JURISTVECKAN

 

I STOCKHOLM OCH UPPSALA DEN 24—29 APRIL 1941.

 

Den 24—29 april 1941 avhölls i Stockholm och Uppsala en juristvecka, anordnad av svenska styrelsen för de nordiska juristmötena i samarbete med Juridiska fakulteten vid Uppsala Universitet, Stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Juristföreningen i Stockholm, Stockholms högskolas juridiska förening och Juridiska föreningen i Uppsala.
    Representanter för de anordnande organisationerna hade å sammanträde den 3 mars 1941 till möteskommitterade utsett presidenten Birger Ekeberg, ordf., professor Thore Engströmer, advokat Gudmund Silfverstolpe och justitierådet Einar Stenbeck.
    Berättigade att deltaga i veckans förhandlingar voro medlemmar i de anordnande organisationerna samt äldre och yngre jurister från de nordiska grannländerna. Särskilda inbjudningar hade därjämte utgått bl. a. till H. K. H. Kronprinsen, H. K. H. prins Eugen, statsråden K. G. Westman, Th. Bergquist, Knut Ewerlöf och Edgar Rosander, till ledamöterna av riksdagens lagutskott samt till ett antal jurister och juris studerande från Danmark och Finland. Av den förra kategorien deltogo sju från Danmark och tio från Finland, av den senare resp. sex och fem. Från Island och Norge hade några officiella representanter tyvärr icke kunnat komma tillstädes. Från Norge deltog emellertid en ung advokat. Antalet deltagare i veckans förhandlingar torde i Stockholm ha uppgått till c:a 700 personer och i Uppsala till c:a 250.
    Förhandlingarna voro förlagda till Stockholm — Handelshögskolans aula samt Stockholms högskola — den 24, 25, 26 ävensom den 28 under förmiddagen för att därefter fortsätta i Uppsala den 28 på eftermiddagen och den 29.
    De nordiska juristmötenas danska, finska och svenska styrelser höllo gemensamt sammanträde i kanslihuset den 24 april.
    Veckan öppnades samma dag på e. m. i Handelshögskolans aula av presidenten Ekeberg med följande anförande.
    »Den juristvecka, som i dag sammanträder, är den första i sitt slag. Den är anordnad av de nordiska juristmötenas svenska styrelse i samverkan

 

    49—417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

770 JURISTVECKAN I STOCKHOLM OCH UPPSALA.med juridiska fakulteterna i Uppsala och Stockholm, Sveriges Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, Juristföreningen i Stockholm, Juridiska föreningen i Uppsala och Stockholms högskolas juridiska förening. Syftet är att sammanföra representanter för juridisk teori och praxis, akademici, domare, advokater och andra praktikens män liksom även de juridiska fakulteternas alumner till tankeutbyte i aktuella rättsliga frågor och åhörande av föreläsningar av framstående målsmän för nordisk rättsvetenskap.
    Juristveckan är ett bland många utslag av den vilja till samverkan, som tidslägets allvar väckt till liv. På kulturlivets skilda områden framträder denna vilja att med förenade krafter befästa och skydda vad som är oss dyrbart och kärt. Ingenstädes är en fast front mot slapphet och upplösande tendenser mera av nöden än på rättslivets område. Vår fäderneärvda rättsordning är själva kärnan i vårt urgamla svenska samhälle. Från urminnes tid, långt innan den moderna demokratins begrepp präglades, har den lagbundna medborgerliga frihetens idé varit den grund, på vilken vår rättsordning vilat. Men knappast någonsin har det stått oss så klart som nu vilka omistliga värden vi här ha att tillvarataga och försvara.
    Och aldrig ha vi så starkt som under dessa hårda år känt, att vi tillhöra en större enhet, Norden. Med många oslitliga band äro vi nordbor knutna vid varandra, och ett av de starkaste är den i sina grundvalar enhetliga nordiska rättsåskådningen. Rättsarvet framträder väl i de särskilda nordiska staterna i något skiftande gestalt, men de bärande principerna äro överallt desamma. Och efter decenniers samarbete äro våra lagar ej blott till innehåll utan även till form på vidsträckta områden nära överensstämmande.
    Allt sedan 1872 ha de nordiska juristmötena verkat som ett fritt nordiskt parlament för dryftande av gemensamma rätts- och lagstiftningsfrågor. De ha varit en ovärderlig kraftkälla för arbetet på den nordiska rättskulturens befästande och vidare utveckling. De ha också varit ett forum för samarbete mellan teoriens och praktikens män. Tidsförhållandena ha tills vidare satt juristmötena ur funktion; det är juristveckans uppgift att tillfälligt träda i deras ställe. För denna uppgift är juristveckan skickad, då vi ha den stora glädjen att som våra gäster och medarbetare hälsa ett antal framstående jurister från Danmark och Finland. Och då juris studerande från Köpenhamn, Helsingfors, Åbo, Uppsala, Lund och Stockholm tagit säte och stämma i vår krets, kan veckan även sägas tillfälligt ersätta de nordiska juriststämmorna, dessa de ungas juristmöten. Djupt beklaga vi, att vi här i dag ej återse några av våra norska vänner från tidigare juristmöten och juriststämmor. En högt aktad representant för Islands jurister hade antagit vår inbjudan. Tyvärr blev han i sista stund av brådskande arbetsuppgifter förhindrad alt lämna Köpenhamn, där han har sin verksamhet. Även det isländska inslaget saknas sålunda vid detta möte.
    I egenskap av ordförande i den kommitté, som haft sig anförtrott att förbereda juristveckan, hälsar jag Eder alla hjärtligt välkomna. En särskild välkomsthälsning riktar jag till de ledamöter av regeringen, som hedrat dagens förhandlingar med sin närvaro, ävensom till de ledamöter av riksdagens lagutskott, som hörsammat vår inbjudan.
    Jag är övertygad att tala å saimtliga mina landsmäns vägnar, då jag till

 

JURISTVECKAN, I STOCKHOLM OCH UPPSALA. 771sist försäkrar våra kära gäster från Danmark och Finland vilken stor glädje de bereda oss genom sitt deltagande i juristveckan. Deras närvaro väcker till liv hos oss goda minnan från gångna lyckliga dagar, men stärker oss också i våra framtidsförhoppningar.
    Juristveckan är öppnad.»

 

    Vid härefter företagna val utsågos till ordförande vid veckans förhandlingar presidenten Ekeberg, till vice ordförande professor Engströmer och f. d. justitierådet Arthur Lindhagen, till sekreterare advokaten Silfverstolpe och till biträdande sekreterare jur. och fil. kand. Knut Rodhe.
    För förhandlingarna gällde i övrigt följande program.

 

Torsdagen den 24 april.
    Diskussion över ämnet: »Bestraffning av fylleri vid ratten», inledd av professor Brynolf Honkasalo (F). I diskussionen deltogo sekretær Hans Topsøe-Jensen (D), statsrådet Bergquist (S), professor O. A. Borum (D), justitierådet N. Gärde (S) och overrettssakfører Ole Lund (N).

 

Fredagen den 25 april.
    Föreläsningar av professor Kaarlo Kaira (F) över ämnet »Finlands regering och riksdag i krigstid» och av justitierådet Nils Alexanderson (S) över ämnet »Riksdagens justitieombudsman». H. K. H. Kronprinsen övervar båda föreläsningarna.
    Senare under dagen förekom en muntlig domsförhandling i första instans enligt förslaget till ny rättegångsbalk under ordförandeskap av justitierådet Lindhagen (S).

 

Lördagen den 26 april.
    Under dagen förekommo två diskussioner. Den första inleddes av højesteretssagfører Øyvind Ahnfelt-Rønne (D) och gällde frågan »Hur bör vid muntlig processordning förfarandet i andra instans ordnas?». I diskussionen yttrade sig professor B. Sjöström (F), justitieråden Gärde och Lindhagen, hovrättsrådet E. Hörstadius, advokaterna B. Ahrnborg, G. Bomgren, S. Hallström och Y. Schartau samt presidenten K. Schlyter (samtliga S), varjämte inledaren hade ordet för replik.
    Den andra diskussionen inleddes av professor Håkan Nial (S) och avsåg ämnet »Minoritetsskydd i aktiebolag». I diskussionen deltogo därjämte overregistrator H. B. Krenchel (D), professor Lauri Cederberg (F) och justitierådet Stenbeck (S).

 

Måndagen den 28 april.
    Under förmiddagen förekommo två föreläsningar, nämligen av universitetsadjunkten Tauno Tirkkonen (F) över ämnet: »Straffdomens bindande verkan i avseende å tvistemål» samt av professor Henry Ussing (D) över ämnet: »Hvilke Arter af Skade skal erstattes efter almindelige Regler om Erstatning udenfor Kontraktsforhold?».
    Senare under dagen hölls en muntlig domsförhandling i högsta instans enligt gällande dansk rätt under ordförandeskap av højesteretsdommer Vilhelm Topsøe-Jensen (D).

 

772 JURISTVECKAN I STOCKHOLM OCH UPPSALA.Tisdagen den 29 april.

 

    Under dagen förekommo tre föreläsningar och en diskussion. Professor Erik af Hällström (F) föreläste över ämnet: »Avbetalningsköpet», professor Borinn (D) över ämnet: »Om Aftaler mellem Ægtefeller vedrørende deres formueretlige Forhold udenfor Ægtepagternes Omraade» och justitieminister K. G. Westman (S) över ämnet: »Om avveckling av de svenska fideikommissen».
    Diskussionen inleddes av professor Ussing (D) och avsåg frågan om »Lovgivningsproblemer vedrørende Erstatning af og tvungen Forsikring mod Skade ved Automobilkørsel». I diskussionen yttrade sig vicehäradshövding L. Borenius (F), professor Ph. Hult (S) och professor Borum (D), varjämte inledaren hade ordet för replik.
    Samtliga föredrag och inledningsanföranden med undantag av statsrådet Westmans utan manuskript hållna föredrag återfinnas i detta häfte. Något diskussionsprotokoll fördes icke. Med hänsyn till frågans speciella aktualitet i Sverige publiceras emellertid ett på redaktionens begäran av sekretær i danska justitsministeriet Hans Topsøe-Jensen nedskrivet referat av hans inlägg i diskussionen den 24 april.
    I fråga om donisförhandlingarna — som utgjorde rättsfallsövningar i form av fingerade domstolsförhandlingar — ha ordförandena lämnat redogörelser, vilka här följa.

 

I.

 

    Domsförhandlingen d. 25 april var avsedd att fylla ett dubbelt ändamål, nämligen dels att ge unga jurister tillfälle att vänja sig vid uppträdande inför domstol och dels att söka illustrera den muntliga huvudförhandlingen i ett civilmål, sådan den är tänkt enligt det föreliggande svenska förslaget till ny rättegångsbalk.
    Vid belysningen av det nya rättegångsförfarandet hade särskilt två synpunkter beaktats. Bestämmelserna om parts hörande under sanningsförsäkran innebära ju ett bestämt brytande med hittillsvarande ordning, enligt vilken parterna personligen allt för litet utnyttjats såsom kunskapskälla, och det är att hoppas, att detta institut skall komma att användas i vidsträckt omfattning. Övningen hade därför särskilt lagts så, att parternas hörande under sanningsförsäkran kom att ingå som ett väsentligt moment. Den andra synpunkten hänförde sig till formerna för förhören med parter och vittnen. Meningsskiljaktigheter hava ju yppats, huruvida förhöret bör ske genom domaren eller genom advokaterna, och förslaget inrymmer möjlighet att använda båda formerna alternativt. Vid övningen skedde förhören genom advokaterna.
    Naturligen kunde övningen icke på ett exakt sätt återspegla en verklig rättegång. Sålunda kunde den omtvistade frågan angående ordningen för protokollerandet av parters och vittnens utsagor icke alls belysas. Vidare måste övningen enligt sakens natur få ett vida mera schematiskt förlopp än som skulle hava förekommit i verkligheten. En föregående intim samverkan mel-

 

JURISTVECKAN I STOCKHOLM OCH UPPSALA. 773lan deltagarna i övningen hade förekommit, och alla överraskningsmoment voro därför uteslutna. Denna omständighet gjorde också den processledande verksamheten från domstolens ordförandes sida mindre framträdande än i verkligheten. Slutligen måste av tekniska skäl voteringen inom domstolen äga rum offentligt utan föregående enskild överläggning, något som för den icke initierade kunde ge en skev bild av huru ett domstolsavgörande kommer till stånd.
    För övningen hade valts ett av HD avgjort men icke refererat mål av visst juridiskt intresse men samtidigt med tillräckligt dramatiska omständigheter för att lämpa sig för offentligt framförande inför en talrik publik. Betydande ändringar hade emellertid gjorts i fråga om de faktiska omständigheterna, såväl i förenklande syfte som också för att skarpare framhäva vissa rättsliga frågor.
    Målet gällde innebörden av en transaktion mellan partema rörande en i linjetrafik använd bilomnibus med tillhörande trafikrättigheter, som svaranden ägt och käranden efter transaktionen sålt till statens järnvägar för 56,000 kr. Tvistefrågorna voro dels huruvida käranden köpt bussen av svaranden för ett fast pris av 40,000 kr. eller endast erhållit ett försäljningsuppdrag, dels i senare fallet huruvida provisionsfrågan lämnats olöst eller provisionen bestämts att utgå med hela det belopp, varmed den av käranden uppnådda köpeskillingen kunde komma att överstiga 40,000 kr. och dels under den andra av dessa förutsättningar huruvida käranden vore enligt 31 eller 33 § avtalslagen förhindrad åberopa uppgörelsen.
    Domstolen bestod av ordförande och fyra bisittare, alltså en domstol utan motsvarighet vare sig enligt gällande rätt eller enligt förslaget. Såsom ordförande fungerade ordföranden i arbetsdomstolen f. d. justitierådet Arthur Lindhagen. Bisittare voro fyra juris studerande, två från Finland Jarl Nyman och Martti Virnes, en från Danmark Jens Søndergaard och en från Sverige Göran Hansson.
    Såsom parternas advokater tjänstgjorde jur. stud. Bure Malmström för käranden och jur. kand. Torwald Hesser för svaranden. Jur. stud. Bertil Dahlquist och jur. stud. Folke Lyberg föreställde respektive käranden och svaranden. Dessutom hördes två vittnen, i vilkas roller jur. stud. Ove Brandt och jur. stud. Staffan Larsson uppträdde.
    Vid voteringen kommo alla bisittarna till samma resultat, nämligen att käranden ägde rätt till skillnaden mellan 56,000 kr. och 40,000 kr. Två av bisittarna åberopade härvid, att ett fast köp från svaranden till käranden förelåg. De två andra funno, att käranden visserligen endast erhållit ett försäljningsuppdrag men att uppgörelsen inneburit rätt för käranden att behålla vad han kunde uppnå utöver 40,000 kr. och att varken 31 eller 33 § avtalslagen var tillämplig. Ordföranden var av skiljaktig mening. Han ansåg, att 33 § avtalslagen var tillämplig och utdömde skälig provision med 5,000 kr.
    Efter voteringen tillkännagavs, att det verkliga målet erhållit samma utgång. Inom HD hade fyra ledamöter bifallit käromålet på den grund att ett fast köp förelåg, under det att en ledamot uttalat samma mening som domstolens ordförande i rättsfallsövningen.

 

774 JURISTVECKAN I STOCKHOLM OCH UPPSALA.II.

 

    Under Juristveckan fandt i Uppsala den 28' April 1941 en mundtlig Domsforhandling Sted, der havde til Formaal at vise, hvorledes den danske Højesteret fungerer. I Stedet for de sædvanlige 9 Dommere bestod Retten dog her kun af 5, nemlig som Formand Højesteretsdommer Topsøe-Jensen samt 4 Studenter, stud. jur. Morgens Barner Rasmussen, København, jur. stud. Carl Göran Aminoff, Helsingfors, jur. stud. Jarl Nyman, Helsingfors, og jur. stud. Jan Hellner, Uppsala.
    Advokaterne var for Appellanterne stud. jur. Steen Damgaard, København, og for Appelindstævnte stud. jur. Bent Nebelong, København. Som Rettens Sekretær fungerede stud. jur. Mogens Wahl, København.
    Sagens Fakta var i Korthed følgende:
    Den 75-aarige Enkemand Rentier B. havde i 1928 ingaaet nyt Ægteskab med sin 25-aarige ganske uformuende Husholderske. Straks efter Ægteskabet oprettede de et Testamente, ifølge hvilket Fru B. ved Mandens Død — foruden den hende tilkommende Halvdel af Boet — skulde arve Halvdelen af Mandens Halvdel af Boet, Maximum af hvad Manden ifølge Loven ved Testamente kunde testere til sin Hustru af Hensyn til hans 4 Børn af første Ægteskab. 9 aar senere, da B. var 84 Aar gammel, oprettede Ægtefællerne en Ægtepagt (iiktenskapsförord), som overførte to Bankbøger, henholdsvis paa 25,000 Kr. og 4,200 Kr., samt alle Møblerne — den hele Formue med Undtagelse af Beboelseshuset til Værdi c:a 5,000 Kr. — til Fru B:s Særeje. Ægtepagten blev godkendt af Justitsministeriet.
    Da B. døde 2 Aar senere, kom disse Formuedispositioner som en Overraskelse for B:s 4 Børn. De anlagde derfor Sag mod Fru B. ved Landsretten, der imidlertid dømte til Fordel för hende.
    Sagen blev nu appelleret til den i Uppsala fungerende Højesteret.
    Efter at Retten var sat, oplæste Sekretæren Landsrettens Dom, hvorefter Appellanternes Sagfører havde Ordet. Derefter fandt Bevisførelsen Sted ved, at Sekretæren oplæste de Dele af de for Underretten optagne og protokollerede Vidneforklaringer og Sagens øvrige Beviser, som efter Sagførerens Mening burde dokumenteres. Dernæst fik Appelindstævnte Ordet, og endelig sluttedes Proceduren med Replik og Duplik.
    De 4 Børns Advokater fremhævede i sin Procedure, at Fru B. alene havde giftet sig med B. for Pengenes Skyld. Straks efter Ægteskabets Indgaaelse forhandlede Ægtefællerne med deres Sagfører om at »sikre» Hustruen mest muligt, men Sagføreren fraraadede B. at oprette en Ægtepagt, da han i saa Fald vilde miste Raadigheden over sine Ejendele. Det endte derfor med, at Testamentet blev oprettet. Da Manden 9 Aar senere blev alvorlig syg, blev Ægtepagten oprettet. Formaalet hermed var udelukkende at omgaa Lovreglen om Børnenes Tvangsarv (laglott) til Fordel for Fru B. Da B. faktisk stadig kunde raade over Bankbøgerne, var Betingelserne for en dispositio inter vivos ikke tilstede, og som dispositio mortis causa var Ægtepagten i Strid med Reglen om, at B. ikke kunde berøve sine Børn deres Tvangsarv. Grunden til, at Beboelseshuset ikke ogsaa ved Ægtepagten var overfort til Fru B:s Særeje, var alene, at der i saa Fald

 

skulde ske Tinglysning paa den faste Ejendom, og Børnene vilde da gennem Aviserne faa det at vide, hvilket vilde give Anledning til Ufred mellem Faderen og Børnene. Det gjaldt med andre Ord om at holde Dispositionen hemmelig til B:s Død.
    Fru B:s Advokat indrømmede, at Ægtepagten i Overensstemmelse med B:s Ønske var oprettet for at sikre Fru B. mest muligt, hvad der intet underligt var i, da Fru B. havde ofret sin Ungdom for at pleje den gamle Mand. Ægtepagten var ikke oprettet pro forma, idet Raadigheden over de to Bankbøger faktisk var overgaaet til Hustruen. Fru B. havde paa et vist Tidspunkt hævet den mindste Bankbog paa 4,200 Kr. og indsat Beløbet paa sin Broders Navn, da hun vilde laane ham Pengene. Da han imidlertid ikke fik Brug for Pengene, havde hun atter overført Bogen til Mandens Navn. Bankbogen paa 25,000 Kr. stod uforandret paa Mandens Navn, men hun havde efter Ægtepagtens Oprettelse hævet Renter og et Beløb paa 500 Kr. At Bøgerne laa i en Skuffe, hvortil B. ogsaa havde Adgang, kunde ikke anføres herimod.
    Efter Procedurens Slutning fandt Voteringen Sted. Den danske og svenske Student voterede for at stadfæste Landsrettens Dom, idet Raadigheden over Bankbøgerne og Møblerne faktisk i Mandens levende Live var overgaaet til Hustruen, medens de to finske Studenter — udfra finsk Ret — maatte votere for, at der forelaa en Livsgave, som vilde være i Strid med Børnenes Tvangsarveret.
    Retsformanden fandt Sagen ret tvivlsom. At Justitsministeriet havde godkendt Ægtepagten kunde ikke være afgørende. Under Hensyn til, at Fru B. faktisk havde raadet over Bankbøgerne i B:s levende Live, og under Hensyn til, at Fru B. havde plejet sin gamle Mand i en lang Aarrække, voterede han ligeledes for at stadfæste Dommen, men tilføjede, at hvis en saadan Ægtepagt var oprettet straks efter Ægteskabets Indgaaelse, og Manden var død kort efter, vilde han have voteret modsat. Som Forholdet nu forelaa, var der Grund til at antage, at B. virkelig havde ønsket at overføre sine Ejendele til Hustruen som Tak for hendes Omhu for ham, medens Børnene ikke havde vist ham nogen særlig Interesse.
    

    De båda domsförhandlingarna voro mycket talrikt besökta. Förhandlingen i Stockholm fick av detta skäl förläggas till biografen Grand, som ehuru den rymmer c:a 800 personer, var fylld till sista plats. Bland åhörarna märktes H. K. H. Kronprinsen och H. K. H. Prins Eugen.
    I samband med veckans öppnande erhöll varje juris studerande från Danmark och Finland en lagbok och en statskalender, vilka böcker skänkts av AB. P. A. Norstedt & Söner och Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB.
    Under veckan förekommo fyra fester. Efter första dagens diskussion samlades man till en enkel supé i studenternas kårhus. Presidenten Ekeberg hälsade de närvarande välkomna och gästernas tack framfördes av f. d. justitierådet O. Hj. Granfelt (F).
    Lördagen den 26 april hade Stockholms stad inbjudit deltagarna i veckans förhandlingar till supé i Stadshusets Gyllene sal. Å stadens

 

776 JURISTVECKAN I STOCKHOLM OCH UPPSALA.vägnar hälsade stadsfullmäktiges ordförande, skriftställare Fredrik Ström, de närvarande välkomna. Under aftonen talade presidenten Ekeberg och justitieminister Westman, varjämte højesteretsdommer Topsøe-Jensen (D) tackade å de danska och finska gästernas vägnar.
    Efter den muntliga domsförhandlingen den 28 april var en enkel supé anordnad i den nyligen öppnade kafélokalen i Uppsala universitets huvudbyggnad.
    Sista dagen för veckans förhandlingar, den 29 april, gav Juridiska föreningen i Uppsala middag å hotell Gillet. Gästerna hälsades välkomna av föreningens vice ordförande jur. och fil. kand. Knut Rodhe och ordförande professor Åke Holmbäck. Under middagen talade justitierådet Granfelt, højesteretsdommer Topsøe-Jensen, vilken senare framförde ett tack till veckans arrangörer, och justitieminister Westman.
    De nordiska gästerna stannade kvar i Uppsala den 30 april. De fingo därvid tillfälle att taga del i valborgsmässofirandet. Efter middagar i privata juristhem voro de gäster hos landshövding S. Linnér och fingo från Uppsala slott följa studenternas uppmarsch och åhöra vårtalen. På kvällen voro gästerna spridda på några av studentnationerna.
    I anslutning till juristveckan ställde sig några av de danska och finska gästerna till förfogande för ytterligare föreläsningar. Sålunda talade højesteretssagfører Ahnfelt-Rønne den 14 juni i Umeå, professor Borum den 3 maj i Göteborg, professor Kaira den 3 maj i Örebro och den 5 maj i Norrköping och professor Ussing den 22 april i Lund, den 2 maj i Stockholm och den 3 maj i Jönköping. Därjämte upprepades domsförhandlingen under ordförandeskap av højesteretsdommer Topsøe-Jensen, när de danska gästerna på hemväg den 3 maj stannade i Lund. Bisittarna i domstolen utgjordes denna gång av juris studerandena T. Flobecker, J. Matiasson, A. Arvidsson, samtliga från Lund, samt stud. jur. Barner Rasmussen. Partsombuden voro desamma som vid förhandlingen i Uppsala. Vid voteringen i Limd voro samtliga fem domare ense om att fastställa Landsrettens dom; de tre svenska bisittarna anmärkte dock, att om saken skulle avgjorts med hänsyn tagen till svensk rätt, skulle de hava voterat för att bifalla arvingarnas talan.

G. S-e.