslaget gällande lags bestämmelse att den som åberopar familjerättsligt fång till aktien ej behöver avge försäkran. Slutligen skall man kunna åläggas att avge försäkran ej blott som nu därom, att man genom verkligt förvärv blivit ägare av aktien, utan även därom, att man fortfarande är ägare. Därigenom vinnes ett medel att hindra röstning från personer, som avhänt sig sina aktier men fortfarande stå kvar såsom ägare i aktieboken på den grund att ny ägare underlåtit att anmäla sitt förvärv för införing i aktieboken.
Ett för minoritetsrättigheter särskilt lämpat område är kontrollen över bolagets ställning och styrelsens förvaltning. Medan det icke ansetts kunna komma ifråga att riskera den förlamning av bolagsledningens handlingskraft som kunde bli följden av en regel om minoritetsrepresentation i styrelsen, har beredningen ansett skäl föreligga att vidga minoritetens inflytande på kontrollorganets sammansättning. Tanken härvid har varit icke blott att bereda minoriteten bättre skydd genom revisionen utan även att över huvud stärka kontrollorganets ställning. Denna är, efter vad erfarenheten visar, ofta icke sådan som den borde och måste vara, om revisorerna skola kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin viktiga uppgift att kontrollera styrelsen. Stödd på en majoritetsgrupp som styrelsen vanligen är har den nämligen ofta möjlighet att själv bestämma om revisorernas tillsättande och entledigande. Den enligt gällande lag föreliggande och i förslaget
bibehållna rätlen för en minoritet att efter hänvändelse till länsstyrelsen få en särskild revisor förordnad kommer endast undantagsvis i tillämpning och har icke visat sig vara av beskaffenhet att i allmänhet stärka revisorernas ställning. Behovet av regler som öka revisorernas självständighet gentemot styrelsen har gjort sig mycket starkt gällande. Från officiellt håll — en inom justitiedepartementet 1932 upprättad promemoria — har man varit inne på tanken att i större bolag låta offentlig myndighet, länsstyrelsen, utse en revisor. Med hänsyn till den opposition detta förslag väckte inom näringslivet, bl. a. på grund av farhågor för att personer, som icke utsetts av bolagen själva och omfattades av deras fulla förtroende, skulle kunna såsom revisorer vinna obegränsad inblick i bolagets affärsförhållanden, och med hänsyn även till andra betänkligheter mot officiellt förordnade revisorer har lagberedningen ansett bolagens rätt att själva utse sina revisorer böra bibehållas och den eftersträvade förstärkningen av revisorernas ställning sökas på annan väg. Det har därvid fallit sig naturligt att bereda även andra aktieägare än majoritetsgruppen inflytande på valet av de ordinarie revisorerna. Därigenom borde revisorernas känsla att representera alla aktieägarna, såväl majoritet som minoritet, stärkas och över huvud kontrollorganet vinna ökad självständighet och opartiskhet. I detta syfte upptar förslaget regler om en enkel proportionell valmetod vid revisorsvalet, innebärande att vid val av två revisorer en aktieägargrupp med mer än 1/3 av det vid stämman företrädda röstetalet kan tillsätta en av revisorerna. Regeln förutsätter, att två revisorer skola finnas; enligt förslaget skola i bolag av viss minimistorlek finnas minst två revisorer, medan i mindre bolag minoriteten skall kunna fordra, att två revisorer utses. Skulle tre revisorer väljas, kan aktieägargrupp med mer än 1/4 av röstetalet vid stämman utse en revisor. Minoritetsgrupp, som vill tillsätta revisor, har att före valet anmäla sin revisor och får sen ej delta i valet av den eller de övriga revisorerna. För att minoriteten icke skall kunna påtvinga bolaget en ur ena eller andra synpunkten olämplig person kan majoriteten fordra, att minoriteten väljer sin revisor bland personer, vilkas sakkunskap och lämplighet äro bestyrkta genom att de äro auktoriserade revisorer eller godkända granskningsmän.
Man skulle kunna stärka kontrollorganets auktoritet och sakkunskap genom att föreskriva, att i varje bolag minst en revisor
skall vara auktoriserad. Förslaget begränsar sig emellertid till att kräva, att auktoriserad revisor skall finnas i vissa större bolag, nämligen sådana vilkas aktiekapital eller maximikapital enligt bolagsordningen uppgå till 2 milj. kr. eller däröver eller vilkas aktier eller obligationer noteras på fondbörsen. Men även i andra bolag skall enligt förslaget auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman utses, om det föreskrives i bolagsordningen eller påkallas av en minoritet med minst 1/10 av aktiekapitalet.
Under 3 a i teserna omnämnes minoritetens rätt att förhindra decharge för och att föra talan mot styrelseledamöter, verkställande direktör, stiftare och revisorer. Genom denna, i de flesta lagar erkända, synnerligen viktiga minoritetsrätt hindras styrelsen och andra bolagsorgan, som genom uppsåt eller vårdslöshet tillfogat bolaget skada, att skydda sig bakom en majoritet, som kanske står mer eller mindre i maskopi med styrelsen. I förslaget uttalas även uttryckligen den regeln, att styrelsen ej har rätt att verkställa ett bolagsstämmobeslut, som prövas vara till skada för bolaget (98 §); denna regel hindrar styrelsen att skaffa sig förhandsdecharge genom godkännande av skadebringande åtgärder. — Innebörden av minoritetens rätt att föra talan mot styrelseledamöter m. fl. är densamma enligt förslaget som enligt gällande lag.
Från gällande lag har förslaget även upptagit regeln om rätt för minoriteten att påkalla domstols prövning av skäligheten av arvode, som bolagsstämman fastställt åt styrelseledamot, revisor eller annan.
Effektiviteten av minoritetens rätt att föra talan mot styrelsen är naturligtvis i hög grad beroende av minoritetens möjligheter att skaffa sig verklig kunskap om styrelsens förvaltning samt bolagets ställning och rörelseresultat. Härutinnan vill förslaget införa förbättring genom bestämmelser om utförligare årsredovisning liksom genom de förut berörda reglerna om revisorerna m. m. Men i sammanhanget förtjänar även omnämnas förslagets reglering av aktieägarnas frågerätt, ehuru denna tillkommer enskild aktieägare och såtillvida icke är någon egentlig minoritetsrätt. Enligt gällande lag är styrelsen principiellt skyldig lämna upplysning om förhållanden som äro av betydelse för bedömning av värdet å bolagets tillgångar och av dess ställning i övrigt. Men styrelsen kan vägra lämna upplysning dels om det erforderliga materialet för upplysningens lämnande ej står till buds vid själva
stämman och dels om upplysningen ej kan lämnas utan förfång för bolaget. Under förebärande av det ena eller andra av dessa skäl kan styrelsen i realiteten vanligen undandra sig att lämna några upplysningar; visserligen kan befogenheten av styrelsens vägran dragas under domstols prövning, men därmed äro aktieägarna i allmänhet föga hjälpta. Enligt förslaget skall styrelsen, om upplysningen ej står till buds vid stämman, lämna upplysningen viss tid därefter. Anser styrelsen upplysningens lämnande vara till skada för bolaget, kan styrelsen även enligt förslaget vägra lämna upplysningen. Men i sådant fall skall upplysningen lämnas till bolagets revisorer. Dessa få ej bringa upplysningen i och för sig vidare till aktieägarna utan skola blott underrätta aktieägarna huruvida den lämnade upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revisionsberättelsen eller eljest ger anledning till anmärkning eller erinran mot styrelsen. Själva innehållet av upplysningen kommer sålunda till aktieägarnas kännedom endast i fall fråga är om ett sådant förhållande, som revisorerna på grund av sin allmänna skyldighet gentemot aktieägarna äro berättigade och förpliktade att uppenbara för dem i form av anmärkning eller erinran mot styrelsen.
Under 4) i teserna beröres en viktig nyhet i förslaget, nämligen rätt för minoriteten att kräva utdelning av viss del av utdelningsbar vinst. Enligt gällande svensk lag, liksom enligt de flesta utländska lagar, ligger det i majoritetens hand att avgöra, huruvida vinst som kan utdelas skall utdelas eller fonderas. Redan vid tillkomsten av vår gällande lag ifrågasattes emellertid huruvida icke en minoritet borde tillerkännas rätt att påkalla utdelning av någon del av vinsten. Tanken fick falla på grund av farhågor för att därigenom en önskvärd konsolidering av bolagen skulle kunna förhindras eller försvåras.
Erfarenheten måste dock nu sägas ha visat, att en minoritetsrätt i förevarande avseende är påkallad. Majoritetsmissbruk i form av »utsvältning» av minoriteten genom en systematisk, av konsolideringsbehov ej påkallad fondering av årsvinsterna ha blivit ganska vanliga. Ej minst koncernväsendets utveckling har ökat farorna: för ett moderbolag medför det ofta inga olägenheter att i ett dotterbolag fondera det senares vinster utan hänsyn till minoritetsaktieägare i dotterbolaget. Betecknande för den nutida uppfattningen i frågan är också att fem av våra största industribolag i en gemensam skrivelse hemställt om införande av
en minoritetsrätt till viss vinstutdelning. Då faran för att en dylik minoritetsrätt skulle kunna medföra hinder för en önskvärd konsolidering av bolagen minskas genom förslagets strängare föreskrifter om avsättning till reservfond resp. s. k. skuldregleringsfond — och dessutom stora möjligheter till konsolidering genom uppläggande av »dolda reserver» föreligger — har beredningen ansett sig böra föreslå införandet av en rätt för minoriteten att kräva utdelning av viss del av vinsten, en rätt som så bestämts och begränsats, att den knappast kan sägas kollidera med rimliga konsolideringssträvanden från majoritetens sida. Föreligger utdelningsbar vinst enligt fastställd balansräkning, skall minoriteten kunna kräva utdelning, men blott med högst 1/5 av den vinst som återstår, sedan av stämman beslutad avsättning skett till reservfond, resp. skuldregleringsfond. Vid denna beräkning får emellertid ej avdrag göras för hur stora avsättningar som helst. Sålunda får ej avdrag beräknas för större avsättning till reservfonden än att denna kommer att uppgå till den storlek, vid vilken de årliga avsättningarna må upphöra (enligt förslaget 20 % av aktiekapitalet). Sedan sålunda beräknats den femtedel som på minoritetens begäran skall delas ut, är det intet hinder för stämman att avsätta hela den återstående vinsten till reservfonden. — Beredningen har ansett försiktigheten bjuda att ytterligare en gräns bestämmes för den utdelning minoriteten kan påfordra; den må ej överstiga 5 % av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen.
Slutligen innehåller förslaget en regel om rätt i visst fall — förutom det jag förut omnämnt (under II) — för minoritet att fordra, att dess aktier inlösas. Det har från sina håll framställts önskemålet att en mycket stor majoritet skulle tillerkännas rätt att inlösa minoritetens aktier; därigenom skulle obstruktion från små minoriteters sida kunna effektivt förhindras. Förslaget ger majoriteten sådan rätt endast i ett speciellt fall, där särskilda skäl ansetts föreligga, nämligen när majoriteten består av ett moderbolag, som äger mer än 9/10 av aktierna i ett dotterbolag. Förslaget innehåller nämligen regler om fusion i enkel form mellan moderbolag och helägt dotterbolag, och för att ge större praktisk betydelse åt den regeln har moderbolaget fått möjlighet att genom inlösen av en ringa minoritet göra dotterbolaget helägt. De betänkligheter som självfallet måste finnas mot en regel om tvångsinlösen ha fått vika med hänsyn till att möjlighet vinnes att orga-
nisera koncernen enhetligt och rationellt och till att i stort sett minoriteten själv torde vara mera betjänt av att en inlösen i betryggande former sker än att moderbolaget frestas använda sina maktmedel för att göra minoriteten »mör». Inlösningsrätt föreligger enligt förslaget först när minoriteten representerar mindre än 1/10 av aktiekapitalet och sålunda saknar de vanliga minoritetsrättigheterna; i sådant fall är dess ställning vid en konflikt med majoriteten svag. Till denna inlösningsregel har förslaget också knutit en betydelsefull minoritetsskyddsregel av innebörd, att minoritetsaktieägare å sin sida äger påfordra, att moderbolaget inlöser hans aktier. Rörande inlösningsrättens innehåll enligt förslaget må här blott nämnas, att medan moderbolaget blott kan påkalla inlösen av samtliga minoritetsaktier på en gång, så kan varje enskild minoritetsaktieägare kräva att moderbolaget löser hans aktier. Olägenheten av successiva sådana anspråk kan moderbolaget undvika genom att självt begära inlösen av alla minoritetsaktierna. Inlösningssumman bestämmes i händelse av tvist genom skiljemän.
IV.
De nu angivna bestämmelserna i förslaget torde kunna betecknas såsom ett jämförelsevis väl utvecklat system av speciella minoritetsskyddsregler. Fråga är om vid sidan därav finns utrymme för och behov av en mera allmän minoritetsskyddsregel av generalklausulens typ, innebärande möjlighet för minoriteten att värja sig mot beslut och åtgärder från majoritetens eller den vanligen under majoritetens inflytande stående styrelsens sida.
Vid diskussionen av denna fråga bör beaktas, att maktmissbruk från majoritetens sida kan framträda genom beslut eller åtgärder som antingen rubba aktieägarnas inbördes ställning och rätt till nackdel för minoriteten eller ock förorsaka själva bolaget såsom en helhet skada.
Det inre rättsförhållandet mellan aktieägarna vilar på likställighetsprincipen, d. v. s. principen att varje aktie har, i den mån ej annat stadgas i bolagsordningen, samma rätt som andra aktier i bolaget: samma rätt till utdelning eller till erhållande av nya aktier vid en kapitalökning, samma rösträtt o. s. v. Ett majoritetsbeslut som åsidosätter denna likställighetsprincip är rättsstridigt och kan enligt vanliga regler klandras. Emellertid har lagstift
ningen ansett nödvänligt att medge bolagen viss rörelsefrihet sålunda, att vissa viktiga beslut, särskilt avseende ändring av bolagsordningen, kunna fattas trots att vissa aktiers rätt därigenom försämras, dock endast med samtycke av en starkt kvalificerad majoritet bland de aktieägare vilkas rätt genom beslutet försämras. I det inre rättsförhållandet är sålunda likställighetsprincipen fastslagen med preciserade undantag, och inom detta område finns därför knappast utrymme för någon generalklausul. — Annorlunda ligger saken i länder vilkas lagstiftning ej på samma sätt fixerar likställighetsprincipen och dess gränser. I tysk rätt t. ex., där lagstiftningen innehåller en generell regel att bolagsordningenkan ändras genom kvalificerat majoritetsbeslut, har det varit en brännande fråga, huruvida den kvalificerade majoritetens handlingsfrihet inom detta område vore obegränsad, och det är just med utgångspunkt från denna frågeställning som domstolspraxis och doktrin utformade en på begreppet »goda seder» byggd generalklausul.
I Sverige kan frågan om generalklausulen tänkas ha praktisk betydelse blott när det gäller beslut eller åtgärder som utan att rubba det inre rättsförhållandet i bolaget skadar bolaget såsom sådant och därmed aktieägarna. Det är givet att enskild aktieägare eller minoritet icke kan klandra ett bolagsstämmobeslut rörande en affärstransaktion blott på den grund att transaktionen enligt den klandrandes mening är en dålig eller riskabel affär. Affärspolitiska bedömningsfrågor kunna icke rimligen på detta sätt dragas under domstols avgörande. Som jag förut antytt är emellertid enligt förslaget styrelsen skyldig underlåta verkställande av beslut, som styrelsen finner vara till skada för bolaget. Försumlighet i detta avseende medför skyldighet för styrelsen att ersätta bolaget uppkommande skada, och denna skadeståndsskyldighet kan i vanlig ordning göras gällande av en minoritet på bolagets vägnar. Ej heller här torde behov av någon ny minoritetsskyddsregel föreligga. Endast beträffande beslut och åtgärder av en för minoriteten speciellt farlig typ framstår frågan om en allmän minoritetsskyddsregel såsom aktuell och betydelsefull, nämligen sådana skadebringande beslut och åtgärder som visserligen formellt gå ut över bolaget som sådant och därmed likformigt över alla aktieägarna men på annat sätt tillföra majoriteten motsvarande eller större fördelar, så att skadan av åtgärden reellt drabbar minoriteten och alltså i verkligheten är ett kring-
gående av likställighetsprincipen. Såsom exempel kan nämnas ett beslut av stämma och styrelse i ett icke helägt dotterbolag att bolagets produktion skall säljas till moderbolaget för självkostnadspris. Det är i och för sig tydligt och även av erfarenheten bestyrkt, att minoritetens skyddsbehov är större beträffande dylika, mot minoriteten riktade åtgärder än beträffande okvalificerat skadande av bolaget genom ekonomiskt olämpliga åtgärder. Förslaget har också tagit upp en särskild regel, åsyftande att bereda skydd mot åtgärder av förstnämnda slag, nämligen bestämmelsen i 82 § andra stycket, enligt vilken bolagsstämma ej må besluta om sådan användning av bolagets tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes vissa aktieägare till nackdel för bolaget eller övriga aktieägare. Som synes har denna regel ett relativt begränsat tillämpningsområde och innehåller icke heller någon hänvisning till goda seder eller andra mera skönsmässiga kriterier; såsom en egentlig generalklausul kan den därför knappast betecknas. I förslaget är den tänkt såsom en regel åsyftande att förhindra kringgående av likställighetsprincipen. Då den tekniskt utformats såsom ett förbud för bolagsstämma att besluta vissa åtgärder samt varje aktieägare kan genom klander värja sig mot dylika beslut, framträder regeln icke heller som en minoritetsskyddsregel i egentlig mening. Eftersom dess reella vikt och betydelse emellertid otivelaktigt kommer att ligga däri att den bereder skydd för minoriteten mot majoritetsmissbruk, har regeln sin givna plats i en redogörelse för minoritetsskyddet. 1931 års diskussion om minoritetsskyddet kom också att huvudsakligen röra sig om en liknande regel.
Att närmare utveckla regelns innebörd medger ej tiden. Regeln överensstämmer väsentligen med den som förordades och mera grundligt utvecklades av prof. Cederberg 1931 och som därefter upptagits i den finska lagstiftningen. De olikheter som finnas mellan den finska lagen och det svenska förslaget äro säkerligen mera formella än reella.
Jag skall endast tillåta mig några korta reflexioner, avsedda att belysa frågan om regelns önskvärdhet. Det kan ifrågasättas, huruvida den över huvud behövde uttalas i lagen. Personligen harjag den uppfattningen, att man här i Sverige såsom t. ex. i Danmark hade kunnat komma fram till samma princip på grundvalen av gällande rätt, utan särskilt lagstadgande. Regelns lagfäs-
tande bör dock äga betydelse ur preventionssynpunkt. Vidare ger regelns upptagande i lagen en anknytningspunkt för vissa viktiga skadeståndsregler. I och för sig har regeln blott den betydelsen, att mot densamma stridande bolagsstämmobeslut kunna bortklandras. Då emellertid åtgärder av ifrågavarande slag säkerligen oftast avgöras av styrelsen utan bolagsstämmans hörande, är den praktiskt viktigaste uppgiften att ge skydd mot dylika åtgärder från styrelsens sida. Förslaget uppställer också, helt naturligt, samma förbud för styrelsen som för bolagsstämman att vidtaga åtgärder av förevarande innebörd (97 §). Av stor vikt är nu att överträdelse av förbudet icke endast blir att betrakta som ett åsidosättande av styrelsens skyldigheter mot bolaget med skadeståndsskyldighet gentemot bolaget enligt vanliga regler till följd. Om så vore fallet, skulle skadeståndskravet visserligen kunna göras gällande av en minoritet, men denna måste uppgå till 1/10 av aktiekapitalet och dess talan måste gå ut på ersättning till bolaget. I och med att nu ifrågavarande regel åsyftar att i första hand skydda minoriteten och enskilda aktieägare blir konsekvensen, att den eller de aktieägare som genom åtgärden lida skada kunna för egen del föra skadeståndstalan mot styrelsen. Ytterligare sanktioneras ifrågavarande regel genom en bestämmelse (198 §) om skadeståndsskyldighet för aktieägare i majoritetsgruppen icke blott om han på bolagsstämma beslutat åtgärd av förevarande slag utan även om han — vilket säkerligen är det praktiskt vanligaste — genom utövande av sitt inflytande över styrelsen på annat sätt förmått styrelsen att vidtaga dylik åtgärd. Med sådana regler synes lagstiftningen göra vad på den rimligen ankommer för att förebygga kringgående av likställighetsprincipen och systemet med de speciella minoritetsskyddsreglerna erhålla en erforderlig och lämplig komplettering.
TESER.
Teserna sammanfalla med minoritetsskyddsreglerna i lagberedningens nyligen framlagda förslag till lag om aktiebolag.
Bestämmanderätten i aktiebolag måste ytterst i allmänhet tillkomma majoriteten. En stor del av aktiebolagsrättens regler, som normera bolagsstämmans och övriga bolagsorgans verksamhet, innefatta såtillvida minoritetsskyddsregler, att de angiva former och gränser för de under
majoritetens inflytande stående bolagsorganens maktutövning. I inledningsanförandet behandlas emellertid blott sådana regler, som mera direkt åsyfta att reglera förhållandet mellan majoritet och minoritet.
I.
REGLER ANGÅENDE MAJORITETSBILDNINGEN.
1) Liksom gällande aktiebolagslag (AL) innehåller förslaget (125 §) den regeln, att ingen må för egna eller andras aktier utöva rösträtt för mer än 1/5 av det på stämman företrädda aktiekapitalet. Regeln kan sättas ur kraft genom bestämmelse i bolagsordningen.
2) En majoritet utan motsvarande kapitalinsats kan åstadkommas genom aktier, som äga väsentligt högre röstvärde än andra aktier i bolaget. Förslaget begränsar möjligheten att utge aktier med olika röstvärde så, att röstvärdet icke får för någon aktie överstiga tio gånger röstvärdet för annan aktie (125 §; jfr övergångsbestämmelserna 4 § 12 mom.). Vid sidan därav bibehålles gällande lags regler att vid vissa slag av bolagsstämmobeslut och åtgärder hänsyn skall tagas till annat än röstvärdet, såsom andel i aktiekapitalet eller antal röstande.
3) Icke sällan stöder sig en majoritet i bolaget (genom styrelsen) på fullmakter från personer, som icke längre äro aktieägare i bolaget. Till begränsning av detta missbruk stadgas i förslaget (126 §) att fullmakt att utöva rösträtt på bolagsstämma icke gäller för stämma, som börjar senare än tre år efter fullmaktens utfärdande.
4) En konstlad majoritetsbildning kan även åstadkommas genom att bolagets styrelse röstar för bolaget tillhöriga egna aktier, eller genom att dotterbolag röstar för dotterbolaget tillhöriga aktier i moderbolaget. Sådant röstande förhindras genom förslaget (125 §).
II.
REGLER ANGÅENDE KVALIFICERAD MAJORITET FÖR VISSA BOLAGSSTÄMMOBESLUT.
För flera särskilt angivna viktigare beslut, särskilt avseende ändring av bolagsordningen, kräver gällande lag en på olika sätt kvalificerad majoritet. I stort sett upprätthållas dessa regler i förslaget. I syfte att hindra illojal obstruktion från enstaka aktieägares sida har emellertid förslaget ändrat de regler, som för vissa beslut kräva två bolagsstämmor och på den senare samtycke av samtliga ägare av aktier av visst slag eller av samtliga röstande. Enligt förslaget skola dessa beslut kunna fattas med starkt kvalificerad majoritet på andra stämman, men med rätt för dem som röstat mot beslutet att påkalla, att de aktieägare som röstat för beslutet inlösa deras aktier (142 §, 181 § 2 mom. andra stycket, 182 §; om själva förfarandet vid inlösen stadgas i 212 §).
III.
EGENTLIGA MINORITETSRÄTTIGHETER.
De egentliga minoritetsrättigheterna innebära rätt för en minoritet att påkalla vissa åtgärder eller att genomdriva vissa beslut i bolaget. Flera sådana minoritetsrättigheter finnas redan enligt gällande rätt; i förslaget tillkomma några nya av betydande vikt.
Liksom enligt gällande rätt är enligt förslaget förutsättningen för utövning av minoritetsrättigheter i allmänhet att minoriteten representerar viss andel av aktiekapitalet eller det på stämman företrädda aktiekapitalet. Det har icke ansetts tillrådligt att — såsom i vissa andra länder skett — lägga minoritetsrättigheter i händerna på varje aktieägare eller på ett visst antal aktieägare. Särskilt med hänsyn till svårigheten att i de större bolagen samla en mera betydande andel av aktiekapitalet har emellertid förslaget sänkt den för många minoritetsrättigheter stadgade kvoten 1/5 till 1/10 av aktiekapitalet.
Minoritetsrättigheterna kunna efter sitt innehåll indelas i följande grupper:
1) I avseende på bolagsstämma:
a. Rätt att påkalla extra bolagsstämma (83 § AL, 128 § förslaget).
b. Rätt att å bolagsstämma påkalla försäkran om äganderätt till aktie (76 § AL, 121 § förslaget). Rätten är enligt förslaget i vissa avseenden mera vittgående än enligt gällande rätt.
2) I avseende på kontrollorganets sammansättning:
a. Rätt att påkalla förordnande av minoritetsrevisor (73 § AL, 115 § förslaget).
b. En viktig nyhet i förslaget är att minoriteten beredes ökade möjligheter att öva inflytande på valet av de ordinarie revisorerna. Detta sker genom regler om proportionellt revisorsval sålunda, att vid val av två revisorer den ene kan utses av aktieägargrupp, representerande mer än 1/3 av röstetalet vid stämman. Skola flera än två revisorer väljas, tillkommer nämnda rätt aktieägargrupp, representerande mer än 1/4 av röstetalet. För att minoritet icke skall kunna utse olämplig person till revisor, kan majoriteten påkalla att minoriteten väljer auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.
c. Enligt förslaget skall i vissa större bolag minst en av revisorerna vara auktoriserad revisor. I andra bolag skall minoritet äga påfordra, att en av revisorerna är auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.
d. Rätt att påkalla förordnande av god man under likvidation (107 § AL, 160 § förslaget).
3) Minoritetsrättigheter gentemot styrelseledamöter m. fl.
a. Rätt att förhindra decharge för och att å bolagets vägnar föra talan mot styrelsen, resp. att föra talan mot stiftare och revisorer (86—89 §§ AL, 134—136 §§ förslaget).
b. Rätt att påkalla domstols prövning av arvode åt styrelseledamöter m. fl. (96 § AL, 146 § förslaget).
c. Rätt att av styrelsen begära vissa upplysningar (85 § AL, 133 § förslaget). Frågerätten är i förslaget väsentligt utvidgad och omreglerad.
4) Rätt att påfordra utdelning av viss del av den utdelningsbara vinsten. Denna viktiga nyhet i förslaget (81 §) innebär, att minoriteten äger påfordra utdelning av högst 1/5 av vinsten, dock aldrig mer än 5 % av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen.
5) Rätt att påkalla inlösen av minoritetsaktier. Närmast i syfte att möjliggöra fusion i enkel ordning har förslaget upptagit en regel om rätt för moderbolag, som äger mer än 9/10 av aktierna i dotterbolag, att inlösa minoritetsaktierna. I samband därmed tillerkännes minoritetsaktieägarna rätt att påkalla, att deras aktier inlösas av moderbolaget (180 § 2 mom. förslaget).
IV.
LIKSTÄLLIGHETSPRINCIPEN.
I den mån ej annat är föreskrivet i bolagsordningen äga alla aktier i ett bolag samma rätt. Undantagsvis tillåter lagen att bolagsstämman med kvalificerad majoritet fattar beslut, som medför rubbning av aktiernas likställighet. Men likställighetsprincipen kan kränkas indirekt genom beslut, som länder bolaget såsom sådant och därmed alla aktieägarna likformigt till skada men i stället tillför majoriteten fördelar, så att nackdelarna reellt drabba blott minoriteten. Till skydd däremot upptas i förslaget en uttrycklig bestämmelse, att bolagsstämman icke må besluta om sådan användning av bolagets tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes vissa aktieägare till nackdel för bolaget eller övriga aktieägare. Därtill ansluter sig dels en bestämmelse i 97 § med motsvarande förbud för styrelsen och annan ställföreträdare för bolaget och dels ett stadgande i 198 §, enligt vilket aktieägare, som uppsåtligen genom begagnande av sitt inflytande över styrelseledamöter m. fl. medverkat till sålunda förbjuden åtgärd, ålägges skyldighet att utgiva ersättning för genom åtgärden uppkommen skada. Då de nu angivna reglerna äro skyddsregler icke blott för bolaget såsom sådant utan —i främsta rummet — för aktieägarminoriteten och enskilda aktieägare, kan enskild aktieägare för egen räkning föra skadeståndstalan mot styrelseledamot och aktieägare, som vidtagit eller medverkat till åtgärd av ifrågavarande slag.