STRAFFDOMENS BINDANDE

VERKAN I AVSEENDE Å

TVISTEMÅL.

 

AV

 

UNIVEBSITETSADJUNKTEN  TAUNO TIRKKONEN.

 

Spörsmålet om straffdomens bindande verkan i avseende å ett senare tvistemål utgör en del av det vidsträcktare problemet, vilka myndigheter bliva bundna av ett avgörande, givet av en myndighet. Så uppstår t. ex. på förvaltningsrättens område frågan om förvaltningsrättsliga avgörandens bindande verkan. Denna sistnämnda fråga har dock i Finland ävensom i Sverige åtminstone tillsvidare icke varit föremål för en grundligare utredning. Däremot har frågan om avgörandens bindande verkan tilldragit sig större uppmärksamhet på processrättens område. Processrättsligt är just spörsmålet om en straffdoms bindande verkan i avseende å ett senare tvistemål; ett parallellt problem är frågan om civildomens bindande verkan i brottmål.
    Då man i doktrinens, lagstiftningens och rättstillämpningens ljus granskar spörsmålet om straffdomens bindande verkan i ett senare tvistemål, finner man stora meningsskiljaktigheter, en brokig lagstiftning och mångskiftande fall, som förekomma i praktiken. Meningsskiljaktigheterna i litteraturen samt de i praktiken förekommande fallens mångskiftande karaktär förklara tillfyllest det faktum, att man icke alltid eftersträvat att uttömmande reglera detta rättsområde. Så sakna t. ex. Finlands, Sveriges, Danmarks och Frankrikes rättsordningar uttryckliga stadganden i ämnet. En motsatt ståndpunkt intog tidigare den norska rätten: I Lov om rettergangsmaaten for tvistemaal, § 186 mom. 3, bestämdes, att om avgörandet av ett tvistemål är beroende av, huruvida en straffbar handling förövats, domstolen är bunden av en rättskraftig fällande dom i brottmålet. Denna bestämmelse, som hade sitt motstycke i den österrikiska civilprocessord-

 

    46—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

722 TAUNO TIRKKONEN.ningen av år 1895, § 268, har dock sedermera, genom en lag av d. 21 juni 1935, blivit upphävd. Tysk rätt uppvisar åter ett stadgande (i Gesetz, betreffend die Einführung der Zivilprozessordnung, § 14 mom. 2 punkt 1), som enligt den härskande åsikten uppställer såsom regel, att civildomaren ej är bunden av en straffdom.1
    Huruvida domstolspraxis i de länder, vilkas lagstiftning icke innehåller uttryckliga stadganden i ämnet, har utvecklat fasta regler å ifrågavarande område, är ett spörsmål, som beträffande finsk och svensk rätt kommer att i ett annat sammanhang närmare skärskådas. I detta sammanhang är det nog att konstatera, att t. ex. fransk domstolspraxis i ganska kategorisk form antagit regeln om straffdomens bindande verkan i avseende å tvistemål (»le criminel emporte le civil»).
    Utredningen av spörsmålet, under vilka förutsättningar och i vilken omfattning en straffdom binder civildomaren, stöter på stora svårigheter i följd därav, att denna fråga står i intimt samband med följande, mer eller mindre svårlösta problem: 1) vad förstås med en straffdoms bindande verkan, 2) i vilken omfattning blir straffdomens innehåll bindande, 3) till vilka personer hänför sig straffdomens bindande verkan samt 4) huru ordnar ett visst normsystem gränsen mellan brottmål och tvistemål?
    Med straffdomens bindande verkan förstås vanligen detsamma som med dess rättskraftsverkan. Domens rättskraftsverkan kan åter karakteriseras såsom en laga kraft ägande doms bindande verkan i avseende å domstolen och parterna i en senare rättegång. Av en doms andra möjliga verkningar kommer i det följande i betraktande endast domens bevisverkan: domstolsavgörandets innehåll utgör i en senare rättegång en bevisgrund. Domens bevisverkan yttrar sig på det sätt, att om i en senare rättegång förekommer samma sak- eller rättsfråga, som i ett tidigare mål, bevisbördan överflyttas på den part, som påstår sakförhållandet vara ett annat än det genom den laga kraft vunna domen konstaterade.2

 

    1 Beträffande tysk rätt se Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning (1926), tredje delen s. 148, SCHÖNKE, Zivilprozessrecht (1938) s. 41 f och TIRKKONEN, Lakimies 1934 s. 128 not 38.
    2 Se EKELÖF, Om interventionsgrunden (1937) s. 228 ff och TIRKKONEN, Lakimies 1934 s. 114. 

STRAFFDOMENS BINDANDE VERKAN I TVISTEMÅL. 723Spörsmålet, i vilken omfattning straffdomens innehåll blir bindande, är identiskt med frågan om de objektiva gränserna för straffdomens rättskraft. Detta problem kan ej här upptagas till behandling.1 I all korthet må dock konstateras, att ifrågavarande problem icke kan nöjaktigt lösas utan att man tager ställning till frågan om straffprocessens föremål. I den nyare svensk-finska doktrinen har man — enligt min mening på fullgiltiga skäl — ansett, att det straffprocessuella förfarandet har såsom föremål själva den brottsliga gärningen.2 En konsekvens av denna åsikt är, att då en straffdom fastställer existensen eller ickeexistensen av vissa för brottet relevanta fakta, detta fastställande i vidsträckt mån blir rättskraftigt.
    Då man undersöker straffdomens bindande verkan i avseende å ett senare tvistemål, måste man till en början för sig klargöra, på vilket sätt det rättssystem, till vilket undersökningen hänför sig, har dragit gränsen mellan brottmål och civila mål. Enligt finsk och svensk rätt gäller i detta hänseende såsom huvudregel, att alla privaträttsliga anspråk, som omedelbart grunda sig på en brottslig gärning, skola behandlas i den för brottmål stadgade ordningen och detta oberoende därav, huruvida i målet samtidigt yrkas straff eller icke.3 En konsekvens av denna huvudregel är, att problemet om straffdomens bindande verkan i avseende å tvistemål enligt finsk och svensk rätt uppstår överhuvud taget endast i de fall, då i civilprocessuell väg göres gällande ett rättsligt yrkande, som blott medelbart grundar sig på en brottslig gärning.4 Såsom exempel på anspråk, som omedelbart grunda sig å ett brott, må nämnas målsägandens skade-

 

    1 Beträffande detaljspörsmålen se AGGE, SvJT 1936 s. 266, SvJT 1937 s. 631 ff samt Straffprocessrätt II (Uppsala 1936) s. 126 ff, PALMGREN, Målsägandens åtalsrätt (1939) s. 78 f och TIRKKONEN, Lakimies 1934 s. 116 ff.
    2 Så AGGE, Festskrift för Otto Hjalmar Granfelt (1934) s. 20 och SvJT 1937 s. 618, PALMGREN a. a. s. 50 f och TIRKKONEN, Lakimies 1940 s. 132.
    3 Från denna regel, som jämlikt finsk rätt är relativt undantagslöst gällande, göres dock i svensk praxis en del undantag. Angående dessa se AGGE, SvJT 1936 s. 258 ff och s. 264 f samt HÖRSTADIUS i Försäkringsrättsliga spörsmål (Försäkringsjuridiska föreningens publikation Nr 1, Stockholm 1938) s. 39 ff; jfr dessutom TIRKKONEN, Lakimies 1939 s. 497 f samt nedan s. 730 not 2.
    4 Se även TIRKKONEN, Lakimies 1934 s. 124 samt JFT 1940 s. 122. — Den följande framställningen hänför sig således icke till spörsmålet om en straffdoms verkan i ett senare mål, där fråga är om skadestånd, som grundar sig omedelbart å en brottslig gärning. Angående detta spörsmål se PALMGREN a. a. s. 78 f och HÄCKNER i Försäkringsrättsliga spörsmål s. 107 ff. 

724 TAUNO TIRKKONEN.ståndsyrkande i följd av en brottslig gärning. Medelbart grundar sig anspråket på en brottslig gärning t. ex. i det fall, att en försäkringsanstalt på grund av sin regressrätt yrkar brottslingens åläggande att ersätta anstalten det belopp, denna i följd av åtagen försäkring utbetalat åt målsäganden.
    Straffdomens bindande verkan i avseende å tvistemål har framförallt motiverats därmed, att statens auktoritet kräver en sådan bundenhet: i motsatt fall vore faran av stridiga avgöranden uppenbar. Häremot torde dock kunna anmärkas, att en likadan möjlighet är för handen även då man i enlighet med den härskande uppfattningen anser, att en civildoms rättskraft regelenligt sträcker sig endast till parterna i målet (»res judicata jus facit inter partes»). Dessutom kunna stridiga domstolsavgöranden i värsta fall undanröjas genom återbrytande av laga kraft vunnen dom. Å andra sidan motverkas faran av stridiga domslut genom att straffdomens innehåll — ja, till och med det straffprocessuella förfarandet i sin helhet — kan in casu hava en så stark bevisverkan, att denna ersätter den felande rättskraftsverkan.1
    Straffdomens bindande verkan i avseende å tvistemål har i finsk doktrin motiverats även därmed, att då brottmålsförfarandet är inkvisitoriskt, äro garantierna för ett rättvist avgörande av målet givna; någon tvekan kan då ej råda om att utsträcka straffdomens rättskraft till en senare civil rättegång.2 Enligt min åsikt torde det dock vara opraktiskt att låta vidden av en straffdoms rättskraft vara beroende därav, vilken processmetod — den inkvisitoriska eller den ackusatoriska — som kommit till användning. Dessutom kan det ju stöta på vissa svårigheter att in casu avgöra, huruvida förfarandet varit rent inkvisitoriskt eller icke. Detta argument kan icke heller åberopas beträffande de nyare processystemen, där den inkvisitoriska metoden fått vika för ett ackusatoriskt förfarande. Dock torde man icke kunna frånkänna ifrågavarande argument ett visst värde just beträffande finsk och svensk straffprocessrätt. Men även i dessa

 

    1 Se även TIRKKONEN, Lakimies 1934 s. 137 samt Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II (1938) s. 379; jfr även HURWITZ, Den Danske Strafferetspleje (1940) s. 820 f, AGGE, SvJT 1937 s. 633 och EKELÖF a. a. s. 232 ff.
    2 Se JFT 1940 s. 122; jfr även AGGE, SvJT 1937 s. 633 not 2. — Angående de olika argument, som anförts till stöd för straffdomens bindande verkan, se även TIRKKONEN, Lakimies 1934 s. 125 f. 

STRAFFDOMENS BINDANDE VERKAN I TVISTEMÅL. 725rättssystem kan straffdomens rättskraftsverkan åtminstone i praktiken ersättas med domens bevisverkan.
    Såsom huvudargument mot brottmålsutslagets bindande verkan i tvistemål har åter anförts, att denna verkan icke står i överensstämmelse med principen om den fria bevisprövningen; möjligheten att utforska sanningen i ett civilt mål ökas, om domaren är obunden av straffdomen. Denna argumentation anser jag bärkraftig i de fall, då parterna i brottmålet och det civila målet icke äro identiska. I denna situation, då således antingen den ena eller bägge parterna ej varit parter i brottmålsförfarandet, kan man mot straffdomens bindande verkan även åberopa det faktum, att tredje mans berättigade intressen kräva, att då han ej deltagit i brottmålsförfarandet, den däri givna domen icke är för honom bindande.
    Det måste dessutom anses såsom odisputabelt, att regeln om straffdomens bindande verkan med avseende å ett tvistemål giver upphov åt tolkningssvårigheter. Dessa framträda isynnerhet då domen i brottmålet varit friande: just i sådana fall kan nämligen utredandet av rättskraftens omfång stöta på stora, nästan oövervinneliga svårigheter, vilka hava sin grund däri, att de friande utslagen i brottmål ofta äro otillräckligt motiverade. Dessutom kan en friande dom stöda sig på så pass olika grunder — t. ex. på avsaknaden av lagstridighet, dolus, tillräknelighet o. s. v. — att det icke är alltid lätt att avgöra, vilka omständigheter hava blivit rättskraftigt konstaterade.1
    De synpunkter, vilka anförts emot en allmän bindande verkan av en straffdom, tyckas mig mera övertygande än de, som blivit framförda till stöd för den motsatta åsikten. Dock hänför sig det nu sagda till sådana situationer, där parterna i brottmålet och det civila målet icke äro identiska. Men om parterna i de bägge målen äro desamma, torde man på goda grunder kunna motivera den åsikten, att straffdomen i allmänhet är bindande i det civila målet. Härvid hänvisar jag till det faktum, att då en civilprocessuell dom är bindande för samma parter i ett senare tvistemål, har man skäl att anse motsvarande regel gälla då det tidigare målet varit ett brottmål. Dessutom erbjuder ju ett brottmålsförfarande — vare sig däri tillämpats den ackusatoriska eller

 

    1 Beträffande det i texten anförda se även TIRKKONEN, Lakimies 1934 s. 125 och s. 137 not 47, SJÖSTRÖM, JFT 1923 s. 99 ff, BECKMAN, JFT 1940 s. 121 f samt Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II s. 378 f. 

726 TAUNO TIRKKONEN.den inkvisitoriska metoden — åtminstone i stort sett större garantier för ett rättvist avgörande än ett vanligt tvistemål, som behärskas av dispositionsprincipen och förhandlingsmetoden.1
    Då man enligt finsk rätt undersöker spörsmålet om en straffdoms bindande verkan i ett civilt mål, måste en bestämd skillnad göras mellan de fall, då parterna i bägge målen äro identiska och de, då detta ej är fallet. Såsom exempel på ett fall av identitet må anföras följande: I ett stöldmål, där A varit målsägande, har B blivit dömd för att han tillägnat sig ett A tillhörigt lösöre. I en senare civil rättegång yrkar B att gentemot A få fastställt, att lösöret i fråga vid tiden för det påstådda tillägnandet tillhörde B och icke A. — Identitet är åter ej förhanden i nedannämnda fall: Efter det A yrkat B:s fällande till straff för det att B vid framförandet av ett motorfordon gjort sig skyldig till vållande av svår kroppsskada, har åtalet genom laga kraft vunnen dom blivit förkastat. Därefter instämmer försäkringsanstalten, som på grund av åtagen olycksfallsförsäkring utbetalat åt A ett visst belopp, B under yrkande att av B utfå sagda belopp.
    Beträffande identitetsfallen kan man konstatera, att domstolspraxis i Finland och Sverige har omfattat såsom huvudregel, att straffdomen är bindande i ett senare tvistemål.2 Dock framträder brottmålsutslagets bindande verkan i den senare civila rättegången överhuvud taget endast i det fall, att samma personer även under handläggningen av brottmålet varit motparter. Om åter flere personer varit medparter i brottmålet, utsträckes straffdomens rättskraft icke till sådana civila mål, vari dessa personer äro motparter. En motsatt åsikt skulle leda därtill, att målsägandena i ett brottmål borde tillerkännas möjlighet att använda rättsmedel mot en straffdom även i sådana fall, då användandet av rättsmedlet skedde endast i avsikt att få domen ändrad till nackdel för medparten-målsäganden och (kanske) till förmån för den tilltalade. En sådan möjlighet att använda rättsmedel är dock främmande för finsk och svensk positiv rätt.3

 

    1 Jfr även HURWITZ a. a. s. 818 samt JFT 1923 s. 102; se dock Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II s. 378.
    2 Beträffande finsk rätt se TIRKKONEN, Lakimies 1934 s. 130 ff samt dessutom till ex. HD (= Finlands Högsta Domstol) 1933 Medd. n:o 218 och HD 1938 Medd. n:o 66. Angående svensk praxis se åter AGGE, Straffprocessrätt II s. 126 ff.
    3 Se även framställningen s. 729 not 3 samt TIRKKONEN, Lakimies 1934 s. 134 f; jfr dessutom TIRKKONEN, Tuomionpurku (1937) s. 216, Lakimies 1934 s. 214 f och Lakimies 1936 s. 238 f. 

STRAFFDOMENS BINDANDE VERKAN I TVISTEMÅL. 727    Vad beträffar de fall, då parterna i bägge målen icke äro identiska, torde det vara skäl att inledningsvis påpeka, att tredje man blir bunden av straffdomen i vissa sådana situationer, vilka även på civilprocessens område givit upphov till avvikelser från regeln »res judicata jus facit inter partes». Om t. ex. målsäganderätten tillkommer flere personer, binder den i målet givna straffdomen målsägandena oberoende därav, om de blivit i saken hörda eller icke.1 På grund av denna regel kan man draga följande slutsats: brottmålsutslagets bindande verkan sträcker sig till ett senare tvistemål, vari som parter äro å ena sidan den i brottmålet åtalade och å den andra åter en sådan person, som icke blivit i brottmålet hörd fastän han kunnat i målet uppträda såsom målsägande. — Såsom ett annat hithörande fall må nämnas, att i det senare civila målet den ena av parterna är en person, som på grund av en post rem judicatam skedd privaträttslig överlåtelse gör gällande en sådan rättighet eller mot vilken göres gällande en sådan rättighet, vars uppkomst, övergång eller undergång är beroende av en rättskraftig straffdom. Om således — för att taga ett exempel — i brottmålsutslaget blivit konstaterat, att ett lösöre genom tjuvnad blivit dess rätta ägare frånhänt, är detta konstaterande bindande för en sådan tredje man, emot vilken lösörets ägare framställer ett yrkande om utbekommande av detsamma på den grund, att tredje mans fångesman varit den för tjuvnadsbrottet dömda.2
    Då man i andra än de nu nämnda situationerna undersöker spörsmålet om en straffdoms bindande verkan med avseende å tredje mans rättsställning, uppkommer följande fråga: Vilken verkan har det faktum, att tredje man blivit i brottmålet hörd? Jag skulle anse, att finsk och svensk rätt icke omfatta en sådan allmän regel, att domen i ett mål binder tredje man redan på

 

    1 Se TIRKKONEN, Tuomionpurku s. 217 not 126 samt beträffande svensk rätt AGGE, SvJT 1937 s. 633 och Straffprocessrätt II s. 131 f.
    Å civilprocessens område förekommer en analog situation vid s. k. nödvändig processgemenskap: Domen i ett tvistemål är bindande för alla de personer, som stå i nödvändig processgemenskap, och denna bindande verkan är oberoende därav, huruvida en sådan person blivit i målet hörd eller icke. Av straffprocessens och civilprocessens olika struktur följer dock, att denna analogi icke är fullständig. Vissa olikheter yppa sig till ex. beträffande frågan, vem som är berättigad att använda den ordinära eller den extraordinära nullitetsklagan. Se härom TIRKKONEN, Lakimies 1934 s. 203 f och s. 211 ff samt PALMGREN a. a. s. 172 ff.
    2 Se även TIRKKONEN, Lakimies 1934 s. 133 f; jfr dessutom Förordningen om införande av ny strafflag av den 19 december 1889, § 11. 

728 TAUNO TIRKKONEN.den grund att han blivit i saken hörd.1 Undantag härifrån bilda endast de få fall, i vilka den positiva rätten på grund av stadgad praxis eller uttrycklig bestämmelse i lag statuerat, att den i målet hörda även är bunden av domen. På straffprocessens område har finsk rätt icke att uppvisa ett sådant uttryckligt undantagsstadgande.2 Vad åter praxis beträffar, så har den åtminstone i Finland varit ganska vacklande.3 Härom i det följande några anmärkningar.

 

    1 Se härom även TIRKKONEN, Oikeusvoimasta (1933) s. 350, GODENHIELM, JFT 1940 s. 252 och KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt, andra bandet, s. 1457; jfr dessutom EKELÖF a. a. s. 8 ff.
    2 Såsom exempel på en sådan civilprocessuell norm kunde måhända anföras stadgandet i § 15 mom. 1 i lagen om ansvarighet vid trafik med motorfordon av den 10 december 1937. Angående innehållet av detta stadgande se s. 730 not 1. Det torde dock vara skäl att påpeka, att ifrågavarande stadgande möjligen kan tolkas på det sätt, att en laga kraft ägande dom i mål beträffande ansvarighet enligt sagda lag är bindande för försäkringsanstalten även i det fall, att anstalten icke blivit instämd att höras. Enligt denna tolkning vore således domen i målet för försäkringsanstalten bindande alldeles oberoende därav, om anstalten beretts tillfälle att bliva i målet hörd eller icke. (Jfr även BORENIUS, Lakimies 1937 s. 202.) Här uppkommer dock följande spörsmål: Äger försäkringsanstalt, som ej blivit instämd att höras, yrka domens undanröjande medels extraordinär nullitetsklagan? Såsom stöd för ett jakande svar, må hänvisas till ordalagen i § 15 mom. 1 av sagda lag, där det uttryckligen stadgas, att»— — — skall det försäkringsbolag, hos vilket försäkringsplikten fullgjorts, instämmas att höras — — —». Försäkringsanstaltens ställning beträffande möjligheten att använda ifrågavarande rättsmedel kan på grund av detta stadgande jämföras med den ställning, som innehaves av en sådan person som står i s. k. nödvändig processgemenskap till någondera av parterna, men som ej blivit indragen i målet. Jfr angående det nu sagda även TIRKKONEN, Oikeusvoimasta s. 330 och s. 354 ff.
    3 I detta sammanhang må beröras några sådana situationer, som uppkomma i mål angående förfalskning. Utgångspunkten är följande: Den person, vars namnteckning å skuldebrevet förfalskats, har blivit hörd i förfalskningsmålet; härefter göres mot samma person i civilprocessuell väg gällande ett betalningsyrkande, som grundar sig på samma skuldebrev. Kan sagda person i detta senare tvistemål stöda sig på det faktum, att förfalskningen av hans namnteckning blivit i straffdomen konstaterad? Såsom belysande för spörsmålet må i det följande anföras tvenne rättsfall ur finsk praxis.
    I HD 1929 Red. n:o 52 ansågs, att en straffdom, dessmedels gäldenär dömts till straff för förfalskning av borgesmans namn, icke hade bindande verkan för den domstol, som därefter skulle pröva den som borgesman tecknade personens skyldighet att svara för borgen. Dessutom uttalade HD, att borgenär icke ägde söka ändring i den fällande straffdomen. — En motsatt ståndpunkt intog Wasa hovrätt i en dom av den 14 april 1921 (se Lakimies 1922 s. 213 f), där hovrätten gav ett nekande svar på följande fråga: Är, om utställarens namnteckning å en växel förklarats förfalskad, indossenten, som blivit i förfalskningsmålet hörd, berättigad att i ett senare tvistemål, där fråga uppkommer om skyldigheten att er- 

STRAFFDOMENS BINDANDE VERKAN I TVISTEMÅL. 729    Beträffande mål angående brott begångna vid framförande av motorfordon uppstår följande spörsmål: Vilken ställning har i en sådan rättegång försäkringsanstalt, som beviljat en olycksfallsförsäkring eller en trafikförsäkring för det genom brottet kränkta intresset? Försäkringsanstalten kan icke anses såsom målsägande. Numera har Finlands Högsta domstol beträffande trafikförsäkring omfattat den åsikten att försäkringsanstalt bör höras i mål angående brott, som grunda sig på framförande av motorfordon, såvida i målet även framställes ett skadeståndsyrkande. I sådana fall har Högsta domstolen ställt sig på den ståndpunkten, att försäkringsanstalten är bunden av den i målet givna domen, trots att anstalten icke ansetts vara berättigad att självständigt använda rättsmedel mot domen.1 Så har Högsta domstolen t. ex. ansett, att det som i domen blivit konstaterat

 

lägga växelns innehåll, förete bevisning därom, att utställarens namnteckning å växeln är för honom bindande? Se angående sistnämnda rättsfall även SJÖSTRÖM, JFT 1923 s. 101 f.
    Dessa rättsfall giva upphov till följande fråga: Skall en person anses såsom målsägande i mål beträffande förfalskning enbart på den grund, att hans namnteckning blivit å urkunden förfalskad? Finsk överrättspraxis torde svara jakande på denna fråga. Se till ex. HD 1935 Medd. n:o 92, HD 1938 Medd. n:o 111, HD 1939 Medd. n:o 217 och HD 1940 Medd. n:o 64. Jfr även GROTENFELT, Kommentar till strafflagen (1913) s. 228. — Spörsmålet därom, vem som skall anses såsom målsägande beträffande förfalskningsbrotten, har icke i den svensk-finska doktrinen varit föremål för en närmare utredning. Och såvitt mig är bekant, har i finsk underrättspraxis även den åsikten uttalats, att en person icke kan anses såsom målsägande beträffande förfalskningsbrotten endast på den grund, att hans namnteckning blivit förfalskad. I detta sammanhang nöjer jag mig med att konstatera följande: Om man omfattar den ståndpunkten, att de personer, vilkas namnteckningar blivit å en skuldsedel förfalskade, äro att anse såsom målsägande i mål angående förfalskning av samma skuldsedel, så belyser det första av de ovan relaterade rättsfallen (HD 1929 Red. n:o 52) icke frågan, huruvida den tredje man, som blivit i saken hörd, är bunden av domen i målet. Däremot giver detta rättsfall stöd åt den av mig tidigare (se texten ovan s. 726 efter not 2) anförda regeln, att straffdomens bindande verkan i ett senare tvistemål framträder överhuvudtaget endast i det fall, att parterna i tvistemålet även under handläggningen av brottmålet varit motparter.
    1 Se BORENIUS i »Den 11:te Nordiska Kongressen för olycksfallsförsäkring m. fl. branscher i Stockholm den 12:te och 13:de juni 1939» (Stockholm 1939) s. 329 f. — Om svensk praxis i enahanda mål se samma arbete s. 320 ff samt HÖRSTADIUS a. a. s. 40 f och s. 42 ff. — Jag har ej haft tillfälle att kontrollera, huruvida den i texten relaterade av Finlands Högsta domstol omfattade åsikten är så konstant, som BORENIUS har anfört. Däremot är det mig bekant, att sagda åsikt icke stadgat sig i finsk underrättspraxis. Så anser till ex. rådstuvurätten i Tammerfors, att det icke är nödvändigt att höra försäkringsanstalt i mål angående brott vid framförande av motorfordon. 

730 TAUNO TIRKKONEN.beträffande vållandet till brottet, binder försäkringsanstalten i en senare civil rättegång, där frågan om anstaltens betalningsskyldighet på grund av åtagen försäkring skall avgöras.1 — Men vidkommande olycksfallsförsäkring kunna nämnas domar som gå i motsatt riktning. Högsta domstolen har t. ex. i ett rättsfall expressis verbis uttalat, att försäkringsanstalt icke har rätt att på grund av åtagen olycksfallsförsäkring utföra talan i brottmål angående framförande av motorfordon och vållande av kroppsskada; därjämte har Högsta domstolen konstaterat, att domen i brottmålet icke »heller i övrigt inverkade» på försäkringsanstaltens rättsläge.2

 

    1 Se HD 1937 Medd. n:o 242. — Den av Finlands Högsta domstol omfattade ståndpunkten beträffande trafikförsäkringsanstalts rättsliga ställning får möjligen sin förklaring av det faktum, att redan enligt § 14 i lagen angående ansvarighet för skada i följd av trafik med motorfordon av den 28 april 1925 försäkringsanstalt, i vilken försäkringsplikten fullgjorts, ägde rätt att föra talan i sådana tvistemål, där skadestånd på grund av sagda lag yrkades. Dessutom må påpekas, att i den numera gällande lagen om ansvarighet vid trafik med motorfordon av den 10 december 1937, genom vilken ovannämnda lag av år 1925 blivit upphävd, ingår såsom mom. 1 i § 15 följande uttryckliga stadgande: »I skadeståndsmål, som anhängiggjorts med stöd av denna lag, skall det försäkringsbolag, hos vilket försäkringsplikten fullgjorts, instämmas att höras, och är försäkringsbolaget berättigat att självständigt anlita rättsmedel.» Angående tolkningen av detta stadgande se även ovan s. 728 not 2.
    2 Se HD 1938 Medd. n:o 12. — Även i vissa andra fall, som hänföra sig till spörsmålet om försäkringsanstalts rättsliga ställning, är finsk domstolspraxis ganska vacklande. Så till ex. framgår av rättsfallet HD 1935 Medd. n:o 24, att Högsta domstolen ansåg försäkringsanstalt, i vilken motorfordonet varit försäkrat, vara i avsaknad av talerätt i brottmål, vari framställts yrkanden i följd av skada förorsakad av trafik med motorfordon. En motsatt åsikt framträder åter i Högsta domstolens utslag av den 16 april 1940: I ett brottmål, där såsom offentlig åklagare uppträdde O. A. S., såsom målsägande M. S. H. och såsom svarande åter T. J. J., hade jämte sådana ansvars- och skadeståndsyrkanden, som grundade sig på stadgandena i den allmänna strafflagen, till behandling upptagits ett av Försäkringsbolaget A. mot svaranden T. J. J. framställt regressyrkande, som grundade sig därpå, att försäkringsbolaget på grund av lagen om arbetares olycksfallsförsäkring hade åt målsäganden utbetalat ersättning. Samma ståndpunkt intogs av Högsta domstolen i rättsfallet HD 1934 Medd. n:o 586: Försäkringsbolag ansågs berättigat att i sammanhang med åtal för misshandel utföra talan mot den åtalade angående ersättning för det belopp som bolaget på grund av försäkring utbetalat åt den misshandlade. Jfr angående detta rättsfall även PALMGREN a. a. s. 137, som dock, enligt min åsikt utan fullgiltiga skäl, torde anse att här vore fråga om sådant skadestånd, som borde göras gällande i straffprocessuell ordning.
    Angående svensk praxis' ståndpunkt i motsvarande fall se till ex. AGGE, SvJT 1936 s. 259 och s. 260 not 1 samt HÖRSTADIUS a. a. s. 49 ff. Jfr även LEJMAN, Bidrag till läran om återvinning i konkurs (1939) s. 70 f.
    Då man betraktar den vacklande praxis, som intagits av de finska domstolarna

 

STRAFFDOMENS BINDANDE VERKAN I TVISTEMÅL. 731    Finsk domstolspraxis uppvisar således icke en sådan allmän regel, att försäkringsanstalt alltid bör givas tillfälle att bliva hörd i ett brottmål, vari uppkommer fråga om den skada, som försäkringsanstalten på grund av åtagen ansvarsförsäkring möjligen har att ersätta. I följd därav har icke heller en sådan praxis stadgat sig, att försäkringsanstalten skulle vara bunden av domen i målet. — På andra områden av straffprocessen hava vi ej heller kunnat finna en motsvarande regel om skyldighet att höra tredje man och om hans bundenhet av domen i målet.1
    I doktrinen uppställes ganska allmänt såsom regel, att om domens rättskraft utsträcker sig till tredje man, binder domen honom såväl till hans förmån som till hans nackdel. En rättskraftsverkan secundum eventum litis (d. v. s. en bindande verkan beroende på utgången av målet) har således ansetts såsom ett exceptionellt fall, vilket vanligtvis grundar sig på billighetssynpunkter; i en sådan situation kan tredje man göra domen gällande till sin förmån, men den kan icke åberopas emot honom.Även finsk domstolspraxis har att uppvisa fall, där straffdomen äger rättskraft endast till förmån för tredje man. Sådan t ärt. ex. förhållandet då i ett civilt mål om återvinning till konkursbo svaranden i saken — således den person, som med konkursgäldenären ingått det i återvinningsyrkan det avsedda rättsärendet— till sin förmån åberopar det faktum, att åtalet beträffande konkursförbrytelsen blivit genom laga kraft vunnet utslag förkastat. I denna situation förutsättes dessutom, att återvinningstalan grundar sig på samma faktiska omständigheter som åtalet angående konkursförbrytelsen.3

 

i spörsmålet om försäkringsanstalts rättsliga ställning, torde det vara skäl att konstatera följande. Såsom huvudregel gäller enligt finsk rätt, att det icke är tilllåtet att i brottmålsväg göra gällande yrkanden, vilka endast medelbart grunda sig på en brottslig gärning. Sådana yrkanden, till vilka även höra försäkringsanstalts ersättningsanspråk på grund av anstaltens regressrätt, böra genomföras i den för tvistemål stadgade ordningen. Man måste dock medgiva, att vägande praktiska skäl tala för den åsikten, att undantag från nämnda huvudregel äro av behovet påkallade. Och då finsk domstolspraxis, såsom av det föregående framgår, i en del fall är ganska vacklande, så giver detta vid handen, att undantag från huvudregeln äro behövliga samt att ett tillfredsställande resultat ej kan ernås utan uttryckliga stadganden i ämnet.
    1 Jfr härom till ex. HD 1939 Medd. n:o 566.
    2 Se härom TIRKKONEN, Oikeusvoimasta s. 504 ff.
    3 Se HD 1934 Medd. n:o 20 (jämförd med HD 1934 Medd. n:o 23) samt HD 1935 Medd. n:o 118; jfr även HD 1936 Red. n:o 50. 

732 TAUNO TIRKKONEN.    Domstolspraxis i Sverige tyckes utsträcka straffdomens bindande verkan med avseende å ett efterföljande tvistemål i någon mån längre än finsk praxis. Visserligen har svensk praxis omfattat den åsikten, att om mot tredje man i civilprocessuell väg framställes krav på grund av genom brott förorsakad skada, för vilken tredje man på grund av lag eller eget åtagande är ansvarig, är en fällande dom i brottmålet icke bindande för honom, såvida fråga är om gärningsmannens skuld och skadeståndsbeloppets storlek. Å saken verkande är ej heller i dessa fall, att tredje man blivit i brottmålet hörd. Däremot anser svensk praxis det vara tillåtet, att tredje man i ett civilt mål mellan honom och den skadelidande åberopar en i brottmålet mot den skadevållande given frikännande dom.1
    Denna granskning av finsk rättsståndpunkt har således lett till det resultat, att praxis icke i större mån stadgat sig beträffande den frågan, i vilka fall och under vilka förutsättningar tredje man blir bunden av en rättskraftig straffdom. I detta sammanhang kan man spörja, huruvida det vore möjligt att härleda tredje mans bundenhet av straffdomen ur följande, enligt sedvanerätt gällande regel: Om avgörandet av ett civilt mål är »beroende» på utgången av ett anhängigt brottmål, har domstolen rätt att uppskjuta tvistemålet, till dess utslag i den kriminella rättegången givits.2 Svaret måste enligt min åsikt vara nekande. Ifrågavarande regel är icke ett bevis för straffdomens bindande verkan i ett senare tvistemål; regeln får nämligen sin förklaring redan därav, att straffdomen kan i den civila tvisten hava en viss bevisverkan.3
    De lege ferenda kan den frågan uppställas, huruvida man borde medels uttryckliga stadganden i lag ordna spörsmålet om straffdomens bindande verkan i tvistemål. Om processlagstiftningen underkastas en sådan ändring, att civila yrkanden, som omedelbart grunda sig på en begången brottslig gärning, skola separat genomförda behandlas i civilprocessuell ordning, är det skäl att upptaga en bestämmelse därom, att straffdomen är bindande i ett mellan samma parter anhängigt tvistemål, där fråga

 

    1 Se AGGE, Straffprocessrätt II s. 132 och SvJT 1937 s. 633 not 2.
    2 Angående denna regel se SJÖSTRÖM, Om formell processledning (1925) s. 141 f jämförd med s. 124 f samt TIRKKONEN, Lakimies 1934 s. 128.
    3 Se TIRKKONEN, Lakimies 1934 s. 128 f; jfr även SJÖSTRÖM, Om formell processledning s. 124 f och s. 141 f. 

STRAFFDOMENS BINDANDE VERKAN I TVISTEMÅL. 733är om skadestånd eller någon annan privaträttslig påföljd av brottet.1 Däremot skulle jag anse det vara mindre lyckligt, att reglera frågan om tredje mans bundenhet genom en allmän bestämmelse. Såsom stöd för denna åsikt åberopar jag de av mig tidigare framförda synpunkterna och i synnerhet det sakförhållande, att den av norsk rätt omfattade allmänna bestämmelsen i ämnet sedermera blivit som mindre ändamålsenlig upphävd.2 Dessutom kan det konstateras, att de tvenne sista svenska förslagen beträffande omorganisationen av rättegångsväsendet, nämligen »Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk» av år 1938 samt »Förslag till rättegångsbalk av Kungl. Maj:t den 14 februari 1941 godkänt såsom grundval för processlagberedningens fortsatta verksamhet», icke innehålla ett sådant allmänt stadgande. Därigenom har man uppgivit den i »Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning» av år 1926 omfattade ståndpunkten.3 De senare finska förslagen angående omorganisationen av rättegångsväsendet innehålla åter en uttrycklig bestämmelse därom, att en fällande dom i ett brottmål är bindande i ett efterföljande tvistemål.4
    Om straffdomens bindande verkan ordnas på sätt här förordats, hava vi visserligen att räkna med möjligheten, att stridiga domar fällas. I följd av straffdomens bevisverkan i ett senare tvistemål minskas dock faran av stridiga domstolsutslag. Om åter utslagen i brottmålet och tvistemålet blivit stridiga, hava vi såsom en sista utväg möjligheten att genom återbrytande av laga kraft vunnen dom undanröja den uppkomna konflikten. Dessutom kunde man för vissa specialgebit utfärda uttryckliga bestämmelser om straffdomens bindande verkan i civila mål. Detta

 

    1 Jfr dock Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II s. 378.
    2 Angående norsk rätt se Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II s. 378 f; jfr även SKEIE, Den norske civilproces II (1931) s. 327 ff.
    3 Se Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II s. 378 f jämförd med samma förslag I s. 82 och Förslag till rättegångsbalk av Kungl. Maj:t den 14 februari 1941 godkänt såsom grundval för processlagberedningens fortsatta verksamhet s. 84 (Förslag till rättegångsbalk, tredje avdelningen, 35 kap. 1 §) samt Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning III s. 149 och s. 152.
    4 Se TIRKKONEN, Lakimies 1934 s. 136 not 44 samt Lagberedningens förslag av år 1937 (Lagberedningens publikationer 1937 N:o 16): Lag om rättegång i tvistemål, § 89 mom. 2: »Beror avgörandet i tvistemål av bevisning angående och tillräknande av straffbar handling, skall härom given slutlig fällande dom vara bindande för tvistemålet.» 

734 TAUNO TIRKKONEN.vore önskvärt beträffande sådana fall, där möjligheten av stridiga domstolsutslag redan på förhand kan anses såsom given. Exempelvis må nämnas kriminella rättegångar angående skada uppkommen genom trafik med motorfordon; just i dessa mål utredas nämligen sådana omständigheter, vilka äro av betydelse vid avgörandet av frågor beträffande ansvarsförsäkring och regressrätt.1
    Den av mig företagna granskningen av straffdomens bindande verkan med avseende å tvistemål har icke utmynnat i några nya resultat av större bärvidd. Något sådant var knappast att vänta. Spörsmålet angående straffdomens bindande verkan är ju ett av processrättsvetenskapens svåra — för att nu inte säga olösbara — problem. I detta fall såsom överhuvud taget i frågan om domstolsutslagens bindande verkan är huvudsvårigheten den, att man är tvungen att intaga en medlande ståndpunkt mellan stridiga intressen: Parternas intresse kräver att en laga kraft vunnen dom slutgiltigt utreder den tvistiga frågan — tredje mans fördel åter fordrar, att uppgörelsen parterna emellan icke kränker hans rättmätiga intressen.

 

    1 Jfr även AGGE, SvJT 1936 s. 243; jfr dessutom PALMGREN a. a. s. 137 f.